Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  ängsnätfjäril

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Melitaea cinxia
Ängsnätfjäril Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vingarna är på översidan brunsvarta med tre bredare brungula tvärband av fläckar utanför diskfläckarna, på vingarnas mitt, och mer sammanhängande brungula fält runt och innanför diskfläckarna. Det andra brungula fläckbandet från ytterkanten på bakvingarnas översidor har ett svart centrum i varje brungul fläck. Undersidan av bakvingen är vitgul med ett distinkt, svartkantat, brungult tvärband och ytterligare brungula fläckar med svarta kanter innanför vingens mitt. Underarten winbladi på Gotland är avsevärt mindre och har ofta grövre svart teckning och blekare brungul färg på översidan. Vingspann (33-) 37-46 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för ängsnätfjäril Observationer i  Sverige för ängsnätfjäril
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Ängsnätfjärilen har stadigt minskat i takt med att odlingslandskapets mer marginella ytor av utmarksbeten och magra slåtterängar med talrika markhällar eller stenblock på mineralrikare sandjord lämnats till igenväxning eller planterats igen. Under slutet av 1800-talet omtalades arten som den vanligaste av de gulbrokiga fjärilarna i trakten av Karlskrona i Blekinge. Försvinnanden uppmärksammades under 1970-talet och var under 1980-talet påtagliga i inlandet. Under denna period försvann arten successivt från Mälardalen, Uppsalatrakten, största delen av Västergötland, södra Närke, och Dalsland. Utbredningsområdet har fortsatt att minska och arten förekommer utanför Öland och Gotland endast mycket lokalt. På Öland och Gotland med dess alvarmarker och i övrigt ofta tunna jordlager går igenväxningen långsammare och arten är därför fortfarande utbredd över hela öarna och ofta lokalt talrik. I Skåne finns den ännu kvar lokalt på sandstäpp och likartade sandiga områden i Vombsänkan och längs östkusten från Löderup till Åhus och ett stycke in från kusten. Östergötland har kvar en något större andel ängsmarker än övriga inlandet och därför finns arten kvar här och längs Vättern söderut till Jönköping inklusive en del inlandslokaler i Tranås kommun. I övrigt finns den bara kvar i kustområden som tills nyligen haft jordbruk med betesdjur eller av andra orsaker växer igen långsamt. På västkusten finns den fortfarande lokalt i Göteborgs norra skärgård, Uddevallatrakten och på Kosteröarna. På östkusten finns den från Östergötlands skärgård till Södermanlands skärgård och angränsande öar i Uppland. Tills helt nyligen fanns den också mer utbredd längre upp längs Upplandskusten men verkar idag ha försvunnit från alla områden utom från Örskär norr om Gräsö och från skjutfältet på södra Väddö. Senare års uppföljning av tidigare gjorda inventeringar under de föregående tjugofem åren visar på ett skrämmande sätt hur den försvinner från ö efter ö på östkusten. Den var inte ovanlig i Västerviks skärgård in på 1990-talet men förefaller nu helt försvunnen liksom från merparten öar i Södermanland. Ängsnätfjäril har studerats mycket noggrant i Finland på Åland där hela populationen med ca 400 förekomstytor kartlagts och följts genom årliga inventeringar från 1993. Dessa undersökningar visar på ett övertygande sätt att arten är beroende av en metapopulationsdynamik eftersom förekomstytorna alltid är små och utspridda i landskapet och vanligen endast har 5-50 fjärilar. Om de ligger för glest upphör det nödvändiga utbytet av individer som förhindrar inavelsdepression. Detta har påvisats som betydelsefullt för mindre och perifera lokala populationer. En återkolonisering efter slumpmässiga utdöenden av lokala populationer försvåras då lämpliga ytor vidmakthålls eller återskapas i otillräcklig grad, vilket sker där jordbruket upphört. Arten har försvunnit från Åbolands skärgård och även från en del av öarna i Ålandsarkipelagen. I Norge har arten minskat starkt från att ha varit utbredd från Östfold till yttre Aust-Agder och finns idag bara på ett par platser, bl.a. på ön Rauer som är militärt skyddsområde utanför Oslofjorden. I Danmark har arten varit utbredd över hela landet, men är nu i det närmaste försvunnen från Själland och öarna söderut. Den förekommer ännu vid norra Själlands kust, på centrala Fyn och i norra och mellersta Jylland. Världsutbredningen sträcker sig från Nordafrika och Portugal, Sydengland och Norden genom hela Europa, Turkiet, Kaukasus och Sibirien till Mongoliet, västra Kina och Jakutien. Minskningen är påtaglig i hela norra och mellersta Europa norr om Alperna. Arten är upptagen i många av Nordvästeuropas rödlistor.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
A2c+3bc; B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Ängsnätfjäril förekommer i Sverige med två underarter varav den på Gotland är mindre hotad. Underarten på fastlandet minskar kraftigt genom habitatförsämringen av torra gräsmarker i hela utbredningsområdet. Atmosfäriskt kvävenedfall och spridninngen av gräset knylhavre tillhör hotbilden. Samtidigt är fragmenteringsnivån allvarligt hög i västra Sverige och i stor del av AB och C-län. De starkaste populationerna av fastlandsunderarten finns på Öland och därefter i Östergötland och Skåne. Den påtagligt mindre, gotländska underarten har fortsatt stora populationer på eller i anslutning till alvarmarker, men uppvisar även den en negativ trend, om än betydligt svagare. Larven lever i kolonier på axveronika och svartkämpar i torra ängsmarker, stäppängar och alvarmarker samt på sandiga och grusiga strandvallar. Ett småskaligt jordbruk med extensivt bete av svagproducerande magra gräsmarker i en större omfattning än vad som görs idag är en förutsättning för artens långsiktiga överlevnad. Den överlever bara då det finns en fungerande metapopulationsdynamik där återkolonisering kan ske genbom ett regelbundet utbyte av individer mellan många mindre populationer. Forskning i Finland har visat att helt isolerade mindre förekomster med tiden alltid dör ut genom inavelsdepression. Antalet reproduktiva individer skattas till 7500 (6000-13000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 3000 (1488-5000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Arten minskar kraftigt genom habitatförsämring och fragmenteringsnivån allvarligt hög i västra Sverige och i stor del av AB och C-län. Den gotländska underarten har fortsatt stora populationer på eller i anslutning till alvarmarker men minskar något. Minskningstakten har uppgått till 17 (14-20) % under de senaste 10 åren. Under de kommande 10 åren förväntas minskningstakten uppgå till 17 (15-20) %. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (A2c+3bc; B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv)).
Ekologi
Ängsnätfjäril flyger i Sydsverige från slutet av maj, i skärgårdsmiljöer längre norrut och på Gotland oftare från mitten av juni och in i juli. Arten är en flitig blombesökare och förflyttar sig gärna mellan olika öppna miljöer för att tillfredställa nektarbehovet. Rörligheten är, frånsett ett mindre antal migrerande individer, normalt inskränkt till något eller några få hektar. Honan kläcker med en fullständigt utvecklad äggrupp. Efter endast någon dag blir hon normalt parad och lägger då alla äggen så snart hon hittat en gynnsam yta som har solexponering under hela dagen, och större bestånd av endera av värdväxterna. Äggruppen innehåller ca 100-200 ägg. Efter några dagar utvecklas nya ägg från äggstockarna och den andra äggmängden är lika stor eller obetydligt mindre. I genomsnitt innehåller en grupp 170 ägg (på Åland). Huruvida honan kan lägga ägg ytterligare gånger har inte närmare undersökts, men är troligt. Äggen placeras tätt tillsammans på undersidan av blad av axveronika, Veronica spicata, eller svartkämpar, Plantago lanceolata. Under extremt torra somrar har även gulkämpar, Plantago maritima, utnyttjats på Öland. Äggutvecklingen tar 2-3 veckor. Ofta utnyttjar flera honor en större grupp värdväxter för äggläggning inom en begränsad yta. Larverna lever socialt i en spånad av spinntrådar som gradvis täcker allt större del av värdplantan. Ofta måste larvgruppen vandra vidare några decimeter till en ny planta. Larverna kräver hög värme för matsmältningen och tillväxer långsamt. Tillväxten fram till rätt övervintringsstadium (4-5:e) tar cirka två månader. De övervintrar tillsammans i en tätt spunnen säck. Den sociala tillvaron upphör först under det sista (6:e) stadiet då brist på föda tvingar de allt glupskare larverna att söka sig bort från uppväxtmiljön. Under våren blir de svarta larverna aktiva så snart snön smält bort och sitter under soliga dagar tätt tillsammans för att maximera soluppvärmningen. Förpuppningen sker på en varm plats nära markytan och puppan hänger vanligen från ett torrt grässtrå eller en död blomstängel. Puppstadiet varar 2-4 veckor. Larverna angrips främst av brackstekeln Cotesia melitaearum som är en specialist på nätfjärilsarter. På Öland och Åland angrips de även av brokparasitstekeln Hyposoter horticola. Även puppan angrips av ett antal parasitsteklar (tre kända från Sverige). Brackstekeln C. melitaearum har påvisats öka risken för lokala utdöenden på Åland. I övrigt har arten mycket få fiender och äts inte av fåglar eller däggdjur. I likhet med andra nätfjärilsarter livnär sig ängsnätfjärilens larver på växter tillhörande den grupp som alla innehåller iridoida glycosider, ämnen som larverna upptar och som gör dem osmakliga eller giftiga. Detta är en förutsättning för det sociala livet i en för eventuella predatorer iögonfallande, vitaktig spånad. Undersökningarna på Åland har bl.a. visat att larvöverlevnaden ökar med larvkoloniernas storlek. Migrationen mellan olika habitatytor är betydande med 15 % hanar och 30 % honor som påträffats på en ny habitatyta. Den genomsnittliga arealen hos en habitatyta på Åland är 0,1 ha. Larvernas typiska utvecklingsmiljö är den varmaste på platsen och omges av kortväxt gräs- och örtvegetation eller oftare av nakna sand-, grus- eller bergytor. Larvkolonier påträffas därför oftast på samma fläckar år efter år. I odlingslandskapet påträffas de främst på ytor med tunt jordlager på en markhäll, i svenska skärgården idag främst på klippor av urkalk eller med inslag av andra basiska bergarter i en surare omgivning. På Öland och Gotland utvecklas den gärna där sprickor i kalkberggrunden ger bättre tillgång till markvattnet eller i kantzoner till sandöverlagring och på störningsytor såsom tillfälliga körspår och skogsvägar. Mer ovanliga miljöer är skalgrusbankar som utsatts för viss täktverksamhet, grus- och klapperstensstränder och saltmättade gräsmarker vid havet med gulkämpar.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Havsstrand
Havsstrand
Skog
Skog
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Blottad mark
Blottad mark
Havsstrand
Havsstrand
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· axveronika
· axveronika
· gulkämpar
· gulkämpar
· svartkämpar
· svartkämpar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Nymphalidae (praktfjärilar), Släkte Melitaea, Art Melitaea cinxia (Linnaeus, 1758) - ängsnätfjäril Synonymer Papilio cinxia Linnaeus, 1758, svartkämpenätfjäril, hökblomsternätfjäril

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier A2c+3bc; B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Ängsnätfjäril förekommer i Sverige med två underarter varav den på Gotland är mindre hotad. Underarten på fastlandet minskar kraftigt genom habitatförsämringen av torra gräsmarker i hela utbredningsområdet. Atmosfäriskt kvävenedfall och spridninngen av gräset knylhavre tillhör hotbilden. Samtidigt är fragmenteringsnivån allvarligt hög i västra Sverige och i stor del av AB och C-län. De starkaste populationerna av fastlandsunderarten finns på Öland och därefter i Östergötland och Skåne. Den påtagligt mindre, gotländska underarten har fortsatt stora populationer på eller i anslutning till alvarmarker, men uppvisar även den en negativ trend, om än betydligt svagare. Larven lever i kolonier på axveronika och svartkämpar i torra ängsmarker, stäppängar och alvarmarker samt på sandiga och grusiga strandvallar. Ett småskaligt jordbruk med extensivt bete av svagproducerande magra gräsmarker i en större omfattning än vad som görs idag är en förutsättning för artens långsiktiga överlevnad. Den överlever bara då det finns en fungerande metapopulationsdynamik där återkolonisering kan ske genbom ett regelbundet utbyte av individer mellan många mindre populationer. Forskning i Finland har visat att helt isolerade mindre förekomster med tiden alltid dör ut genom inavelsdepression. Antalet reproduktiva individer skattas till 7500 (6000-13000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 3000 (1488-5000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Arten minskar kraftigt genom habitatförsämring och fragmenteringsnivån allvarligt hög i västra Sverige och i stor del av AB och C-län. Den gotländska underarten har fortsatt stora populationer på eller i anslutning till alvarmarker men minskar något. Minskningstakten har uppgått till 17 (14-20) % under de senaste 10 åren. Under de kommande 10 åren förväntas minskningstakten uppgå till 17 (15-20) %. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (A2c+3bc; B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv)).
Konventioner Typisk art i 6210 Kalkgräsmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 6230 Stagg-gräsmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 6270 Silikatgräsmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Vingarna är på översidan brunsvarta med tre bredare brungula tvärband av fläckar utanför diskfläckarna, på vingarnas mitt, och mer sammanhängande brungula fält runt och innanför diskfläckarna. Det andra brungula fläckbandet från ytterkanten på bakvingarnas översidor har ett svart centrum i varje brungul fläck. Undersidan av bakvingen är vitgul med ett distinkt, svartkantat, brungult tvärband och ytterligare brungula fläckar med svarta kanter innanför vingens mitt. Underarten winbladi på Gotland är avsevärt mindre och har ofta grövre svart teckning och blekare brungul färg på översidan. Vingspann (33-) 37-46 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för ängsnätfjäril

Länsvis förekomst och status för ängsnätfjäril baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för ängsnätfjäril

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Ängsnätfjärilen har stadigt minskat i takt med att odlingslandskapets mer marginella ytor av utmarksbeten och magra slåtterängar med talrika markhällar eller stenblock på mineralrikare sandjord lämnats till igenväxning eller planterats igen. Under slutet av 1800-talet omtalades arten som den vanligaste av de gulbrokiga fjärilarna i trakten av Karlskrona i Blekinge. Försvinnanden uppmärksammades under 1970-talet och var under 1980-talet påtagliga i inlandet. Under denna period försvann arten successivt från Mälardalen, Uppsalatrakten, största delen av Västergötland, södra Närke, och Dalsland. Utbredningsområdet har fortsatt att minska och arten förekommer utanför Öland och Gotland endast mycket lokalt. På Öland och Gotland med dess alvarmarker och i övrigt ofta tunna jordlager går igenväxningen långsammare och arten är därför fortfarande utbredd över hela öarna och ofta lokalt talrik. I Skåne finns den ännu kvar lokalt på sandstäpp och likartade sandiga områden i Vombsänkan och längs östkusten från Löderup till Åhus och ett stycke in från kusten. Östergötland har kvar en något större andel ängsmarker än övriga inlandet och därför finns arten kvar här och längs Vättern söderut till Jönköping inklusive en del inlandslokaler i Tranås kommun. I övrigt finns den bara kvar i kustområden som tills nyligen haft jordbruk med betesdjur eller av andra orsaker växer igen långsamt. På västkusten finns den fortfarande lokalt i Göteborgs norra skärgård, Uddevallatrakten och på Kosteröarna. På östkusten finns den från Östergötlands skärgård till Södermanlands skärgård och angränsande öar i Uppland. Tills helt nyligen fanns den också mer utbredd längre upp längs Upplandskusten men verkar idag ha försvunnit från alla områden utom från Örskär norr om Gräsö och från skjutfältet på södra Väddö. Senare års uppföljning av tidigare gjorda inventeringar under de föregående tjugofem åren visar på ett skrämmande sätt hur den försvinner från ö efter ö på östkusten. Den var inte ovanlig i Västerviks skärgård in på 1990-talet men förefaller nu helt försvunnen liksom från merparten öar i Södermanland. Ängsnätfjäril har studerats mycket noggrant i Finland på Åland där hela populationen med ca 400 förekomstytor kartlagts och följts genom årliga inventeringar från 1993. Dessa undersökningar visar på ett övertygande sätt att arten är beroende av en metapopulationsdynamik eftersom förekomstytorna alltid är små och utspridda i landskapet och vanligen endast har 5-50 fjärilar. Om de ligger för glest upphör det nödvändiga utbytet av individer som förhindrar inavelsdepression. Detta har påvisats som betydelsefullt för mindre och perifera lokala populationer. En återkolonisering efter slumpmässiga utdöenden av lokala populationer försvåras då lämpliga ytor vidmakthålls eller återskapas i otillräcklig grad, vilket sker där jordbruket upphört. Arten har försvunnit från Åbolands skärgård och även från en del av öarna i Ålandsarkipelagen. I Norge har arten minskat starkt från att ha varit utbredd från Östfold till yttre Aust-Agder och finns idag bara på ett par platser, bl.a. på ön Rauer som är militärt skyddsområde utanför Oslofjorden. I Danmark har arten varit utbredd över hela landet, men är nu i det närmaste försvunnen från Själland och öarna söderut. Den förekommer ännu vid norra Själlands kust, på centrala Fyn och i norra och mellersta Jylland. Världsutbredningen sträcker sig från Nordafrika och Portugal, Sydengland och Norden genom hela Europa, Turkiet, Kaukasus och Sibirien till Mongoliet, västra Kina och Jakutien. Minskningen är påtaglig i hela norra och mellersta Europa norr om Alperna. Arten är upptagen i många av Nordvästeuropas rödlistor.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Nymphalidae - praktfjärilar 
  • Underfamilj
    Nymphalinae - vinterpraktfjärilar 
  • Tribus
    Melitaeini  
  • Släkte
    Melitaea  
  • Art
    Melitaea cinxia(Linnaeus, 1758) - ängsnätfjäril
    Synonymer
    Papilio cinxia Linnaeus, 1758
    svartkämpenätfjäril
    hökblomsternätfjäril

Ängsnätfjäril flyger i Sydsverige från slutet av maj, i skärgårdsmiljöer längre norrut och på Gotland oftare från mitten av juni och in i juli. Arten är en flitig blombesökare och förflyttar sig gärna mellan olika öppna miljöer för att tillfredställa nektarbehovet. Rörligheten är, frånsett ett mindre antal migrerande individer, normalt inskränkt till något eller några få hektar. Honan kläcker med en fullständigt utvecklad äggrupp. Efter endast någon dag blir hon normalt parad och lägger då alla äggen så snart hon hittat en gynnsam yta som har solexponering under hela dagen, och större bestånd av endera av värdväxterna. Äggruppen innehåller ca 100-200 ägg. Efter några dagar utvecklas nya ägg från äggstockarna och den andra äggmängden är lika stor eller obetydligt mindre. I genomsnitt innehåller en grupp 170 ägg (på Åland). Huruvida honan kan lägga ägg ytterligare gånger har inte närmare undersökts, men är troligt. Äggen placeras tätt tillsammans på undersidan av blad av axveronika, Veronica spicata, eller svartkämpar, Plantago lanceolata. Under extremt torra somrar har även gulkämpar, Plantago maritima, utnyttjats på Öland. Äggutvecklingen tar 2-3 veckor. Ofta utnyttjar flera honor en större grupp värdväxter för äggläggning inom en begränsad yta. Larverna lever socialt i en spånad av spinntrådar som gradvis täcker allt större del av värdplantan. Ofta måste larvgruppen vandra vidare några decimeter till en ny planta. Larverna kräver hög värme för matsmältningen och tillväxer långsamt. Tillväxten fram till rätt övervintringsstadium (4-5:e) tar cirka två månader. De övervintrar tillsammans i en tätt spunnen säck. Den sociala tillvaron upphör först under det sista (6:e) stadiet då brist på föda tvingar de allt glupskare larverna att söka sig bort från uppväxtmiljön. Under våren blir de svarta larverna aktiva så snart snön smält bort och sitter under soliga dagar tätt tillsammans för att maximera soluppvärmningen. Förpuppningen sker på en varm plats nära markytan och puppan hänger vanligen från ett torrt grässtrå eller en död blomstängel. Puppstadiet varar 2-4 veckor. Larverna angrips främst av brackstekeln Cotesia melitaearum som är en specialist på nätfjärilsarter. På Öland och Åland angrips de även av brokparasitstekeln Hyposoter horticola. Även puppan angrips av ett antal parasitsteklar (tre kända från Sverige). Brackstekeln C. melitaearum har påvisats öka risken för lokala utdöenden på Åland. I övrigt har arten mycket få fiender och äts inte av fåglar eller däggdjur. I likhet med andra nätfjärilsarter livnär sig ängsnätfjärilens larver på växter tillhörande den grupp som alla innehåller iridoida glycosider, ämnen som larverna upptar och som gör dem osmakliga eller giftiga. Detta är en förutsättning för det sociala livet i en för eventuella predatorer iögonfallande, vitaktig spånad. Undersökningarna på Åland har bl.a. visat att larvöverlevnaden ökar med larvkoloniernas storlek. Migrationen mellan olika habitatytor är betydande med 15 % hanar och 30 % honor som påträffats på en ny habitatyta. Den genomsnittliga arealen hos en habitatyta på Åland är 0,1 ha. Larvernas typiska utvecklingsmiljö är den varmaste på platsen och omges av kortväxt gräs- och örtvegetation eller oftare av nakna sand-, grus- eller bergytor. Larvkolonier påträffas därför oftast på samma fläckar år efter år. I odlingslandskapet påträffas de främst på ytor med tunt jordlager på en markhäll, i svenska skärgården idag främst på klippor av urkalk eller med inslag av andra basiska bergarter i en surare omgivning. På Öland och Gotland utvecklas den gärna där sprickor i kalkberggrunden ger bättre tillgång till markvattnet eller i kantzoner till sandöverlagring och på störningsytor såsom tillfälliga körspår och skogsvägar. Mer ovanliga miljöer är skalgrusbankar som utsatts för viss täktverksamhet, grus- och klapperstensstränder och saltmättade gräsmarker vid havet med gulkämpar.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö, Havsstrand, Skog, Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna strandbiotoper, Människoskapad miljö på land, Blottad mark, Havsstrand, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· axveronika - Veronica spicata (Viktig)
· gulkämpar - Plantago maritima (Har betydelse)
· svartkämpar - Plantago lanceolata (Viktig)
Ängsnätfjärilen hotas främst av fragmenteringen av gynnsamma livsmiljöer genom upphörande bete av ogödslade, lågproduktiva gräsmarker med öppna klipphällar, sandfläckar och liknande mer vegetationsfria ytor. Det betestryck som påbjuds enligt regelverket för generell miljöersättning är sannolikt i de flesta fall för hårt då det innebär en stor förstörelserisk för larvkoloniernas spånader. Fjärilarna uppfattar sannolikt detta hot och påträffas därför oftare på ytor som i intervaller undantagits från hävd. Detta beror sannolikt också i hög grad på att fjärilarna undviker områden som saknar nektargivande blommor. Extrem torka är ett hot i de områden där endast klippmarker med mycket grunt jordlager idag fungerar som habitat. Detta är fallet på flera skärgårdsöar som förlorat sitt jordbruk. Under 1990-talet upplevde Stockholms skärgård tre torrår i sträck som dödade merparten av de fleråriga och långsamt föryngrande bestånden av axveronika. Under eller efter enstaka torrår finns oftast möjligheten för fjärilarna att skifta till svartkämpar som är kortlivad men med snabb och god föryngring. Förr var denna värdväxt vanlig också i friskare beteshävdad grässvål och på vägkanter, i miljöer som bättre motstår torkan. Med försvinnande slåtter- eller beteshävd minskar svartkämpar snabbt.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
Inom artens utbredningsområden på fastlandet och i skärgården är det nödvändigt att värna om småskaligt jordbruk. Speciellt på öar med begränsad areal för nyttjande som med nödvändighet gör jordbruket mindre lönsamt och därför oftast förblir en bisyssla. Det är också viktigt att jordbruket här kvalitetssäkras med inriktning på rödlistade insekter och inte endast på växtarterna om EU-bidrag utbetalas. Vi lever idag i en övergångsperiod då många äldre brukare, med mångåriga nedärvda brukningstraditioner, försvinner och en mer tekniskt och lönsamhetstänkande generation tar över. Detta betyder att inget görs, som förr, av gammal vana om det inte också lönar sig ekonomiskt. Det är därför viktigt att länsstyrelsens tjänstemän är väl insatta i de nya reglerna för särskild miljöersättning och att artanpassade åtgärdsplaner upprättas. Möjligheten till ett år utan hävd inom kontraktstiden fem år bör också utnyttjas för denna art.
Arten har i äldre svensk litteratur benämnts hökblomsternätfjäril. Vid framtagandet av artfaktabladet har Jan-Olov Björklund, Ingemar Frycklund och Nils Ryrholm bidragit med väsentlig information. Underart: Melitaea cinxia winbladi Bryk 1950. Den senaste forskningen har genom DNA-analys (mikrosatellit) visat att brackstekeln Cotesia melitaearum bör uppfattas som en grupp kryptiska arter utan distinkta skillnader i anatomin. Växelvisa experiment med bracksteklar kläckta från en värdart och exponering med iakttagen ägginjicering i larver av andra nätfjärilar har utförts i bl.a. Sverige. Resultaten styrker tesen av DNA-analysen. I vissa fall påverkades inte larvernas utveckling till puppor och fjärilar och i andra fall klarade inte parasitoidlarven att fullborda utvecklingen i värdlarven.

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Bink, F.A. 1992. Ecologische Atlas van de Dagvlinders van Noordwest-Europa. Schuyt & Co Uitgevers en Importeurs bv, Haarlem.

Ebert, G. 1993. Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Bd. 1. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.

Eliasson, C.U. 2001. Inventering av dagaktiva fjärilsarter i Skärgårdsstiftelsens naturreservat på Nämdö, Uvön, Ornö, Utö och Ålö inklusive naturreservatet Munkö 2001. Rapport till Länsstyrelsen i Stockholms län (stencil).

Eliasson, C.U. & Shaw, M.R. 2003. Prolonged life cycles, oviposition sites, foodplants and Cotesia parasitoids of Melitaeini butterflies in Sweden. Oedippus 21:1-52.

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar, Hesperidae-Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Franzén, M. 2000. Sällsynta fjärilar i Östergötland - nationellt och regionalt rödlistade arter. Länsstyrelsen i Östergötlands län 2000: 4.

Franzén, M. & Johannesson, M. 2005. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2004. Ent. Tidskr. 126: 55-70.

Geiger, W. 1987. Les papillon de jour et leurs biotopes; Espèces, dangers qui les menacent, protection. Ligue Suisse pour la Protection de la Nature. Fotorotar AG, Egg.

Hanski, I., Kuussaari, M. & Nieminen, M. 1994. Metapopulation structure and migration in the butterfly Melitaea cinxia. Ecology 75:(3) 747-762.

Johannesson, M., Lindman, R. & Streith, P. 2004. Lepidopedia, en databas över storfjärilar (Macrolepidoptera).

Johansson, N. 2004. Hotade dagaktiva fjärilar i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Jönköpings län, publ. nr. 2004:40.

Johansson, N. 2005. Insekter i Jönköpings län - En sammanställning av intressanta fynd 2005. Länsstyrelsen i Jönköpings län, publ. nr. 2005:44.

Kankare, M. & Shaw, M. R. 2004. Molecular Phylogeny of Cotesia Cameron, 1891 (Insecta: Hymenoptera: Braconidae: Microgastrinae) parasitoids associated with Melitaeini butterflies (Insecta: Lepidoptera: Nymphalidae: Melitaeini). Molecular Phylogenetics and Evolution 32: 207-220.

Kankare, M., Nouhuys, van, S. & Hanski, I. 2005. Genetic Divergence Among Host-Specific Cryptic Species in Cotesia melitaearum Aggregate (Hymenoptera: Braconidae), Parasitoids of Checkerspot Butterflies. Ann. Entomol. Soc. Am. 98: 382-394.

Kesküla, T. 1992. Distribution maps of Estonian Butterflies (Lepidoptera: Hesperioidea, Papilionoidea). Acta Musei Zoologici Universitatis Tartuensis 6: 1-60.

Kuussaari, M. 1998. Biology of the Glanville fritillary butterfly (Melitaea cinxia). Ph. D. University of Helsinki.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Lei, G.-C. & Hanski, I. 1997a. Metapopulation structure of Cotesia melitaearum a specialist parasitoid of the butterfly Melitaea cinxia. Oikos 78: 91-100.

Lei, G.-C., Vikberg, V., Nieminen, M. & Kuussaari, M. 1997b. The parasitoid complex attacking the Glanville fritillary Melitaea cinxia (Lep.: Nymphalidae), an endangered butterfly. Journal of Natural History 31: 635-648.

Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A. 1994. Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen.

Marttila, O., Haahtela, T., Aarnio, H. & Ojalainen, P. 1990. Suomen Päiväperhoset. Kirjayhtymä, Helsinki.

Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K.J. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Ryrholm, N., Björklund, J.-O. & Frycklund, I. 1999. Fjärilsinventering på kulturmarker längs Roslagskusten 1996-1997. Rapport till Upplandsstiftelsen, Stencil nr. 15.

Saccheri, I., Kuussaari, M., Kankare, M., Vikman, P., Fortelius, W. & Hanski, I. 1998. Inbreeding and extinction in a butterfly population. Nature vol. 392: 491-494.

Stoltze, M. 1996. Danske dagsommerfugle. Gyldendal, Köpenhamn.

Väisänen, R. 1992. Conservation of Lepidoptera in Finland; recent advances. Nota lepid. 14(4): 332-347.

Thedenius, K.F. 1880. Bidrag till Skandinaviens fjärilsfauna. Ent. Tidskr. 1:99-101.

Thomas, J.A. & Lewington, R. 1991. Butterflies of Britain and Ireland. Dorling Kindersley Limited, London.

Wahlberg, N. 2000. Comparative descriptions of the immature stages and ecology of five Finnish melitaeine butterfly species (Lepidoptera: Nymphalidae). Ent. Fenn. 11: 167-174.

Wahlberg, N., Klemetti, T., Selonen, V. & Hanski, I. 2002. metapopulation structure and movements in five species of checkerspot butterflies. Oecologia 130: 33-43.

Wahlberg, N. 2002. Melitaea cinxia, hökblomsternätfjäril. In: Gärdenfors, U., Aagaard, K. & Biström, O. (eds.) & Holmer, M. (illustr.). Hundraelva nordiska evertebrater. Handledning för övervakning av rödlistade småkryp. Nord 2002: 3. Nordiska Ministerrådet och ArtDatabanken, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 2006. Rev. Claes U. Eliasson 2007 & 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Nymphalidae - praktfjärilar 
  • Underfamilj
    Nymphalinae - vinterpraktfjärilar 
  • Tribus
    Melitaeini  
  • Släkte
    Melitaea  
  • Art
    Melitaea cinxia, (Linnaeus, 1758) - ängsnätfjäril
    Synonymer
    Papilio cinxia Linnaeus, 1758
    svartkämpenätfjäril
    hökblomsternätfjäril
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 2006. Rev. Claes U. Eliasson 2007 & 2012.