Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  jaktfalk

Organismgrupp Fåglar Falco rusticolus
Jaktfalk Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Jaktfalk är världens största falkart med en kroppslängd på 53–63 cm och vingspann 109–134 cm. De svenska falkarna tillhör den mörkgrå morfen där de gamla falkarna har en grå (gråbrun) ovansida med ljust askgrå tvärvattring eller fläckning. Den vita undersidan är fint mörkt fläckad eller streckad med en del tvärvattring på kroppens sidor och på ”byxorna”. Ungfåglarna är kallt färgade mörkt brungrå på ovansidan och grovt, mörkt längsstreckad på undersidan. Jaktfalken har breda vingar med rätt trubbiga spetsar för att vara en falk. Arten kan förväxlas med pilgrimsfalk, särskilt unga fåglar som även kan förväxlas med duvhök.
Utbredning
Länsvis förekomst för jaktfalk Observationer i  Sverige för jaktfalk
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Jaktfalken har en cirkumpolär utbredning inom arktiska och nordliga tempererade områden i Europa, Asien, Nordamerika, på Grönland och Island. I Europa (inklusive Grönland och Ryssland väster om Uralbergen) beräknas det finnas 1650–2650 par. Världspopulationen har beräknats omfatta mellan 7000–17 000 par. I Sverige finns jaktfalken häckande i fjällkedjan från norra Dalarna och norrut. Det högsta antalet kända par i Sverige är 89 par vilket inträffade 2004. År 2003 uppskattades det att det maximalt kunde finnas 118 par i Sverige under ett toppår. Uppdelat på län beräknades 50 % av paren finnas i Norrbotten, 20 % i Västerbotten och 30 % i Jämtland. År 1994 startade Sveriges Ornitologiska Förening Projekt Jaktfalk som omfattar Jämtlands län. Två år senare påbörjades Projekt Jaktfalk Norrbotten med länsstyrelsen som huvudman. Senare har även länsstyrelsen i Västerbotten initierat ett inventeringsarbete. Projekten har årligen inventerat stora fjällområden och en betydligt säkrare bild över förekomst och reproduktion för jaktfalken har insamlats. Stammen av jaktfalk har till skillnad från pilgrimsfalken varit relativt stabil under de senaste 50 åren men ett antal tidigare kända boplatser i Härjedalen och Dalarna har övergetts. Dessa boplatser ligger i utkanten av det huvudsakliga utbredningsområdet och försvinnandet kan bero på minskad tillgång till ripa, vilket i sin tur kan vara orsakad av långsiktiga vegetationsförändringar (varmare klimat och/eller hårt betestryck av ren). Sverige och Finland har inom ett EU-perspektiv ett särskilt ansvar för jaktfalken med tanke på artens begränsade utbredningsområde i Europa. I Norge, som inte tillhör EU, har jaktfalkstammen bedömts omfatta 285–385 par i den senaste beräkningen från 1999, vilket förefaller rimligt i förhållandet till bestånden av ripor som utgör falkens basföda. Finland har ett falkbestånd om 20–30 par.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU°)
Kriterier
D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU°)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Jaktfalk häckar i risbon belägna i klippstup i fjällens björkskogsbälte och lågalpina zon från norra Dalarna och norrut till finska gränsen. En tänkbar hotbild är insamling av ägg och/eller ungar samt en försämrad bytestillgång i form av minskande populationer av fjäll- och dalripa. Antalet reproduktiva individer skattas till 240 (180-300). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 500 km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Regelbundna inventeringar genomförs i fjällkedjan, dock inte heltäckande. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. Eftersom det finns möjlighet att arten kan invandra från kringliggande länder bedöms utdöenderisken vara lägre än vad övriga tillgängliga data antyder. Därför har rödlistningskategorin justerats från EN till VU. Populationerna i Sverige, Finland och Norge hör till samma gränsöverstigande population. (D).
Ekologi
Jaktfalken häckar i klippbranter främst inom björkskogsbältet eller videregionen i fjällkedjan. Den bygger inget eget bo utan utnyttjar främst gamla risbon av korp och ibland även av fjällvråk eller kungsörn. Häckar i branter av varierande höjd, ibland även i småbranter med bara fem meters höjd eller i raviner. Boplatsvalet styrs av tillgången på lämpliga risbon och födotillgång. Korpens bon placeras ofta under överhäng vilket ger jaktfalken en för snö och regn relativt väl skyddad boplats. Det finns också ett fåtal iakttagelser av häckning i träd (gamla fjällvråkbon). Av 136 undersökta häckplatser i främst norra Norge utgjordes 134 av korpbon eller konstgjort byggda risbon. På Hardangervidda i södra Norge lades äggen i 85 % (n=52) av fallen i korpbon och i övrigt i fjällvråkbon respektive på klipphylla. 80 % av bona täcktes av fullt överhäng medan mindre än 10 % hade ett överhäng mindre än 50 %. I många fall kan jaktfalken ta över nybyggda korpbon, men i de flesta fall verkar falken ta över bona efter ett år. Av 31 lyckade häckningar 2004 i Norrbottensfjällen återfanns 29 par i korpbon, medan två par häckade i gamla kungsörnsbon. Jaktfalken är liksom pilgrimsfalken relativt traditionsbunden och samma boplats kan utnyttjas flera år i rad, men med tanke på att korpbona efter några års häckningar slits ned så utnyttjar falkarna alternativbon inom reviret. Dessa kan ibland ligga i samma klippbrant eller i branter upp till 10 km från det ursprungliga boet. Redan i februari börjar jaktfalkhanen hävda revir och väletablerade par kan då påbörja en viss häckningsaktivitet då bl.a. hanen överlämnar byte till honan. Besök görs även vid bohyllan men den egentliga parningsaktiviteten kommer inte igång förrän i mars. Under vintermånaderna och under vårvintern fram till maj månad är jaktfalken helt beroende av ripor som födokälla. Är riptillgången alltför dålig kan hanen inte försörja honan med mat under den tid då äggen bildas och därmed kan häckning utebli. Äggen värps i början eller mitten av april. Medelkullstorlek 3,5 ägg (n = 60 kullar från norra Finland, spridning 2–5). Äggen ruvas under 34–36 dygn och ungarna kläcks ungefär samtidigt (synkron kläckning). Efter cirka 47–49 dygn lämnar ungarna boet, vilket kan variera från midsommar till mitten av juli. Honan har huvudansvaret för ruvning och matning av ungarna under de första veckorna. Ungarna föds främst upp med vuxna ripor och jaktfalkungarna blir flygga ungefär samtidigt som ripkycklingarna. Ungarna sprider sig efter 3 till 4 veckor inom häckningsreviret, men en del kan stanna kvar upp till 11 veckor. Jaktfalken lever främst av fåglar som den slår i luften eller på marken. Hastigheten vid dykande attacker mot fåglar kan uppgå till mellan 200–250 km/tim. Födovalet (n = 1 969 bytesdjur) undersöktes vid 13 boplatser i Norrbotten åren 1968–79. Fåglar av 27 olika arter dominerade med 74 %, medan resterande 26 % utgjordes av smågnagare. Bland fåglarna var ripor de vanligaste med 67 % i antal och med 83 % räknat i form av biomassa. Dalripan är den vanligaste bytesfågeln men i högt belägna falkrevir nyttjas fjällripa i större omfattning. År med sämre riptillgång togs änder och vadare i större omfattning och bland dessa var gräsand, kricka och småspov de vanligaste bytesdjuren. Under toppår för smågnagare är både lämmel och gråsidig sork vanliga i dieten. Bytesanalyser från både Norge och Finland visar på ett födoval liknande de svenska falkarnas. En studie i Finland visade på stor variation i födovalet beroende på biotopförhållanden och ripförekomst. Bland vadarna togs småspov i hög grad. På Island, Grönland och även i Norge häckar en del par nära sjöfågelkolonier och livnär sig på alkor och måsar. Jaktrevirets storlek varierar mellan 300–600 km2. En jaktfalk har ett dagligt födointag av cirka 300 gr och ett jaktfalkpar med ungar behöver cirka 180–200 ripor (medelvikt 550 g) under perioden maj t.o.m. augusti (beräknat på 2,3 ungar/kull). Andelen häckande par och medelproduktionen av flygga ungar varierar mellan åren beroende på riptillgång. Antalet ungar/lyckad häckning var vid 108 boplatser (1994–2004) i Jämtland 2,70 ungar. Antal ungar/lyckad häckning var vid 52 boplatser (1998–2004) i Västerbotten 2,42 ungar. 144 lyckade häckningar i Nottbotten 1996–2004 hade i medeltal 2,93 ungar/kull. År 2002 var det gott om ripa vilket gav över 46 lyckade häckningar med minst 149 ungar i Sverige (3,24 ungar/häckning). Året därpå gick det sämre då 35 lyckade häckningar var kända som fick 84 ungar (2,40 ungar/häckning). År 2004 var flest häckningar kända, hela 60 lyckade häckningar som sammanlagt fick 178 ungar (2,97 ungar/häckning). År 2004 lyckades också ett par i Norrbotten med att få hela fem ungar i en kull. Under dessa tre år har bra år och dåliga år inträffat samtidigt i hela fjällkedjan vilket inte varit tydligt tidigare. De gamla falkarna stannar sannolikt i häckningsreviret året om medan ungfalkarna är mer rörliga och kan återfinnas under vinterhalvåret utmed norska atlantkusten och i södra Sverige. En falk ringmärkt i Torne Lappmark återfanns i september på Västerålen cirka 300 km väster om häckningslokalen. En annan unge ringmärkt i Lycksele lappmark återfanns nästa sommar över 150 km norrut. Under senare år har allt fler ungar kunnat ringmärkas vilket kan ge kunskap om hur de förflyttar sig och vilken ålder de uppnår. Enstaka jaktfalkar kan övervintra i städer. De flesta jaktfalkar börjar häcka först vid en ålder av 2–3 år.
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Buskmark
Buskmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· Charadrii
· Charadrii
· dalripa
· dalripa
· fjällripa
· fjällripa
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Falconiformes (falkfåglar), Familj Falconidae (falkar), Släkte Falco, Art Falco rusticolus Linnaeus, 1758 - jaktfalk Synonymer Falco rusticolus rusticolus, jaktfalk, rasen rusticolus, Gyr Falcon

Kategori Sårbar (VU°)
Kriterier D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU°)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Jaktfalk häckar i risbon belägna i klippstup i fjällens björkskogsbälte och lågalpina zon från norra Dalarna och norrut till finska gränsen. En tänkbar hotbild är insamling av ägg och/eller ungar samt en försämrad bytestillgång i form av minskande populationer av fjäll- och dalripa. Antalet reproduktiva individer skattas till 240 (180-300). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 500 km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Regelbundna inventeringar genomförs i fjällkedjan, dock inte heltäckande. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. Eftersom det finns möjlighet att arten kan invandra från kringliggande länder bedöms utdöenderisken vara lägre än vad övriga tillgängliga data antyder. Därför har rödlistningskategorin justerats från EN till VU. Populationerna i Sverige, Finland och Norge hör till samma gränsöverstigande population. (D).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II, CITES bilaga A
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Åtgärdsprogram Framtagande avbrutet
Jaktfalk är världens största falkart med en kroppslängd på 53–63 cm och vingspann 109–134 cm. De svenska falkarna tillhör den mörkgrå morfen där de gamla falkarna har en grå (gråbrun) ovansida med ljust askgrå tvärvattring eller fläckning. Den vita undersidan är fint mörkt fläckad eller streckad med en del tvärvattring på kroppens sidor och på ”byxorna”. Ungfåglarna är kallt färgade mörkt brungrå på ovansidan och grovt, mörkt längsstreckad på undersidan. Jaktfalken har breda vingar med rätt trubbiga spetsar för att vara en falk. Arten kan förväxlas med pilgrimsfalk, särskilt unga fåglar som även kan förväxlas med duvhök.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för jaktfalk

Länsvis förekomst och status för jaktfalk baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för jaktfalk

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Jaktfalken har en cirkumpolär utbredning inom arktiska och nordliga tempererade områden i Europa, Asien, Nordamerika, på Grönland och Island. I Europa (inklusive Grönland och Ryssland väster om Uralbergen) beräknas det finnas 1650–2650 par. Världspopulationen har beräknats omfatta mellan 7000–17 000 par. I Sverige finns jaktfalken häckande i fjällkedjan från norra Dalarna och norrut. Det högsta antalet kända par i Sverige är 89 par vilket inträffade 2004. År 2003 uppskattades det att det maximalt kunde finnas 118 par i Sverige under ett toppår. Uppdelat på län beräknades 50 % av paren finnas i Norrbotten, 20 % i Västerbotten och 30 % i Jämtland. År 1994 startade Sveriges Ornitologiska Förening Projekt Jaktfalk som omfattar Jämtlands län. Två år senare påbörjades Projekt Jaktfalk Norrbotten med länsstyrelsen som huvudman. Senare har även länsstyrelsen i Västerbotten initierat ett inventeringsarbete. Projekten har årligen inventerat stora fjällområden och en betydligt säkrare bild över förekomst och reproduktion för jaktfalken har insamlats. Stammen av jaktfalk har till skillnad från pilgrimsfalken varit relativt stabil under de senaste 50 åren men ett antal tidigare kända boplatser i Härjedalen och Dalarna har övergetts. Dessa boplatser ligger i utkanten av det huvudsakliga utbredningsområdet och försvinnandet kan bero på minskad tillgång till ripa, vilket i sin tur kan vara orsakad av långsiktiga vegetationsförändringar (varmare klimat och/eller hårt betestryck av ren). Sverige och Finland har inom ett EU-perspektiv ett särskilt ansvar för jaktfalken med tanke på artens begränsade utbredningsområde i Europa. I Norge, som inte tillhör EU, har jaktfalkstammen bedömts omfatta 285–385 par i den senaste beräkningen från 1999, vilket förefaller rimligt i förhållandet till bestånden av ripor som utgör falkens basföda. Finland har ett falkbestånd om 20–30 par.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Falconiformes - falkfåglar 
  • Familj
    Falconidae - falkar 
  • Släkte
    Falco  
  • Art
    Falco rusticolusLinnaeus, 1758 - jaktfalk
    Synonymer
    Falco rusticolus rusticolus
    jaktfalk, rasen rusticolus
    Gyr Falcon

Jaktfalken häckar i klippbranter främst inom björkskogsbältet eller videregionen i fjällkedjan. Den bygger inget eget bo utan utnyttjar främst gamla risbon av korp och ibland även av fjällvråk eller kungsörn. Häckar i branter av varierande höjd, ibland även i småbranter med bara fem meters höjd eller i raviner. Boplatsvalet styrs av tillgången på lämpliga risbon och födotillgång. Korpens bon placeras ofta under överhäng vilket ger jaktfalken en för snö och regn relativt väl skyddad boplats. Det finns också ett fåtal iakttagelser av häckning i träd (gamla fjällvråkbon). Av 136 undersökta häckplatser i främst norra Norge utgjordes 134 av korpbon eller konstgjort byggda risbon. På Hardangervidda i södra Norge lades äggen i 85 % (n=52) av fallen i korpbon och i övrigt i fjällvråkbon respektive på klipphylla. 80 % av bona täcktes av fullt överhäng medan mindre än 10 % hade ett överhäng mindre än 50 %. I många fall kan jaktfalken ta över nybyggda korpbon, men i de flesta fall verkar falken ta över bona efter ett år. Av 31 lyckade häckningar 2004 i Norrbottensfjällen återfanns 29 par i korpbon, medan två par häckade i gamla kungsörnsbon. Jaktfalken är liksom pilgrimsfalken relativt traditionsbunden och samma boplats kan utnyttjas flera år i rad, men med tanke på att korpbona efter några års häckningar slits ned så utnyttjar falkarna alternativbon inom reviret. Dessa kan ibland ligga i samma klippbrant eller i branter upp till 10 km från det ursprungliga boet. Redan i februari börjar jaktfalkhanen hävda revir och väletablerade par kan då påbörja en viss häckningsaktivitet då bl.a. hanen överlämnar byte till honan. Besök görs även vid bohyllan men den egentliga parningsaktiviteten kommer inte igång förrän i mars. Under vintermånaderna och under vårvintern fram till maj månad är jaktfalken helt beroende av ripor som födokälla. Är riptillgången alltför dålig kan hanen inte försörja honan med mat under den tid då äggen bildas och därmed kan häckning utebli. Äggen värps i början eller mitten av april. Medelkullstorlek 3,5 ägg (n = 60 kullar från norra Finland, spridning 2–5). Äggen ruvas under 34–36 dygn och ungarna kläcks ungefär samtidigt (synkron kläckning). Efter cirka 47–49 dygn lämnar ungarna boet, vilket kan variera från midsommar till mitten av juli. Honan har huvudansvaret för ruvning och matning av ungarna under de första veckorna. Ungarna föds främst upp med vuxna ripor och jaktfalkungarna blir flygga ungefär samtidigt som ripkycklingarna. Ungarna sprider sig efter 3 till 4 veckor inom häckningsreviret, men en del kan stanna kvar upp till 11 veckor. Jaktfalken lever främst av fåglar som den slår i luften eller på marken. Hastigheten vid dykande attacker mot fåglar kan uppgå till mellan 200–250 km/tim. Födovalet (n = 1 969 bytesdjur) undersöktes vid 13 boplatser i Norrbotten åren 1968–79. Fåglar av 27 olika arter dominerade med 74 %, medan resterande 26 % utgjordes av smågnagare. Bland fåglarna var ripor de vanligaste med 67 % i antal och med 83 % räknat i form av biomassa. Dalripan är den vanligaste bytesfågeln men i högt belägna falkrevir nyttjas fjällripa i större omfattning. År med sämre riptillgång togs änder och vadare i större omfattning och bland dessa var gräsand, kricka och småspov de vanligaste bytesdjuren. Under toppår för smågnagare är både lämmel och gråsidig sork vanliga i dieten. Bytesanalyser från både Norge och Finland visar på ett födoval liknande de svenska falkarnas. En studie i Finland visade på stor variation i födovalet beroende på biotopförhållanden och ripförekomst. Bland vadarna togs småspov i hög grad. På Island, Grönland och även i Norge häckar en del par nära sjöfågelkolonier och livnär sig på alkor och måsar. Jaktrevirets storlek varierar mellan 300–600 km2. En jaktfalk har ett dagligt födointag av cirka 300 gr och ett jaktfalkpar med ungar behöver cirka 180–200 ripor (medelvikt 550 g) under perioden maj t.o.m. augusti (beräknat på 2,3 ungar/kull). Andelen häckande par och medelproduktionen av flygga ungar varierar mellan åren beroende på riptillgång. Antalet ungar/lyckad häckning var vid 108 boplatser (1994–2004) i Jämtland 2,70 ungar. Antal ungar/lyckad häckning var vid 52 boplatser (1998–2004) i Västerbotten 2,42 ungar. 144 lyckade häckningar i Nottbotten 1996–2004 hade i medeltal 2,93 ungar/kull. År 2002 var det gott om ripa vilket gav över 46 lyckade häckningar med minst 149 ungar i Sverige (3,24 ungar/häckning). Året därpå gick det sämre då 35 lyckade häckningar var kända som fick 84 ungar (2,40 ungar/häckning). År 2004 var flest häckningar kända, hela 60 lyckade häckningar som sammanlagt fick 178 ungar (2,97 ungar/häckning). År 2004 lyckades också ett par i Norrbotten med att få hela fem ungar i en kull. Under dessa tre år har bra år och dåliga år inträffat samtidigt i hela fjällkedjan vilket inte varit tydligt tidigare. De gamla falkarna stannar sannolikt i häckningsreviret året om medan ungfalkarna är mer rörliga och kan återfinnas under vinterhalvåret utmed norska atlantkusten och i södra Sverige. En falk ringmärkt i Torne Lappmark återfanns i september på Västerålen cirka 300 km väster om häckningslokalen. En annan unge ringmärkt i Lycksele lappmark återfanns nästa sommar över 150 km norrut. Under senare år har allt fler ungar kunnat ringmärkas vilket kan ge kunskap om hur de förflyttar sig och vilken ålder de uppnår. Enstaka jaktfalkar kan övervintra i städer. De flesta jaktfalkar börjar häcka först vid en ålder av 2–3 år.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Fjällbiotoper, Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Buskmark

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· dalripa - Lagopus lagopus (Viktig)
· fjällripa - Lagopus muta (Viktig)
Beståndet minskade under tidigare delen av 1900-talet främst på grund av jakt, men litteraturuppgifterna är osäkra eftersom inventeringar saknats. Jaktfalken har till skillnad från flera andra migrerande rovfåglar påverkats relativt lite av miljögifter, beroende på att den främst lever av ripor (växtätare och stannfåglar). Emellertid har norska analyser av falkägg påvisat höga halter av DDE och PCB hos vissa honor. Jaktfalkar som har en diet med bl.a. sjöfågel har högre halter av miljögifter än falkar som främst lever av ripor. Ett fåtal svenska ägg har analyserats på klorerade kolväten och visade med ett undantag på låga värden. Ägg från en falkhona i Abiskoområdet hade lika höga halter som man vanligtvis återfinner hos pilgrimsfalken. Hotbilden är idag komplex och i den Action Plan, som tagits fram av Birdlife International på uppdrag av EU, uppmärksammas bl.a. följande faktorer som negativt kan påverka jaktfalkpopulationen: långsiktig klimatförändring krymper lämpligt habitat, ökat jakttryck på ripa kan ge minskad födotillgång för falken, störningar under häckningstid kan minska reproduktionen, habitatförändringar kan minska tillgången på häckningsplatser, boplundring kan påverka reproduktionen, illegal jakt, bobrist till följd av minskad korppopulation, kollisioner med renstängsel och ledningar. År 1993 frisläpptes småviltjakten på statens mark ovan odlingsgränsen samt delar av renbetesfjällen. Detta har bedömts vara ett potentiellt hot mot jaktfalken både genom minskad riptillgång samt risken för skadeskjutningar av jaktfalk i samband med ripjakten. Blyförgiftning kan också vara ett problem med tanke på att skadskjutna ripor lätt tas av jaktfalken. Samtidigt frisläpptes fisket på samma marker vilket kan innebära ökade störningar under den känsliga ruvningsperioden på våren. Ett minskat födounderlag under de kritiska vintermånaderna kan leda till färre jaktfalkhäckningar. Projekt Jaktfalk Norrbotten följde under flera år i senare delen av 1990-talet och under några år in på 2000-talet, falkpopulationen i två undersökningsområden; ett där småviltjakten är tillåten på statens mark, ett där endast renskötare får jaga. Det senare området utgörs av nationalparksblocket kring Sarek, Padjelanta och Sjöfallet, det andra av Kirunafjällen med Kebnekaise som centrum. Nationalparksblocket hade fler häckande falkpar men de två områdena hade ett liknande antal ungar/par. Populationsstorleken inom respekive undersökningsområde förändrades inte märkbart under åren utan variationen av antal häckande par kan tillskrivas naturliga fluktuationer i födounderlaget. Det är dock möjligt att den lägre populationstätheten i Kirunaområdet kan bero på sämre födotillgång kopplat till ripjakten, mera störningar från skotertrafik och färre lämpliga häckningshabitat. Ett hårt betestryck på grund av en växande renpopulation kan även ha en negativ inverkan på rippopulationen och på förekomsten av lämmel och övriga smågnagare på fjällhedar. Interaktionen mellan renar, ripor och smågnagare i fjällregionen är dock otillräckligt känd. Direkta eller indirekta störningar i samband med skidåkning, snöskotertrafik, exploatering av häckningsbiotoper för vattenkrafts- och vägutbyggnad, liftanläggningar och vandringsleder kan också påverka falkpopulationen negativt. Under senare år har allt fler vindkraftverk byggts i fjällkedjan samtidigt som det finns ett starkt tryck för ytterligare exploatering. Rotorbladen kan utgöra en fara för stora rovfåglar med ökad kollisionsrisk. I vilken grad vindkraften kan påverka jaktfalkpopulationen är emellertid inte klarlagt. Populationen av jaktfalken kan påverkas negativt om arten utsätts för regelmässing boplundring och förföljelse. Jaktfalken används som falkenerarfågel både i Europa, Nordamerika, Mellanöstern och i länderna kring Persiska viken. Idag sker en omfattande uppfödning och handel med både rena jaktfalkar och hybrider. I början av 1990-talet beräknade man att det fanns över 500 jaktfalkar i fångenskap bara i Tyskland, varav 70–80 % hade sitt ursprung från vilda häckande par. I England fanns det 1997 cirka 13000 personer som höll 16000–18000 rovfåglar i fångenskap, bland dessa åtskilliga jaktfalkar eller jaktfalkhybrider. Det finns numera en relativt god kontroll i flera europeiska länder av uppfödning och handel med falkar via Washingtonkonventionen och CITES, men fortfarande sker plundringar av vilda bon för att komma över ägg eller ungar för att bl.a. införa nytt blod till avelsstammen. Tidigare har vissa jaktfalkområden i Norge och på Island mer eller mindre årligen plundrats på ägg och ungar. I Sverige har vi inga säkra fall av boplundring under senare år men detta är självfallet svårkontrollerat. Omfattningen av illegal förföljelse är också svårbedömd men under 2001 dödades jaktfalkungarna i ett bo i Jämtland.

Påverkan
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Jakt/insamling (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
Som tidigare nämnts har Sverige och Finland ett särskilt ansvar ur ett EU-perspektiv för jaktfalken. I det åtgärdsprogram för jaktfalk som färdigställdes 2005 betonas vikten av ett löpande inventerings- och kontrollprogram för vissa områden i fjällkedjan i regi av de berörda länsstyrelserna. Med ett sådant inventeringsprogram kan man få kunskap om ev. förändringar av jaktfalkens reproduktion och populationsstorlek. Då jaktfalken är så starkt beroende av ripor måste effekterna av den fria småviltjakten utvärderas och fortlöpande följas upp. Ett utökat skydd av vissa revir föreslås genom skapande av fågelskyddsområden och att hänsyn tas kring boplatser när man anlägger vägar, kraftledningar, vindkraftverk, telemaster, vandrings- eller skoterleder och turistanläggningar i dessas närhet. Dessutom bör det utföras giftanalys på några ägg och ett fåtal alternativa bon bör byggas där uppenbara problem finns för lyckade häckningsresultat. Ett fortsatt internationellt samarbete bör ske för att begränsa den illegala handeln med rovfåglar i Europa och viss bevakning kan vara nödvändig vid exponerade boplatser.

Åtgärdsprogram Framtagande avbrutet
Utländska namn – NO: Jaktfalk, DK: Jagfalke, FI: Tunturihaukka, GB: Gyrfalcon. Jaktfalken uppfyller kriterierna för kategorin Starkt hotad (CR) men nedgraderas till Sårbar (VU) beroende på en livskraftig och stabil population i Norge. Jaktfalk är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter), Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter) samt CITES bilaga A. Jaktfalken är fredad enligt jaktförordningen (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Cade, T.J. 1960. Ecology of the Peregrine and Gyrfalcons Poulations in Alaska. Univ. Calif. Pub. Zool. 63(3): 151–290 Cade, T.J., Koskimies, P. & Nielsen, O.K. 1998. Falco rusticolus Gyrfalcon. BWP Update 2(1), 1–25.

Clum, N.J & Cade, T.J. 1994. Gyrfalcon Falco rusticolus. The birds of North America 144: 1–28.

Ekenstedt, J. 2005. Åtgärdsprogram för jaktfalk (Falco rusticolus). Naturvårdsverket. Stockholm. 1-36.

Falkdalen, U. 2002. Plundrare, turister och hagel hotar flygande jägare. Våra Rovdjur 1: 18–21.

Falkdalen, U. & Blomqvist, S. 1997. Falco rusticolus Gyrfalcon. I: Hagemeijer, J.M. & Blair, M.J. (red.). The EBCC Atlas of European Breeding Birds. Their Distribution and Abundance. T & AD Poyser, London.

Gjershaug, J.O., Thingstad, P.G., Eldöy, S. & Byrkjeland, S. (red.) 1994. Norsk Fugleatlas, Hekkefuglenes utbredelse og bestandstatus i Norge. Norsk Ornitologisk Forening.

Hagen, Y. 1952. The Gyrfalcon (Falco r. rusticolus L.) in Dovre, Norway. Some breeding records and food studies. Skr. Norske Vid. Akad. I: Mat. Naturv. kl. 4, pp. 1–48.

Huhtala, K., Pulliainen, E., Jussila, P. & Tunkkari, P.S. 1996. Food niche of the Gyrfalcon Falco rusticolus nesting in the far north of Finland as compared with other choices of the species. Ornis Fennica 73(2): 78–87.

Koskimies, P. & Kohanov, V. 1998. Falco rusticolus. I: Kotiranta, H., Uotila, P., Sulkava, S. & Peltonen, S-L.(red.): Red Data Book of East Fennoscandia. Ministry of the Environment, Finnish Environment Institute & Botanical Museum, Finnish Museum of Natural History, Helsinki.

Lindberg, P. 1983. Relations between the diet of Fennoscandian Peregrines Falco peregrinus and organochlorines and mercury in their eggs and feathers, with a comparison to the Gyrfalcons Falco rusticolus. Doct. diss. Dept. of Zoology, Univ. of Göteborg.

Mossop, D.H. & Hayes, R.D. 1994. Long Term Trends in the Breeding Density and Productivity of Gyrfalcon Falco rusticolus in the Yukon Territory, Canada. I: Meyburg, B-U. & R.D. Chancellor (red.). Raptor Conservation Toady. WWGBP/The Pica Press.

Nielsen, O.K. 1986. Population ecology of the Gyrfalcon in Iceland with comparative notes on the Merlin and the Raven. Doct. diss. Cornell Univ., Cornell, NY.

Nielsen, O.K. & Cade, T.J. 1990. Seasonal changes in food habits of Gyrfalcons in NE-Iceland. Ornis Scand. 21: 202–211.

Nielsen, O.K. 1999. Gyrfalcon predation on ptamigan: numerical and functional responses. J. of Animal. Ecol. 68(5): 1034–1050.

Nyström, J., Ekenstedt, J., Engström, J. & Angerbjörn, A. 2005. Gyr Falcons, Ptamigan and microtine rodenst in northern Sweden. IBIS 147(3): 587-597

Ollila, T. In prep. Proceedings from the Falcon symposium in Rovaniemi 2003.

Platt, J.B. 1967. Gyrfalcon nest site selection and winter activity in western Canadian Arctic. Can. Field-Nat. 90: 338–345.

Steen, O.F. 1999. Jaktfalk i Norge – fylkesvis oversikt over hekkeplasser og anslag på hekkende par. Vandrefalken 4: 48–51.

Steen, O.F. 1999. Gyrfalcon Falco rusticolus nest site selection at the eastern part of Hardangervidda, South-Norway. Ornis Norvegica 22: 53–59.

Tucker, V.A., Cade, T.J. & Tucker, A.E. 1998. Diving speeds and angles of a gyrfalcon (Falco rusticolus). J. of Exp. Biology 201(13): 2061–2070.

Tucker, G.M. & Heath, M.F. 1994. Birds in Europe. Their Conservation Status. Birdlife International, Cambridge.

Tømmeraas, P.J. 1993. The status of Gyrfalcon Falco rusticolus research in northern Fennoscandia 1992. Fauna norv. Ser. C, Cinclus 16: 75–82.

Tømmeraas, P.J. 1994. Jaktfalken. Ripjägare på vikande front. Vår Fågelvärld 53(5): 20–23.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Peter Lindberg 1987. Rev. Peter Lindberg 1996, 2002. Rev. Johan Ekenstedt 2005, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Falconiformes - falkfåglar 
  • Familj
    Falconidae - falkar 
  • Släkte
    Falco  
  • Art
    Falco rusticolus, Linnaeus, 1758 - jaktfalk
    Synonymer
    Falco rusticolus rusticolus
    jaktfalk, rasen rusticolus
    Gyr Falcon
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Peter Lindberg 1987. Rev. Peter Lindberg 1996, 2002. Rev. Johan Ekenstedt 2005, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.