Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  åsstarr

Organismgrupp Kärlväxter Carex pallidula
Åsstarr Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Åsstarr är ett flerårigt halvgräs som bildar små tuvor med ca 10 cm långa, basalblad och 3–6, oftast 20–25 cm höga strån. Stråna avslutas med en ca 3–6 cm lång blomställning med 2–4 långsträckta honax och ett toppställt hanax. Åsstarr är nära besläktad med vispstarr C. digitata, från vilken den bl a skiljer sig genom sin alltigenom blekare färg, sina något grövre och mer upprätta strån, sin kortare, tätare axsamling med gröna, ej bruna, stödbladsslidor (gäller ej kanten), och sina mindre fruktgömmen (3,3–3,7 mm långa, vispstarrens är 3,8–4,2 mm) med kortare, rundat konisk näbb (vispstarrens näbb är längre än bred och smalt konisk). Eftersom pigmentfattiga former av vispstarr inte är ovanliga, är i praktiken den sistnämnda karaktären mycket viktig vid bestämning av åsstarr.
Utbredning
Länsvis förekomst för åsstarr Observationer i  Sverige för åsstarr
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Åsstarr förekommer i Sverige huvudsakligen i Dalarna och i södra Norrland. Den är överallt sällsynt, men detaljerna är bristfälligt kända. Åsstarr har påträffats på ca 75 svenska lokaler: i Värmland (Sunne), Närke (Tysslinge), Västmanland (Grytnäs), Uppland (Hebyåsen 3 lokaler), Dalarna (12 lokaler längs Dalälven upp till Rättvik), Gästrikland (Högbo och Årsunda), Hälsingland (6 lokaler varav 4 är aktuella), Medelpad (ca 25?), Härjedalen (Ulvberget och Hamrafjället), Jämtland (12 lokaler varav ca 6 är aktuella kring Storsjön och längs Indalsälven) och Ångermanland (Ådalen, 11 lokaler). En uppgift från Värmland (Norra Finnskoga) är något osäker. I övriga Norden är åsstarr endast känd från södra Finland, där den lokalt är allmän kring de stora ås- och och ändmoränkomplexen i inlandet. Utanför Norden finns ännu endast ett fåtal uppgifter från Ryssland (S:t Petersburgområdet), Polen, Tjeckien, Slovakien, Slovenien och Montenegro.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B2ab(ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU)
Förekommer från Värmland, Närke, Uppland upp till Jämtland och Ångermanland, eventuellt upp till Lycksele lappmark. Åsstarr har en förkärlek för torrare, solöppen skog på rikare underlag. På de flesta håll utgörs lokalerna av sydexponerade eller ljusöppna lägen vid de mer kalkrika åsarna, där den finns i hedskog, ravinsidor, nipslänter och bryn. Antalet reproduktiva individer skattas till 2500 (1000-15000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 188 (75-350) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iii,iv,v)).
Ekologi
Åsstarr har en förkärlek för torrare, solöppen skog på rikare underlag. På de flesta håll utgörs lokalerna av sydexponerade eller ljusöppna lägen vid de mer kalkrika åsarna, där den finns i hedskog, ravinsidor, nipslänter och bryn. Den delar ofta växtplats med vispstarr, men växer till skillnad från denna inte i skuggiga miljöer. På några håll har åsstarr påträffats i hag- eller betesmarker. Växtplatsernas karaktär antyder att åsstarr är en brandgynnad växt som kan ha svårt att etablera sig i slutna, störningsfattiga miljöer. Artens fenologi har inte studerats närmare i Sverige, men i Finland börjar blomningen ungefär 7–25 maj, 3–8 dagar senare än vispstarr på gemensamma lokaler. Fruktmognaden infaller i Finland 12–29 juni, upp till en vecka senare än hos vispstarr.
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Buskmark
Buskmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Liliopsida (enhjärtbladiga blomväxter), Ordning Poales (gräsordningen), Familj Cyperaceae (halvgräs), Släkte Carex (starrar), Art Carex pallidula Harmaja - åsstarr Synonymer Carex pallens (Fristedt) Harmaja, Carex digitata var. pallens Fristedt, Åsfingerstarr

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B2ab(ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Förekommer från Värmland, Närke, Uppland upp till Jämtland och Ångermanland, eventuellt upp till Lycksele lappmark. Åsstarr har en förkärlek för torrare, solöppen skog på rikare underlag. På de flesta håll utgörs lokalerna av sydexponerade eller ljusöppna lägen vid de mer kalkrika åsarna, där den finns i hedskog, ravinsidor, nipslänter och bryn. Antalet reproduktiva individer skattas till 2500 (1000-15000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 188 (75-350) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iii,iv,v)).
Åsstarr är ett flerårigt halvgräs som bildar små tuvor med ca 10 cm långa, basalblad och 3–6, oftast 20–25 cm höga strån. Stråna avslutas med en ca 3–6 cm lång blomställning med 2–4 långsträckta honax och ett toppställt hanax. Åsstarr är nära besläktad med vispstarr C. digitata, från vilken den bl a skiljer sig genom sin alltigenom blekare färg, sina något grövre och mer upprätta strån, sin kortare, tätare axsamling med gröna, ej bruna, stödbladsslidor (gäller ej kanten), och sina mindre fruktgömmen (3,3–3,7 mm långa, vispstarrens är 3,8–4,2 mm) med kortare, rundat konisk näbb (vispstarrens näbb är längre än bred och smalt konisk). Eftersom pigmentfattiga former av vispstarr inte är ovanliga, är i praktiken den sistnämnda karaktären mycket viktig vid bestämning av åsstarr.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för åsstarr

Länsvis förekomst och status för åsstarr baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för åsstarr

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Åsstarr förekommer i Sverige huvudsakligen i Dalarna och i södra Norrland. Den är överallt sällsynt, men detaljerna är bristfälligt kända. Åsstarr har påträffats på ca 75 svenska lokaler: i Värmland (Sunne), Närke (Tysslinge), Västmanland (Grytnäs), Uppland (Hebyåsen 3 lokaler), Dalarna (12 lokaler längs Dalälven upp till Rättvik), Gästrikland (Högbo och Årsunda), Hälsingland (6 lokaler varav 4 är aktuella), Medelpad (ca 25?), Härjedalen (Ulvberget och Hamrafjället), Jämtland (12 lokaler varav ca 6 är aktuella kring Storsjön och längs Indalsälven) och Ångermanland (Ådalen, 11 lokaler). En uppgift från Värmland (Norra Finnskoga) är något osäker. I övriga Norden är åsstarr endast känd från södra Finland, där den lokalt är allmän kring de stora ås- och och ändmoränkomplexen i inlandet. Utanför Norden finns ännu endast ett fåtal uppgifter från Ryssland (S:t Petersburgområdet), Polen, Tjeckien, Slovakien, Slovenien och Montenegro.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Cyperaceae - halvgräs 
  • Släkte
    Carex - starrar 
  • Art
    Carex pallidulaHarmaja - åsstarr
    Synonymer
    Carex pallens (Fristedt) Harmaja
    Carex digitata var. pallens Fristedt
    Åsfingerstarr

Åsstarr har en förkärlek för torrare, solöppen skog på rikare underlag. På de flesta håll utgörs lokalerna av sydexponerade eller ljusöppna lägen vid de mer kalkrika åsarna, där den finns i hedskog, ravinsidor, nipslänter och bryn. Den delar ofta växtplats med vispstarr, men växer till skillnad från denna inte i skuggiga miljöer. På några håll har åsstarr påträffats i hag- eller betesmarker. Växtplatsernas karaktär antyder att åsstarr är en brandgynnad växt som kan ha svårt att etablera sig i slutna, störningsfattiga miljöer. Artens fenologi har inte studerats närmare i Sverige, men i Finland börjar blomningen ungefär 7–25 maj, 3–8 dagar senare än vispstarr på gemensamma lokaler. Fruktmognaden infaller i Finland 12–29 juni, upp till en vecka senare än hos vispstarr.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Lövskog, Triviallövskog

Biotoper där arten kan förekomma: Trädbärande gräsmark, Öppna gräsmarker, Öppen fastmark, Blottad mark, Buskmark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Organogena jordar/sediment (Har betydelse)
Främsta hoten är vägomläggningar och etablering av grustäkter, på vissa lokaler ändrad hävd. Skogsavverkning kan eventuellt utgöra ett hot, men varsam avverkning kan också, genom lindrig markstörning och ökat ljusinsläpp, tänkas gynna etableringen av nya plantor.

Påverkan
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
Lokaler för åsstarr bör undantas från markberedning, grustäkt och vägdragning. Lokaler som visar tecken på igenväxning bör röjas, i vissa fall betas. Arten bör eftersökas ytterligare samt övervakas av floraväktare.
Fristedt uppmärksammade åsstarr i Ångermanland 1856, och beskrev den senare som en varietet av vispstarr. Den negligerades sedan under lång tid, ända tills Mäkinen i ett arbete från 1965 tolkade den som en introgressionsprodukt (introgression = gradvis hybridisering genom återkorsning) mellan vispstarr och frösöstarr C. pediformis. Sedan Harmaja funnit några tidigare ej uppmärksammade skiljekaraktärer, och dessutom ej kunnat påvisa några mellanformer mellan åsstarr och de antagna föräldraarterna, publicerades 1986 en uppsats där åsstarr upphöjdes till en egen art. Hybrider med både vispstarr och frösöstarr (båda med nedsatt fertilitet) har senare påträffats i Finland. Åsstarr har på senare år åter uppmärksammats på flera håll i Sverige, men någon undersökning av artens uppträdande hos oss har ännu ej publicerats. På grund av svårigheten att säkert identifiera åsstarr bör belägg insamlas när nya lokaler påträffas.

Bratt, L. m fl (red.) 1993. Hotade och sällsynta växter i Dalarna. Kärlväxter. Dalarnas Botaniska Sällskap.

Bratt, L. 2001. Floraväktarverksamheten i Dalarna. Trollius 28: 5–39.

Danielsson, P. (red.) 2003. De rödlistade floraväktararterna med lokalförteckning. Värmlandsfloran 18 (1).

Delin, A. 1989. Carex pallens (blek vispstarr) finns i Hälsingland. Väx 7 (3): 39–41.

Ekman, J., Frostberg, K. & Svenson, A. 2005. Floraväkteriet i Sörmland och Uppland fram t.o.m. 2004. Daphne 16: 3–111.

Fristedt, R. F. 1857. Växtgeografisk skildring af södra Ångermanland. Akademisk avhandling, Uppsala. [även refererad i Bot. Not. 17: 115–117.] Harmaja, H. 1986. Carex pallens, an overlooked Fennoscandian species. Ann. Bot. Fennici 23: 147–151.

Harmaja, H. 1990. On the taxonomy and chorology of Carex pallens. Ann. Bot. Fennici 27: 79–83.

Hellström, B. 2005. Floraväkteri i Gästrikland 2004. Väx 23 (2): 34–56.

Mascher, J. W. 1990. Ångermanlands flora. Lund.

Mäkinen, Y. 1965. A probable case of ancient introgression between Carex digitata and C. pediformis ssp. rhizodes. Ann. Bot. Fennici 2: 19–32.

Niordson, N. 1990. Åsstarr, Carex pallens, värd att uppmärksammas. Svensk Bot. Tidskr. 84: 67–68.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Stefan Ericsson 2001. © ArtDatabanken, SLU 2007.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Cyperaceae - halvgräs 
  • Släkte
    Carex - starrar 
  • Art
    Carex pallidula, Harmaja - åsstarr
    Synonymer
    Carex pallens (Fristedt) Harmaja
    Carex digitata var. pallens Fristedt
    Åsfingerstarr
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Stefan Ericsson 2001. © ArtDatabanken, SLU 2007.