Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  blåkråka

Organismgrupp Fåglar Coracias garrulus
Blåkråka Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Blåkråkan är omisskännlig. En kajstor, kraftigt byggd, gröntonat ljusblå (cyanblå) fågel med varmt rödbrun rygg. Stort huvud och kraftig näbb. I flykten är de blå färgerna i olika nyanser mycket framträdande.
Utbredning
Länsvis förekomst för blåkråka Observationer i  Sverige för blåkråka
Svensk förekomst
Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
I Sverige förekom blåkråkan i mitten av 1800-talet tämligen allmänt, lokalt allmänt, i de sydöstra delarna. Utbredningsgränsen utgjordes då approximativt av en linje Halmstad-Jönköping-Karlstad-Gävle. Arten minskade därefter snabbt och den var redan omkring sekelskiftet sällsynt. Den sista fastlandshäckningen registrerades i östra Småland 1943. Dessförinnan hade arten dock 1939 koloniserat Fårö. Stammen där uppgick som mest till cirka 15 par i början av 1950-talet, men minskade därefter. Den sista häckningen på Fårö (och i Sverige) ägde rum 1967. Sedan dess har blåkråkan bara varit en sällsynt gäst i landet. Under åren 1976–91 sågs totalt 125 fåglar och årssiffrorna varierade mellan 16 ex. (1980) och 1 ex. (1991). Åren 1992–2008 sågs totalt endast 24 individer. Blåkråkan häckar i nordvästra Afrika, i Syd- och Östeuropa till Himalaya i öster. Mer än hälften av artens utbredningsområde ligger i Europa, där de starkaste bestånden finns i Spanien, Ryssland, Ukraina, Rumänien, Bulgarien och Turkiet. I dessa länder häckar ca 90 % av den europeiska populationen. Blåkråkan är utgången som häckfågel i Danmark och Tyskland och i flera andra länder finns numera ytterst få par (t.ex. Estland, Lettland, Litauen, Österrike, Slovenien, Slovakien, Tjeckien). Minskningen tycks ha börjat i mitten av 1800-talet och fortgått sedan dess. På flera håll tycks en liten återhämtning ha skett under 1940-talet, men sedan fortsatte minskningen i accelererad takt. Under perioden 1990–2000 har arten fortsatt att minska med minst 30 %, vilket även gäller Ryssland och Turkiet som har merparten av det europeiska beståndet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
Blåkråka var i mitten av 1800-talet lokalt allmän i de sydöstra delarna av landet, norrut till norra Uppland. Arten minskade därefter snabbt och redan vid sekelskiftet var den sällsynt. De sista paren häckade på Fårö där den sista häckningen konstaterades 1967. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Ekologi
Blåkråkan häckar i savannartad vegetation med glesa bestånd av större träd (speciellt ek och tall) och med en undervegetation av gräs eller hedartad växtlighet. I Sverige utgjordes häckplatserna i regel av öppna betade hagmarker eller gammal gallrad och betad tallskog. Undviker intensivt odlade jordbruksbygder. Boet läggs normalt i trädhål, ofta i ett gammalt bohål efter spillkråka eller gröngöling. Häckning i holkar, jordhålor och håligheter i klippor och ruiner förekommer också men har knappast rapporterats från Sverige. Arten häckar solitärt och är starkt territoriell. De 3–5 äggen ruvas av båda könen (mest honan) i 17–19 dagar. Ungarna matas av båda föräldrarna och blir flygga efter 3–4 veckor. Födan består huvudsakligen av större insekter som i regel jagas från en sittplats, gärna en död trädgren, cirka 5–10 m över marken. I nordligare delar av utbredningsområdet är skalbaggar viktigast, i Sydeuropa och övervintringsområdena i Afrika dominerar gräshoppor. Utöver insekter tas även andra leddjur, mollusker, grodor, små reptiler och undantagsvis fågelungar och smådäggdjur. Växtföda (frukter och bär) utnyttjas bara i undantagsfall. Den östeuropeiska stammen (dit de svenska fåglarna hörde) sträcker öster om Medelhavet och övervintrar i Östafrikas savannregion från norra Kenya till Namibia och norra Sydafrika.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Ädellövskog
Ädellövskog
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Lövskog
Lövskog
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Barrskog
Barrskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Ved och bark
Ved och bark
· asp
· asp
· skogsek
· skogsek
· vanlig tall
· vanlig tall
Levande djur
Levande djur
· gräshoppor
· gräshoppor
· skalbaggar
· skalbaggar
Levande träd
Levande träd
Dött träd
Dött träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Coraciiformes (praktfåglar), Familj Coraciidae (blåkråkor), Släkte Coracias, Art Coracias garrulus Linnaeus, 1758 - blåkråka Synonymer

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation Blåkråka var i mitten av 1800-talet lokalt allmän i de sydöstra delarna av landet, norrut till norra Uppland. Arten minskade därefter snabbt och redan vid sekelskiftet var den sällsynt. De sista paren häckade på Fårö där den sista häckningen konstaterades 1967. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Global rödlistning NT (2001)
Blåkråkan är omisskännlig. En kajstor, kraftigt byggd, gröntonat ljusblå (cyanblå) fågel med varmt rödbrun rygg. Stort huvud och kraftig näbb. I flykten är de blå färgerna i olika nyanser mycket framträdande.

Svensk förekomst Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för blåkråka

Länsvis förekomst och status för blåkråka baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för blåkråka

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige förekom blåkråkan i mitten av 1800-talet tämligen allmänt, lokalt allmänt, i de sydöstra delarna. Utbredningsgränsen utgjordes då approximativt av en linje Halmstad-Jönköping-Karlstad-Gävle. Arten minskade därefter snabbt och den var redan omkring sekelskiftet sällsynt. Den sista fastlandshäckningen registrerades i östra Småland 1943. Dessförinnan hade arten dock 1939 koloniserat Fårö. Stammen där uppgick som mest till cirka 15 par i början av 1950-talet, men minskade därefter. Den sista häckningen på Fårö (och i Sverige) ägde rum 1967. Sedan dess har blåkråkan bara varit en sällsynt gäst i landet. Under åren 1976–91 sågs totalt 125 fåglar och årssiffrorna varierade mellan 16 ex. (1980) och 1 ex. (1991). Åren 1992–2008 sågs totalt endast 24 individer. Blåkråkan häckar i nordvästra Afrika, i Syd- och Östeuropa till Himalaya i öster. Mer än hälften av artens utbredningsområde ligger i Europa, där de starkaste bestånden finns i Spanien, Ryssland, Ukraina, Rumänien, Bulgarien och Turkiet. I dessa länder häckar ca 90 % av den europeiska populationen. Blåkråkan är utgången som häckfågel i Danmark och Tyskland och i flera andra länder finns numera ytterst få par (t.ex. Estland, Lettland, Litauen, Österrike, Slovenien, Slovakien, Tjeckien). Minskningen tycks ha börjat i mitten av 1800-talet och fortgått sedan dess. På flera håll tycks en liten återhämtning ha skett under 1940-talet, men sedan fortsatte minskningen i accelererad takt. Under perioden 1990–2000 har arten fortsatt att minska med minst 30 %, vilket även gäller Ryssland och Turkiet som har merparten av det europeiska beståndet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Coraciiformes - praktfåglar 
  • Familj
    Coraciidae - blåkråkor 
  • Släkte
    Coracias  
  • Art
    Coracias garrulusLinnaeus, 1758 - blåkråka

Blåkråkan häckar i savannartad vegetation med glesa bestånd av större träd (speciellt ek och tall) och med en undervegetation av gräs eller hedartad växtlighet. I Sverige utgjordes häckplatserna i regel av öppna betade hagmarker eller gammal gallrad och betad tallskog. Undviker intensivt odlade jordbruksbygder. Boet läggs normalt i trädhål, ofta i ett gammalt bohål efter spillkråka eller gröngöling. Häckning i holkar, jordhålor och håligheter i klippor och ruiner förekommer också men har knappast rapporterats från Sverige. Arten häckar solitärt och är starkt territoriell. De 3–5 äggen ruvas av båda könen (mest honan) i 17–19 dagar. Ungarna matas av båda föräldrarna och blir flygga efter 3–4 veckor. Födan består huvudsakligen av större insekter som i regel jagas från en sittplats, gärna en död trädgren, cirka 5–10 m över marken. I nordligare delar av utbredningsområdet är skalbaggar viktigast, i Sydeuropa och övervintringsområdena i Afrika dominerar gräshoppor. Utöver insekter tas även andra leddjur, mollusker, grodor, små reptiler och undantagsvis fågelungar och smådäggdjur. Växtföda (frukter och bär) utnyttjas bara i undantagsfall. Den östeuropeiska stammen (dit de svenska fåglarna hörde) sträcker öster om Medelhavet och övervintrar i Östafrikas savannregion från norra Kenya till Namibia och norra Sydafrika.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Ädellövskog, Trädbärande gräsmark, Lövskog, Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Barrskog, Triviallövskog, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Ved och bark (Viktig)
· asp - Populus tremula (Har betydelse)
· skogsek - Quercus robur (Viktig)
· vanlig tall - Pinus sylvestris var. sylvestris (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· gräshoppor - Caelifera (Viktig)
· skalbaggar - Coleoptera (Viktig)
Levande träd (Har betydelse)
Dött träd (Har betydelse)
Orsakerna till artens tillbakagång är oklara. Klimatiska faktorer anses av många ha spelat in, då arten undviker områden med maritimt klimat. Arten överlevde dock "den lilla istiden" på 1600- och 1700-talet, medan beståndet kollapsade under 1920- och 30-talen då klimatet var, för blåkråkan, exceptionellt gynnsamt. Inverkan av biocider, speciellt om de används för bekämpning av gräshoppor, kan också vara av betydelse, men kan inte förklara minskningen före 1940-talet. Effekten av biotopförändringar har troligen tidigare underskattats. Skogs- och hagmarksbetningens upphörande, samt återplantering av äldre tiders insektsrika starkt utglesade skogar med många döda och döende träd, har otvivelaktigt inneburit en stark minskning av lämpliga blåkråksbiotoper i Sverige och troligen också på andra håll. Emellertid torde de viktigaste orsakerna till blåkråkans omfattande minskning över hela Europa stå att finna i artens övervintringsområden i Afrika.

Påverkan
  • Händelser utanför Sverige (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
Så länge arten fortsätter att minska i angränsande områden är sannolikheten för återkolonisation liten. En förutsättning för en framtida invandring av blåkråkor torde vara att återstående öppna landskap med extensivt jordbruk bevaras.
Utländska namn – NO: Blåråke, DK: Ellekrage, FI: Sininärhi, GB: Roller. Blåkråkan är globalt rödlistad (2008) som Nära hotad (NT). Blåkråka är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG). Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter) och Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter). Blåkråkan är fredad enligt jaktförordningen (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen.

Aviles, J.M., Sanches, J.M. & Parejo, D. 2000. Nest-site selection and breeding success in the Roller (Coracias garrulus) in the Southwest of the Iberian peninsula. Journal für Ornithologie 141(3): 345–350.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Cramp, S. m.fl. (red.) 1985. Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa. The Birds of the Western Palearctic. Vol 4.

Durango, S. 1946. Blåkråkan (Coracias g. garrulus L.) i Sverige. Vår Fågelvärld 5: 145–190.

Durango, S. 1949. Blåkråkan (Coracias g. garrulus L.) i Sverige. Sv. Faun. Revy 11: 14–21.

Durango, S. 1951. Om blåkråkans (Coracias garrulus L.) vanor under ungarnas nästtid. Sv. Faun. Revy 13: 73–78.

Tucker, G.M. & Heath, M.F. 1994. Birds in europe: their conservation status. Cambridge, U.K.: BirdLife International (BirdLife Conservation Series no.3).

Sosnowski, J. & Chmielewski, S.1996. Breeding biology of the Roller Coracias garrulus in Puszcza Pilicka forest (Central Poland). Acta Ornithologica (Warsaw) 31(2): 119-131.

Wigsten, H. 1955. Blåkråkan (Coracias garrulus) levnadsvanor på Fårö. Vår Fågelvärld 14: 21–45.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tommy Tyrberg 1988. Rev. Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Coraciiformes - praktfåglar 
  • Familj
    Coraciidae - blåkråkor 
  • Släkte
    Coracias  
  • Art
    Coracias garrulus, Linnaeus, 1758 - blåkråka
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tommy Tyrberg 1988. Rev. Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.