Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  berguv

Organismgrupp Fåglar Bubo bubo
Berguv Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Berguven är vår största uggla med kroppslängd 6–7 dm och vingspann 140–170 cm. Grundfärg undertill gulbrun med mörka längsgående streck, medan ovansidan är mörkare brun med grova fläckar och fin tvärvattring i svart. Irisfärg bjärt orange. Långa örontofsar som är uppresta när fågeln ropar eller är irriterad. Flykten är kraftfull och stadig närmast jämförbar med vråkarnas. Sången är ett tvåstavigt, djupt och välljudande hoande som kan höras på upp till fyra km avstånd.
Utbredning
Länsvis förekomst för berguv Observationer i  Sverige för berguv
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Från en utbredning över stora delar av Europa återstod omkring 1950, både på kontinenten och i Sverige, endast mindre restpopulationer som var skilda åt av ibland stora, uvtomma områden. Fram till sekelskiftet gjordes sex riksomfattande inventeringar för att fastställa artens status i Sverige (1943–48, 1964–65, 1974–75, 1984–85, 1994–95, 1998–99). Avel och därpå följande utsläpp av uvar inom flera områden i Sverige hade fram till 1999 tillfört 3381 exemplar till de tidigare uvtomma markerna och till viss del även till den tidigare stammen. Dödligheten på dessa utsläppta uvar var hög men slutresultatet innebar ändå ett stort antal häckande nya par inom tidigare uvtomma områden. Spridningen och uppblandningen mellan uvar från båda uvgrupperna är nu så stor att ”rena” par och blandpar nu sannolikt finns spridda över större delen av landet. Kring 1980 passerade totalantalet besatta boplatser summan 200, och utvecklingen fram till slutet av seklet innebar en snabb positiv utveckling till drygt 600 besatta boplatser. Ökningen kan med all sannolikhet till allra största delen tillskrivas utplanteringarna, då de tidigare spontana förekomsterna, framför allt i sydöstra Sverige, under samma tid på många håll tycks ha haft en negativ utveckling. Preliminära resultat från en förnyad riksinventering 2008-2009 tyder emellertid på en bestånds­minskning under 2000-talet, till cirka 475 besatta boplatser. Det är inte känt exakt vid vilken ålder de frilevande svenska uvarna blir könsmogna och kan gå till häckning. Utgående från kännedomen om vanorna hos andra större ugglearter förefaller åldern på 3–4 år vara sannolikast. De unga 1–3-åriga uvarna tycks under de levnadsåren i allmänhet föra ett fritt kringströvande liv under sökande efter partner och lämpligt häckningsrevir. Det är under de åren, på grund av de växlande uppehållsorterna, i det närmaste omöjligt att bedöma deras antal. De tillhör då ett s.k. ”flytande” bestånd säkert uppgående till minst 200–300 ex., som bör läggas till den ovan nämnda uppgiften om populationens storlek.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Berguv häckar i rasbranter och klippterräng samt i stenbrott, grustag, på kalhyggen och vid soptippar. Den förekommer ojämnt spridd i södra och mellersta Sverige, på Gotland, samt i stora delar av Norrland där tyngdpunkten ligger i kustlandet. Berguv bedömdes som NT 2010, men en påtaglig populationsminskning har skett under senare tid vilket innebär att den nu kategoriseras som VU. Antalet reproduktiva individer skattas till 940 (780-1120). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. AOO = antal par x 10 km2. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (bytestillgång), antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Berguv har ökat med 120-150 % de senaste 30 åren men minskat med 20-50 % de senaste 10 åren (grundar sig bl.a. på riksinventeringsdata). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Då uvarna till slut blivit fast bosatta i ett revir förblir de starkt bundna till detta. Ett normalrevir torde ha 4–6 kilometers diameter och innehåller i allmänhet starkt växlande natur. En central roll i reviret har bobranten, som oftast är mer än 20 m hög och vänd mot sydliga riktningar, gradvis avtagande i frekvens mot öster och väster. Berguven kan i allt högre utsträckning numera också häcka på mer eller mindre plan mark intill något stort stenblock, en rotvälta eller liknande. Under de senaste årtiondena har det också blivit allt vanligare med uvhäckningar i grustag, stenbrott och även sådana i full verksamhet, industri- och siloanläggningar och andra höga byggnader. Bakgrunden till detta är sannolikt att många av uvarna vid aveln och utsläppen haft nära kontakt med människan. En minskande skygghet och ett ofta rikligt utbud av lättfångade byten i människans närhet, i förhållande till det i en konstaterat småviltfattigare natur, har säkert också haft sin betydelse. Av tagna byten (i sydöstra Sverige) är i genomsnitt cirka hälften smågnagare, cirka 7 % andra däggdjur, 42 % fåglar och resten fisk, groddjur, kräldjur och insekter. Dessa siffror gäller antal, men med hänsyn till smågnagarnas ringa vikt spelar fåglarna viktmässigt en avsevärt större roll eller cirka 60 %. Den bruna råttan är på många håll av stor betydelse som byte, och detta har lett till att uvar ofta slagit sig ner med sin häckning i omedelbart grannskap av sopstationer. Ett tecken på att vår uvstam annars till ganska stor del lever i viss näringsbrist är att ”sophögsuvarna” uppvisar hög reproduktionsförmåga med ofta 3, t.o.m. 4 ungar i boet, mot bara 1–2 i de flesta andra bon. Dock gör sig vår allt mer restriktiva sophantering redan märkbar, så att flera av dessa tillhåll numera övergivits av uvarna. Berguven har en mycket långt utdragen häckning, från slutet av februari ända bort mot början av september, då ungarna först vid denna tid lämnar kläckningsplatsen och föräldrarna. Under de första månaderna, mars-april då äggläggningen och ruvningen sker, är honan lätt att störa och kullen kan komma i stor fara då vädret vid denna årstid ofta är både kallt och vått. Naturliga fiender till äggen och sedan ungarna på bohyllan är utöver olämplig väderlek annars mård, räv och grävling.
Landskapstyper
Skog
Skog
Havsstrand
Havsstrand
Urban miljö
Urban miljö
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Buskmark
Buskmark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· fåglar
· fåglar
· gnagare
· gnagare
· hardjur
· hardjur
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Strigiformes (ugglefåglar), Familj Strigidae (ugglor), Släkte Bubo, Art Bubo bubo (Linnaeus, 1758) - berguv Synonymer Strix Bubo Linnaeus, 1758

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Berguv häckar i rasbranter och klippterräng samt i stenbrott, grustag, på kalhyggen och vid soptippar. Den förekommer ojämnt spridd i södra och mellersta Sverige, på Gotland, samt i stora delar av Norrland där tyngdpunkten ligger i kustlandet. Berguv bedömdes som NT 2010, men en påtaglig populationsminskning har skett under senare tid vilket innebär att den nu kategoriseras som VU. Antalet reproduktiva individer skattas till 940 (780-1120). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. AOO = antal par x 10 km2. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (bytestillgång), antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Berguv har ökat med 120-150 % de senaste 30 åren men minskat med 20-50 % de senaste 10 åren (grundar sig bl.a. på riksinventeringsdata). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, CITES bilaga A
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Berguven är vår största uggla med kroppslängd 6–7 dm och vingspann 140–170 cm. Grundfärg undertill gulbrun med mörka längsgående streck, medan ovansidan är mörkare brun med grova fläckar och fin tvärvattring i svart. Irisfärg bjärt orange. Långa örontofsar som är uppresta när fågeln ropar eller är irriterad. Flykten är kraftfull och stadig närmast jämförbar med vråkarnas. Sången är ett tvåstavigt, djupt och välljudande hoande som kan höras på upp till fyra km avstånd.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för berguv

Länsvis förekomst och status för berguv baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för berguv

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Från en utbredning över stora delar av Europa återstod omkring 1950, både på kontinenten och i Sverige, endast mindre restpopulationer som var skilda åt av ibland stora, uvtomma områden. Fram till sekelskiftet gjordes sex riksomfattande inventeringar för att fastställa artens status i Sverige (1943–48, 1964–65, 1974–75, 1984–85, 1994–95, 1998–99). Avel och därpå följande utsläpp av uvar inom flera områden i Sverige hade fram till 1999 tillfört 3381 exemplar till de tidigare uvtomma markerna och till viss del även till den tidigare stammen. Dödligheten på dessa utsläppta uvar var hög men slutresultatet innebar ändå ett stort antal häckande nya par inom tidigare uvtomma områden. Spridningen och uppblandningen mellan uvar från båda uvgrupperna är nu så stor att ”rena” par och blandpar nu sannolikt finns spridda över större delen av landet. Kring 1980 passerade totalantalet besatta boplatser summan 200, och utvecklingen fram till slutet av seklet innebar en snabb positiv utveckling till drygt 600 besatta boplatser. Ökningen kan med all sannolikhet till allra största delen tillskrivas utplanteringarna, då de tidigare spontana förekomsterna, framför allt i sydöstra Sverige, under samma tid på många håll tycks ha haft en negativ utveckling. Preliminära resultat från en förnyad riksinventering 2008-2009 tyder emellertid på en bestånds­minskning under 2000-talet, till cirka 475 besatta boplatser. Det är inte känt exakt vid vilken ålder de frilevande svenska uvarna blir könsmogna och kan gå till häckning. Utgående från kännedomen om vanorna hos andra större ugglearter förefaller åldern på 3–4 år vara sannolikast. De unga 1–3-åriga uvarna tycks under de levnadsåren i allmänhet föra ett fritt kringströvande liv under sökande efter partner och lämpligt häckningsrevir. Det är under de åren, på grund av de växlande uppehållsorterna, i det närmaste omöjligt att bedöma deras antal. De tillhör då ett s.k. ”flytande” bestånd säkert uppgående till minst 200–300 ex., som bör läggas till den ovan nämnda uppgiften om populationens storlek.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Strigiformes - ugglefåglar 
  • Familj
    Strigidae - ugglor 
  • Släkte
    Bubo  
  • Art
    Bubo bubo(Linnaeus, 1758) - berguv
    Synonymer
    Strix Bubo Linnaeus, 1758

Då uvarna till slut blivit fast bosatta i ett revir förblir de starkt bundna till detta. Ett normalrevir torde ha 4–6 kilometers diameter och innehåller i allmänhet starkt växlande natur. En central roll i reviret har bobranten, som oftast är mer än 20 m hög och vänd mot sydliga riktningar, gradvis avtagande i frekvens mot öster och väster. Berguven kan i allt högre utsträckning numera också häcka på mer eller mindre plan mark intill något stort stenblock, en rotvälta eller liknande. Under de senaste årtiondena har det också blivit allt vanligare med uvhäckningar i grustag, stenbrott och även sådana i full verksamhet, industri- och siloanläggningar och andra höga byggnader. Bakgrunden till detta är sannolikt att många av uvarna vid aveln och utsläppen haft nära kontakt med människan. En minskande skygghet och ett ofta rikligt utbud av lättfångade byten i människans närhet, i förhållande till det i en konstaterat småviltfattigare natur, har säkert också haft sin betydelse. Av tagna byten (i sydöstra Sverige) är i genomsnitt cirka hälften smågnagare, cirka 7 % andra däggdjur, 42 % fåglar och resten fisk, groddjur, kräldjur och insekter. Dessa siffror gäller antal, men med hänsyn till smågnagarnas ringa vikt spelar fåglarna viktmässigt en avsevärt större roll eller cirka 60 %. Den bruna råttan är på många håll av stor betydelse som byte, och detta har lett till att uvar ofta slagit sig ner med sin häckning i omedelbart grannskap av sopstationer. Ett tecken på att vår uvstam annars till ganska stor del lever i viss näringsbrist är att ”sophögsuvarna” uppvisar hög reproduktionsförmåga med ofta 3, t.o.m. 4 ungar i boet, mot bara 1–2 i de flesta andra bon. Dock gör sig vår allt mer restriktiva sophantering redan märkbar, så att flera av dessa tillhåll numera övergivits av uvarna. Berguven har en mycket långt utdragen häckning, från slutet av februari ända bort mot början av september, då ungarna först vid denna tid lämnar kläckningsplatsen och föräldrarna. Under de första månaderna, mars-april då äggläggningen och ruvningen sker, är honan lätt att störa och kullen kan komma i stor fara då vädret vid denna årstid ofta är både kallt och vått. Naturliga fiender till äggen och sedan ungarna på bohyllan är utöver olämplig väderlek annars mård, räv och grävling.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Havsstrand

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö, Jordbrukslandskap, Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Blottad mark, Exploaterad miljö

Biotoper där arten kan förekomma: Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog, Öppna gräsmarker, Myrbiotoper, Öppna strandbiotoper, Buskmark, Sötvattensstrand, Havsstrand

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· fåglar - Aves (Viktig)
· gnagare - Rodentia (Viktig)
· hardjur - Lagomorpha (Viktig)
Berguvens starka nedgång och försvinnande från stora delar av landet har utan tvekan tidigare till stor del orsakats av medveten förföljelse från människans sida. Spridningen av miljögifter, framför allt kvicksilver vid betning av utsäde, hade särskilt under 1950- och 60-talen allvarlig effekt på beståndet i södra och mellersta Sverige, men situationen har i dessa avseenden förbättrats. De sydvända häckningsbergen visade sig tidigt attraktiva för snabbt ökande fritidsbebyggelse, som länge kom att utgöra det allvarligaste hotet mot många boplatser. Uvens dragning till ganska bebyggda och befolkade trakter gör dödsriskerna stora både då det gäller ledningsnät, biltrafik och järnvägar. Inhemsk och utländsk illegal handel med ägg, skinn och levande djur är också ett hot inom vissa områden.

Påverkan
  • Jakt/insamling (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Viss negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
En ständig och intensifierad kontroll över miljögifter är nödvändig, eftersom övriga åtgärder annars kan komma att vara i stort sett verkningslösa. En försiktig och fackmässigt utförd kontroll av häckningsutfallet hos de fritt levande uvarna görs dock kontinuerligt vid ett större antal boplatser över hela landet. Denna kontrollverksamhet är viktig bl.a. för att vidmakthålla uppsikten på eventuella nya miljögifters inverkan. Nuvarande bobranter och potentiella goda sådana i reserv måste på olika sätt skyddas genom totalt skydd mot bebyggelse. Omfattande avverkningar bör aldrig tillåtas ända in under bergroten. Som minimum bör en ridå på cirka 50 meters bredd sparas, och avverkningar och virkestransporter fram till denna gräns göras endast under månaderna september till januari. Berget med skyddskappa av träd bör inte heller isoleras från angränsande större skog genom helt kalavverkade omgivningar. Illegal jakt eller annan förföljelse måste förhindras. Störning vid boplatserna under häckningstiden bör motarbetas genom information till och kanalisering av olika friluftsaktiviteter. Här är sannolikt nu den viktigaste åtgärden ett utökat informationsutbyte med bergklättrarorganisationerna. Användning av råttgift vid soptippar bör ersättas med andra metoder. Hållande av uvar i fångenskap och handel med sådana är numera reglerat i lag. God information i fridlysningsfrågor till polisen, bevakning av särskilt hotade boplatser samt effektivare kontroll av konservatorsverksamhet, handel och utförsel av uvar vid gränserna är nödvändig. Beträffande dödsriskerna i elnätet har stora framsteg uppnåtts under det senaste årtiondet genom väl fungerande samarbete med olika eldistributörer. Fortfarande tycks dock eldöden vara den troligen allvarligaste dödsrisken för uvarna och mycket återstår alltså där att göra.
Utländska namn – NO: Hubro, DK: Stor hornugle, FI: Huuhkaja, GB: Eagle Owl. Efter rödlistningen 2010 har framkommit nya uppgifter som visar att populationen minskar och att antalet par förmodligen understiger 500. Situationen för berguv är således allvarligare än tidigare befarats. Berguv är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter) samt i CITES bilaga A. Berguven är fredad enligt jaktförordningen (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen.

Curry-Lindahl, K. 1950. Berguvens, Bubo bubo (L.), förekomst i Sverige jämte något om dess biologi. Vår Fågelvärld 9: 113–165.

Höglund, N. 1966. Über die Ernährung des Uhus Bubo bubo Lin. in Schweden während der Brutzeit. Viltrevy 4: 41–80.

Mysterud, I. & Dunker, H. 1982. Food and Nesting Ecology of the Eagle Owl, Bubo bubo (L.) in Four Neighbouring Territories in Southern Norway. Viltrevy 12: 71–113.

Odsjö, T. & Olsson, V. 1975. Kvicksilverhalten i en population av berguv Bubo bubo i sydöstra Sverige efter 1966 års kvicksilverförbud. Vår Fågelvärld 34: 117–124.

Olsson, V. 1976. Berguven Bubo bubo i Sverige 1974-75. Vår Fågelvärld 35: 291–297.

Olsson, V. 1979. Studies on a Population of Eagle Owls, Bubo bubo (L.), in Southeast Sweden. Viltrevy 11(1): 1–99.

Olsson, V. 1981. SOF och elledningsdöden – en rapport om vidare studier och framsteg. Vår Fågelvärld 40: 505–509.

Olsson, V. 1982. Bergsklättring och fågelskydd på kollisionskurs! Vår Fågelvärld 41: 333–335.

Olsson, V. 1986. Berguvens Bubo bubo situation i Sverige 1984–85. Vår Fågelvärld 45: 117–125.

Olsson, V. 1988. Berguv Bubo bubo L. I: Andersson, S. (red.) Fåglar i jordbrukslandskapet. Vår Fågelvärld, Suppl. No. 12: 215–220.

Olsson, V. 1992. Bergklättring – ett allt större problem för fågelskyddet. Vår Fågelvärld 51: 6–8.

Olsson, V. 1997. Breeding success, dispersal and longterm changes in a population of Eagle Owls Bubo bubo in southeastern Sweden 1952-1996. Ornis Svecica 7: 49–60.

Olsson, V. & Philipsson, C. 2000. Berguven i Sverige. Resultat av inventeringen 1998-1999. Vår Fågelvärld 59(1): 12–17.

Olsson, V. & Westervall, J-E. 1992. Stoppa fågeldöden i ledningsnätet. Naturvårdsverket informerar s. 1–16.

Rydman, T. (red.) 1998. Berguv Nord 10 år. Jubileumsskrift.

Stenman, A. (red.) 1997. Berguv Nord 20 år. Jubileumsskrift. Örnsköldsvik.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Viking Olsson 1987. Rev. Viking Olsson 1997, Viking Olsson 2001, Martin Tjernberg 2011 © ArtDatabanken, SLU 2011.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Strigiformes - ugglefåglar 
  • Familj
    Strigidae - ugglor 
  • Släkte
    Bubo  
  • Art
    Bubo bubo, (Linnaeus, 1758) - berguv
    Synonymer
    Strix Bubo Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Viking Olsson 1987. Rev. Viking Olsson 1997, Viking Olsson 2001, Martin Tjernberg 2011 © ArtDatabanken, SLU 2011.