Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
  Minimera
 Minimera
Hem  lo
 Lägg till mitt urval

Organismgrupp Däggdjur Lynx lynx
Lo Däggdjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Lodjuret är det enda vilda kattdjuret i Skandinavien och ett av våra fyra stora rovdjur. Karaktäristiskt är långa bakben, ganska litet huvud med ”kindskägg” och en halvlång svans som har svart svansspets. Öronen har typiska svarta tofsar och vita fläckar på baksidan. Kroppslängden är 80-130 cm och vikten hos vuxna djur varierar mellan 14-26 kg, där honorna väger mellan 14-19 kg och de lättaste hanarna 18 kg. Pälsen är gul eller gråbrun med mörka fläckar. Om vintern blir pälsen ljusare. Fläckigheten kan variera både geografiskt och mellan individer. Lodjuret har mycket stora tassar och spåret kan förväxlas med både järv och varg, men också med helt andra arter som exempelvis skogshare.
Utbredning
Länsvis förekomst för lo Observationer i Sverige för lo
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Under tidigare delen av 1800-talet var lodjuret relativt allmänt över hela fastlandet med undantag för de nordligaste områdena, främst Lappland och Norrbotten, där det var ovanligt. Lodjurets utrotning i södra Sverige följde i stort vargens. Kring 1860 försvann det från Götaland och ett par årtionden senare från större delen av Svealand. Avskjutningen var omfattande och enstaka år sköts hundratals djur - exempelvis år 1835 då 308 lodjur fälldes. År 1920 ansågs endast en spillra finnas kvar i delar av Jämtlands och Västernorrlands län och 1927 fridlystes lodjuret. Fridlysningen hade avsedd verkan och 1943 infördes åter jakt på lodjur. År 1950 beräknades lodjursstammen till 175 individer och den bedömdes öka in på 1970-talet då antalet uppskattades till mellan 500-1200. Arten ansågs då finnas i de flesta landskap. Detta har senare visat sig vara en överskattning av såväl numerär som utbredning. Kontroller av rapporterade lodjursspår i Göta- och Svealand under 1980-talets senare del tydde på att föryngring då inte förekom söder om en tänkt linje genom de södra delarna av landskapen Gästrikland, Dalarna och Värmland. Även i Norrbottens fjällvärld visade inventeringar på en halvering av lodjursstammen mellan åren 1974 och 1983. För att vända lodjursstammens då negativa utveckling gjordes följande förvaltningsåtgärder; 1983 senarelades och avkortades jakttiden på lodjur, 1986 fredades lodjuret utanför renbetesfjällen i Jämtlands län och landskapet Lappland och 1991 fredades lodjuret i hela landet. I delar av det mellansvenska skogslandskapet gjordes vintrarna 1992/93 och 1993/94 inventeringar av lodjur. De visade att fredningsåtgärderna hade avsedd effekt och tydde på en lodjursstam utanför renskötselområdet på omkring 700 djur. I renskötselområdet bedrivs sedan vintern 1995/1996 årliga inventeringar, som en konsekvens av det ersättningssystem, som då infördes i renskötselområdet. Från och med 2002 ansvarar länsstyrelserna för inventeringar av rovdjur i hela landet. Inventering av lodjur sker på spårsnö under vinterhalvåret, då främst antalet föryngringar kartläggs, dvs. antalet honor och medföljande ungar. Under de senaste fem vintrarna (2007/2008 - 2011/2012) har antalet funna föryngringar i Sverige varit 216, 304, 222, 213 och 245. År 2001 sattes politiska mål för de stora rovdjuren i landet. För lodjur sattes en miniminivå på 300 årliga föryngringar. Det målet sänktes 2010 då den nya rovdjurspolitiken antogs av riksdagen. Där sägs att antalet föryngringar kan variera ner till 250 föryngringar. Inventeringsresultaten visar att stammen varierar och har i huvudsak legat under den såväl tidigare som nu gällande miniminivån. Stammen beräknas uppgå till mellan 1200-1350 lodjur (2012). Lodjursstammen har åter minskat i delar av renskötselområdet, men också i delar av södra Norrland och Bergslagen. En spridning av lodjursstammen längre söderut till södra Svealands och Götalands skogsbygder var förväntad, men har gått mycket långsamt. Större andel slättbygd, tätorter och vintertid större ofta isfria sjöar och vattendrag utgör hinder för en spridning söderut, men även andra orsaker, som en ökad dödlighet i skabb och trafik verkar fördröja etableringen, liksom en ökad jakt i spridningszonen. Det faktum att lodjurshonor utvandrar korta sträckor, oftast mindre än 50 km från födelseplatsen, bidrar också till att spridningen går långsamt. Detta till trots har föryngringar av lodjur konstaterats under de senaste åren i samtliga svenska landskap.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
C1; D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Lo, som är ett skogsdjur, finns i Norrland och Svealand samt lokalt men under spridning i Götaland. Sverige och Norge delar samma population och därmed ökar livskraften för delpopulationerna i respektive land. Åren 2009/2010- 2012/2013 konstaterades genom inventeringar i medeltal 302 familjegrupper i Skandinavien, varav 231 i Sverige. Detta motsvarar 1800 (1400-2200) individer i Skandinavien, varav 1400 (1100-1600) i Sverige. Antalet könsmogna uppgår till 70-75 % av totala antalet individer, dvs. ca 1250 i Skandinavien, varav knappt 1000 i Sverige. Inventeringen som genomfördes 2013/2014 resulterade i 750-950 individer (525-712 reproduktiva). Även om denna inventering inte blev tillfredsställande genomförd i vissa delar av landet så tyder allt på att antalet reproduktiva individer understiger 1000. Antalet reproduktiva individer skattas till 900 (800-1000). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen minskar med mer än 10% inom 15 (= 3 generationer) år. Minskningen avser antalet reproduktiva individer (populationen var relativt stabil i början av seklet, men har minskat under senare tid - data från årliga lodjursinventeringar). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (C1; D1).
Ekologi
Lodjuret är ursprungligen ett skogsdjur, som under mitten av 1900-talet även expanderat till vissa fjällnära områden. Primärt kan lodjuret klassas som predator på småvilt, men i renskötselområdet har ren och i Mellansverige har rådjur under senare år blivit allt viktigare bytesdjur. Under 1800-talet fanns knappast rådjur i södra och mellersta Sverige och hare utgjorde huvudfödan. Skogshöns och i fjällområdet ripor men även räv och bäver finns på byteslistan. De under senare decennier kraftigt växande stammarna av främst rådjur, men även av dovhjort har utgjort viktiga tillskott i bytesunderlaget. Lodjurets expansion upp i renskötselområdet har förorsakat allvarliga konflikter med renskötarna. Lodjurspredation på ren var dessförinnan ett relativt okänt begrepp. Skador på andra tamdjur, t.ex. får, förekommer också, men är relativt begränsad. Lodjurets jaktmetod är den för kattdjuren typiska smygjakten följd av en kort explosiv attack från nära håll. Misslyckas denna förföljer lodjuret inte bytet någon längre sträcka. Lodjurets jaktområde är dock stort och omfattar hela hemområdet. Lodjurets hemområden är stora - honor 3-5 kvadratmil och hanar 6-10 kvadratmil. Utanför familjegruppen vandrar djuren i allmänhet ensamma. Parningstiden infaller i början av mars. Dräktighetstiden är omkring 65 dygn. Ungarna, 1-4 per kull, föds i månadsskiftet maj/juni på en skyddad plats, som kan vara en bergskreva eller i tät ung- eller snårskog. Ungarna utvecklas i likhet med vanliga kattungar tämligen långsamt och de diar ännu i december. Ungarnas separerar från modern först efterföljande år vid parningstiden i mars, dvs vid cirka 10 månaders ålder.
Landskapstyper
Skog
Skog
Fjäll
Fjäll
Våtmark
Våtmark
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Blottad mark
Blottad mark
Buskmark
Buskmark
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· hardjur
· hardjur
· rådjur
· rådjur
· tamren
· tamren
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Mammalia (däggdjur), Ordning Carnivora (rovdjur), Familj Felidae (kattdjur), Släkte Lynx, Art Lynx lynx (Linnaeus, 1758) - lo Synonymer lodjur, Felis lynx Linnaeus, 1758

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier C1; D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Lo, som är ett skogsdjur, finns i Norrland och Svealand samt lokalt men under spridning i Götaland. Sverige och Norge delar samma population och därmed ökar livskraften för delpopulationerna i respektive land. Åren 2009/2010- 2012/2013 konstaterades genom inventeringar i medeltal 302 familjegrupper i Skandinavien, varav 231 i Sverige. Detta motsvarar 1800 (1400-2200) individer i Skandinavien, varav 1400 (1100-1600) i Sverige. Antalet könsmogna uppgår till 70-75 % av totala antalet individer, dvs. ca 1250 i Skandinavien, varav knappt 1000 i Sverige. Inventeringen som genomfördes 2013/2014 resulterade i 750-950 individer (525-712 reproduktiva). Även om denna inventering inte blev tillfredsställande genomförd i vissa delar av landet så tyder allt på att antalet reproduktiva individer understiger 1000. Antalet reproduktiva individer skattas till 900 (800-1000). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen minskar med mer än 10% inom 15 (= 3 generationer) år. Minskningen avser antalet reproduktiva individer (populationen var relativt stabil i början av seklet, men har minskat under senare tid - data från årliga lodjursinventeringar). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (C1; D1).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Habitatdirektivets bilaga 4, Bernkonventionens bilaga III, CITES bilaga A
Åtgärdsprogram Avslutat
Lodjuret är det enda vilda kattdjuret i Skandinavien och ett av våra fyra stora rovdjur. Karaktäristiskt är långa bakben, ganska litet huvud med ”kindskägg” och en halvlång svans som har svart svansspets. Öronen har typiska svarta tofsar och vita fläckar på baksidan. Kroppslängden är 80-130 cm och vikten hos vuxna djur varierar mellan 14-26 kg, där honorna väger mellan 14-19 kg och de lättaste hanarna 18 kg. Pälsen är gul eller gråbrun med mörka fläckar. Om vintern blir pälsen ljusare. Fläckigheten kan variera både geografiskt och mellan individer. Lodjuret har mycket stora tassar och spåret kan förväxlas med både järv och varg, men också med helt andra arter som exempelvis skogshare.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för lo

Länsvis förekomst och status för lo baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i Sverige för lo

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Under tidigare delen av 1800-talet var lodjuret relativt allmänt över hela fastlandet med undantag för de nordligaste områdena, främst Lappland och Norrbotten, där det var ovanligt. Lodjurets utrotning i södra Sverige följde i stort vargens. Kring 1860 försvann det från Götaland och ett par årtionden senare från större delen av Svealand. Avskjutningen var omfattande och enstaka år sköts hundratals djur - exempelvis år 1835 då 308 lodjur fälldes. År 1920 ansågs endast en spillra finnas kvar i delar av Jämtlands och Västernorrlands län och 1927 fridlystes lodjuret. Fridlysningen hade avsedd verkan och 1943 infördes åter jakt på lodjur. År 1950 beräknades lodjursstammen till 175 individer och den bedömdes öka in på 1970-talet då antalet uppskattades till mellan 500-1200. Arten ansågs då finnas i de flesta landskap. Detta har senare visat sig vara en överskattning av såväl numerär som utbredning. Kontroller av rapporterade lodjursspår i Göta- och Svealand under 1980-talets senare del tydde på att föryngring då inte förekom söder om en tänkt linje genom de södra delarna av landskapen Gästrikland, Dalarna och Värmland. Även i Norrbottens fjällvärld visade inventeringar på en halvering av lodjursstammen mellan åren 1974 och 1983. För att vända lodjursstammens då negativa utveckling gjordes följande förvaltningsåtgärder; 1983 senarelades och avkortades jakttiden på lodjur, 1986 fredades lodjuret utanför renbetesfjällen i Jämtlands län och landskapet Lappland och 1991 fredades lodjuret i hela landet. I delar av det mellansvenska skogslandskapet gjordes vintrarna 1992/93 och 1993/94 inventeringar av lodjur. De visade att fredningsåtgärderna hade avsedd effekt och tydde på en lodjursstam utanför renskötselområdet på omkring 700 djur. I renskötselområdet bedrivs sedan vintern 1995/1996 årliga inventeringar, som en konsekvens av det ersättningssystem, som då infördes i renskötselområdet. Från och med 2002 ansvarar länsstyrelserna för inventeringar av rovdjur i hela landet. Inventering av lodjur sker på spårsnö under vinterhalvåret, då främst antalet föryngringar kartläggs, dvs. antalet honor och medföljande ungar. Under de senaste fem vintrarna (2007/2008 - 2011/2012) har antalet funna föryngringar i Sverige varit 216, 304, 222, 213 och 245. År 2001 sattes politiska mål för de stora rovdjuren i landet. För lodjur sattes en miniminivå på 300 årliga föryngringar. Det målet sänktes 2010 då den nya rovdjurspolitiken antogs av riksdagen. Där sägs att antalet föryngringar kan variera ner till 250 föryngringar. Inventeringsresultaten visar att stammen varierar och har i huvudsak legat under den såväl tidigare som nu gällande miniminivån. Stammen beräknas uppgå till mellan 1200-1350 lodjur (2012). Lodjursstammen har åter minskat i delar av renskötselområdet, men också i delar av södra Norrland och Bergslagen. En spridning av lodjursstammen längre söderut till södra Svealands och Götalands skogsbygder var förväntad, men har gått mycket långsamt. Större andel slättbygd, tätorter och vintertid större ofta isfria sjöar och vattendrag utgör hinder för en spridning söderut, men även andra orsaker, som en ökad dödlighet i skabb och trafik verkar fördröja etableringen, liksom en ökad jakt i spridningszonen. Det faktum att lodjurshonor utvandrar korta sträckor, oftast mindre än 50 km från födelseplatsen, bidrar också till att spridningen går långsamt. Detta till trots har föryngringar av lodjur konstaterats under de senaste åren i samtliga svenska landskap.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Infraklass
    Placentalia - högre däggdjur 
  • Ranglös
    Boreoeutheria  
  • Överordning
    Laurasiatheria  
  • Ordning
    Carnivora - rovdjur 
  • Underordning
    Feliformia - kattartade rovdjur 
  • Familj
    Felidae - kattdjur 
  • Släkte
    Lynx  
  • Art
    Lynx lynx(Linnaeus, 1758) - lo
    Synonymer
    lodjur
    Felis lynx Linnaeus, 1758

Lodjuret är ursprungligen ett skogsdjur, som under mitten av 1900-talet även expanderat till vissa fjällnära områden. Primärt kan lodjuret klassas som predator på småvilt, men i renskötselområdet har ren och i Mellansverige har rådjur under senare år blivit allt viktigare bytesdjur. Under 1800-talet fanns knappast rådjur i södra och mellersta Sverige och hare utgjorde huvudfödan. Skogshöns och i fjällområdet ripor men även räv och bäver finns på byteslistan. De under senare decennier kraftigt växande stammarna av främst rådjur, men även av dovhjort har utgjort viktiga tillskott i bytesunderlaget. Lodjurets expansion upp i renskötselområdet har förorsakat allvarliga konflikter med renskötarna. Lodjurspredation på ren var dessförinnan ett relativt okänt begrepp. Skador på andra tamdjur, t.ex. får, förekommer också, men är relativt begränsad. Lodjurets jaktmetod är den för kattdjuren typiska smygjakten följd av en kort explosiv attack från nära håll. Misslyckas denna förföljer lodjuret inte bytet någon längre sträcka. Lodjurets jaktområde är dock stort och omfattar hela hemområdet. Lodjurets hemområden är stora - honor 3-5 kvadratmil och hanar 6-10 kvadratmil. Utanför familjegruppen vandrar djuren i allmänhet ensamma. Parningstiden infaller i början av mars. Dräktighetstiden är omkring 65 dygn. Ungarna, 1-4 per kull, föds i månadsskiftet maj/juni på en skyddad plats, som kan vara en bergskreva eller i tät ung- eller snårskog. Ungarna utvecklas i likhet med vanliga kattungar tämligen långsamt och de diar ännu i december. Ungarnas separerar från modern först efterföljande år vid parningstiden i mars, dvs vid cirka 10 månaders ålder.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Fjäll, Våtmark, Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Lövskog, Triviallövskog, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Myrbiotoper, Människoskapad miljö på land, Blottad mark, Buskmark, Fjällbiotoper

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· hardjur - Lagomorpha (Viktig)
· rådjur - Capreolus capreolus (Viktig)
· tamren - Rangifer tarandus tarandus, domestic form (Har betydelse)
Lodjurets tillbakagång under 1970- och 80-talen kan troligen hänföras till ett alltför hårt jakttryck eventuellt i kombination med rävskabb. Efter fredningen 1991 har kontrollerad skyddsjakt efter lodjur med stöd av undantagsregler i jaktlagsstiftningen tillåtits. År 2010 införde regeringen licensjakt på lodjur, liksom för de övriga stora rovdjuren björn, varg och järv. Jakten har varierat i omfattning och antalet lodjur som fällts lagligt under de senaste fem åren har varit omfattande mellan 86 och 162 djur. Därutöver dödas ytterligare ett 50-tal lodjur årligen i andra typer av skyddsjakt. Utöver den legala jakten förekommer också illegal jakt. Snöskotern har bidragit till att sådan jakt i vissa områden kan vara mycket effektiv. Lodjurets predation på jaktbara arter - främst rådjur - förorsakar lokalt en konflikt med jaktintressena. Illegal jakt efter lodjur har konstaterats även i de södra delarna landet. Andra betydande dödsorsaker är trafik och rävskabb, som även drabbar lodjur.

Påverkan
  • Jakt/insamling (Stor negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
Lodjuret är som de övriga stora rovdjuren fredade i landet, vilket innebär att den jakt som tillåts sker med stöd av undantagsregler i vår lagstiftning. För att minska skadorna på ren har skyddsjakt tillåtits i renskötselområdet 1994 och 1996 även utanför renskötselområdet. 2010 infördes som följd av den reviderade rovdjurspolitiken licensjakt efter lodjur i län med fast lodjursförekomst. Införandet av licensjakt och ökat regionalt inflytande över rovdjursförvaltningen är åtgärder som enligt regeringens bedömning ska leda till ökad acceptans för rovdjuren i vårt land. Det är nödvändigt att årliga inventeringar genomförs inom hela lodjurets utbredningsområde så att förändringar i artens utbredning och numerär kan följas och analyseras. Spridningen i södra Sverige går fortfarande långsamt. Djurägare som drabbas av skador av lodjur ges ekonomisk ersättning. Under 2011 förorsakade lodjur 44 angrepp på tamdjur - främst får. Vid dessa angrepp dödades, skadades eller saknades i samband med angreppen totalt 186 djur. Därutöver dödades en hund och åtta skadades. Ersättningen för skador av lodjur 2011 på dessa tamdjur uppgick till 155 000 kronor, varav 54 000 till hundägarna. I renskötselområdet utgår avsevärt högre belopp för lodjursförekomst oberoende av om renar dödas eller inte. Det utbetalades drygt 31 miljoner kronor till landets samebyar 2011 för lodjursförekomst. Forskning rörande lodjurets biologi är viktig och då inte minst det som rör artens spridningspotential i södra Sverige. Nya tekniska lösningar (biotelemetri) gör det också möjligt att bättre kartlägga lodjurets predation på såväl vilda bytesdjur som tamdjur. Krafttag måste också tas mot den illegala jakten genom ökade resurser för bevakning och tillsyn.

Åtgärdsprogram Avslutat
Utländska namn - NO: Gaupe, DK: Los, FI: Ilves, GB: Lynx. Lo är förtecknad i EU:s habitatdirektiv bilaga 2 och 4, ingår i Bernkonventionen bilaga III (skyddade djurarter) samt i CITES bilaga A. Lo tillhör statens vilt enligt 33 § jaktförordningen, vilket innebär att ett djur som påträffas dött eller som dödas ska tillfalla staten och upphittaren är skyldig att anmäla fyndet till polisen. Anmälningsskyldigheten gäller även trafikolyckor med lodjur.

Andrén, H. 1999. Kvantifiering av illegal jakt på lodjur i Sverige. I: SOU 1999:146.

Andrén, H., Linnell, J.D.C., Liberg, O., Ahlqvist, P., Andersen, R., Danell, A., Franzén, R., Kvam, T., Odden, J. & Segerström, P. 2002. Estimating total lynx (Lynx lynx) population size from censuses of family groups. Wildlife Biology 8: 299-306.

Andrén, H., Svensson, L., Liberg, O., Hensel, H., Hobbs, N.T. och Chapron, G. 2010. Den svenska lodjurspopulationen 2009-2010 samt prognos för 2011-2012. - Inventeringsrapport från Viltskadecenter 2010-4, Grimsö forskningsstation, SLU. 29 sidor.

Bjärvall, A. & Lindström, D. 1984. Lodjuret 1974-83 i Norrbottens fjällvärld - samt något om röd- och fjällräven i samma område. Fauna och Flora 79: 213-266.

Bjärvall, A. & Lindström, D. 1991. Vinterns däggdjur och fåglar i fjällvärlden. Naturvårdsverket. Rapport 3919.

Bjärvall, A., Franzén, R., Nordkvist, M. & Åhman, G. 1990. Renar och rovdjur. Rovdjurens effekter på rennäringen. Naturvårdsverkets förlag.

Bjärvall, A. & Ullström, S. 2010. Däggdjur i Sverige. Bonnier Fakta.

Breitenmoser, U., Breitenmoser-Würsten, C., Okarma, H., Kaphegyi, T., Kaphegyi-Wallmann, U, & Müller, U. 2000. Action plan for the conservation of the Eurasian Lynx in Europe (Lynx lynx). Nature and Environment, No. 112. Council of Europe Publishing.

Curry-Lindahl, K. 1951. Lons (Lynx lynx) historia och nuvarande förekomst i Sverige och övriga Europa. Sveriges Natur, Årsbok 46: 122-162.

Haglund, B. 1966. De stora rovdjurens vintervanor. Viltrevy 4(3): 81-299.

Jonsson, S. 1983. Lodjur. Stockholm.

Karlsson, J., Danell, A., Månsson, J och Jaxgård, P. 2012. Viltskadestatistik 2011. Skador av fredat vilt på tamdjur, hundar och gröda. Viltskadecenter. Rapport 2012-1.

Kempf, C., Balestreri, A., Wotschikowsky, U. & Fernex, M. 1979. Chez nous, le lynx? Mythes et réalité. Les guides Gesta.

Kvam, T. 1990. Population biology of the European lynx (Lynx lynx) in Norway. Trondheims universitet.

Liberg, O. 1997. Lodjuret - viltet, ekologin och människan. Jägareförbundet.

Linnell, J.D.C., Andersen, R., Kvam, T., Andrén, H., Liberg, O., Odden, J., & Moa, P.F.2001. Home range size and choice of management strategy for lynx in Scandinavia. Environmental Management 27: 869-879.

Lönnberg, E. 1930. Lodjurets förekomst i Sverige de sista hundra åren. K. Svenska Vetenskapsakademiens skrifter i naturskyddsärenden, Nr. 14.

Naturvårdsverket. 2012. Rovdjursforum. Databas.

Mattisson, J., Andrén, H., Persson, J. & Segerström, P. 2011. Influence of intraguild interactions on resource use by wolverines and Eurasian lynx. Journal of Mammalogy 92 (6): 1321-1330.

Mattisson J., Persson J., Andren H., Segerström P. 2011. Temporal and spatial interactions between an obligate predator, the Eurasian lynx (Lynx lynx) and a facultative scavenger, the wolverine (Gulo gulo) Canadian Journal of Zoology vol. 89 nr 2 79-89.

Mattisson, J., Odden, J., Nilsen, E.B., Linell, J.D.C., Persson, A. & Andrén, H. 2011. Factors affecting Eurasian lynx kill rates on semi-domestic reindeer in northern Scandinavia: Can ecological research contribute to the development of a fair compensation system? Biological Conservation vol 144:3009-3017.Pulliainen, E. & Hyypiä, V. 1975. Winterfood and feeding habits of lynxes in south-eastern Finland. Suomen Riista 26.

Regeringen 2000. Sammanhållen rovdjurspolitik. Proposition 2000/01:57.

Regeringen, 2009. En ny rovdjursförvaltning. Proposition 2008/09: 210.

Riksdagen 2001. Sammanhållen rovdjurspolitik. Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2000/01:MJU9.

Zetterberg, A & Svensson, L. 2012. Resultat från inventering av lodjur i Sverige vintern 2011/2012. Viltskadecenter. Rapport 2012-5.

Östergren, A., Asheim, M., Bergström, M-R., Fangel, K., Franzen, R., Kjørstad, M. & Nieminen, M. 2001. Järv, lodjur, varg och björn på Nordkalotten 1992-2000. Nordkalottrådets rapportserie. Nr 54.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Faktablad. Lynx lynx - lodjur. Förf. Robert Franzén 1991. Rev. Anders Bjärvall 1994, Lena Berg 2002, Henrik Andrén 2005, Robert Franzén 2006, 2010, 2012 © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Infraklass
    Placentalia - högre däggdjur 
  • Ranglös
    Boreoeutheria  
  • Överordning
    Laurasiatheria  
  • Ordning
    Carnivora - rovdjur 
  • Underordning
    Feliformia - kattartade rovdjur 
  • Familj
    Felidae - kattdjur 
  • Släkte
    Lynx  
  • Art
    Lynx lynx, (Linnaeus, 1758) - lo
    Synonymer
    lodjur
    Felis lynx Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Faktablad. Lynx lynx - lodjur. Förf. Robert Franzén 1991. Rev. Anders Bjärvall 1994, Lena Berg 2002, Henrik Andrén 2005, Robert Franzén 2006, 2010, 2012 © ArtDatabanken, SLU 2010.