Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  mindre hackspett

Organismgrupp Fåglar Dendrocopos minor
Mindre hackspett Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Sveriges minsta hackspett med en kroppslängd av endast cirka 15 cm, d.v.s. i storlek ungefär som en bofink. Vikten varierar mellan 21 och 28 g (medelvikt 24 g i en population i södra Småland). Ryggsidan är svart med vita tvärband över vingarna och bakryggen. Bröst och buk är beigevit med tunna mörka längsgående streck på kroppens sidor. Hanen har röd hjässa, medan honan saknar allt rött i dräkten. Mindre hackspetten är ytligt lik vitryggiga hackspetten om inte storleken är uppenbar, men skils bl.a. på att den saknar rött på undergumpen.
Utbredning
Länsvis förekomst för mindre hackspett Observationer i  Sverige för mindre hackspett
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Mindre hackspetten har en vidsträckt utbredning över en stor del av Palearktiska regionen. I Sverige förekommer den över hela landet upp till trädgränsen i fjällen. Arten uppträder i allmänhet sparsamt men lokalt är den vanligare, t.ex. vid vissa insjöstränder och i större ädellövskogsområden. Mindre hackspetten har tidigare minskat påtagligt i antal, t.ex. halverades populationen under perioden 1975-1990. Under 2000-talet har emellertid en stabilisering skett, kanske till och med en viss ökning. Framtidsprognosen bedöms trots sentida stabilisering/ökning vara dyster i och med nya miljöregler från EU, ökat biobränsleuttag, almsjukan m.m. Enligt nyligen gjord beräkning uppgår den svenska populationen till 6700 par (4400-9000). Bestånden var stabila i Finland, Estland, Lettland, Lithauen, Polen, Tyskland och Danmark 1990-2000, men minskade i Norge.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
A2bc
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Sårbar (VU)
Mindre hackspett lever i löv- och blandskog med förekomst av äldre lövträd, i södra Sverige särskilt ädellövträd. Den förekommer i hela landet upp i fjällens björkbälte. Antalet reproduktiva individer skattas till 14000 (9400-19000). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen minskar med mer än 5% inom 15 (= 3 generationer) år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 15 (10-20) % under de senaste 15 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2bc).
Ekologi
Mindre hackspetten lever i löv- och blandskog med förekomst av äldre lövträd, i södra Sverige särskilt ädellövträd. Under vintern kan födosök ske även i äldre grandominerad skog, troligen för att den ger bättre skydd mot rovdjur och rovfåglar än ren lövskog. Lokalt kan även grov bladvass vara viktig vintertid. Norrut förekommer arten i gamla löv- och blandskogar med al, björk och asp. Ett mycket glest bestånd förekommer i fjällbjörkskogen. För häckning krävs döda lövträd, men boträd är sannolikt sällan en begränsande faktor. I stället tycks födotillgången under senvinter och vår vara en begränsande faktor. När en individ har häckat i ett område lever den i detta nästan undantagslöst resten av sitt liv. En hona kan häcka tillsammans med två hanar i olika revir (polyandri) och någon gång kan en hane häcka med två honor i olika revir. Eftersom hanen värmer ungarna under natten är det senare parningsmönstret mindre lyckosamt. Polyandri förekommer i samma frekvens (ca 17 %) i två noga studerade populationer i södra Sverige och Tyskland. Det flexibla parningssystemet ökar artens möjlighet att återhämta sig efter tillfälliga minskningar. Artens varierande parningssystem, att både hane och hona trummar, benägenheten att häcka ut flera bohål och mindre hackspettens stora revir innebär att det är lätt att överskatta antalet fåglar i ett område. Revirkarteringsmetoden kan således inte användas för att beräkna antal par. Att under april-maj följa fåglarna under längre tid samt att leta upp nyuthackade bon är användbara sätt att beräkna antal par i större områden. Under vinterhalvåret och våren utgörs födan till stor del av långhorningslarver och andra skalbaggslarver som tas i och under bark på döda grenar (diameter vanligen 1–5 cm), i murken ved och i torrgrenspetsar. Från levande aspkvistar hackar den ut larver av liten aspvedbock Saperda populnea. Vissa år med rikligare tillgång på hängemalar hackar mindre hackspetten loss ytbark på levande al- och björkstammar under april. Födan utgörs under senvåren och sommaren bl.a. av fjärilslarver, bladlöss, myror, flugor, skalbaggar och dagsländor. För att häcka framgångsrikt behöver ett par cirka 40 ha äldre lövdominerad skog inom ett område på upp till 200 ha. Både hona och hane hävdar överlappande revir på omkring 100 ha under en dryg månad före äggläggning. Revirets storlek ökar med lövskogens uppsplittring. Under vintern utsträcks födosöket till ett större område på flera hundra hektar, men varje individ återvänder till samma natthål kväll efter kväll. Häckar i murkna lövträdsstammar eller stubbar (oftast klibbal eller björk), vanligen 3–7 meter över marken. Ett nytt bohål hackas ut varje vår, men även under andra årstider kan nya natthål hackas ut. Lägger omkring sex ägg (kullstorlek 1–8), ofta i mitten av maj. Äggläggningen sammanfaller nära i tiden med ekens lövsprickning, och börjar först i de revir som har bäst födotillgång innan häckningstiden. I revir med dålig förekomst av föda under tidig vår (främst långhorningslarver) kan äggläggning utebli även om ett nytt bohål hackats ut. Ruvningstiden är cirka 11 dygn. Ungarna flyger vanligen ut i slutet av juni och matas av föräldrarna under åtminstone ett par veckor. Framgångsrika häckningar brukar resultera i 4–5 flygga ungar. Misslyckade häckningar tycks ofta orsakas av att ena parten dör, men omkring 80 % av häckningarna var framgångsrika i ett sydsmåländskt område. Häckningsframgången är bättre när det är varmt under ruvningstiden, och denna tid tycks vara en kritisk tid under året för mindre hackspetten. Dödligheten är som högst under våren och lägst under vintern. Bland häckande fåglar överlever ungefär två tredjedelar, medan det bland dem som misslyckas med häckningen på ett tidigt stadium överlever ungefär 90 %. Överlevnaden hos ettåriga fåglar är lägre än bland adulta (ca 37 resp. 60 %) i en population i södra Småland. Särskilt unga honor har låg överlevnad, vilket oftast resulterar i hanöverskott i ett område under våren. Vissa år registreras arten på sträck vid fågelstationerna, sannolikt en effekt av spridningsrörelser i alla riktningar.
Landskapstyper
Skog
Skog
Urban miljö
Urban miljö
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Ädellövskog
Ädellövskog
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· vass
· vass
Ved och bark
Ved och bark
· alar
· alar
· björkar
· björkar
· skogsek
· skogsek
· skogslind
· skogslind
Levande träd
Levande träd
Dött träd
Dött träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Piciformes (hackspettartade fåglar), Familj Picidae (hackspettar), Släkte Dendrocopos, Art Dendrocopos minor (Linnaeus, 1758) - mindre hackspett Synonymer Picus minor Linnaeus, 1758, Dryobates minor (Linnaeus, 1758)

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier A2bc
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Mindre hackspett lever i löv- och blandskog med förekomst av äldre lövträd, i södra Sverige särskilt ädellövträd. Den förekommer i hela landet upp i fjällens björkbälte. Antalet reproduktiva individer skattas till 14000 (9400-19000). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen minskar med mer än 5% inom 15 (= 3 generationer) år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 15 (10-20) % under de senaste 15 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2bc).
Konventioner Bernkonventionens bilaga II, Typisk art i 9010 Taiga (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR)), Typisk art i 9040 Fjällbjörkskog (Alpin region (ALP)), Typisk art i 9750 Svämlövskog (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 9030 Landhöjningsskog (Boreal region (BOR)), Typisk art i 9080 Lövsumpskog (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Sveriges minsta hackspett med en kroppslängd av endast cirka 15 cm, d.v.s. i storlek ungefär som en bofink. Vikten varierar mellan 21 och 28 g (medelvikt 24 g i en population i södra Småland). Ryggsidan är svart med vita tvärband över vingarna och bakryggen. Bröst och buk är beigevit med tunna mörka längsgående streck på kroppens sidor. Hanen har röd hjässa, medan honan saknar allt rött i dräkten. Mindre hackspetten är ytligt lik vitryggiga hackspetten om inte storleken är uppenbar, men skils bl.a. på att den saknar rött på undergumpen.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för mindre hackspett

Länsvis förekomst och status för mindre hackspett baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för mindre hackspett

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Mindre hackspetten har en vidsträckt utbredning över en stor del av Palearktiska regionen. I Sverige förekommer den över hela landet upp till trädgränsen i fjällen. Arten uppträder i allmänhet sparsamt men lokalt är den vanligare, t.ex. vid vissa insjöstränder och i större ädellövskogsområden. Mindre hackspetten har tidigare minskat påtagligt i antal, t.ex. halverades populationen under perioden 1975-1990. Under 2000-talet har emellertid en stabilisering skett, kanske till och med en viss ökning. Framtidsprognosen bedöms trots sentida stabilisering/ökning vara dyster i och med nya miljöregler från EU, ökat biobränsleuttag, almsjukan m.m. Enligt nyligen gjord beräkning uppgår den svenska populationen till 6700 par (4400-9000). Bestånden var stabila i Finland, Estland, Lettland, Lithauen, Polen, Tyskland och Danmark 1990-2000, men minskade i Norge.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Piciformes - hackspettartade fåglar 
  • Familj
    Picidae - hackspettar 
  • Släkte
    Dendrocopos  
  • Art
    Dendrocopos minor(Linnaeus, 1758) - mindre hackspett
    Synonymer
    Picus minor Linnaeus, 1758
    Dryobates minor (Linnaeus, 1758)

Mindre hackspetten lever i löv- och blandskog med förekomst av äldre lövträd, i södra Sverige särskilt ädellövträd. Under vintern kan födosök ske även i äldre grandominerad skog, troligen för att den ger bättre skydd mot rovdjur och rovfåglar än ren lövskog. Lokalt kan även grov bladvass vara viktig vintertid. Norrut förekommer arten i gamla löv- och blandskogar med al, björk och asp. Ett mycket glest bestånd förekommer i fjällbjörkskogen. För häckning krävs döda lövträd, men boträd är sannolikt sällan en begränsande faktor. I stället tycks födotillgången under senvinter och vår vara en begränsande faktor. När en individ har häckat i ett område lever den i detta nästan undantagslöst resten av sitt liv. En hona kan häcka tillsammans med två hanar i olika revir (polyandri) och någon gång kan en hane häcka med två honor i olika revir. Eftersom hanen värmer ungarna under natten är det senare parningsmönstret mindre lyckosamt. Polyandri förekommer i samma frekvens (ca 17 %) i två noga studerade populationer i södra Sverige och Tyskland. Det flexibla parningssystemet ökar artens möjlighet att återhämta sig efter tillfälliga minskningar. Artens varierande parningssystem, att både hane och hona trummar, benägenheten att häcka ut flera bohål och mindre hackspettens stora revir innebär att det är lätt att överskatta antalet fåglar i ett område. Revirkarteringsmetoden kan således inte användas för att beräkna antal par. Att under april-maj följa fåglarna under längre tid samt att leta upp nyuthackade bon är användbara sätt att beräkna antal par i större områden. Under vinterhalvåret och våren utgörs födan till stor del av långhorningslarver och andra skalbaggslarver som tas i och under bark på döda grenar (diameter vanligen 1–5 cm), i murken ved och i torrgrenspetsar. Från levande aspkvistar hackar den ut larver av liten aspvedbock Saperda populnea. Vissa år med rikligare tillgång på hängemalar hackar mindre hackspetten loss ytbark på levande al- och björkstammar under april. Födan utgörs under senvåren och sommaren bl.a. av fjärilslarver, bladlöss, myror, flugor, skalbaggar och dagsländor. För att häcka framgångsrikt behöver ett par cirka 40 ha äldre lövdominerad skog inom ett område på upp till 200 ha. Både hona och hane hävdar överlappande revir på omkring 100 ha under en dryg månad före äggläggning. Revirets storlek ökar med lövskogens uppsplittring. Under vintern utsträcks födosöket till ett större område på flera hundra hektar, men varje individ återvänder till samma natthål kväll efter kväll. Häckar i murkna lövträdsstammar eller stubbar (oftast klibbal eller björk), vanligen 3–7 meter över marken. Ett nytt bohål hackas ut varje vår, men även under andra årstider kan nya natthål hackas ut. Lägger omkring sex ägg (kullstorlek 1–8), ofta i mitten av maj. Äggläggningen sammanfaller nära i tiden med ekens lövsprickning, och börjar först i de revir som har bäst födotillgång innan häckningstiden. I revir med dålig förekomst av föda under tidig vår (främst långhorningslarver) kan äggläggning utebli även om ett nytt bohål hackats ut. Ruvningstiden är cirka 11 dygn. Ungarna flyger vanligen ut i slutet av juni och matas av föräldrarna under åtminstone ett par veckor. Framgångsrika häckningar brukar resultera i 4–5 flygga ungar. Misslyckade häckningar tycks ofta orsakas av att ena parten dör, men omkring 80 % av häckningarna var framgångsrika i ett sydsmåländskt område. Häckningsframgången är bättre när det är varmt under ruvningstiden, och denna tid tycks vara en kritisk tid under året för mindre hackspetten. Dödligheten är som högst under våren och lägst under vintern. Bland häckande fåglar överlever ungefär två tredjedelar, medan det bland dem som misslyckas med häckningen på ett tidigt stadium överlever ungefär 90 %. Överlevnaden hos ettåriga fåglar är lägre än bland adulta (ca 37 resp. 60 %) i en population i södra Småland. Särskilt unga honor har låg överlevnad, vilket oftast resulterar i hanöverskott i ett område under våren. Vissa år registreras arten på sträck vid fågelstationerna, sannolikt en effekt av spridningsrörelser i alla riktningar.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö, Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog, Trädbärande gräsmark, Ädellövskog, Exploaterad miljö

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· vass - Phragmites australis (Har betydelse)
Ved och bark (Viktig)
· alar - Alnus (Viktig)
· björkar - Betula (Viktig)
· skogsek - Quercus robur (Viktig)
· skogslind - Tilia cordata (Viktig)
Levande träd (Viktig)
Dött träd (Viktig)
Mindre hackspetten missgynnas av gallring i löv- och blandskogar, om lövträd tas bort. Vidare så missgynnas arten starkt genom avverkning av äldre lövträd, omföring av lövträdslundar och blandskogsbestånd till barrskog samt genom dränering och avverkning av al- och björkkärr. Mindre hackspetten missgynnas även starkt av sådan landskapsvård som innebär röjning eller gallring av täta strandskogar, alkärr samt borttagande av murkna träd och grenar. Nedhuggning av äldre hagmarksbjörkar och alar är också negativt. Omhamling av gamla lindar är starkt negativt, eftersom de ofta utgör de värdefullaste träden för födosök.

Påverkan
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
Eftersom olika trädslag är värdefullast som födokälla under olika år består de gynnsammaste reviren av en mosaik med olika lövträd, främst lind, björk, al och ek. Det är särskilt viktigt att bevara sådana områden med tillräcklig areal (se ovan), t.ex. vid reservatsbildande. Vid avverkning bör artens bästa häcknings- och födosöksbiotoper sparas, d.v.s. framför allt äldre lövträd. Inom avverkningstrakt bör äldre lövträd, döda stammar och stubbar lämnas stående. Vid gallring i och nära äldre lövträdsbestånd med förekomst av mindre hackspett bör lind, björk, al och ek sparas i första hand. Vid landskapsvård bör man undvika kraftig utgallring i strandskogar och alkärr, undvika bortsågning av torra och murkna grenar på stora ekar och andra äldre lövträd samt därtill lämna kvar torrträd och stubbar. Stora lindar och björkar har särskilt stort värde för arten och bör sparas vid gallring, inte minst i hagmarker. Omhamling bör inte ske av lindar som inte hamlats på några decennier. Vissa år utnyttjas även äldre grovgreninga granar för födosök, varför borthuggning av dessa kan missgynna arten. Levande aspar, både äldre och s.k. aspsly utnyttjas vid födosök, varför detta trädslag bör sparas vid åtgärder i artens revir.
Utländska namn – NO: Dvergspett, DK: Lille flagspaette, FI: Pikkutikka, GB: Lesser Spotted Woodpecker. Mindre hackspett är förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter) och är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Blume, D. 1963. Die Buntspechte. Die neue Brehm-Bücherei 315. Wittenberg.

Delahaye, L., Derouaux, A., & Delvingt, W. 2002. Habitat modeling: a tool for forest ecology management. A case study of Lesser Spotted Woodpecker (Dendrocopos minor) in belgian Ardenne. Aves 39(3-4): 129-143.

Höntsch, K. 2005. Der Kleinspecht (Picoides minor) – Autökologie einer bestandsbedrohte Vogelart im heissischen Vodertaunus. PhD Thesis, Universität Frankfurt, Germany.

Hurme, T. 1973. Havaintoja pikkutikan Dendrocopos minor soidin - ja pesintäaikaisesta käyttäytymisestä. Lintumies 8: 1–8. (Zusammenf.: Beobachtungen über das Verhalten des Kleinen Buntspechts Dendrocopos minor zur Balz- und Brutzeit.).

Lohmus, A., Kinks, M., & Soon, M. 2010. The Importance of Dead-Wood Supply for Woodpeckers in Estonia. Baltic Forestry 16(1): 76-86.

Mikusinski, G. & Angelstam, P. 1997. European woodpeckers and anthropogenic change: a review. Vögelwelt 118: 277–283.

Mollet, P., Zbinden, N. & Schmid, H. 2009. An increase in the population of woodpeckers and other bird species thanks to an increase in the quantities of deadwood? Schweizerische Zeitschrift fur Forstwesen 160 (11): 334-340.

Nilsson, S.G. 1997. Lesser Spotted Woodpecker Dendrocopos minor. I: Hagemeijer, E.J.M. och Blair, M.J. (eds.) The EBCC-Atlas of European Breeding Birds: Their distribution and abundance. T.& A.D. Poyser, London, U.K.

Nilsson, S.G., Olsson, O., Svensson, S. & Wiktander, U. 1992. Population trends and fluctuations in Swedish woodpeckers. Ornis Svecica 2: 13–21.

Nilsson, S.G., Olsson, O. & Wiktander, U. 1992. Revirstorlek och förflyttningar hos mindre hackspett under våren. Milvus 22(1): 28–33.

Nilsson, S.G., Olsson, O. & Wiktander, U. 1993. Mindre hackspett. Varför minskar den i Sverige? Vår Fågelvärld 52: 7–12.

Nilsson, I. & Pettersson, B. 1990. Mindre hackspettens häckningsmiljö. Projektrapport. Vår Fågelvärld 49: 61–62.

Olsson, O. 1998. Through the eyes of a woodpecker: understanding habitat selection, territory quality and reproductive decisions from individual behaviour. Doktorsavhandling, Ekologiska institutionen, Lunds universitet.

Olsson, O., Nilsson, I.N., Nilsson, S.G., Pettersson, B., Stagen, A. & Wiktander, U. 1992. Habitat preferences of the Lesser Spotted Woodpecker Dendrocopos minor. Ornis Fennica 69: 119–125.

Olsson, O., Wiktander, U., Holmgren, N.M.A. & Nilsson, S.G. 1999. Gaining ecological information about Bayesian foragers through their behaviour. II. A field test with woodpeckers. Oikos 87: 264–276.

Olsson, O., Wiktander, U. & Nilsson, S.G. 2000. Daily foraging routines and feeding effort of a small bird feeding on a predictable resource. Proc. of the Royal Society, London, B 267: 1457–1461.

Olsson, O., Wiktander, U., Malmqvist, A. & Nilsson, S.G. 2001. Variability of patch type preferences in relation to resource availability and breeding success in a bird. Oecologia 127: 435–443.

Pettersson, B. 1993. Breeding habitat of Lesser Spotted Woodpecker (Dendrocopos minor) in South Sweden. Beih. Veröff. Naturschutz Landschaftspflege Bad.-Württ. 67: 127–132.

Pynnönen, A. 1939 och 1943. Beiträge zur Kenntnis der Biologie Finnischer Spechte. Ann. Zool. Soc. Zool.-Bot. Fenn. Vanamo 7, no:2; 9, no:4.

Rossmanith, E. 2005. Breeding biology, mating system and population dynamics of the lesser spotted woodpecker (Picoides minor): comparing empirical and model investigations. Dissertation, Universität Potsdam, Germany.

Török, J. 1990. Resource partitioning among three woodpecker species Dendrocopos spp. during the breeding season. Holarctic Ecol. 13: 257–264.

Wiktander, U. 1998. Reproduction and survical in the lesser spotted woodpecker. Effects of life history, mating system and age. Doktorsavhandling, Ekologiska institutionen, Lunds universitet.

Wiktander, U., Nilsson, I.N., Nilsson, S.G., Olsson, O., Pettersson, B. & Stagen, A. 1992. Occurrence of the Lesser Spotted Woodpecker Dendrocopos minor in relation to area of deciduous forest. Ornis Fennica 69: 113–118.

Wiktander, U., Nilsson, S.G., Olsson, O. & Stagen, A. 1994. Breeding success of a Lesser Spotted Woodpecker Dendrocopos minor population. Ibis 136: 318–322.

Wiktander, U., Olsson, O. & Nilsson, S.G. 2001. Annual and seasonal reproductive trends in the lesser spotted woodpecker Dendrocopos minor. Ibis 143: 72–82.

Wiktander, U., Olsson, O. & Nilsson, S.G. 2001. Parental care and social mating system in the lesser spotted woodpecker Dendrocopos minor J. Avian Biol. 31: 447–456.

Wiktander, U., Olsson, O. & Nilsson, S.G. 2001. Seasonal variation in home-range size, and habitat area requirement of the Lesser Spotted Woodpecker Dendrocopos minor in southern Sweden. Biological Conservation 100: 387–395.

Wiktander, U., Olsson, O. & Nilsson, S.G. 2001. Age and reproduction in the Lesser Spotted Woodpecker (Dendrocopos minor). Auk 118: 624–635.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Börje Pettersson 1987. Rev. Sven G. Nilsson 1995, 2001 & 2006. © ArtDatabanken, SLU 2006.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Piciformes - hackspettartade fåglar 
  • Familj
    Picidae - hackspettar 
  • Släkte
    Dendrocopos  
  • Art
    Dendrocopos minor, (Linnaeus, 1758) - mindre hackspett
    Synonymer
    Picus minor Linnaeus, 1758
    Dryobates minor (Linnaeus, 1758)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Börje Pettersson 1987. Rev. Sven G. Nilsson 1995, 2001 & 2006. © ArtDatabanken, SLU 2006.