Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  bergand

Organismgrupp Fåglar Aythya marila
Bergand Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Berganden är en medelstor dykand med rundade kroppsproportioner, överlag ”en storlek större” än sin snarlika och nära släkting viggen. Hannen i häckningsdräkt känns lätt igen på silvergrå rygg där viggen är svart, och saknar den senares nacktofs. Honan och ungfåglarna har i jämförelse med viggen rundare huvud, fylligare nacke och en färgton på bröst och sidor som är både blekare och varmare brun. Ungfåglarna och speciellt äldre honor, har ett iögonfallande brett vitt fält i pannan och på sidorna av näbbens bas.
Utbredning
Länsvis förekomst för bergand Observationer i  Sverige för bergand
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Berganden är en utpräglat nordlig art med vid cirkumpolär Holarktisk utbredning. Den häckar främst i rikare småsjöar på tundra och i barrskogstaigans nordkant. Det europeiska beståndet skattas till 180000–190000 par, av vilka cirka 85 % häckar i Ryssland. Det övervintrande beståndet har minskat kraftigt i nordvästra Europa 1990–2000. I Sverige är berganden som häckare framför allt en fjällfågel, men den återfinns också längs Ostkusten. Fjällens bergänder, cirka 1200 par enligt en nyligen genomförd inventering, häckar i små till medelstora sjöar i vide- och björkregionerna, mer sällsynt i den övre barrskogsregionen. Inventeringar av Lappland under 1970-talet och 2009, visar att beståndet i detta landskap varit i stort sett konstant under denna tidsperiod. Det kusthäckande beståndet har sin tyngdpunkt i Ångermanland–Västerbotten–Norrbotten, med totalt knappt 200 par. Därutöver finns enstaka par i Uppland, Blekinge och på Gotland. I Östersjön söder om Gävlebukten har berganden minskat under hela 1900-talet. Som exempel kan nämnas att arten helt försvunnit från Stockholms skärgård, där det vid slutet av 1970-talet fanns cirka 100 par. För hundra år sedan häckade arten i Skåne, Småland och var allmän på Öland, Gotland och i Stockholms skärgård. Som helhet bedöms den svenska bergandpopulationen ha minskat med minst 10 % de senaste 20 åren. I Norge bedöms minst 1000 par häcka (huvudsakligen i fjäll- och tundramiljö) och i Finland 400-600 par (huvudsakligen kusthäckningar; länge minskande). Det finns nästan inga ringmärkningsåterfynd som visar var de svenska bergänderna övervintrar, men det är möjligt att de blandar sig med de minst 120000 ryska fåglar som tillbringar vintern i södra Östersjön och i Nordsjöområdet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Bergand förekommer främst i fjällområdet, men återfinns också längs kusten. Fjällens bergänder häckar i små till medelstora sjöar i vide- och björkregionen, mer sällsynt i den övre barrskogsregionen. Det kusthäckande beståndet har sin tyngdpunkt i Ångermanland - Västerbotten - Norrbotten och har nästan helt försvunnit från Svealand och Götaland. Antalet reproduktiva individer skattas till 2800 (1800-3600). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen minskar med mer än 10% inom 21 (= 3 generationer) år. Minskningen avser antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (C1).
Ekologi
I fjällkedjan häckar merparten av bergänderna vid grunda och näringsrika sjöar, helst där det finns skyddande växtlighet av vide, ljung eller gräs på stranden. De kusthäckande bergänderna i norr finns både på låga gräsbevuxna skär i den yttre skärgården och vid vegetationsrika djupt inskurna havsfjärdar. Här placeras boet ofta där det också häckar vigg, ej sällan i kolonier av fiskmås, skrattmås, fisktärna eller silvertärna. Vad som sannolikt är inhemska bergänder rastar vår och höst på grunda havsfjärdar i norra Ångermanland och södra Västerbotten. Ännu på 1980- och 1990-talet noterades tresiffriga antal på inre Nordmalingsfjärden och i området Umeälvens delta – Hörnefors i maj vissa år. På svenska rast- och vinterområden ligger bergänderna om dagen ofta i skyddade kustområden i vikar och vid hamnar, varifrån de om natten flyger ut till födosöksområden till havs (i regel grundare än 10 m och med god tillgång på musslor). Andelen ungfåglar bland de bergänder som flyttar förbi om hösten har historiskt sett varierat kraftigt med utpräglade toppår ungefär vart tredje år, troligen i fas med lämmel- och sorktoppar på den ryska taigan (då predationen på änder minskar). Mängden bergänder som passerar sydöstra Sveriges kuster varierar också starkt från höst till höst beroende på förhärskande vindar under flyttningsperioden (större mängder under ostvindperioder, t.ex. drygt 7600 förbisträckande vid Faludden på Gotland 5–7.10 1988). Den högsta sträcksiffran under 1990-talet är 4475 ex (Triberga, Öland, 25.9 1993), vilket möjligen kan antyda att också det tundrahäckande ryska beståndet har minskat.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Sötvatten
Sötvatten
Havsstrand
Havsstrand
Marin miljö
Marin miljö
Brackvatten
Brackvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Sjöar
Sjöar
Hav
Hav
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Vattenyta
Vattenyta
Vattenmassa
Vattenmassa
Vattendrag
Vattendrag
Småvatten
Småvatten
Buskmark
Buskmark
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp "Allätare" (omnivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Levande djur
Levande djur
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Anseriformes (andfåglar), Familj Anatidae (änder, gäss och svanar), Släkte Aythya, Art Aythya marila (Linnaeus, 1761) - bergand Synonymer Anas Marila Linnaeus, 1761

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Bergand förekommer främst i fjällområdet, men återfinns också längs kusten. Fjällens bergänder häckar i små till medelstora sjöar i vide- och björkregionen, mer sällsynt i den övre barrskogsregionen. Det kusthäckande beståndet har sin tyngdpunkt i Ångermanland - Västerbotten - Norrbotten och har nästan helt försvunnit från Svealand och Götaland. Antalet reproduktiva individer skattas till 2800 (1800-3600). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen minskar med mer än 10% inom 21 (= 3 generationer) år. Minskningen avser antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (C1).
Konventioner Bernkonventionens bilaga III, Bonnkonventionens bilaga II, AEWA
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Berganden är en medelstor dykand med rundade kroppsproportioner, överlag ”en storlek större” än sin snarlika och nära släkting viggen. Hannen i häckningsdräkt känns lätt igen på silvergrå rygg där viggen är svart, och saknar den senares nacktofs. Honan och ungfåglarna har i jämförelse med viggen rundare huvud, fylligare nacke och en färgton på bröst och sidor som är både blekare och varmare brun. Ungfåglarna och speciellt äldre honor, har ett iögonfallande brett vitt fält i pannan och på sidorna av näbbens bas.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för bergand

Länsvis förekomst och status för bergand baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för bergand

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Berganden är en utpräglat nordlig art med vid cirkumpolär Holarktisk utbredning. Den häckar främst i rikare småsjöar på tundra och i barrskogstaigans nordkant. Det europeiska beståndet skattas till 180000–190000 par, av vilka cirka 85 % häckar i Ryssland. Det övervintrande beståndet har minskat kraftigt i nordvästra Europa 1990–2000. I Sverige är berganden som häckare framför allt en fjällfågel, men den återfinns också längs Ostkusten. Fjällens bergänder, cirka 1200 par enligt en nyligen genomförd inventering, häckar i små till medelstora sjöar i vide- och björkregionerna, mer sällsynt i den övre barrskogsregionen. Inventeringar av Lappland under 1970-talet och 2009, visar att beståndet i detta landskap varit i stort sett konstant under denna tidsperiod. Det kusthäckande beståndet har sin tyngdpunkt i Ångermanland–Västerbotten–Norrbotten, med totalt knappt 200 par. Därutöver finns enstaka par i Uppland, Blekinge och på Gotland. I Östersjön söder om Gävlebukten har berganden minskat under hela 1900-talet. Som exempel kan nämnas att arten helt försvunnit från Stockholms skärgård, där det vid slutet av 1970-talet fanns cirka 100 par. För hundra år sedan häckade arten i Skåne, Småland och var allmän på Öland, Gotland och i Stockholms skärgård. Som helhet bedöms den svenska bergandpopulationen ha minskat med minst 10 % de senaste 20 åren. I Norge bedöms minst 1000 par häcka (huvudsakligen i fjäll- och tundramiljö) och i Finland 400-600 par (huvudsakligen kusthäckningar; länge minskande). Det finns nästan inga ringmärkningsåterfynd som visar var de svenska bergänderna övervintrar, men det är möjligt att de blandar sig med de minst 120000 ryska fåglar som tillbringar vintern i södra Östersjön och i Nordsjöområdet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Anseriformes - andfåglar 
  • Familj
    Anatidae - änder, gäss och svanar 
  • Underfamilj
    Anatinae - änder 
  • Tribus
    Aythyini - lätta dykänder 
  • Släkte
    Aythya  
  • Art
    Aythya marila(Linnaeus, 1761) - bergand
    Synonymer
    Anas Marila Linnaeus, 1761

I fjällkedjan häckar merparten av bergänderna vid grunda och näringsrika sjöar, helst där det finns skyddande växtlighet av vide, ljung eller gräs på stranden. De kusthäckande bergänderna i norr finns både på låga gräsbevuxna skär i den yttre skärgården och vid vegetationsrika djupt inskurna havsfjärdar. Här placeras boet ofta där det också häckar vigg, ej sällan i kolonier av fiskmås, skrattmås, fisktärna eller silvertärna. Vad som sannolikt är inhemska bergänder rastar vår och höst på grunda havsfjärdar i norra Ångermanland och södra Västerbotten. Ännu på 1980- och 1990-talet noterades tresiffriga antal på inre Nordmalingsfjärden och i området Umeälvens delta – Hörnefors i maj vissa år. På svenska rast- och vinterområden ligger bergänderna om dagen ofta i skyddade kustområden i vikar och vid hamnar, varifrån de om natten flyger ut till födosöksområden till havs (i regel grundare än 10 m och med god tillgång på musslor). Andelen ungfåglar bland de bergänder som flyttar förbi om hösten har historiskt sett varierat kraftigt med utpräglade toppår ungefär vart tredje år, troligen i fas med lämmel- och sorktoppar på den ryska taigan (då predationen på änder minskar). Mängden bergänder som passerar sydöstra Sveriges kuster varierar också starkt från höst till höst beroende på förhärskande vindar under flyttningsperioden (större mängder under ostvindperioder, t.ex. drygt 7600 förbisträckande vid Faludden på Gotland 5–7.10 1988). Den högsta sträcksiffran under 1990-talet är 4475 ex (Triberga, Öland, 25.9 1993), vilket möjligen kan antyda att också det tundrahäckande ryska beståndet har minskat.

Ekologisk grupp: "Allätare" (omnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark, Sötvatten, Havsstrand, Marin miljö, Brackvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna strandbiotoper, Sjöar, Hav, Öppen fastmark, Blottad mark, Vattenyta, Vattenmassa

Biotoper där arten kan förekomma: Vattendrag, Småvatten, Buskmark, Havsstrand

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Har betydelse)
Levande djur (Viktig)
De fjällhäckande bergänderna är såvitt känt inte utsatta för hot eller negativa miljöförändringar. Det största problemet för de kusthäckande bergänderna torde vara störningar på häckningslokalerna samt invandring av mink. De havsfjärdar i norra Ångermanland och södra Västerbotten som är viktiga rastlokaler under vår och sensommar är inte utsatta för omedelbara hot, men risken för störningar och exploatering i framför allt Umeälvens delta måste följas noga. Bergandens vana att under vinterhalvåret koncentreras i mycket stora flockar till ett fåtal lokaler (gäller framför allt i övervintringsområdena i Danmark, Tyskland, Polen och kring Nordsjön), ofta i anslutning till trafikerade farleder eller hamnar, medför att arten kan drabbas hårt av oljeutsläpp eller andra former av utsläpp. I Sverige är berganden formellt fredad från jakt sedan 1988. De flockar som finns i Danmark under jaktperioden är mycket stora (och få), men det är ytterst svårt för jägarna att komma inom skotthåll för dessa fåglar.

Påverkan
  • Minskning av relaterad art (Viss positiv effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Miljögifter (Stor negativ effekt)
Berganden har i princip samma skyddsbehov som de måsfåglar den regelbundet häckar med. Det är därför väsentligt att ett tillräckligt antal störningsskyddade häckningsöar finns tillgängliga längs ostkusten. De viktigaste rastplatserna för svenska bergänder vid mellersta Norrlandskusten måste skyddas, liksom artens viktigaste vinterområden. Det är viktigt att bergänder ej fälls av misstag under jakt på lovliga dykänder.
Utländska namn – NO: Bergand, DK: Bjergand, FI: Lapasotka, GB: Scaup. Bergand är förtecknad i Bernkonventionen bilaga III (skyddade djurarter), Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter), i AEWA (African-Eurasian Waterbird Agreement). Arten är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Boyd, H. och Pirot, J.-Y. (red.) 1989. Flyways and reserve networks for water birds. IWRB Special Publication No. 9.

Durinck, J., Skov, H., Jensen, F.P. & Pihl, S. 1994. Important marine areas for wintering birds in the Baltic Sea. - EU DG XI research contract no. 2242/90–09–01. Ornis Consult report 1994.

Elmberg, J. 1988. Fåglar i Nordmaling och Bjurholm. Fåglar I Västerbotten, supplement 2.

Gjershaug, J.O., Thingstad, P.G., Eldöy, S. & Byrkjeland, S. (red.) 1994. Norsk fugleatlas. Norsk Ornitologisk Forening, Klaebu.

Haapanen, A. & Nilsson, L. 1979. Breeding waterfowl populations in northern Fennoscandia. Ornis Scand. 10: 145–219.

Hagemeijer, E.J.M. & Blair, M.J. (red.) 1997. The EBCC atlas of European breeding birds: their distribution and abundance. T & AD Poyser, London

Pettersson, J. 1999. Kustfågelinventering i Västernorrlands län 1999. Sammanställning, analys och förslag till skydd. Länsstyrelsen i Västernorrlands län, 1999:6.

Rose, P.M. & Scott, D.A. 1997. Waterfowl population estimates. Wetlands International Publication 44.

Scott, D.A. & Rose, P.M. 1996. Atlas of Anatidae populations in Africa and Western Eurasia. Wetlands International Publication 41.

Sundström, T. & Olsson, C. 2005. Västerbottens kustfågelfauna. Inventering av kustfågelbestånden 2001/2002. Länsstyrelsen i Västerbotten, Meddelande 4.

Sundström, T. & Olsson, C. 2009. Norrbottens kustfågelbestånd - inventering 2007 och 2008. Länsstyrelsens rapportserie nr 5/2009.

Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31, Stockholm.

Väisänen, R.A., Lammi, E. & Koskimies, P. 1998. Muuttava pesimälinnusto. [andra finska fågelatlasen] Otava, Helsingfors.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Elmberg 2002. Rev. Johan Elmberg 2005. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Anseriformes - andfåglar 
  • Familj
    Anatidae - änder, gäss och svanar 
  • Underfamilj
    Anatinae - änder 
  • Tribus
    Aythyini - lätta dykänder 
  • Släkte
    Aythya  
  • Art
    Aythya marila, (Linnaeus, 1761) - bergand
    Synonymer
    Anas Marila Linnaeus, 1761
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Elmberg 2002. Rev. Johan Elmberg 2005. © ArtDatabanken, SLU 2010.