Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  fjällgås

Organismgrupp Fåglar Anser erythropus
Fjällgås Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Fjällgåsen är en liten gås, endast något större än en gräsand. Den påminner mycket om en bläsgås, dvs. har en brun fjäderdräkt med vit bläs i pannan och svarta tvärgående bukfläckar. Den vita bläsen går dock längre upp mot hjässan än hos bläsgås och den skära näbben är betydligt kortare. Dessutom har fjällgåsen en tydlig gul ring runt ögat. Unga fjällgäss saknar vit pannbläs och svarta bukfläckar.
Utbredning
Länsvis förekomst för fjällgås Observationer i  Sverige för fjällgås
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Fjällgåsen förekommer idag ytterst fåtaligt i de nordligaste delarna av Fennoskandien. Häckningsområdet har alltsedan 1940-talet successivt minskat och den nuvarande utbredningen är begränsad till ett område i svenska Lappland (där förstärkning av beståndet skett genom utsättning) och ett i norska Finnmark. Eventuellt kan häckning tillfälligt ske utanför dessa områden. Fjällgåsen häckar inte längre i Finland. Det rysk-sibiriska beståndet har i likhet med det fennoskandiska också minskat kraftigt i antal och utbredningsområdet har krympt så att en stor lucka bildats mellan förekomsterna i Fennoskandia (inkl. ev. par på Kolahalvön) och de närmast belägna väster om Uralbergen. Fjällgåsen klassas internationellt som globalt hotad (VU) och är den enda i Sverige häckande fågelarten som förts upp i denna kategori. Världspopulationen, som uppskattas till 20 000-25 000 individer (inklusive årsungar), visar en nedåtgående trend liksom den europeiska (runt 240 häckande par). Den totala fennoskandiska populationen uppskattades 1980 till 160-260 individer och vid 1990-talets början till cirka 60 häckande par. Antalet häckande par i Sverige uppskattas för närvarande (2011) till 15-25 par och har under senaste decenniet ökat långsamt. Beståndet i norska Finnmark uppgår till cirka 20 par. Den svenska populationen är sydvästflyttande och flockar ses regelbundet i de södra delarna av landet, främst vid Sundsvall, Hudiksvall, Hjälstaviken (Uppland) samt vid Svensksundsviken och Roxen (båda i Östergötland). Under vårflyttningen rastar ett varierande antal i älvdalarna nedanför fjällkedjan. Flertalet eller alla av de i Sverige observerade fjällgässen hör till den svenska populationen. De enstaka fjällgäss som på våren rastar i Norrbotten kan möjligen höra till den norska populationen. Den i nordligaste Norge häckande populationen är sydostflyttande med rastlokaler i Baltikum, Ungern, Ryssland och Kazachstan och vinterkvarter i Grekland. Troligen följde huvuddelen av den svenska populationen denna sträckväg tidigare. Såväl höst som vår rastar en stor andel av den norska populationen i Porsangerfjord i nordligaste Norge. Tidigare rastade under vårsträcket ett 10-tal vid Uleåborg på finska sidan av Bottenviken. Sträcket följer troligen huvudsakligen två vägar - båda via Kaninhalvön i Ryssland. I den västliga rutten är Hortobágy i Ungern en viktig höstrastlokal. Den östliga rutten går öster om Uralbergen genom Kazachstan och därifrån över södra Ryssland till Grekland.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Akut hotad (CR)
Kriterier
C2a(i,ii); D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)
Fjällgås var tidigare under 1900-talet en allmän häckfågel i fjällen och fjällnära områden. Populationen minskade successivt och kraschade under 1950-talet. Numera förekommer arten endast vid ett antal småsjöar inom ett begränsat område i västra Pite Lappmark. Fjällgås har försvunnit från Finland men finns kvar med en liten population i nordligaste Norge. Antalet reproduktiva individer skattas till 24 (20-30). Antalet lokalområden i landet skattas till 1. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 100 (80-125) km² och förekomstarean (AOO) till 16 (10-20) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser antalet reproduktiva individer. Förstärkningen av stammen har gett bra resultat fram till 2011. Därefter har predation i häckningsområdet medfört en kraftigt minskande population. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Akut hotad (CR). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Akut hotad (CR). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt D-kriteriet. (C2a(i,ii); D). Global rödlistningskategori: VU A2bcd+3bcd+4bcd (2001).
Ekologi
Fjällgäss häckar parvis, flerårig parbildning är regel och livslång parsammanhållning är vanlig. En hane kan ibland ha två honor. Könsmognad inträder vid två års ålder, men cirka hälften av honorna dröjer med sin häckningsstart tills de är tre år gamla. Vuxna fjällgäss uppvisar starkt ortstrohet till tidigare häckningslokaler och ungfåglar har hög trohet mot lokalen där de lärt sig flyga. Unga honor uppvisar en mycket hög trohet till sin födelselokal, medan hanarna kan bilda par med honor från andra populationer i vinterkvarteren och därigenom länkas över till andra bestånd. Häckningslokalerna ligger i områden med sjöar och småtjärnar i fjällens björk- och videzoner, men arten förekom tidigare sällsynt ända ner i barrskogszonens övre del. För sin häckning föredrar fjällgåsen sjöar i vars närhet det finns en mosaik av öar, deltaland, sandrevlar och myrar. Relativt många häckar på öar. Boet ligger i regel i dvärgbjörkris. Äggläggningen sker från mitten av maj när snöfria områden bildas och när isarna på sjöarna börjar bryta upp. Under sena vårar kan häckningen avbrytas eller ställas in. Kullstorleken är normalt 3-6 ägg och ruvningstiden 25-28 dygn. Honan ruvar ensam, medan hanen vaktar i närheten av boplatsen och försvarar boet mot korpar och kråkor genom att attackera dessa i luften. Fjällgåsens eminenta flygförmåga kommer då till sin rätt. Båda föräldrarna hjälps åt att leda ungarna. Kullen rör sig mellan sjöar, tjärnar och myrområden i häckningsområdet. Förflyttningar till fots till högre nivåer förekommer åtminstone i vissa delar av artens häckningsområde. Ungarna blir flygfärdiga vid 35-40 dagars ålder. Familjerna går mot slutet av ungperioden samman och bildar flockar. Familjen håller ihop under höstflyttning, övervintring och en del av vårflyttningen. På detta sätt lär sig ungfåglarna sträckvägarna av föräldrarna. I fjällen betar vuxna fjällgäss utan ungar ofta på myrar. Kullarna håller sig mycket nära stränderna när ungarna är små, synbart ofta inne i videbården. Men redan efter någon vecka söker de sig tidvis ut på myrarna. Ruggande gäss äter bland annat flaskstarr men rör sig också en bit från stranden. Under sensommaren uppskattas bär och i synnerhet kråkbär intas i stor mängd när tillgången så möjliggör. I vinterkvarteren i Holland rapporteras att fjällgässen företrädesvis håller till på fuktiga betesmarker. Fjällgäss som har ungar ruggar sina vingpennor under ungarnas uppväxttid och återfår flygförmågan strax innan ungarna blir flygga. Gäss utan ungar söker sig till särskilda ruggningslokaler, som kan ligga nära eller långt från häckningsområdet. En sådan lokal har nyligen upptäckts i Lappland (2011) och dessutom frekventeras sedan länge en lokal i Hälsingland. Sannolikt finns flera lokaler. De svenska fjällgässen anländer i början av april till rastplatserna i Mellansverige och södra Norrland. Hur intensivt rastlokalerna närmast nedanför fjällen utnyttjas tycks bero på rådande vattenstånd på lokalerna, på snöförhållandena i häckningsområdet och möjligen gässens kondition när de anländer. Fjällgässen företar sonderande flygturer upp till häckningsområdet för att inspektera häckningsplatserna så att häckning kan starta så snart förutsättningarna är de rätta. De lämnar häckningsområdet i slutet av augusti, rastar numera en längre tid på lokaler i södra Norrland och Mellansverige och anträder flyttningen till vinterkvarteren i Holland i månadsskiftet september/oktober, troligen efter en non-stopflygning.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Fjäll
Fjäll
Våtmark
Våtmark
Sötvatten
Sötvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Sjöar
Sjöar
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Buskmark
Buskmark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Vattenmassa
Vattenmassa
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Vattendrag
Vattendrag
Småvatten
Småvatten
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Anseriformes (andfåglar), Familj Anatidae (änder, gäss och svanar), Släkte Anser, Art Anser erythropus (Linnaeus, 1758) - fjällgås Synonymer Anas erythropus Linnaeus, 1758

Kategori Akut hotad (CR)
Kriterier C2a(i,ii); D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)

Dokumentation Fjällgås var tidigare under 1900-talet en allmän häckfågel i fjällen och fjällnära områden. Populationen minskade successivt och kraschade under 1950-talet. Numera förekommer arten endast vid ett antal småsjöar inom ett begränsat område i västra Pite Lappmark. Fjällgås har försvunnit från Finland men finns kvar med en liten population i nordligaste Norge. Antalet reproduktiva individer skattas till 24 (20-30). Antalet lokalområden i landet skattas till 1. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 100 (80-125) km² och förekomstarean (AOO) till 16 (10-20) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser antalet reproduktiva individer. Förstärkningen av stammen har gett bra resultat fram till 2011. Därefter har predation i häckningsområdet medfört en kraftigt minskande population. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Akut hotad (CR). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Akut hotad (CR). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt D-kriteriet. (C2a(i,ii); D). Global rödlistningskategori: VU A2bcd+3bcd+4bcd (2001).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga I, AEWA
Åtgärdsprogram Fastställt
Global rödlistning VU A2bcd+3bcd+4bcd (2016)
Fjällgåsen är en liten gås, endast något större än en gräsand. Den påminner mycket om en bläsgås, dvs. har en brun fjäderdräkt med vit bläs i pannan och svarta tvärgående bukfläckar. Den vita bläsen går dock längre upp mot hjässan än hos bläsgås och den skära näbben är betydligt kortare. Dessutom har fjällgåsen en tydlig gul ring runt ögat. Unga fjällgäss saknar vit pannbläs och svarta bukfläckar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för fjällgås

Länsvis förekomst och status för fjällgås baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för fjällgås

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Fjällgåsen förekommer idag ytterst fåtaligt i de nordligaste delarna av Fennoskandien. Häckningsområdet har alltsedan 1940-talet successivt minskat och den nuvarande utbredningen är begränsad till ett område i svenska Lappland (där förstärkning av beståndet skett genom utsättning) och ett i norska Finnmark. Eventuellt kan häckning tillfälligt ske utanför dessa områden. Fjällgåsen häckar inte längre i Finland. Det rysk-sibiriska beståndet har i likhet med det fennoskandiska också minskat kraftigt i antal och utbredningsområdet har krympt så att en stor lucka bildats mellan förekomsterna i Fennoskandia (inkl. ev. par på Kolahalvön) och de närmast belägna väster om Uralbergen. Fjällgåsen klassas internationellt som globalt hotad (VU) och är den enda i Sverige häckande fågelarten som förts upp i denna kategori. Världspopulationen, som uppskattas till 20 000-25 000 individer (inklusive årsungar), visar en nedåtgående trend liksom den europeiska (runt 240 häckande par). Den totala fennoskandiska populationen uppskattades 1980 till 160-260 individer och vid 1990-talets början till cirka 60 häckande par. Antalet häckande par i Sverige uppskattas för närvarande (2011) till 15-25 par och har under senaste decenniet ökat långsamt. Beståndet i norska Finnmark uppgår till cirka 20 par. Den svenska populationen är sydvästflyttande och flockar ses regelbundet i de södra delarna av landet, främst vid Sundsvall, Hudiksvall, Hjälstaviken (Uppland) samt vid Svensksundsviken och Roxen (båda i Östergötland). Under vårflyttningen rastar ett varierande antal i älvdalarna nedanför fjällkedjan. Flertalet eller alla av de i Sverige observerade fjällgässen hör till den svenska populationen. De enstaka fjällgäss som på våren rastar i Norrbotten kan möjligen höra till den norska populationen. Den i nordligaste Norge häckande populationen är sydostflyttande med rastlokaler i Baltikum, Ungern, Ryssland och Kazachstan och vinterkvarter i Grekland. Troligen följde huvuddelen av den svenska populationen denna sträckväg tidigare. Såväl höst som vår rastar en stor andel av den norska populationen i Porsangerfjord i nordligaste Norge. Tidigare rastade under vårsträcket ett 10-tal vid Uleåborg på finska sidan av Bottenviken. Sträcket följer troligen huvudsakligen två vägar - båda via Kaninhalvön i Ryssland. I den västliga rutten är Hortobágy i Ungern en viktig höstrastlokal. Den östliga rutten går öster om Uralbergen genom Kazachstan och därifrån över södra Ryssland till Grekland.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Anseriformes - andfåglar 
  • Familj
    Anatidae - änder, gäss och svanar 
  • Underfamilj
    Anserinae - gäss och svanar 
  • Släkte
    Anser  
  • Art
    Anser erythropus(Linnaeus, 1758) - fjällgås
    Synonymer
    Anas erythropus Linnaeus, 1758

Fjällgäss häckar parvis, flerårig parbildning är regel och livslång parsammanhållning är vanlig. En hane kan ibland ha två honor. Könsmognad inträder vid två års ålder, men cirka hälften av honorna dröjer med sin häckningsstart tills de är tre år gamla. Vuxna fjällgäss uppvisar starkt ortstrohet till tidigare häckningslokaler och ungfåglar har hög trohet mot lokalen där de lärt sig flyga. Unga honor uppvisar en mycket hög trohet till sin födelselokal, medan hanarna kan bilda par med honor från andra populationer i vinterkvarteren och därigenom länkas över till andra bestånd. Häckningslokalerna ligger i områden med sjöar och småtjärnar i fjällens björk- och videzoner, men arten förekom tidigare sällsynt ända ner i barrskogszonens övre del. För sin häckning föredrar fjällgåsen sjöar i vars närhet det finns en mosaik av öar, deltaland, sandrevlar och myrar. Relativt många häckar på öar. Boet ligger i regel i dvärgbjörkris. Äggläggningen sker från mitten av maj när snöfria områden bildas och när isarna på sjöarna börjar bryta upp. Under sena vårar kan häckningen avbrytas eller ställas in. Kullstorleken är normalt 3-6 ägg och ruvningstiden 25-28 dygn. Honan ruvar ensam, medan hanen vaktar i närheten av boplatsen och försvarar boet mot korpar och kråkor genom att attackera dessa i luften. Fjällgåsens eminenta flygförmåga kommer då till sin rätt. Båda föräldrarna hjälps åt att leda ungarna. Kullen rör sig mellan sjöar, tjärnar och myrområden i häckningsområdet. Förflyttningar till fots till högre nivåer förekommer åtminstone i vissa delar av artens häckningsområde. Ungarna blir flygfärdiga vid 35-40 dagars ålder. Familjerna går mot slutet av ungperioden samman och bildar flockar. Familjen håller ihop under höstflyttning, övervintring och en del av vårflyttningen. På detta sätt lär sig ungfåglarna sträckvägarna av föräldrarna. I fjällen betar vuxna fjällgäss utan ungar ofta på myrar. Kullarna håller sig mycket nära stränderna när ungarna är små, synbart ofta inne i videbården. Men redan efter någon vecka söker de sig tidvis ut på myrarna. Ruggande gäss äter bland annat flaskstarr men rör sig också en bit från stranden. Under sensommaren uppskattas bär och i synnerhet kråkbär intas i stor mängd när tillgången så möjliggör. I vinterkvarteren i Holland rapporteras att fjällgässen företrädesvis håller till på fuktiga betesmarker. Fjällgäss som har ungar ruggar sina vingpennor under ungarnas uppväxttid och återfår flygförmågan strax innan ungarna blir flygga. Gäss utan ungar söker sig till särskilda ruggningslokaler, som kan ligga nära eller långt från häckningsområdet. En sådan lokal har nyligen upptäckts i Lappland (2011) och dessutom frekventeras sedan länge en lokal i Hälsingland. Sannolikt finns flera lokaler. De svenska fjällgässen anländer i början av april till rastplatserna i Mellansverige och södra Norrland. Hur intensivt rastlokalerna närmast nedanför fjällen utnyttjas tycks bero på rådande vattenstånd på lokalerna, på snöförhållandena i häckningsområdet och möjligen gässens kondition när de anländer. Fjällgässen företar sonderande flygturer upp till häckningsområdet för att inspektera häckningsplatserna så att häckning kan starta så snart förutsättningarna är de rätta. De lämnar häckningsområdet i slutet av augusti, rastar numera en längre tid på lokaler i södra Norrland och Mellansverige och anträder flyttningen till vinterkvarteren i Holland i månadsskiftet september/oktober, troligen efter en non-stopflygning.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Fjäll, Våtmark, Sötvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Fjällbiotoper, Öppna strandbiotoper, Människoskapad miljö på land, Sjöar, Öppen fastmark, Buskmark, Sötvattensstrand, Vattenmassa

Biotoper där arten kan förekomma: Myrbiotoper, Vattendrag, Småvatten, Havsstrand

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
Fjällgåsens kraftiga tillbakagång från mitten av 1900-talet kan troligen förklaras av flera samverkande negativa faktorer. I häckningsområdena kan ökade störningar, illegal jakt och vattenkraftsutbyggnad samt rödrävens expansion till högre zoner i fjällen ha medverkat till artens tillbakagång. Även igenväxning av slåttermarker vid Norrlandskusten och i inlandet kan vara bidragande till tillbakagången i vårt land.Avsaknad av lämmelår i Västerbottens- och Norrbottensfjällen under långa perioder (bl.a. under perioden från tidigt 1940-tal till sent 1950-tal) kan ytterligare ha försämrat förutsättningarna. Däremot bedöms numera tidigare uppgifter om omfattande slakt i fjällen under ruggningstiden som icke trovärdiga, ehuru detta kan ha förekommit vid enstaka tillfällen. Predation av rödräv antas påverka den svenska populationen påtagligt. Erfarenheterna av intensiv efterhållning av rödräv i norra Norge under senare år har där medfört bättre överlevnad av ungar och vuxna fjällgäss. Häckningsresultatet för den svenska populationen tenderar bli högre under år med låga antal av rödräv och under år med rik lämmelförekomst. Den svenska populationen är genom sin flyttning mot sydväst via rastlokaler och till vinterkvarter förskonad från alltför hög beskattning. En utökad jakt för att hantera de växande bestånden av grågås och bläsgås kan emellertid innebära en ökad risk för att fjällgäss skjuts av misstag. Ett nytt hot i fjällregionen är de störningseffekter som uppstår av ett alltmer intensivt och utbrett fiske, i Sverige speciellt efter 1992 då det nya upplåtelsesystemet ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen trädde i kraft. Detta kan ha en menlig inverkan på häckningsframgången. I många rast- och övervintringsområden utefter den sydostliga sträckvägen förekommer däremot sedan länge en intensiv jakt på fjällgäss. Senare års märkningar av fjällgäss i Norge visar att dödligheten genom jakt är hög i synnerhet på höstrast- och övervintringslokaler och detta är sannolikt den allvarligaste hotfaktorn totalt sett för denna population. På rastplatser och i vinterkvarter utefter denna flyttväg har även biotopförsämring (torrläggning, överdämning, ändrad markanvändning och industrialisering) inverkat menligt. Under de senaste decennierna har de negativa effekterna från några av de nämnda faktorerna reducerats genom att skydds- och stödåtgärder har vidtagits. Några viktiga lokaler och områden i Ungern, Grekland, Iran och Ryssland har således förklarats vara reservat med jaktförbud. Detta hade emellertid under lång tid ingen påvisbar positiv effekt för den fennoskandiska populationen. Dock kan en förbättring ha inträtt under den allra senaste tiden (2011-2012). Att en del av de individer i det tidigare avelsbeståndet i Sverige, och därmed sannolikt också en del av deras avkommor, är bärare av bläsgåsgener uppfattas numera inte som något större problem för bevarandearbetet av fjällgåsen.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Fiske (Viss negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Stor negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Stor negativ effekt)
Sedan 1977 har Svenska Jägareförbundet i samarbete med Nordens Ark och med stöd främst från Naturvårdsverket, länsstyrelserna i Norrbotten och Gävleborg, Våtmarksfonden, Stiftelsen Sveriges Vildnad, Göran Gustafssons Stiftelse och Världsnaturfonden (WWF) bedrivit uppfödning av fjällgäss för att få fram ungar för utsättning i tidigare häckningsområden och därigenom förstärka den kvarvarande populationen. Målsättningen i detta program har därtill varit att få fjällgässen att flytta till områden med säkrare rast- och övervintringslokaler. Därför nyttjades vitkindade gäss, som flyttar mot sydväst och övervintrar i Holland, som fosterföräldrar till fjällgåsungarna. De utsatta fjällgåsungarna blev då präglade på den lokal där de lärt sig flyga och återvänder till utsättningslokalerna, medan fosterföräldrarna sökte sig tillbaka till sina tidigare häckningsplatser. Gåsungar flyttar tillsammans med sina föräldrar och ungarna lär sig flyttningsvägarna av dessa. Denna sydvästliga flyttningsriktning har tidigare utnyttjats av en del av det fennoskandiska fjällgåsbeståndet, men det är oklart om den utgjort en regelrätt flyttningsväg eller enbart använts av familjer och individer som slagit följe med andra gåsarter. Eventuellt kan det ha varit en sträckväg för de fjällgäss som häckade längst i söder i fjällkedjan. Från 1981 till och med 1999 har 348 fjällgäss satts ut inom ett område i Lappland där arten tidigare var allmän och där ett restbestånd av fjällgäss fanns kvar när utsättningarna startade. Överlevnaden hos utsatta ungar har varit hög och de har i stor utsträckning återvänt till utplanteringsområdet. Den första lyckade häckningen som kunde konstateras i utplanteringsområdet ägde rum 1986. Därefter har beståndet ökat och under 10-årsperioden 2002-2011 har i genomsnitt 7,3 familjer med i snitt 2,5 ungfåglar per år anlänt till höstrastlokalerna längs norrlandskusten. Sedan det upptäckts att en del av fjällgässen i det ursprungliga avelsbeståndet var bärare av bläsgåsgener avbröts utsättningen. Från och med 2010 har utsättning återupptagits i försöksskala, nu med uppfödda ungar av ryskt ursprung. För aktuell information om populationernas status och utveckling, beslut samt planer för skötseln av arten hänvisas läsaren till Åtgärdsprogram för fjällgås 2011-2015 (http://naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620-6434-1.pdf), Projekt Fjällgås hemsida (beräknas öppna i april 2012), rödlistan och till befintliga web-sidor (t.ex.: ). De flesta lokaler som för närvarande används av den svenska populationen inom landet är välkända och flertalet har skyddsbestämmelser som gynnar fjällgåsen. Dock kan det finnas både häcknings- och ruggningslokaler i fjällen samt rastlokaler nedanför fjällen som ännu är okända. Icke upptäckta rastlokaler kan även finnas utefter sträckvägarna. I vinterkvarteren är det okänt vart fjällgässen tar vägen när hårda väderförhållanden i Holland tvingar dem flyga vidare. På grund av att fjällgåsen i hela sitt utbredningsområde är i en kritisk situation är det viktigt att forskning och skyddsåtgärder rörande denna art genomförs energiskt och samordnat. En internationell aktionsplan har 2008 publicerats av African-Eurasian Waterbird Agreement (AEWA). Ett nationellt åtgärdsprogram för fjällgåsen i Sverige antogs under 2011. Kartläggning och uppföljning av områden i Norden där arten häckar, ruggar och rastar genomförs av arbetsgrupper inom respektive land. Stora insatser görs internationellt sedan mitten av 1990-talet för att klarlägga flyttningsvägar och övervintringsområden och åtgärder vidtas efterhand för att minska effekterna av negativa faktorer. För den del av den fennoskandiska populationen som flyttar mot sydost har flera projekt med EU-stöd genomförts.

Åtgärdsprogram Fastställt
Utländska namn – NO: Dverggås, DK: Dværggås, FI: Kiljuhanhi, GB: Lesser White-fronted Goose. Fjällgåsen är globalt rödlistad (2008) som Sårbar (VU). Fjällgås är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) och är i EU-sammanhang en prioriterad art. Fjällgåsen är dessutom förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter), Bonnkonventionen bilaga I (hotade flyttande arter som ska ges ett strikt skydd vilket även inkluderar rastplatser och flyttningsvägar) och AEWA (African-Eurasian Waterbird Agreement). Arten är fredad enligt jaktförordningen (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen. Fjällgåsen är rapporterad som häckfågel i två och som rastande i ett tiotal SPA-områden, vilket bland annat medför ett ansvar för att bibehålla och om möjligt förbättra artens status i dessa områden.

Aarvak, T. & Øien, I. J. 2003. Moult and autumn migration of non-breeding Fennoscandian Lesser White-fronted Geese Anser erythropus mapped by satellite telemetry. Bird Conservation International 13: 213-226.

Aarvak, T. & Øien, I.J. 2004. Monitoring of staging Lesser White-fronted Geese at the Valdak Marshes, Norway, in the years 2001–2003. I: Aarvak, T. & Timonen, S. (red.): Fennoscandian Lesser White-fronted Goose conservation project. Report 2001-2003. – WWF Finland Report No 20 & Norwegian Ornithological Society, NOF Rapportserie Report no. 1-2004: 19-24.

Andersson, Å. 2004. The reintroduction of the Lesser White-fronted Goose in Swedish Lapland – a summary for 2000–2003. I: Aarvak, T. & Timonen, S. (red.): Fennoscandian Lesser White-fronted Goose conservation project. Report 2001-2003. – WWF Finland Report No 20 & Norwegian Ornithological Society, NOF Rapportserie Report no. 1-2004: 51-52.

Andersson, Å., Gladh, L. & Larsson, T. 2004. Hur går det för fjällgåsen i Sverige? Lägesrapport från svenska fjällgåsprojektet. Vår Fågelvärld 63: 15–21.

Andersson, Å. & Holmqvist, N. 2010. The Swedish population of Lesser White-fronted Goose Anser erythropus - supplemented or re-introduced? Ornis Svecica 20: 202-206.

Björklund, M. 1996. Fjällgåsen och älvslåtterns försvinnande. Vår Fågelvärld 55(3): 17–19.

von Essen, L. 1996. Reintroduction of lesser white-fronted geese (Anser erythropus) in Swedish Lapland (1981–1991). I: M. Birkan, J.van Vessem, P. Havet, J. Madsen, B. Trolliet & M. Moser, (red.). Proceedings of the Anatidae 2000 Conference, Strasbourg, France, 5–9 December 1994. Gibier Faune Sauvage 13: 1169–1180.

von Essen, L. 1999. The Swedish reintroduction project of Lesser White-fronted Geese. I: Tolvanen, P., Øien, I.J. & Ruokolainen, K. (red.): Fennoscandian Lesser White-fronted Goose conservation project. Annual report 1998. – WWF Finland Report 10 & Norwegian Ornithological Society, NOF Rapportserie Report no. 1-1999: 18–20.

Kampe-Persson, H. 2008. Historical occurrence of the Lesser White-fronted Goose Anser erythropus in the Atlantic flyway. Ornis Svecica 18: 69-81 (sammanfattning på svenska: Historisk förekomst av fjällgås Anser erythopus i den atlantiska flyttningskorridoren).

Lorentsen, S.-H., Øien, I. J., Aarvak, T., Markkola, J., von Essen, L., Faragó, S., Morozov, V., Syroechkovsky Jr., E. & Tolvanen, P. 1999. Lesser White-fronted Goose Anser erythropus. I: Madsen, J. Cracknell, G. & Fox, A. D. (red.). Goose populations of the Western Palearctic. A review of status and distribution. Wetlands. International Publ. No. 48. Wetlands International, Wageningen, The Netherlands. National Environmental Research Institute, Rönde, Denmark.

Madsen, J. 1996. Lesser White-fronted Goose. I: Heredia, B., Rose, L.& Painter, M. (red.). Globally threatened birds in Europe. Action Plans. Strasbourg, France. Council of Europe Publishing.

Markkola, J., Luukkonen, A., & Leinonen, A. 2004. The spring migration o thef Lesser White-fronted Geese on the Bothnian Bay coast, Finland, in 2001-2003. I: Aarvak, T. & Timonen, S. (red.): Fennoscandian Lesser White-fronted Goose conservation project. Report 2001-2003. – WWF Finland Report No 20 & Norwegian Ornithological Society, NOF Rapportserie Report no. 1-2004: 14-18.

Tolvanen, P., Øien, I.J. & Ruokolainen, K. (red.) 2001. Fennoscandian Lesser White-fronted Goose conservation project. Annual report 2000. – WWF Finland Report 13 & Norwegian Ornithological Society, NOF Rapportserie Report no. 1-2001: 12–16.

Mooij, J.H. 2010. Review of the historical distribution of the Lesser White-fronted Goose Anser erytropus in Europe. Ornis Svecica 20: 190-201.

Mooij, J.H., Hansson, P., Kampe-Persson, H. & Nilsson, L. 2007. Analysis of historical observations of Fennoscandian Lesser White-fronted geese Anser erythropus in Sweden and the Western Palearctic. Vogelwelt 128: 000-000.

Morozov, V.V. & Aarvak, T. 2004. Wintering of lesser white-fronted geese breeding in the Polar Urals. Casarca 10: 156–162.

Morozov, V.V. & Syroechkovski Jr, E.E. 2002. Lesser White-fronted Goose on the verge of the millenium. Casarca 8: 233–276. Ryska med engelsk sammanfattning.

Norderhaug, A. & Norderhaug, M. 1984. Status of the Lesser White-fronted Goose, Anser erythropus, in Fennoscandia. I: Nilsson, L. & Fog, M. (red.). Studies on Fennoscandian populations of Bean Goose (Anser fabalis), Greylag Goose (Anser anser) and Lesser White-fronted Goose (Anser erythropus). Swedish Wildlife Research Viltrevy 13: 171–186.

Ruokonen, M., Kvist, L., Aarvak, T., Markkola, J., Morozov, V. V., Øien, I. J., Syroechkovski, Jr., E. E., Tolvanen, P. & Lumme, J. 2004. Population genetic structure and conservation of the Lesser White-fronted Goose Anser erythropus. Conservation Genetics 5: 501–512.

UNEP WCM 2003. Report on the status and perspective of the Lesser White-fronted Goose Anser erythropus. UNEP Wordl Conservation monitoring Centre, Cambridge U.K.

Øien, I.J. & Aarvak, T. 2003. Fjällgås – finns det hopp för Skandinaviens “sjungande gäss”? Vår Fågelvärld 62 (3): 6–12.

Øien, I.J. & Aarvak, T. 2005. Satellitter sporer dverggås til sivilisasjonens vugge – Mesopotamia! Vår Fuglefauna 28: 14–17. (in Norwegian).

Øien, I.J., Aarvak, T. & Morozov, V.V. 2005. A wild goose chase across Central Asia to the Middle East. World Birdwatch June 2005 27(2): 24–26.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Förf. Åke Andersson 2012. © ArtDatabanken, SLU 2006.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Anseriformes - andfåglar 
  • Familj
    Anatidae - änder, gäss och svanar 
  • Underfamilj
    Anserinae - gäss och svanar 
  • Släkte
    Anser  
  • Art
    Anser erythropus, (Linnaeus, 1758) - fjällgås
    Synonymer
    Anas erythropus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Förf. Åke Andersson 2012. © ArtDatabanken, SLU 2006.