Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  berglärka

Organismgrupp Fåglar Eremophila alpestris
Berglärka Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Berglärkan är i storlek ungefär som sånglärkan (längd 16–19 cm). Den har en iögonenfallande huvudteckning i svart och gult och på hjässan finns förlängda fjädrar som bildar små smala ”horn” (syns inte alltid i fält). Hjässan och nacken är brunskär medan ryggsidan är mörkfläckigt gråbrun. Bröst och buk är vita med bruna eller brunskära flankstreck. Könen är snarlika.
Utbredning
Länsvis förekomst för berglärka Observationer i  Sverige för berglärka
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Berglärkan var okänd i Skandinavien på 1700-talet. Det första fyndet tycks ha varit på Nordvaranger 1837 och det första svenska fyndet gjordes i Kvikkjokktrakten sommaren 1843. Under de följande årtiondena fram till sekelskiftet ökade arten snabbt både i fjällen och som flyttfågel i södra Skandinavien. Under första hälften av 1900-talet förekom berglärkan som en tämligen allmän men ojämnt spridd häckfågel i lav- och videbältena från Oviksfjällen till Treriksröset och arten var även tämligen allmän på flyttningen i södra Sverige. Efter 1960 har antalet rapporterade berglärkor nedanför fjällen minskat mycket kraftigt (140–240 exemplar per år 1985–90) och Halland är det enda landskap där arten uppträder i något större antal och även övervintrar i små flockar. En viss ökning av antalet övervintrare rapporterades under 1990-talet (115–595 exemplar per år 1991–2000), vilket sammanfaller med en registrerad återhämtning av det övervintrande beståndet i Vadehavet. Under 2000-talet har antalet observerade individer åter minskat högst påtagligt. Föga är känt om artens status i fjällen, men få häckningar har rapporterats på senare tid. En nyligen genomförd beräkning anger populationsstorleken till drygt 200 par. Inom ett stort fjällområde runt Ammarnäs, det enda område där arten följts, minskade beståndet från flera tiotal par under sextiotalet till endast cirka fem par vid sekelskiftet. Utvecklingen i Finland har varit likartad den i Sverige. Fortfarande under 1950-talet beräknades den finska stammen till 10000 par medan det i slutet av 1990-talet är tveksamt om arten är en årlig häckfågel. I Norge anges beståndet till minst 1000 par och i den europeiska delen av Ryssland till minst 130000 par. Berglärkan häckar på tundra och fjällhed i de nordligaste delarna av Eurasien från Skandinavien till Kolyma, i bergsområden i Centralasien, Mellanöstern, Nordafrika och Balkan samt på stäpper öster om Kaspiska havet. I Nordamerika häckar arten i nästan alla öppna biotoper. Dessutom finns en isolerad population på Parámo i Anderna i Colombia.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Berglärka häckar på relativt torr fjällhed, gärna på åsar där snön smälter tidigt. Den finns sällsynt i Härjedalen samt från Lycksele till Torne lappmark, tillfälligt i Dalarna. Antalet reproduktiva individer skattas till 460 (300-620). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 800 (600-1200) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Berglärkan har minskat mycket kraftigt de senaste 30 åren men populationen bedöms ha varit relativt stabil de senaste tio åren. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Artens biologi har bara helt nyligen börjat studeras i Sverige. Arten häckar på relativt torr fjällhed, gärna på åsar där snön smälter tidigt. Boet byggs öppet på marken eller invid en sten eller tuva. Kullen uppgår oftast till 4 ägg. På Novaja Zemlja och i Finnmarken har två kullar påvisats vilket förekommer normalt i Sverige. Äggen läggs i början av juni då marken ännu är delvis snöklädd. Ungarna matas huvudsakligen med insekter, men vuxna fåglars huvudföda är frön och växtdelar, men även olika evertebrater. Under vintrarna uppehåller sig en stor del av berglärkorna på kustlokaler (observera det engelska namnet "Shore-lark"). Drygt tio berglärkor märkta vid Ammarnäs har resulterat i återfynd i södra Norge, längs svenska västkusten, i Danmark och vid Engelska kanalen. Detta stämmer med att Nordsjöns kuster antagits vara övervintringsområde för Lapplands berglärkor. Det viktigaste området för Skandinaviens berglärkor är saltstrandängar runt Vadehavet, där minst hälften av beståndet övervintrar. I Storbritannien har arten minskat starkt vintertid sedan cirka 1970 och i början av 1980-talet uppskattades bara cirka 300 individer övervintra där.
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Havsstrand
Havsstrand
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Havsstrand
Havsstrand
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Buskmark
Buskmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Passeriformes (tättingar), Familj Alaudidae (lärkor), Släkte Eremophila, Art Eremophila alpestris (Linnaeus, 1758) - berglärka Synonymer Alauda alpestris Linnaeus, 1758

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Berglärka häckar på relativt torr fjällhed, gärna på åsar där snön smälter tidigt. Den finns sällsynt i Härjedalen samt från Lycksele till Torne lappmark, tillfälligt i Dalarna. Antalet reproduktiva individer skattas till 460 (300-620). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 800 (600-1200) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Berglärkan har minskat mycket kraftigt de senaste 30 åren men populationen bedöms ha varit relativt stabil de senaste tio åren. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Konventioner Bernkonventionens bilaga II
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Berglärkan är i storlek ungefär som sånglärkan (längd 16–19 cm). Den har en iögonenfallande huvudteckning i svart och gult och på hjässan finns förlängda fjädrar som bildar små smala ”horn” (syns inte alltid i fält). Hjässan och nacken är brunskär medan ryggsidan är mörkfläckigt gråbrun. Bröst och buk är vita med bruna eller brunskära flankstreck. Könen är snarlika.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för berglärka

Länsvis förekomst och status för berglärka baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för berglärka

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Berglärkan var okänd i Skandinavien på 1700-talet. Det första fyndet tycks ha varit på Nordvaranger 1837 och det första svenska fyndet gjordes i Kvikkjokktrakten sommaren 1843. Under de följande årtiondena fram till sekelskiftet ökade arten snabbt både i fjällen och som flyttfågel i södra Skandinavien. Under första hälften av 1900-talet förekom berglärkan som en tämligen allmän men ojämnt spridd häckfågel i lav- och videbältena från Oviksfjällen till Treriksröset och arten var även tämligen allmän på flyttningen i södra Sverige. Efter 1960 har antalet rapporterade berglärkor nedanför fjällen minskat mycket kraftigt (140–240 exemplar per år 1985–90) och Halland är det enda landskap där arten uppträder i något större antal och även övervintrar i små flockar. En viss ökning av antalet övervintrare rapporterades under 1990-talet (115–595 exemplar per år 1991–2000), vilket sammanfaller med en registrerad återhämtning av det övervintrande beståndet i Vadehavet. Under 2000-talet har antalet observerade individer åter minskat högst påtagligt. Föga är känt om artens status i fjällen, men få häckningar har rapporterats på senare tid. En nyligen genomförd beräkning anger populationsstorleken till drygt 200 par. Inom ett stort fjällområde runt Ammarnäs, det enda område där arten följts, minskade beståndet från flera tiotal par under sextiotalet till endast cirka fem par vid sekelskiftet. Utvecklingen i Finland har varit likartad den i Sverige. Fortfarande under 1950-talet beräknades den finska stammen till 10000 par medan det i slutet av 1990-talet är tveksamt om arten är en årlig häckfågel. I Norge anges beståndet till minst 1000 par och i den europeiska delen av Ryssland till minst 130000 par. Berglärkan häckar på tundra och fjällhed i de nordligaste delarna av Eurasien från Skandinavien till Kolyma, i bergsområden i Centralasien, Mellanöstern, Nordafrika och Balkan samt på stäpper öster om Kaspiska havet. I Nordamerika häckar arten i nästan alla öppna biotoper. Dessutom finns en isolerad population på Parámo i Anderna i Colombia.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Alaudidae - lärkor 
  • Släkte
    Eremophila  
  • Art
    Eremophila alpestris(Linnaeus, 1758) - berglärka
    Synonymer
    Alauda alpestris Linnaeus, 1758

Artens biologi har bara helt nyligen börjat studeras i Sverige. Arten häckar på relativt torr fjällhed, gärna på åsar där snön smälter tidigt. Boet byggs öppet på marken eller invid en sten eller tuva. Kullen uppgår oftast till 4 ägg. På Novaja Zemlja och i Finnmarken har två kullar påvisats vilket förekommer normalt i Sverige. Äggen läggs i början av juni då marken ännu är delvis snöklädd. Ungarna matas huvudsakligen med insekter, men vuxna fåglars huvudföda är frön och växtdelar, men även olika evertebrater. Under vintrarna uppehåller sig en stor del av berglärkorna på kustlokaler (observera det engelska namnet "Shore-lark"). Drygt tio berglärkor märkta vid Ammarnäs har resulterat i återfynd i södra Norge, längs svenska västkusten, i Danmark och vid Engelska kanalen. Detta stämmer med att Nordsjöns kuster antagits vara övervintringsområde för Lapplands berglärkor. Det viktigaste området för Skandinaviens berglärkor är saltstrandängar runt Vadehavet, där minst hälften av beståndet övervintrar. I Storbritannien har arten minskat starkt vintertid sedan cirka 1970 och i början av 1980-talet uppskattades bara cirka 300 individer övervintra där.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll, Havsstrand

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Fjällbiotoper, Öppna strandbiotoper, Öppen fastmark, Blottad mark, Havsstrand

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Buskmark

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Orsakerna till artens tillbakagång är okända. Det saknas belägg för tänkbara orsaker som miljögifter i övervintringsområdena, klimatiska faktorer eller överbete av ren, den sistnämnda faktorn via effekter på gnagartillgången och därmed ökad predation. Inget säkert hot har kunnat identifieras i häckningsområdet. En sannolik orsak är i stället minskad födotillgång under vinterhalvåret. Färska studier vid Vadehavet har påvisat ett samband mellan omfattande invallningar på 1960-talet (beståndsnedgång) och viss återhämtning under 1990-talet (ökande saltängsarealer och minskande betestryck).

Påverkan
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
Systematiska inventeringar och studier av ekologin i olika delar av fjällvärlden för att fastställa artens status är mycket önskvärda. Den aktuella förekomsten av flera andra arter som förekommer i samma biotop, t.ex. snösparv, rödstrupig piplärka och fjällpipare är f.ö. också mycket dåligt känd. Renbetets konsekvenser för fauna och flora bör studeras mer ingående än hittills skett. Den enda vetenskapligt grundade rekommendation som hittills föreslagits är att öka arealen saltstrandängar och reducera betestrycket på dessa i övervintringsområdet. Åtgärder i övrigt måste anstå tills bättre kunskaper om artens biologi föreligger.
Utländska namn – NO: Fjellerke, DK: Bjerglærke, FI: Tunturikiuri, GB: Shore-lark. Berglärkan är förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter) och är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Barth, A. & Haftorn, S. 1948. Om fjelllerke på Hardangervidda. Fauna 1: 47–66.

Bauer, K.M. & Glutz von Blotheim, U.N. (red.) 1985. Handbuch der Vögel Mitteleuropas, Bd 10, pp. 283–309. Frankfurt am Main.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Dierschke, J. 2002. Food preferences of shorelarks Eremophila alpestris, snow buntings Plectrophenax nivalis and twites Carduelis flavirostris wintering in the Wadden sea. Bird Study 49: 263-269.

Kotiranta, H., Uotila, P., Sulkava, S. & Peltonen, S-L. (red.) 1998. Red Data Book of East Fennoscandia. Helsinki 1998.

Spjötvoll, Ö. 1970. On Eremophila alpestris in a mountain area in Norway. Sterna 9: 163–174.

Svensson, S. 1990. An alarming decline of the Shore lark Eremophila alpestris in Sweden. Proceedings of the Sixth Nordic Congress of Ornithology, 1987, s. 5–11. Norsk Ornitologisk Forening, Trondheim.

Svensson, S. m.fl. 1992. Reproductive success of the Shore Lark Eremophila alpestris in southern Lapland. Ornis Svecica 2: 37–40.

Svensson, S. 1997. The wintering area of Shore larks Eremophila alpestris breeding in Swedish Lapland. Ornis Svecica 7: 169–173.

Svensson, S.E. & Berglund, O. 1995. Monitoring of small and endangered populations, with special regard to the Shore Lark Eremophila alpestris. s. 153–162 I: Hagemeijer, E.J.M. & Verstrael, T.J. (red.). Bird Numbers 1992. Distribution, monitoring and ecological aspects. Statistics Netherlands, Voorburg/Heerlen and SOVON, Beek-Ubbergen.

Väisänen, R.A., Lammi, E. & Koskimies, P. 1998. Muuttava pesimälinnusto. [andra finska fågelatlasen] Otava, Helsingfors.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tommy Tyrberg 1988. Rev. Sören Svensson 2002, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Alaudidae - lärkor 
  • Släkte
    Eremophila  
  • Art
    Eremophila alpestris, (Linnaeus, 1758) - berglärka
    Synonymer
    Alauda alpestris Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tommy Tyrberg 1988. Rev. Sören Svensson 2002, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.