Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  åkerskallra

Organismgrupp Kärlväxter Rhinanthus angustifolius subsp. apterus
Åkerskallra Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Åkerskallra är en av underarterna inom Rhinanthus angustifolius-komplexet, och är en sommarannuell, halvparasitisk ört. Habituellt skiljer den sig från gräsmarksformerna R. angustifolius ssp. angustifolius (höstskallra) och R. angustifolius ssp. grandiflorus (äkta höskallra) genom grövre och buskigare växtsätt och fler grenar. Blad- och blomkaraktärerna överensstämmer med huvudformens. Den säkraste skiljekaraktären gentemot denna utgörs av frönas vingkant, som hos åkerskallran är mycket smal eller (oftast) saknas helt. Blomningen inträffar i juni-juli och förökningen sker uteslutande med frön. Fröna uppges kunna vila många år i jorden.
Utbredning
Länsvis förekomst för åkerskallra Observationer i  Sverige för åkerskallra
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Åkerskallran är känd från hela Sveriges kulturbygder nedom fjällen (ej Hälsingland). Dess utbredning förefaller tidigare ha sträckt sig från Skåne till Norrbotten, med viss tyngdpunkt i Västsverige och Norrland. Under detta sekel har den dock i det närmaste försvunnit från hela sitt forna utbredningsområde. Senaste åren är åkerskallran endast noterad från en handfull spridda förekomster, en i Blekinge, en i Halland, två i Västergötland, en i Bohuslän, en i Dalarna och en i Medelpad. Åkerskallran omnämns ofta i äldre källor som ett synnerligen svårartat ogräs och i inlandet kan på många håll denna form säkert ha varit betydligt vanligare än gräsmarksformerna. Dess exakta spridning i äldre tid är dock omöjlig att fastställa, då den endast sällan urskiljts i botanisk litteratur. Desto oftare omtalas den i skildringar av lantbruket och dess ogräsproblem. Samtliga former av R. serotinus har i norra Sverige för övrigt notoriskt sammanblandats med fjällskallran, R. groenlandicus. Åkerskallran har troligen haft en vidsträckt utbredning i hela norra Europa i äldre tid, men formen har sällan beaktats. Retzius nämner den som ett svårt plågoris i Sachsen. Utbredningen för artkomplexet som helhet sträcker sig från Island i väster till Ural i öster, med stänklokaler i södra Sibirien och en (införd?) förekomst i Nordamerika.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Akut hotad (CR)
Kriterier
C2a(i)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Enstaka aktuella förekomster spridda i landet. Åkerskallra har tidigare huvudsakligen förekommit i höstsådda rågåkrar. Ett åtgärdsprogram finns för att gynna hotade åkerogräs, där ingår åkerskallra. Antalet reproduktiva individer skattas till 100 (5-350). Antalet lokalområden i landet skattas till 4 (2-8). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 20 (12-52) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på underartens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar underarten i kategorin Akut hotad (CR). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att underarten hamnar i kategorin Akut hotad (CR). (C2a(i)).
Ekologi
På ett herbarieark, med ett sekelgammalt åkerskallrebelägg från Värmland, har H. A. Fröding noterat: ”Rh. apterus är i Värmland tillfinnandes snart sagt överallt i kulturbygden. Åtföljer rågen, havren, rödklövern, potatisen. Trivs lika bra på leråkrarna som vid vägkanterna och på torvjord och är den minst fordrande av alla Rh-formerna. Ett fullkomligt ogräs med alla dettas egenskaper”. Liknande beskrivningar av åkerskallrans uppträdande finns upptecknade från hela dess forna utbredningsområde. Huvudsakligen har den förekommit i höstsådda rågåkrar på fuktigare mark, gärna på uppodlade torvmossar. Uppgifter om förekomster på svedjeland föreligger från Småland. Att åkerskallran verkligen varit mycket vanlig omvittnas av floraförfattare (främst från 1800-talet). Åkerskallran synes ha fått ett uppsving under 1800-talet, då stora arealer torvmark odlades upp i inlandet. Med tanke på de habituella variationer som åkerskallror av olika proveniens företer, kan man antaga att populationer av denna form kan ha uppstått oberoende av varandra, genom att vingade frön regelmässigt selekterats bort under många generationers frörensning. Då fröna normalt mognar långt före skörden och varje planta producerar i medeltal 300-400 frön, kan knappast åkerskallran ha varit helt beroende av ovingade frön (vilka vid rensningen ej blåser bort, utan hamnar i säden). Detta kan kanske förklara att former med rudimentära vingar, men inte helt ovingade, frön förekommer i t ex Västergötland. Åkerskallran uppges förr ofta ha vuxit tillsammans med bl a blåklint, flyghavre och råglosta. Skallrorna är rotparasiter på olika gräsarter, vilket säkert bidragit till deras skadlighet i åkrarna. Liksom höskallran synes åkerskallran idag sällsynt kunna växa i vägkanter (Västergötland) och efter järnvägar (Medelpad).
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Parasit, Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· blomväxter
· blomväxter
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning Lamiales (plisterordningen), Familj Orobanchaceae (snyltrotsväxter), Släkte Rhinanthus (skallror), Underart Rhinanthus angustifolius subsp. apterus (Fr.) Hyl. - åkerskallra Synonymer Rhinanthus reichenbachii (Drejer) Wiinst., Rhinanthus major var. apterus Fr., Rhinanthus major f. apterus (Fr.) Hyl., Rhinanthus major ssp. reichenbachianus, Alectorolophus apterus, Rhinanthus major var. hirsutus, Rhinanthus serotinus ssp. apterus (Fr.) Hyl., Rhinanthus serotinus apterus, Rhinanthus angustifolius ssp. apterus (Fr.) Hyl.

Kategori Akut hotad (CR)
Kriterier C2a(i)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Enstaka aktuella förekomster spridda i landet. Åkerskallra har tidigare huvudsakligen förekommit i höstsådda rågåkrar. Ett åtgärdsprogram finns för att gynna hotade åkerogräs, där ingår åkerskallra. Antalet reproduktiva individer skattas till 100 (5-350). Antalet lokalområden i landet skattas till 4 (2-8). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 20 (12-52) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på underartens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar underarten i kategorin Akut hotad (CR). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att underarten hamnar i kategorin Akut hotad (CR). (C2a(i)).

Åtgärdsprogram Fastställt
Åkerskallra är en av underarterna inom Rhinanthus angustifolius-komplexet, och är en sommarannuell, halvparasitisk ört. Habituellt skiljer den sig från gräsmarksformerna R. angustifolius ssp. angustifolius (höstskallra) och R. angustifolius ssp. grandiflorus (äkta höskallra) genom grövre och buskigare växtsätt och fler grenar. Blad- och blomkaraktärerna överensstämmer med huvudformens. Den säkraste skiljekaraktären gentemot denna utgörs av frönas vingkant, som hos åkerskallran är mycket smal eller (oftast) saknas helt. Blomningen inträffar i juni-juli och förökningen sker uteslutande med frön. Fröna uppges kunna vila många år i jorden.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för åkerskallra

Länsvis förekomst och status för åkerskallra baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för åkerskallra

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Åkerskallran är känd från hela Sveriges kulturbygder nedom fjällen (ej Hälsingland). Dess utbredning förefaller tidigare ha sträckt sig från Skåne till Norrbotten, med viss tyngdpunkt i Västsverige och Norrland. Under detta sekel har den dock i det närmaste försvunnit från hela sitt forna utbredningsområde. Senaste åren är åkerskallran endast noterad från en handfull spridda förekomster, en i Blekinge, en i Halland, två i Västergötland, en i Bohuslän, en i Dalarna och en i Medelpad. Åkerskallran omnämns ofta i äldre källor som ett synnerligen svårartat ogräs och i inlandet kan på många håll denna form säkert ha varit betydligt vanligare än gräsmarksformerna. Dess exakta spridning i äldre tid är dock omöjlig att fastställa, då den endast sällan urskiljts i botanisk litteratur. Desto oftare omtalas den i skildringar av lantbruket och dess ogräsproblem. Samtliga former av R. serotinus har i norra Sverige för övrigt notoriskt sammanblandats med fjällskallran, R. groenlandicus. Åkerskallran har troligen haft en vidsträckt utbredning i hela norra Europa i äldre tid, men formen har sällan beaktats. Retzius nämner den som ett svårt plågoris i Sachsen. Utbredningen för artkomplexet som helhet sträcker sig från Island i väster till Ural i öster, med stänklokaler i södra Sibirien och en (införd?) förekomst i Nordamerika.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Lamiales - plisterordningen 
  • Familj
    Orobanchaceae - snyltrotsväxter 
  • Släkte
    Rhinanthus - skallror 
  • Art
    Rhinanthus angustifolius - höskallra 
  • Underart
    Rhinanthus angustifolius subsp. apterus(Fr.) Hyl. - åkerskallra
    Synonymer
    Rhinanthus reichenbachii (Drejer) Wiinst.
    Rhinanthus major var. apterus Fr.
    Rhinanthus major f. apterus (Fr.) Hyl.
    Rhinanthus major ssp. reichenbachianus
    Alectorolophus apterus
    Rhinanthus major var. hirsutus
    Rhinanthus serotinus ssp. apterus (Fr.) Hyl.
    Rhinanthus serotinus apterus
    Rhinanthus angustifolius ssp. apterus (Fr.) Hyl.

På ett herbarieark, med ett sekelgammalt åkerskallrebelägg från Värmland, har H. A. Fröding noterat: ”Rh. apterus är i Värmland tillfinnandes snart sagt överallt i kulturbygden. Åtföljer rågen, havren, rödklövern, potatisen. Trivs lika bra på leråkrarna som vid vägkanterna och på torvjord och är den minst fordrande av alla Rh-formerna. Ett fullkomligt ogräs med alla dettas egenskaper”. Liknande beskrivningar av åkerskallrans uppträdande finns upptecknade från hela dess forna utbredningsområde. Huvudsakligen har den förekommit i höstsådda rågåkrar på fuktigare mark, gärna på uppodlade torvmossar. Uppgifter om förekomster på svedjeland föreligger från Småland. Att åkerskallran verkligen varit mycket vanlig omvittnas av floraförfattare (främst från 1800-talet). Åkerskallran synes ha fått ett uppsving under 1800-talet, då stora arealer torvmark odlades upp i inlandet. Med tanke på de habituella variationer som åkerskallror av olika proveniens företer, kan man antaga att populationer av denna form kan ha uppstått oberoende av varandra, genom att vingade frön regelmässigt selekterats bort under många generationers frörensning. Då fröna normalt mognar långt före skörden och varje planta producerar i medeltal 300-400 frön, kan knappast åkerskallran ha varit helt beroende av ovingade frön (vilka vid rensningen ej blåser bort, utan hamnar i säden). Detta kan kanske förklara att former med rudimentära vingar, men inte helt ovingade, frön förekommer i t ex Västergötland. Åkerskallran uppges förr ofta ha vuxit tillsammans med bl a blåklint, flyghavre och råglosta. Skallrorna är rotparasiter på olika gräsarter, vilket säkert bidragit till deras skadlighet i åkrarna. Liksom höskallran synes åkerskallran idag sällsynt kunna växa i vägkanter (Västergötland) och efter järnvägar (Medelpad).

Ekologisk grupp: Parasit, Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Människoskapad miljö på land

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· blomväxter - Angiospermae (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Har betydelse)
Organogena jordar/sediment (Viktig)
Åkerskallran torde tillsammans med klätt och råglosta höra till de växter som noterat den kvantitativt största tillbakagången i landet under detta sekel. Från att ha varit ett ”outrotligt ogräs” i stora delar av Norden, har åkerskallran idag så gott som helt försvunnit från området. Tillbakagången får tillskrivas effektiviserad frörensning under 1900-talets förra hälft och herbicidanvändningen under den senare. Då dagens populationer är mycket heterogena (materialet från Västergötland och Medelpad har t ex smal vingkant) bör en genetisk utredning rörande formernas status utföras, innan klara hotbilder kan formuleras. Enligt undersökningar i Umeå är det troligt att åkerskallran behöver tröskas på traditionellt sätt för att inkorsningar med höskallra skall kunna sorteras bort.

Påverkan
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
För att utröna Rhinanthus-komplexets status bör en grundlig undersökning utföras, där äldre herbariematerial av ssp. apterus särskilt beaktas. Visar det sig att generna för vingkant helt har selekterats bort och den ovingade/smalvingade formen därmed krävt många generationers selektionstryck för att nå stabilitet, kan särskilda riktade bevarandeåtgärder komma att krävas. Tills vidare bör material av åkerskallran säkras i odling i ”allmogeåkrar” tillsammans med andra hotade åkerogräs. Ett åtgärdsprogram för åkerskallra (åkerogräs) ska upprättas och det kommer att ge förslag på fler lämpliga åtgärder. De kvarvarande förekomsterna bör övervakas av floraväktare.

Åtgärdsprogram Fastställt
En anledning till att åkerskallran ansetts som ett särskilt svårartat ogräs, är att dess frön, då de mals samman med säden och bakas till bröd, ”giva brödet en blåsvart färg och bitter smak. Det påstås ock at om kor deraf få äta, förlora de mjölken.”. Enligt Andersson är en inblandning av 2% åkerskallrefrön tillräckligt för att göra brödet ”svartviolett till färgen samt fuktigt och kompakt”. Detta uppges bero på frönas innehåll av alkaloiden rhinanthin. Denna herostratiska berömmelse har renderat åkerskallran en plats i Byggningabalken av år 1734, där den nämns bland sådana ogräs, vilkas frön ”äro förbudne at så i annans åker vid svårt vite, at bli ärelös, uprätta skadan och böta 50 dlr för hvar och en åker som han förderfva velat”. Det äldsta belägget för åkerskallra i Sverige härrör sig från V. Skrävlinge i Skåne. Vid utgrävningar 1971 av huslämningar från 1600-talet, påträffades i sädeskornsprover frön av ssp. apterus. Husen antas ha tillhört Gustav Horns svenska här, som 1644-45 belägrade Malmö. Åkerskallran odlas för närvarande aktivt i Yxnås kulturreservat i Västergötland, där material från Undenäs i Tiveden sås ut med råg och skördas på traditionellt vis . Material från Dalarna (Ore) har odlats och tröskats på gammalt vis vid Arkeologiska institutionens försöksodling vid SLU i Umeå. Åkerskallran har fordom kallats skälla, skaller, skallerfrö, skallergräs, penningegräs och skjerffrö, namn som den väl åtminstone delvis delat med övriga skallror. I litteraturen har åkerskallran tidigare gått under namnen Rhinanthus crista galli, R. Reichenbachii, R. major f. aptera och R. major f. alectrolophus. Utländska namn – DK: Rug-skjaller, FI: Rikkalaukku.

Andersson, G. 1890. Studier öfver ogräsvegetationen på sydsvenska torfmossar. Svenska mosskulturföreningens tidskrift N:o 1.

Aspegren, C.G. 1817. Om ogräsen i Blekinges åkrar. Blekinge läns Hushållstidning.

Bertilsson, A. m fl 2002. Västergötlands flora. Lund.

Birger, S. 1908. Härjedalens växter. Stockholm.

Blomgren, E. 2005. Floraväktarverksamheten i Bohuslän. Årsrapport 2004. Föreningen Bohusläns flora.

Bohlin, P. 1923. En undersökning rörande de viktigaste ogräsarternas olika frekvens och relativa betydelse som ogräs inom Sverige. Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, Medd. nr. 239.

Bratt, L., m fl 1993. Hotade och sällsynta växter i Dalarna. Dalarnas Botaniska Sällskap.

Bratt, L. 2001. Floraväkatarverksamheten i Dalarna. Trollius 28: 5–39. Byggningabalken Kap. VIII, 4§.

Carlsson, Å. 1995. Lite råg och mycket skallra. Svensk Bot. Tidskr. 89: 33–36.

Ekbaeck, A. 1828. Utförlig beskrivning över Locknevi lovl. församling.

Elmqvist, C.F. 1874. Norrköpings-traktens fanerogamer och ormbunkar.

Fischerström, J. 1761. Anmärkningar om Södra Halland. KVA:s handlingar.

Georgson, K. m fl 1997. Hallands flora. Lund Hartman, C. 1866. Landskapet Nerikes flora. Örebro.

Hjelmqvist, H. 1972. Ett sädeskornsfynd från Skånes 1600-tal. Malmö fornminnesförenings årsskrift 1972.

Hård av Segerstad, F. 1952. Den värmländska kärlväxtflorans geografi. Göteborgs Kungl. Vetenskap- och Vitterhets-samhälles Handlingar. 6:e följden Ser. B. Band 7.

Jessen, K. & Lind, J. 1922–1923. Det Danske Markukrudts Historie. Det kgl. Danske Videnskabernes Selskabs Skrifter, naturv. og mathem. Afd. 8 Række. VIII. Köbenhavn.

Knutsson, T. m fl 1997. Försvunna, hotade och sårbara kärlväxter på Öland. Krutbrännaren. Suppl. 2.

Korsmo, A. 1981. Korsmos ogräsplanscher.

Ljunggren, R. 1913. Åkerburk och boskapsskötsel i Laske-Vedum. Svenska landsmål & svenskt folkliv. Hft. 1.

Lyttkens, A. 1885. Om svenska ogräs. Deras förekomst och utbredning.

Løjtnant, B. & Worsøe, E. 1993. Status over den danske flora 1993. G.E.C. Gads Forlag, Kopenhagen.

Pedersen, A. 1963. Scrophulariaceernes og Orobanchaceernes udbredelse i Danmark. Bot. Tidsskr. 59: 1–140.

Petersson, J. 1998. Hotade växter på Gotland. Del 1: Försvunna och akut hotade arter. Rindi 18: 4–43.

Retzius, A.J. 1776. Utkast til en Afhandling om Ogräs i Skånska Åkrar. Physiografiska sällskapets handlingar, del 1.

Rydberg, H & Wanntorp, H.-E. 2001. Sörmlands Flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Sandberg, A.-R. 2005. Åkerskallra på Mölarps ö. Calluna 22 (4): 20.

Sahlin, E. 2005. Floraväktarverksamheten i Västergötland. Årsrapport 2004. Calluna 22 (2): 1–49.

Sjöstrand, G. 1850. Enumeratio plantarum, in Ölandia sponte nascentium. Svensson, N. 1923. Åkerbrukets terminologi i Laxarby i norra Dalsland. ULMA nr. 14805. Uppsala.

Wahlenberg, G. 1806. Utkast till Gotlands Flora. Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tomas Ljung 1995. ©ArtDatabanken, SLU 2007.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Lamiales - plisterordningen 
  • Familj
    Orobanchaceae - snyltrotsväxter 
  • Släkte
    Rhinanthus - skallror 
  • Art
    Rhinanthus angustifolius - höskallra 
  • Underart
    Rhinanthus angustifolius subsp. apterus, (Fr.) Hyl. - åkerskallra
    Synonymer
    Rhinanthus reichenbachii (Drejer) Wiinst.
    Rhinanthus major var. apterus Fr.
    Rhinanthus major f. apterus (Fr.) Hyl.
    Rhinanthus major ssp. reichenbachianus
    Alectorolophus apterus
    Rhinanthus major var. hirsutus
    Rhinanthus serotinus ssp. apterus (Fr.) Hyl.
    Rhinanthus serotinus apterus
    Rhinanthus angustifolius ssp. apterus (Fr.) Hyl.
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tomas Ljung 1995. ©ArtDatabanken, SLU 2007.