Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  ängshök

Organismgrupp Fåglar Circus pygargus
Ängshök Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Ängshöken är en långvingad och långstjärtad rovfågel där honan är övervägande brunfärgad, medan hannen är blågrå med svarta vingspetsar. Honan har vit övergump som blå kärrhök, men skiljs från denna bl.a. på smäckrare siluett med spetsigare vingar och lätt, fjädrande flykt. Hanen skiljer sig från övriga kärrhökar bl.a. genom svarta band längs armpennorna på vingens över- och undersida.
Utbredning
Länsvis förekomst för ängshök Observationer i  Sverige för ängshök
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Första fyndet i Sverige gjordes 1839 och den första häckningen konstaterades 1923. Ängshöken häckar numera (2010) sparsamt på Öland, årligen men sällsynt i Skåne, på Gotland, i Östergötland och Uppland. Även i flera andra syd- och mellansvenska landskap har tillfälliga häckningar skett. Den svenska stammen är koncentrerad till Öland. På Gotland har arten svårt att etablera sig i större antal trots att lämpliga häckningsbiotoper finns. Troligen är näringsunderlaget för dåligt. Det svenska beståndet har under 1980- och 1990-talet växlat i antal år från år, men har under större delen av tiden haft en svagt ökande trend. Under denna period var beståndet på Öland tämligen stabilt runt 40-46 par medan beståndet på fastlandet expanderade och varierade mellan 5 och 25 par. Under perioden mellan 1997 och 2003 har uppgifter om ängshökens förekomst på Öland bara insamlats slumpmässigt och det går inte att uttala sig om populationsstorleken under denna tid. Heltäckande inventeringar 2004-2008 visade emellertid att det hade skett en markant populationsminskning. Som minst häckade 23 par, som flest 36 (genomsnitt under femårsperioden var ca 30 par). Utanför Öland expanderade ängshöken mellan 1975 och 1995. Under perioden 1989-1995 fanns i genomsnitt 19 par ängshök på svenska fastlandet inklusive Gotland. Efter 1995 blev häckningarna utanför Öland allt färre och för åren 1996-2003 var genomsnittet för fastlandet och Gotland tillsammans 9-10 par. Under åren 2004-2009 varierade antalet häckningar mellan 11-23 par, dvs. arten uppvisade åter en viss tendens till ökning på fastlandet. Ängshöken har en mosaikartad utbredning i Eurasien mellan 33–58°N, i öster till Jenisej och västra Tannu Tuva. I Danmark halverades beståndet 2000-2010, från knappt 40 till ca 20 par. I Finland endast några få par i sydvästra delen. Den europeiska populationen utanför Ryssland uppgår till minst 15000 par, varav tillsammans minst 7000 par i Frankrike, Spanien och Portugal och tillsammans minst 6000 par i Ukraina, Vitryssland, Polen och de baltiska staterna. I övrigt är den sparsamt spridd över större delen av kontinenten. Storleken på beståndet i Ryssland är mycket osäkert, men har uppskattats till 20 000-35 000 par. I sydvästra Europa har ängshöken tidigare uppvisat minskande bestånd på flera håll vilket har förklarats med att för arten optimala biotoper som hedar, kärr och mossmarker varit hårt utsatta och tenderat att försvinna. Under perioden 1990–2000 har dock situationen förbättrats avsevärt och arten har stabila eller ökande bestånd i de flesta europeiska länder.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN°)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Ängshök förekommer på Öland och Gotland samt med ett litet antal på fastlandet i de östra landskapen från Skåne till norra Uppland. Arten är anpassad till öppen mark av ängs- eller hedkaraktär. Den häckar huvudsakligen på Alvarmark och i agmyrar men även vid sjöar av slättsjökaraktär, på dikade och igenvuxna sjöar, på mossar och i åkrar. Antalet reproduktiva individer skattas till 120 (90-150). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 200 (150-250) km². Populationen är ökande. Har uppvisat en svag ökning under perioden 2001-2012 men minskat de senaste 21 åren (tre generationer). Minskningstakten har uppgått till 25 (20-30) % under de senaste 21 åren. Bedömningen baseras på direkt observation. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (D).
Ekologi
Ängshöken är anpassad till öppen mark av ängs- eller hedkaraktär vilket medför mosaikutbredning. Vintern tillbringas på den afrikanska savannen. Häckar solitärt eller i mindre kolonier, huvudsakligen på alvarmark och i agmyrar men även vid sjöar av slättsjökaraktär, i igenvuxna sjöar, på igenvuxen betesmark längs vattendrag, på mossar och i åkrar. Bigami är känt hos ängshöken, bl.a. med flera fall från Öland. En kull med 4–5 ägg läggs i genomsnitt 27 maj. Den totala reproduktionen varierade under några år i slutet av 1970-talet mellan 1,5 och 2,5 flygga ungar per par. Födan består till stor del av smågnagare men även av större insekter och fåglar. Flyttar i aug-sept till den afrikanska savannen och återkommer i slutet av april och maj. Kända predatorer är räv, kråka och framför allt duvhök. Även mink kan tänkas var en viktig predator.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Buskmark
Buskmark
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Sjöar
Sjöar
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· Arvicolinae
· Arvicolinae
· insekter
· insekter
· tättingar
· tättingar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Accipitriformes (hökfåglar), Familj Accipitridae (hökartade rovfåglar), Släkte Circus (kärrhökar), Art Circus pygargus (Linnaeus, 1758) - ängshök Synonymer Falco Pygargus Linnaeus, 1758

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN°)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Ängshök förekommer på Öland och Gotland samt med ett litet antal på fastlandet i de östra landskapen från Skåne till norra Uppland. Arten är anpassad till öppen mark av ängs- eller hedkaraktär. Den häckar huvudsakligen på Alvarmark och i agmyrar men även vid sjöar av slättsjökaraktär, på dikade och igenvuxna sjöar, på mossar och i åkrar. Antalet reproduktiva individer skattas till 120 (90-150). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 200 (150-250) km². Populationen är ökande. Har uppvisat en svag ökning under perioden 2001-2012 men minskat de senaste 21 åren (tre generationer). Minskningstakten har uppgått till 25 (20-30) % under de senaste 21 åren. Bedömningen baseras på direkt observation. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (D).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II, CITES bilaga A
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Åtgärdsprogram Fastställt
Ängshöken är en långvingad och långstjärtad rovfågel där honan är övervägande brunfärgad, medan hannen är blågrå med svarta vingspetsar. Honan har vit övergump som blå kärrhök, men skiljs från denna bl.a. på smäckrare siluett med spetsigare vingar och lätt, fjädrande flykt. Hanen skiljer sig från övriga kärrhökar bl.a. genom svarta band längs armpennorna på vingens över- och undersida.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för ängshök

Länsvis förekomst och status för ängshök baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för ängshök

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Första fyndet i Sverige gjordes 1839 och den första häckningen konstaterades 1923. Ängshöken häckar numera (2010) sparsamt på Öland, årligen men sällsynt i Skåne, på Gotland, i Östergötland och Uppland. Även i flera andra syd- och mellansvenska landskap har tillfälliga häckningar skett. Den svenska stammen är koncentrerad till Öland. På Gotland har arten svårt att etablera sig i större antal trots att lämpliga häckningsbiotoper finns. Troligen är näringsunderlaget för dåligt. Det svenska beståndet har under 1980- och 1990-talet växlat i antal år från år, men har under större delen av tiden haft en svagt ökande trend. Under denna period var beståndet på Öland tämligen stabilt runt 40-46 par medan beståndet på fastlandet expanderade och varierade mellan 5 och 25 par. Under perioden mellan 1997 och 2003 har uppgifter om ängshökens förekomst på Öland bara insamlats slumpmässigt och det går inte att uttala sig om populationsstorleken under denna tid. Heltäckande inventeringar 2004-2008 visade emellertid att det hade skett en markant populationsminskning. Som minst häckade 23 par, som flest 36 (genomsnitt under femårsperioden var ca 30 par). Utanför Öland expanderade ängshöken mellan 1975 och 1995. Under perioden 1989-1995 fanns i genomsnitt 19 par ängshök på svenska fastlandet inklusive Gotland. Efter 1995 blev häckningarna utanför Öland allt färre och för åren 1996-2003 var genomsnittet för fastlandet och Gotland tillsammans 9-10 par. Under åren 2004-2009 varierade antalet häckningar mellan 11-23 par, dvs. arten uppvisade åter en viss tendens till ökning på fastlandet. Ängshöken har en mosaikartad utbredning i Eurasien mellan 33–58°N, i öster till Jenisej och västra Tannu Tuva. I Danmark halverades beståndet 2000-2010, från knappt 40 till ca 20 par. I Finland endast några få par i sydvästra delen. Den europeiska populationen utanför Ryssland uppgår till minst 15000 par, varav tillsammans minst 7000 par i Frankrike, Spanien och Portugal och tillsammans minst 6000 par i Ukraina, Vitryssland, Polen och de baltiska staterna. I övrigt är den sparsamt spridd över större delen av kontinenten. Storleken på beståndet i Ryssland är mycket osäkert, men har uppskattats till 20 000-35 000 par. I sydvästra Europa har ängshöken tidigare uppvisat minskande bestånd på flera håll vilket har förklarats med att för arten optimala biotoper som hedar, kärr och mossmarker varit hårt utsatta och tenderat att försvinna. Under perioden 1990–2000 har dock situationen förbättrats avsevärt och arten har stabila eller ökande bestånd i de flesta europeiska länder.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes - benfiskar 
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Accipitriformes - hökfåglar 
  • Familj
    Accipitridae - hökartade rovfåglar 
  • Släkte
    Circus - kärrhökar 
  • Art
    Circus pygargus(Linnaeus, 1758) - ängshök
    Synonymer
    Falco Pygargus Linnaeus, 1758

Ängshöken är anpassad till öppen mark av ängs- eller hedkaraktär vilket medför mosaikutbredning. Vintern tillbringas på den afrikanska savannen. Häckar solitärt eller i mindre kolonier, huvudsakligen på alvarmark och i agmyrar men även vid sjöar av slättsjökaraktär, i igenvuxna sjöar, på igenvuxen betesmark längs vattendrag, på mossar och i åkrar. Bigami är känt hos ängshöken, bl.a. med flera fall från Öland. En kull med 4–5 ägg läggs i genomsnitt 27 maj. Den totala reproduktionen varierade under några år i slutet av 1970-talet mellan 1,5 och 2,5 flygga ungar per par. Födan består till stor del av smågnagare men även av större insekter och fåglar. Flyttar i aug-sept till den afrikanska savannen och återkommer i slutet av april och maj. Kända predatorer är räv, kråka och framför allt duvhök. Även mink kan tänkas var en viktig predator.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Myrbiotoper, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Buskmark

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna strandbiotoper, Sjöar, Sötvattensstrand

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
· tättingar - Passeriformes (Viktig)
Nära hälften av den öländska stammen är för närvarande hotad av röjning för betesdrift på boplatser, predation från duvhök, igenväxning av häckningsområden, och permanent mänsklig störning. Ängshöken har åtminstone tidigare varit hårt skattad av äggsamlare, med flera fall kända från Sverige. Den drabbas möjligen även av vissa miljögifter. Arten är på grund av placeringen av sitt bo mycket känslig för regn under äggläggningstid och den tid ungarna är små.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor positiv effekt)
En starkt begränsande faktor för ängshöken utgör tillgången på lämplig häckbiotop, som måste uppfylla vissa krav. Optimal sådan är snår- eller tokbevuxen alvarmark (hed), agmyrar, igenvuxna sjöar samt större bestånd av hundkex och nässlor. Skydd och vård av ängshökens häcklokaler är därför nödvändigt för att arten skall ha en framtid i Sverige. Cirka 26 % av regelbundna öländska häckplatser finns inom naturskyddat område (naturreservat eller fågelskyddsområde), och ytterligare 45 % återfinns inom Natura 2000 områden. Skötselplanerna är i många fall inte anpassade för ängshöken. Ängshökens jaktrevir omfattar ett område som sällan sträcker sig längre än fem km från boplatsen. Inga större krav tycks ställas på detta område så länge landskapet är öppet och inte alltför sterilt. En positiv händelse i detta avseende var tillkomsten av ett stort antal omställningsåkrar i början av 1990-talet, vilket förmodligen underlättade näringssöket för många ängshökar. Nämnda marktyp blev dock kortvarig i jordbrukslandskapet. Det är angeläget att ängshökens beståndsstorlek på Öland kontinuerligt följs upp.

Åtgärdsprogram Fastställt
Utländska namn – NO: Enghauk, DK: Hedehøg, FI: Niittysuohaukka, GB: Montagus Harrier. Ängshök är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter), Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter) samt i CITES bilaga A. Ängshök är fredad enligt jaktförordningen (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen.

Betzholtz, P-E., Berger, T., Petersson, J. & Stedt, J. 2010. What do population viability analyses tell about the future for Baltic Dunlin Calidris alpina schinzii and Montagu`s Harrier Circus pygargus on Öland? Ornis Svecica 20: 93-102.

Bijleveld, M. 1974. Birds of prey in Europe. London och Basingstoke.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Clarke, R. 1996. Montagus Harrier. Essex.

Cramp, S. m.fl. (red.) 1980. Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa. Vol II. Oxford.

Gensböl, B. & Staav, R. 1986. Rovfåglar i Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Stockholm.

Glutz von Blotzheim, U.N., Bauer, K.M. & Bezzel, E. (red.) 1971. Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Band 4. Frankfurt am Main.

Rasmussen, M. & Clausen, M 2010. Projekt Hedehøg 2010. I; Fugleåret 2010, s. 227-230. Dansk Ornitologisk Forening.

Rodebrand, S. 1996. Ängshöken Circus pygargus på Öland. Calidris, 25: 99–116.

Rodebrand, S. 2005. Ängshöken Circus pygargus på Öland 2004. Calidris 34: 6–12.

Rodebrand, S. 2007. Åtgärdsprogram för ängshök, 2008-2012. Naturvårdsverket Rapport.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Staffan Rodebrand 1988. Rev. Martin Tjernberg & Tommy Tyrberg 1994, Staffan Rodebrand 2002 & 2006, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes - benfiskar 
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Accipitriformes - hökfåglar 
  • Familj
    Accipitridae - hökartade rovfåglar 
  • Släkte
    Circus - kärrhökar 
  • Art
    Circus pygargus, (Linnaeus, 1758) - ängshök
    Synonymer
    Falco Pygargus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Staffan Rodebrand 1988. Rev. Martin Tjernberg & Tommy Tyrberg 1994, Staffan Rodebrand 2002 & 2006, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.