Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  spillkråka

Organismgrupp Fåglar Dryocopus martius
Spillkråka Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Spillkråkan är en karakteristisk hackspett som inte har några förväxlingsrisker. I storlek som en kråka - Europas i särklass största hackspett - och den enda med helt svart fjäderdräkt. Hjässan är röd (honan bara baktill), ögon och näbb ljusa. Flykten är mer flaxig och ostadigare än övriga spettar, inte båglik som övriga spettar. Den uppmärksammas ofta på sina karakteristiska läten, t.ex. de kraftiga trumningarna (”som kulsprutesalvor”) under våren.
Utbredning
Länsvis förekomst för spillkråka Observationer i  Sverige för spillkråka
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Spillkråkan förekommer tämligen allmänt till sparsamt över hela Sverige, Skåne norrut till Norrbotten - Lule lappmark (större slättområden, fjällkedjan och de innersta delarna av norra Norrland undantagna). Den finns även på Öland och Gotland. Tätheten avtar norrut, särskilt ifrån mellersta Norrland och norra Sveriges inland men häckfynd är gjorda ända upp i de nordligaste lappmarkerna. Beståndet uppskattades till 29 000 par vid senaste beräkningen 2012, men osäkerheten är relativt stor. Anses av många ha minskat påtagligt under slutet av 1900-talet i norra Sverige men det saknas svenska inventeringar som bekräftar detta. I Finland konstaterade man dock en minskning på 75% 1955-1975. Enligt Svensk fågeltaxering var spillkråkan på nationell nivå stabil från 1970-talet till slutet av 1990-talet, men under femtonårsperioden fram till 2014 har spillkråkan minskat med 20-30%. I Finland ökar spillkråkan. I Danmark är den stabil på 200-250 par, men minskningar har noterats lokalt (t.ex. på Bornholm). Artens utbredningsområde omfattar i övrigt större delen av norra Europa österut till Sakhalin, Kamchatka och Japan. På den europeiska kontinenten har arten ökat och vidgat sitt utbredningsområde på senare tid (första häckningen i Danmark 1961, markant ökning i Frankrike etc.), och enligt det fågelövervakningsprogrammet Pan-European Common Bird Monitoring Scheme (PECBMS) har det skett en måttlig ökning på europeisk nivå sedan ca 1990. Det europeiska beståndet uppskattas till 740 000-1,4 miljoner par enligt Birdlife International.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
A2bc
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Spillkråka lever i barr- eller blandskog men även i ren lövskog (bokskog). Bohål mejslas ut i träd med stamdiameter i brösthöjd på minst 30-40 cm stamdiameter. Födan utgörs av vedlevande insekter, myror etc. Den förekommer från Skåne norrut till Norrbotten - Lule lappmark. Beståndets minskningstakt de senaste 15 åren (tre generationer) innebär att den rödlistas som NT (LC år 2010). Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat (minskad tillgång på lämpliga bo- och födoträd, minskad födotillgång) och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 25 (20-30) % under de senaste 15 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex (svensk häckfågeltaxering) och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2bc).
Ekologi
Spillkråkan lever i barr- eller blandskog men även i ren lövskog (t.ex. bokskog). De tätaste populationerna förefaller finnas i äldre, variationsrik blandskog med gott om död ved och gamla träd. Varje par utnyttjar 400-1 000 hektar skog beroende på skogens kvalitet (glesast i ensartade norrlandsbarrskogar). I optimal biotop finns dock betydligt tätare populationer (ett par/100 ha). Förekommer till och med i områden med ganska intensivt skogsbruk och stor utbredning av kalhyggen, men är alltid beroende av grova träd för häckningen. Så länge det finns tillgång till dessa inom reviren tycks mer eller mindre stora inslag av kalhyggen inte utgöra något problem. Mejslar på våren (mars-maj) ut ett stort bohål i levande eller döda träd med stamdiameter på minst 30-40 cm i brösthöjd. Häckar relativt ofta även i gamla bohål. Bohålan, 35-45 cm djup och med oval ingångsöppning (8-13 cm i diameter), utnyttjas av en mängd djurarter förutom spillkråkan, t.ex. storskrake, salskrake, knipa, skogsduva, ugglor, kaja, stare, mård, ekorre och fladdermöss. Spillkråkeboträd knäcks relativt ofta av vinden i höjd med bohålsöppningen (gäller framför allt tallar), varvid lämpliga stubbar för slaguggla bildas. Spillkråkan är således en nyckelart i boreala skogar. Vanligaste boträd är asp, men också tall och i sydligaste Sverige ofta bok. Medelåldern på utnyttjade tallar varierade enligt studier från 115 år (Småland) till 239 år (södra Norrland). Tallar med spillkråkehål är ofta samma typ av träd som utnyttjas som boplats av kungs- och havsörn. Bohöjd 4-20 meter. Lägger 3-6 ägg i april-första hälften av maj, ruvas 12-14 dygn. Ungar flygga efter 24-28 dygn. Födan utgörs av vedlevande insekter, myror, spindlar etc. Födosöker ofta lågt i träd, på stubbar m.m. (gärna i rotrötad gran efter hästmyror), inte sällan på kalavverkade ytor. Vanligtvis stannfågel inom reviret året om. Vissa år sker tendenser till flyttningsrörelser. Särskilt vår och höst ses ofta spillkråkor på platser där de normalt inte förekommer. Majoriteten av återfynd av ringmärkta fåglar är gjorda nära märkplatsen (medelavstånd 9 km) men enstaka fåglar har förflyttat sig mer än 100 km. Viktigaste predatorer är mård (särskilt ungar i boet) och duvhök.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
· myror
· myror
· skalbaggar
· skalbaggar
· spindlar
· spindlar
Levande träd
Levande träd
Dött träd
Dött träd
Ved och bark
Ved och bark
· asp
· asp
· bok
· bok
· gran
· gran
· tall
· tall
· vanlig tall
· vanlig tall
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Piciformes (hackspettartade fåglar), Familj Picidae (hackspettar), Släkte Dryocopus, Art Dryocopus martius (Linnaeus, 1758) - spillkråka Synonymer Picus martius Linnaeus, 1758

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier A2bc
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Spillkråka lever i barr- eller blandskog men även i ren lövskog (bokskog). Bohål mejslas ut i träd med stamdiameter i brösthöjd på minst 30-40 cm stamdiameter. Födan utgörs av vedlevande insekter, myror etc. Den förekommer från Skåne norrut till Norrbotten - Lule lappmark. Beståndets minskningstakt de senaste 15 åren (tre generationer) innebär att den rödlistas som NT (LC år 2010). Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat (minskad tillgång på lämpliga bo- och födoträd, minskad födotillgång) och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 25 (20-30) % under de senaste 15 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex (svensk häckfågeltaxering) och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2bc).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Typisk art i 9010 Taiga (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR)), Typisk art i 9740 Skogsbevuxen myr (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Spillkråkan är en karakteristisk hackspett som inte har några förväxlingsrisker. I storlek som en kråka - Europas i särklass största hackspett - och den enda med helt svart fjäderdräkt. Hjässan är röd (honan bara baktill), ögon och näbb ljusa. Flykten är mer flaxig och ostadigare än övriga spettar, inte båglik som övriga spettar. Den uppmärksammas ofta på sina karakteristiska läten, t.ex. de kraftiga trumningarna (”som kulsprutesalvor”) under våren.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för spillkråka

Länsvis förekomst och status för spillkråka baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för spillkråka

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Spillkråkan förekommer tämligen allmänt till sparsamt över hela Sverige, Skåne norrut till Norrbotten - Lule lappmark (större slättområden, fjällkedjan och de innersta delarna av norra Norrland undantagna). Den finns även på Öland och Gotland. Tätheten avtar norrut, särskilt ifrån mellersta Norrland och norra Sveriges inland men häckfynd är gjorda ända upp i de nordligaste lappmarkerna. Beståndet uppskattades till 29 000 par vid senaste beräkningen 2012, men osäkerheten är relativt stor. Anses av många ha minskat påtagligt under slutet av 1900-talet i norra Sverige men det saknas svenska inventeringar som bekräftar detta. I Finland konstaterade man dock en minskning på 75% 1955-1975. Enligt Svensk fågeltaxering var spillkråkan på nationell nivå stabil från 1970-talet till slutet av 1990-talet, men under femtonårsperioden fram till 2014 har spillkråkan minskat med 20-30%. I Finland ökar spillkråkan. I Danmark är den stabil på 200-250 par, men minskningar har noterats lokalt (t.ex. på Bornholm). Artens utbredningsområde omfattar i övrigt större delen av norra Europa österut till Sakhalin, Kamchatka och Japan. På den europeiska kontinenten har arten ökat och vidgat sitt utbredningsområde på senare tid (första häckningen i Danmark 1961, markant ökning i Frankrike etc.), och enligt det fågelövervakningsprogrammet Pan-European Common Bird Monitoring Scheme (PECBMS) har det skett en måttlig ökning på europeisk nivå sedan ca 1990. Det europeiska beståndet uppskattas till 740 000-1,4 miljoner par enligt Birdlife International.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Piciformes - hackspettartade fåglar 
  • Familj
    Picidae - hackspettar 
  • Släkte
    Dryocopus  
  • Art
    Dryocopus martius(Linnaeus, 1758) - spillkråka
    Synonymer
    Picus martius Linnaeus, 1758

Spillkråkan lever i barr- eller blandskog men även i ren lövskog (t.ex. bokskog). De tätaste populationerna förefaller finnas i äldre, variationsrik blandskog med gott om död ved och gamla träd. Varje par utnyttjar 400-1 000 hektar skog beroende på skogens kvalitet (glesast i ensartade norrlandsbarrskogar). I optimal biotop finns dock betydligt tätare populationer (ett par/100 ha). Förekommer till och med i områden med ganska intensivt skogsbruk och stor utbredning av kalhyggen, men är alltid beroende av grova träd för häckningen. Så länge det finns tillgång till dessa inom reviren tycks mer eller mindre stora inslag av kalhyggen inte utgöra något problem. Mejslar på våren (mars-maj) ut ett stort bohål i levande eller döda träd med stamdiameter på minst 30-40 cm i brösthöjd. Häckar relativt ofta även i gamla bohål. Bohålan, 35-45 cm djup och med oval ingångsöppning (8-13 cm i diameter), utnyttjas av en mängd djurarter förutom spillkråkan, t.ex. storskrake, salskrake, knipa, skogsduva, ugglor, kaja, stare, mård, ekorre och fladdermöss. Spillkråkeboträd knäcks relativt ofta av vinden i höjd med bohålsöppningen (gäller framför allt tallar), varvid lämpliga stubbar för slaguggla bildas. Spillkråkan är således en nyckelart i boreala skogar. Vanligaste boträd är asp, men också tall och i sydligaste Sverige ofta bok. Medelåldern på utnyttjade tallar varierade enligt studier från 115 år (Småland) till 239 år (södra Norrland). Tallar med spillkråkehål är ofta samma typ av träd som utnyttjas som boplats av kungs- och havsörn. Bohöjd 4-20 meter. Lägger 3-6 ägg i april-första hälften av maj, ruvas 12-14 dygn. Ungar flygga efter 24-28 dygn. Födan utgörs av vedlevande insekter, myror, spindlar etc. Födosöker ofta lågt i träd, på stubbar m.m. (gärna i rotrötad gran efter hästmyror), inte sällan på kalavverkade ytor. Vanligtvis stannfågel inom reviret året om. Vissa år sker tendenser till flyttningsrörelser. Särskilt vår och höst ses ofta spillkråkor på platser där de normalt inte förekommer. Majoriteten av återfynd av ringmärkta fåglar är gjorda nära märkplatsen (medelavstånd 9 km) men enstaka fåglar har förflyttat sig mer än 100 km. Viktigaste predatorer är mård (särskilt ungar i boet) och duvhök.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Lövskog, Triviallövskog

Biotoper där arten kan förekomma: Ädellövskog, Myrbiotoper, Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
· myror - Formicidae (Viktig)
· skalbaggar - Coleoptera (Har betydelse)
· spindlar - Araneae (Har betydelse)
Levande träd (Viktig)
Dött träd (Viktig)
Ved och bark (Viktig)
· asp - Populus tremula (Viktig)
· bok - Fagus sylvatica (Viktig)
· gran - Picea abies (Har betydelse)
· tall - Pinus sylvestris (Viktig)
· vanlig tall - Pinus sylvestris var. sylvestris (Viktig)
Största tätheterna finns i ”överhållna” blandskogar med rik tillgång till såväl grov död ved som gamla levande träd som är lämpliga som boplatser. Även om arten klarar sig i områden med intensivt trakthyggesbruk är modernt skogsbruk det största hoten, med korta omloppstider och täta, homogena ungskogar. Den bör också vara missgynnad av de allt tätare skogarna, efter hand som spåren av skogsbeten och extensiva plockhuggningar försvinner. En viss kompensation för spillkråkan utgör det ökade födounderlag av vissa myror (främst hästmyror) som blir följden av hyggesbruk och ökad tillgång på varma hyggeskanter och bryn. Skogsbruket i södra delen av landet bedrivs på de flesta områden så att spillkråkan kan fortleva (stor andel privata skogsägare, snabb tillväxt på skogen, varierande trädslagssammansättning etc.). Inom vissa områden finns dock troligen brist på lämpliga (framför allt grovstammiga) boträd varvid häckningen måste ske i samma träd flera år i följd. Detta kan innebära ökad risk för boplundring av mård, som uppenbarligen lär sig var äldre bohål finns. Den sentida minskningen är oroande, liksom den glesa förekomsten i Norrland. Spillkråkan missgynnas troligen starkt vid stubbrytning.

Påverkan
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
Vid avverkning bör man rutinmässigt lämna enstaka gamla, grova tallar (gärna även små grupper) för att låta dessa växa in i den nya skogsgenerationen (åtminstone en tall/hektar i genomsnitt, vid avverkning av ren tallskog helst 10 träd/hektar). Asp eller döende träd sparas. Sumpgranskog, vilka i allmänhet har en lång kontinuitet och består av olikåldriga träd, ska lämnas intakta. Död ved, även i anslutning till hyggen, är viktiga födosöksplatser och kvarlämnade högstubbar är därför positivt.
Utländska namn - NO: Svartspett, DK: Sortspaette, FI: Palokärki, D: Schwarz-specht, GB: Black Woodpecker.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. BirdLife International, Cambridge, U.K.

BirdLife International (2015) Species factsheet: Dryocopus martius. Nerladdat från http://www.birdlife.org 2015-06-09.

Coisin, M. 1985. Range-expansion of the black woodpecker in Western Europe. British Birds 78: 184-187.

Cramp, S. (red) 1985. The Birds of the Western Palearctic, vol. IV. Terns to Woodpeckers. Oxford University Press, Oxford.

Glutz von Blotzheim, U.N., Bauer, K.M. m.fl. (eds.) 1980. Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Band 9. Wiesbaden.

Hansen, F. 1977. Alliker i Sortspætteterritorier. Fjælstaunijn 1: 10-11.

Hansen, F. 1989. Sortspættens Dryocopus martius udmejsling og genbrug af redehuller på Bornholm. Dansk Orn. Foren. Tidsskr. 83: 125-129.

Johansen, B,T. 1989. Sortspættens Dryocopus martius bestandsstörrelse, territoriestørrelse og yngleresulteter i Tisvilde Hegn, Nordsjælland, 1977-1986. Dansk Orn. Foren. Tidsskr. 83: 113-118.

Johansen, B.T. 1989. Sortspættens Dryocopus martius redetraer og redehuller i Tilsvilde Hegn, Nordsjaelland, 1977-1986. Dansk. Orn. Foren. Tidsskr. 83: 119-124.

Johnsson, K. 1993. The Black Woodpecker Dryocopus martius as a keystone species in forest. - Rapport 24. Inst. f. viltekologi, Sveriges lantbruksuniversitet. Avhandling, 144 sid.

Järvinen, O., Kuusela, K. och Väisänen, R.A. 1977. Metsien rakenteen muutoksen vaiku¬tus pesimälinnustoomme viimeisten 30 vuoden aikana (Summary: Effects of modern forestry on the numbers of breeding birds in Finland in 1945-1975). Silva Fennica vol.11, N:o 4: 284-294.

Järvinen, O. och Väisänen, R.A. 1978. Recent changes in forest bird populations in nor¬thern Finland. Ann. Zool. Fennici 15: 279-289.

Nilsson, S.G., Johnsson, K. och Tjernberg, M. 1991. Is avoidance by black woodpeckers of old nest holes due to predators? Anim. Behav. 41: 439-441.

Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige - antal och förekomst. - SOF, Halmstad.

Råd, O. 1975. Nye hekkehabitater for Svartspett, Dryocopus martius (L.), i Norge. Fauna 28: 192-197.

Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk Fågelatlas. Sveriges Ornitologiska förening, ArtDatabanken & Lunds universitet. Stockholm.

Tjernberg, M., Johnsson, K. och Nilsson, S.G. 1993. Density variation and breeding success of the Black Woodpecker Dryocopus martius in relation to forest fragmen-tation. Ornis Fennica 70: 155-162.

Valkama, J., Vepsäläinen, V. & Lehikoinen, A. 2011. The Third Finnish Breeding Bird Atlas. Finnish Museum of Natural History and Ministry of Environment. [http://atlas3.lintuatlas.fi] (cited 2015-04-20)

Wahlström, K. 1982. Spillkråkans populationstäthet och val av boträd i en sydsvensk skog. Milvus 12: 88-97.

Östlund, S. 1987. Hålträd - vad är det för särskilt med dem? Spillkråkans boträd. Fåglar i Dalarna 20: 115-123.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Martin Tjernberg 1989. Rev. Kickan Johnsson 1991; Rev. Jonas Grahn & Tommy Knutsson 2015 © ArtDatabanken, SLU 2015.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Piciformes - hackspettartade fåglar 
  • Familj
    Picidae - hackspettar 
  • Släkte
    Dryocopus  
  • Art
    Dryocopus martius, (Linnaeus, 1758) - spillkråka
    Synonymer
    Picus martius Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Martin Tjernberg 1989. Rev. Kickan Johnsson 1991; Rev. Jonas Grahn & Tommy Knutsson 2015 © ArtDatabanken, SLU 2015.