Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  grönling

Organismgrupp Fiskar Barbatula barbatula
Grönling Fiskar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En liten, långsträckt och bottenlevande fisk med en förbryllande utbredning i Sverige. Grönling skiljer sig från sin närmaste svenska släkting nissöga genom att den har en mörkare, föga iögonfallande färgteckning samt bredare kropp och huvud.

Totallängd 20 cm, vanligen 8-15 cm, i Sverige max 15 cm. Kropp långsträckt och relativt bred, i det närmaste jämnhög från huvudet bakåt till stjärtfenan. Huvud något tillplattat uppifrån. Vid ryggfenan är den lika bred som hög, därefter successivt mer hoptryckt från sidan. Jämfört med nissöga Cobitis taenia är grönling därmed trindare i kroppsformen, och den saknar dessutom tagg under ögat. Ögonen är små, aningen längsovala och högt placerade. Nosen är trubbig och munnen nedåtriktad. Nosen har två par skäggtömmar, och i mungipan sitter också ett par skäggtömmar. De främre näsöppningarna är rörformiga och har högre bakkant än framkant, medan de bakre näsöppningarna är plana och längsovala. Ryggfenan, som börjar strax bakom mitten på kroppen, är kort och smal vid basen med svagt konvex ytterkant och längre framkant än bakkant. Analfenan är kort och har smal bas, rak ytterkant samt kortare bakkant än framkant. Stjärtfenan har en tvär eller svagt konkav bakkant och rundade hörn. Bröstfenorna är placerade strax intill huvudet. De är korta och har avrundad bakkant. Hos vuxna honor motsvarar deras längd avståndet från nosspetsen till ögats bakkant, hos hanen är de nästan lika långa som huvudet. Bukfenorna är korta med avrundad ytterkant, och de börjar strax bakom ryggfenans framkant. Varken ryggfenan eller bukfenorna når till analfenan. Fjällen är mycket små och talrika, knappt skönjbara under kroppens slemtäcke. Sidolinjen löper rakt längs mitten av kroppssidan.
Ryggen och kroppssidorna är mörkare, medan buken är ljust gulvit. Brunt dominerar i den mörkare färgteckningen, som är jämn på ryggen men oregelbundet fläckig eller spräcklig längs kroppssidorna. Ofta finns ett svagt, mörkt band längs mitten av vardera kroppssidan. På stjärtfenbasens mitt finns en mörkare fläck; oftast otydlig, ibland formad som ett tvärband. Fenorna är ljusa men försedda med gråbruna fläckar arrangerade i mer eller mindre tydliga tvärband; rikligast på ryggfenan och stjärtfenan.
Fenstrålar och fjäll: D iii-iv.7, A iii-iv.5, P i.11-12, V i.6-7. Fjäll mycket små och talrika men knappt skönjbara.
Utbredning
Länsvis förekomst för grönling Observationer i  Sverige för grönling
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Grönling förekommer naturligt i Sverige i ett antal vattensystem i Skåne och Halland samt i nedre Torne älv. I Skåne finns den i Sege å, Saxån/Braån, Höje å, Kävlingeån/Bråån/Klingavälsån och Råån samt i Helge ås vattensystem i Almaån, Farstorpsån, Bivarödsån, Hörlingeån, Ottarpsbäcken, Röke å, Tormestorpsån, Vinnö å och Vramsån. Åtminstone 1891 fanns den dessutom i Verkeån. I Halland finns arten i Smedjeån, i ett tillflöde till Lagan samt i Nyrebäcken väster om Halmstad.
I Torne älv har grönling påträffats i närheten av Haparanda; dels vid Sundholmen ca 1 km nedströms Haparanda centrum, dels vid Revonsaari mellan samhällena övre och nedre Vojakkala, ca 10 km uppströms Haparanda. Troligen ingår Torne älv i artens nordliga finska utbredningsområde.
Grönling finns också i Södermanland i Svärtaåns nedre delar, nämligen vid Sjösa i Tunsättersbäcken, i Kattgalgebäcken som rinner ut i Svärtaån samt i Aspån. I Uppland finns arten i Igelbäcken som rinner ut i Edsviken vid Ulriksdals slott. Beståndet i Igelbäcken kan härröra från dammfiskar utsatta av Fredrik I under tidigt 1700-tal, och det är tänkbart att de sörmländska grönlingarna också härstammar från utplanteringar. Under 1600- och 1700-talen tillhörde grönling matfiskarna, åtminstone i kontinentala Nordeuropa, och det är tänkbart att arten införts till Sverige som dammfisk.
Grönling finns i större delen av Kontinentaleuropa samt i Storbritannien utom Skottland och Irland, men den saknas på de iberiska och italienska halvöarna. Arten saknas i Norge, och i Danmark finns den bara i Gudenån och Kolding å i Jylland samt i Vindinge å på Fyn. I Finland finns grönling i södra halvan av landet med nordgräns i nedre Kemijoki. Österut är arten rapporterad ända till Stillahavskusten, men det är inte helt klarlagt om de europeiska och sibiriska bestånden utgör en enda art.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Grönling har en vidsträckt utbredning i Europa, från de Brittiska öarna till Ural. Arten saknas på Iberiska halvön samt söder om Alperna. Grönlingen är vida spridd runt Östersjön, den förekommer i hela Baltikum och i Finland norrut till Torne älv där arten 1994 konstaterades även på den svenska sidan. Huvuddelen av den svenska förekomsten finns i Skåne (sex vattensystem). Utöver detta finns grönling i två vattensystem i södra Halland, två vattendrag i Svärtaåns vattensystem i Södermanland och i den lilla, kustmynnande Igelbäcken i Uppland. Data från Svenskt elfiskeregister visar en tydlig positiv utveckling under perioden 1988-2007. Under samma period har arten dessutom etablerat sig i Norrbotten!. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 12. Förekommer inom 12 vattensystem spridda från Skåne till Norrbotten. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 660 km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Ekologi
Grönling är en bottenlevande fisk som förekommer i både rinnande och lugna vatten, helst på steniga bottnar rika på gömställen. I Sverige liksom i större delen av utbredningsområdet lever grönling nästan uteslutande i mindre bäckar och åar, men i Finland påträffas den även vid stranden av flera sjöar. Grönling är mest aktiv på natten, då den äter mindre kräftdjur och insektslarver. Leken sker nattetid under en längre period i april-juni. Äggen är relativt få (700-5 000) och avges ett och ett eller i mindre klumpar, som efter befruktning klibbar fast på växter och bottensubstrat. Äggen kläcks efter en till två veckor beroende på temperaturen (snabbare vid högre temperatur). De unga fiskarna uppehåller sig på grunt vatten i lugnt flytande partier under den första tiden efter kläckning. Grönling växer till 3-4 centimeters totallängd redan första sommaren. Svenska grönlingar blir könsmogna först den tredje sommaren vid en storlek av 7-8 cm. Livslängden kan uppgå till 2-4(-6) år.
Landskapstyper
Sötvatten
Sötvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Vattendrag
Vattendrag
Vattenmassa
Vattenmassa
Småvatten
Småvatten
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning Cypriniformes (karpartade fiskar), Familj Nemacheilidae (grönlingsfiskar), Släkte Barbatula, Art Barbatula barbatula (Linnaeus, 1758) - grönling Synonymer Cobitis barbatula Linnaeus, 1758, Barbatula barbatulus (Linnaeus, 1758)

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Grönling har en vidsträckt utbredning i Europa, från de Brittiska öarna till Ural. Arten saknas på Iberiska halvön samt söder om Alperna. Grönlingen är vida spridd runt Östersjön, den förekommer i hela Baltikum och i Finland norrut till Torne älv där arten 1994 konstaterades även på den svenska sidan. Huvuddelen av den svenska förekomsten finns i Skåne (sex vattensystem). Utöver detta finns grönling i två vattensystem i södra Halland, två vattendrag i Svärtaåns vattensystem i Södermanland och i den lilla, kustmynnande Igelbäcken i Uppland. Data från Svenskt elfiskeregister visar en tydlig positiv utveckling under perioden 1988-2007. Under samma period har arten dessutom etablerat sig i Norrbotten!. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 12. Förekommer inom 12 vattensystem spridda från Skåne till Norrbotten. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 660 km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Konventioner Typisk art i 3260 Mindre vattendrag (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Åtgärdsprogram Avslutat
En liten, långsträckt och bottenlevande fisk med en förbryllande utbredning i Sverige. Grönling skiljer sig från sin närmaste svenska släkting nissöga genom att den har en mörkare, föga iögonfallande färgteckning samt bredare kropp och huvud.

Totallängd 20 cm, vanligen 8-15 cm, i Sverige max 15 cm. Kropp långsträckt och relativt bred, i det närmaste jämnhög från huvudet bakåt till stjärtfenan. Huvud något tillplattat uppifrån. Vid ryggfenan är den lika bred som hög, därefter successivt mer hoptryckt från sidan. Jämfört med nissöga Cobitis taenia är grönling därmed trindare i kroppsformen, och den saknar dessutom tagg under ögat. Ögonen är små, aningen längsovala och högt placerade. Nosen är trubbig och munnen nedåtriktad. Nosen har två par skäggtömmar, och i mungipan sitter också ett par skäggtömmar. De främre näsöppningarna är rörformiga och har högre bakkant än framkant, medan de bakre näsöppningarna är plana och längsovala. Ryggfenan, som börjar strax bakom mitten på kroppen, är kort och smal vid basen med svagt konvex ytterkant och längre framkant än bakkant. Analfenan är kort och har smal bas, rak ytterkant samt kortare bakkant än framkant. Stjärtfenan har en tvär eller svagt konkav bakkant och rundade hörn. Bröstfenorna är placerade strax intill huvudet. De är korta och har avrundad bakkant. Hos vuxna honor motsvarar deras längd avståndet från nosspetsen till ögats bakkant, hos hanen är de nästan lika långa som huvudet. Bukfenorna är korta med avrundad ytterkant, och de börjar strax bakom ryggfenans framkant. Varken ryggfenan eller bukfenorna når till analfenan. Fjällen är mycket små och talrika, knappt skönjbara under kroppens slemtäcke. Sidolinjen löper rakt längs mitten av kroppssidan.
Ryggen och kroppssidorna är mörkare, medan buken är ljust gulvit. Brunt dominerar i den mörkare färgteckningen, som är jämn på ryggen men oregelbundet fläckig eller spräcklig längs kroppssidorna. Ofta finns ett svagt, mörkt band längs mitten av vardera kroppssidan. På stjärtfenbasens mitt finns en mörkare fläck; oftast otydlig, ibland formad som ett tvärband. Fenorna är ljusa men försedda med gråbruna fläckar arrangerade i mer eller mindre tydliga tvärband; rikligast på ryggfenan och stjärtfenan.
Fenstrålar och fjäll: D iii-iv.7, A iii-iv.5, P i.11-12, V i.6-7. Fjäll mycket små och talrika men knappt skönjbara.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för grönling

Länsvis förekomst och status för grönling baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för grönling

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Grönling förekommer naturligt i Sverige i ett antal vattensystem i Skåne och Halland samt i nedre Torne älv. I Skåne finns den i Sege å, Saxån/Braån, Höje å, Kävlingeån/Bråån/Klingavälsån och Råån samt i Helge ås vattensystem i Almaån, Farstorpsån, Bivarödsån, Hörlingeån, Ottarpsbäcken, Röke å, Tormestorpsån, Vinnö å och Vramsån. Åtminstone 1891 fanns den dessutom i Verkeån. I Halland finns arten i Smedjeån, i ett tillflöde till Lagan samt i Nyrebäcken väster om Halmstad.
I Torne älv har grönling påträffats i närheten av Haparanda; dels vid Sundholmen ca 1 km nedströms Haparanda centrum, dels vid Revonsaari mellan samhällena övre och nedre Vojakkala, ca 10 km uppströms Haparanda. Troligen ingår Torne älv i artens nordliga finska utbredningsområde.
Grönling finns också i Södermanland i Svärtaåns nedre delar, nämligen vid Sjösa i Tunsättersbäcken, i Kattgalgebäcken som rinner ut i Svärtaån samt i Aspån. I Uppland finns arten i Igelbäcken som rinner ut i Edsviken vid Ulriksdals slott. Beståndet i Igelbäcken kan härröra från dammfiskar utsatta av Fredrik I under tidigt 1700-tal, och det är tänkbart att de sörmländska grönlingarna också härstammar från utplanteringar. Under 1600- och 1700-talen tillhörde grönling matfiskarna, åtminstone i kontinentala Nordeuropa, och det är tänkbart att arten införts till Sverige som dammfisk.
Grönling finns i större delen av Kontinentaleuropa samt i Storbritannien utom Skottland och Irland, men den saknas på de iberiska och italienska halvöarna. Arten saknas i Norge, och i Danmark finns den bara i Gudenån och Kolding å i Jylland samt i Vindinge å på Fyn. I Finland finns grönling i södra halvan av landet med nordgräns i nedre Kemijoki. Österut är arten rapporterad ända till Stillahavskusten, men det är inte helt klarlagt om de europeiska och sibiriska bestånden utgör en enda art.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Otocephala  
  • Överordning
    Ostariophysi - ostariofyser 
  • Ordning
    Cypriniformes - karpartade fiskar 
  • Familj
    Nemacheilidae - grönlingsfiskar 
  • Släkte
    Barbatula  
  • Art
    Barbatula barbatula(Linnaeus, 1758) - grönling
    Synonymer
    Cobitis barbatula Linnaeus, 1758
    Barbatula barbatulus (Linnaeus, 1758)

Grönling är en bottenlevande fisk som förekommer i både rinnande och lugna vatten, helst på steniga bottnar rika på gömställen. I Sverige liksom i större delen av utbredningsområdet lever grönling nästan uteslutande i mindre bäckar och åar, men i Finland påträffas den även vid stranden av flera sjöar. Grönling är mest aktiv på natten, då den äter mindre kräftdjur och insektslarver. Leken sker nattetid under en längre period i april-juni. Äggen är relativt få (700-5 000) och avges ett och ett eller i mindre klumpar, som efter befruktning klibbar fast på växter och bottensubstrat. Äggen kläcks efter en till två veckor beroende på temperaturen (snabbare vid högre temperatur). De unga fiskarna uppehåller sig på grunt vatten i lugnt flytande partier under den första tiden efter kläckning. Grönling växer till 3-4 centimeters totallängd redan första sommaren. Svenska grönlingar blir könsmogna först den tredje sommaren vid en storlek av 7-8 cm. Livslängden kan uppgå till 2-4(-6) år.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Sötvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Vattendrag, Vattenmassa

Biotoper där arten kan förekomma: Småvatten

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Namngivning: Barbatula barbatula (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Cobitis Barbatula. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 303.
Etymologi: barbatula = ”den lilla skäggprydda”, renässansförfattarnas latinska namn på grönling; barba (lat.) = skägg, suffixet -atus (lat.); diminutivsuffixet -ulus (lat.). Syftar på skäggtömmarna.
Uttal: [Barbátula barbátula]

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Otocephala  
  • Överordning
    Ostariophysi - ostariofyser 
  • Ordning
    Cypriniformes - karpartade fiskar 
  • Familj
    Nemacheilidae - grönlingsfiskar 
  • Släkte
    Barbatula  
  • Art
    Barbatula barbatula, (Linnaeus, 1758) - grönling
    Synonymer
    Cobitis barbatula Linnaeus, 1758
    Barbatula barbatulus (Linnaeus, 1758)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).