Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
  Minimera
 Minimera
Hem  dubbelbeckasin
 Lägg till mitt urval

Organismgrupp Fåglar Gallinago media
Dubbelbeckasin Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Dubbelbeckasinen påminner mycket om enkelbeckasinen men är större och tyngre med något kortare näbb. Trycker hårdare än enkelbeckasinen och när den stöts flyger den lågt, rakt och fäller i allmänhet efter endast 50–200 m. Vid uppfloget, som är bullrande och vanligtvis utan några läten, liksom vid landningen är de vita stjärthörnen ofta påfallande. Buken är mörkvattrad (vit hos enkelbeckasinen) och hos stående fågel bildar vitspetsade täckare tre tydliga band på den hopslagna vingen. Samlas på traditionella lekplatser där sången hörs i sen skymning och under natt. Spelet, som endast är hörbar inom 250 m avstånd, består av ett snabbt, böljande fint kvitter och accelererande klickljud, avslutat med ett vinande.
Utbredning
Länsvis förekomst för dubbelbeckasin Observationer i Sverige för dubbelbeckasin
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Fram till 1920-talet häckade dubbelbeckasinen allmänt i Nordvästeuropa (Polen, Nordtyskland, Danmark, större delen av Skandinavien samt i södra Finland) men har sedan dess minskat och försvunnit från stora delar av området. För närvarande har dubbelbeckasinen ett större sammanhängande utbredningsområde från de baltiska länderna och Polen i väster till Jenisej i öster, med de tätaste populationerna i Vitryssland och angränsande delar av Ukraina, Ryssland och Polen. En under häckningstiden isolerad population finns dessutom i Skandinaviens fjällområden. Förekomsten är där sparsam, med en tydlig koncentration i de mellersta delarna (Tröndelag, södra Lappland, Jämtland-Härjedalen). Med ledning av tämligen ofullständiga uppgifter om förekomst och antal hanar på i Sverige rapporterade lekplatser uppgår stammen förmodligen till i storleksordningen 1800 par. Såvitt man vet har inga större beståndsförändringar eller förändringar i utbredning skett under perioden 1975–2009 men en minskning av kvalitén på artens habitat är att förvänta. Den norska populationen beräknas omfatta 5000–15000 par (ett museimaterial från höststräcket indikerar ett 1:1 förhållande mellan könen). Den polska populationen uppskattas till 800 par (huvudsakligen i Biebrzaträsken) och hela det europeiska beståndet, med huvuddelen i Vitryssland och Ryssland, har beräknats till 62000–170000 par. Arten uppvisade minskande bestånd i Estland, Lettland, Ryssland och Ukraina 1990–2000.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
C2a(i)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Dubbelbeckasin häckar sällsynt i fjällen, på eller i anslutning till sluttande kärr på gränsen mellan björkskogen och videzonen, från Härjedalen till Torne lappmark. Arten var under 1800-talet en allmän häckfågel i stora delar av Götaland och Svealand men försvann därifrån i början av 1900-talet p.g.a. starkt minskande eller försvunna häckningsbiotoper och i slutfasen troligen även påverkat av ohämmad jakt. Antalet reproduktiva individer skattas till 3600 (2600-4600). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 920 km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten rödlistas som Nära hotad (NT). (C2a(i)). Global rödlistningskategori: NT (2001).
Ekologi
Den skandinaviska populationen häckar idag huvudsakligen inom fjällens lågalpina zoner där den är begränsad till kalkrika jordar. Denna begränsning förklaras sannolikt av artens beroende av daggmask vars förekomst/täthet är betydligt högre på kalkjordar jämfört med kalkfattiga marker. Dubbelbeckasinen är arenaspelande, d.v.s. hanarna samlas under häckningstiden till ett socialt spelande på platser som utnyttjas år efter år. Hanarna håller där revir. Lekplatserna finns på blöta och genomsilade myrområden, ibland med torrare tuvor och alltid mer eller mindre bevuxna med dvärgbjörk, viden och ibland låg fjällbjörk. Lekplatsbiotopen är ganska speciell och endast mindre delar av ett större myrområde kan uppfylla kraven som lämplig lekplatslokal. Arten är trots detta troligen inte begränsad på grund av brist på lämpliga lekplatser – ett "oändligt" antal presumtiva lekplatsbiotoper finns utspridda i fjällens lågalpina zoner. Däremot kan artens sociala system medföra begränsningar var en arena upprättas. Mer data behövs dock för att kunna besvara denna fråga. Honorna uppsöker arenan (lekplatsen) under hela häckningssäsongen - maj till slutet av juni (södra fjällen) - för parning. En tydlig topp i honornas besöksfrekvens är märkbar vid månadsskiftet maj-juni. Parbildning förekommer inte och honor kan bevisligen besöka flera närliggande lekplatser för parning. Äggläggning sker normalt i mitten av juni. Med hjälp av sändarförsedda honor har man i Jämtland lokaliserat fyra ruvande fåglar. Samtliga dessa påträffades i gles fjällbjörkskog, dvs. i relativt torra biotoper. Avståndet från lekplatserna varierade från några hundra meter upp till cirka fyra kilometer. Födan består huvudsakligen av terrestra insekter, maskar och mollusker (90 % lumbricider i fekalieprov). Dubbelbeckasinen är nattflyttare som anländer i slutet av april och början av maj och lämnar landet i augusti-september (juli – oktober). Under vårflyttningen registreras sjungande dubbelbeckasiner numera i allt högre utsträckning i lämpliga biotoper vid i första hand slättsjöar i södra och mellersta Sverige och under åren 2000-2009 rapporterades i genomsnitt drygt 80 spelande fåglar per år. Att allt fler spelplatser lokaliserats under vårflyttningen de senaste 20 åren beror förmodligen på en ökad ornitologisk aktivitet och avspeglar således troligen inte en reell beståndsökning. Flyttar under hösten till Afrika. Med hjälp av s.k. ljuslogger har man konstaterat att tre beckasiner från Härjedalen flyttade non-stop till övervintringsområden i Kongo, centrala Afrika. Flygsträckorna som uppmättes varierade mellan 430 till 680 mil och flygtiderna mellan 48 till 84 timmar. I Etiopiens högländer förekommer det under perioden augusti till mitten av oktober stora koncentrationer av dubbelbeckasin från okända häckningsområden.
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Våtmark
Våtmark
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Buskmark
Buskmark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Sjöar
Sjöar
Vattendrag
Vattendrag
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Levande djur
Levande djur
· daggmaskar
· daggmaskar
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Charadriiformes (vadarfåglar), Familj Scolopacidae (snäppor), Släkte Gallinago, Art Gallinago media (Latham, 1787) - dubbelbeckasin Synonymer Scolopax Media Latham, 1787

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier C2a(i)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Dubbelbeckasin häckar sällsynt i fjällen, på eller i anslutning till sluttande kärr på gränsen mellan björkskogen och videzonen, från Härjedalen till Torne lappmark. Arten var under 1800-talet en allmän häckfågel i stora delar av Götaland och Svealand men försvann därifrån i början av 1900-talet p.g.a. starkt minskande eller försvunna häckningsbiotoper och i slutfasen troligen även påverkat av ohämmad jakt. Antalet reproduktiva individer skattas till 3600 (2600-4600). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 920 km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten rödlistas som Nära hotad (NT). (C2a(i)). Global rödlistningskategori: NT (2001).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II, AEWA, Typisk art i 4080 Alpina videbuskmarker (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Åtgärdsprogram Avslutat
Global rödlistning NT (2015)
Dubbelbeckasinen påminner mycket om enkelbeckasinen men är större och tyngre med något kortare näbb. Trycker hårdare än enkelbeckasinen och när den stöts flyger den lågt, rakt och fäller i allmänhet efter endast 50–200 m. Vid uppfloget, som är bullrande och vanligtvis utan några läten, liksom vid landningen är de vita stjärthörnen ofta påfallande. Buken är mörkvattrad (vit hos enkelbeckasinen) och hos stående fågel bildar vitspetsade täckare tre tydliga band på den hopslagna vingen. Samlas på traditionella lekplatser där sången hörs i sen skymning och under natt. Spelet, som endast är hörbar inom 250 m avstånd, består av ett snabbt, böljande fint kvitter och accelererande klickljud, avslutat med ett vinande.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för dubbelbeckasin

Länsvis förekomst och status för dubbelbeckasin baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i Sverige för dubbelbeckasin

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Fram till 1920-talet häckade dubbelbeckasinen allmänt i Nordvästeuropa (Polen, Nordtyskland, Danmark, större delen av Skandinavien samt i södra Finland) men har sedan dess minskat och försvunnit från stora delar av området. För närvarande har dubbelbeckasinen ett större sammanhängande utbredningsområde från de baltiska länderna och Polen i väster till Jenisej i öster, med de tätaste populationerna i Vitryssland och angränsande delar av Ukraina, Ryssland och Polen. En under häckningstiden isolerad population finns dessutom i Skandinaviens fjällområden. Förekomsten är där sparsam, med en tydlig koncentration i de mellersta delarna (Tröndelag, södra Lappland, Jämtland-Härjedalen). Med ledning av tämligen ofullständiga uppgifter om förekomst och antal hanar på i Sverige rapporterade lekplatser uppgår stammen förmodligen till i storleksordningen 1800 par. Såvitt man vet har inga större beståndsförändringar eller förändringar i utbredning skett under perioden 1975–2009 men en minskning av kvalitén på artens habitat är att förvänta. Den norska populationen beräknas omfatta 5000–15000 par (ett museimaterial från höststräcket indikerar ett 1:1 förhållande mellan könen). Den polska populationen uppskattas till 800 par (huvudsakligen i Biebrzaträsken) och hela det europeiska beståndet, med huvuddelen i Vitryssland och Ryssland, har beräknats till 62000–170000 par. Arten uppvisade minskande bestånd i Estland, Lettland, Ryssland och Ukraina 1990–2000.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Charadriiformes - vadarfåglar 
  • Underordning
    Scolopaci  
  • Familj
    Scolopacidae - snäppor 
  • Släkte
    Gallinago  
  • Art
    Gallinago media(Latham, 1787) - dubbelbeckasin
    Synonymer
    Scolopax Media Latham, 1787

Den skandinaviska populationen häckar idag huvudsakligen inom fjällens lågalpina zoner där den är begränsad till kalkrika jordar. Denna begränsning förklaras sannolikt av artens beroende av daggmask vars förekomst/täthet är betydligt högre på kalkjordar jämfört med kalkfattiga marker. Dubbelbeckasinen är arenaspelande, d.v.s. hanarna samlas under häckningstiden till ett socialt spelande på platser som utnyttjas år efter år. Hanarna håller där revir. Lekplatserna finns på blöta och genomsilade myrområden, ibland med torrare tuvor och alltid mer eller mindre bevuxna med dvärgbjörk, viden och ibland låg fjällbjörk. Lekplatsbiotopen är ganska speciell och endast mindre delar av ett större myrområde kan uppfylla kraven som lämplig lekplatslokal. Arten är trots detta troligen inte begränsad på grund av brist på lämpliga lekplatser – ett "oändligt" antal presumtiva lekplatsbiotoper finns utspridda i fjällens lågalpina zoner. Däremot kan artens sociala system medföra begränsningar var en arena upprättas. Mer data behövs dock för att kunna besvara denna fråga. Honorna uppsöker arenan (lekplatsen) under hela häckningssäsongen - maj till slutet av juni (södra fjällen) - för parning. En tydlig topp i honornas besöksfrekvens är märkbar vid månadsskiftet maj-juni. Parbildning förekommer inte och honor kan bevisligen besöka flera närliggande lekplatser för parning. Äggläggning sker normalt i mitten av juni. Med hjälp av sändarförsedda honor har man i Jämtland lokaliserat fyra ruvande fåglar. Samtliga dessa påträffades i gles fjällbjörkskog, dvs. i relativt torra biotoper. Avståndet från lekplatserna varierade från några hundra meter upp till cirka fyra kilometer. Födan består huvudsakligen av terrestra insekter, maskar och mollusker (90 % lumbricider i fekalieprov). Dubbelbeckasinen är nattflyttare som anländer i slutet av april och början av maj och lämnar landet i augusti-september (juli – oktober). Under vårflyttningen registreras sjungande dubbelbeckasiner numera i allt högre utsträckning i lämpliga biotoper vid i första hand slättsjöar i södra och mellersta Sverige och under åren 2000-2009 rapporterades i genomsnitt drygt 80 spelande fåglar per år. Att allt fler spelplatser lokaliserats under vårflyttningen de senaste 20 åren beror förmodligen på en ökad ornitologisk aktivitet och avspeglar således troligen inte en reell beståndsökning. Flyttar under hösten till Afrika. Med hjälp av s.k. ljuslogger har man konstaterat att tre beckasiner från Härjedalen flyttade non-stop till övervintringsområden i Kongo, centrala Afrika. Flygsträckorna som uppmättes varierade mellan 430 till 680 mil och flygtiderna mellan 48 till 84 timmar. I Etiopiens högländer förekommer det under perioden augusti till mitten av oktober stora koncentrationer av dubbelbeckasin från okända häckningsområden.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll, Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Myrbiotoper, Fjällbiotoper, Öppna strandbiotoper, Öppen fastmark, Buskmark, Sötvattensstrand

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Sjöar, Vattendrag

Substrat/Föda:
Organogena jordar/sediment (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· daggmaskar - Lumbricidae (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Arten utgjorde på 1800-talet ett omtyckt och eftertraktat jaktbyte och är till skillnad från enkelbeckasinen mycket lätt att skjuta i det raka, tunga uppfloget. I slutfasen av artens förekomst i södra Sverige är det möjligt att den snabba tillbakagången till en del kan skyllas på den intensiva jakten, men biotopförändringar inom häckningsområdena torde ha varit helt avgörande på lång sikt. Sannolikt var försvinnandet av de översilade slåtter- och betesmarkerna genom dikning, uppodling etc. av störst betydelse för dubbelbeckasinens tillbakagång i Syd- och Mellansverige. Den resterande fjällpopulationen har inte påverkats i så hög grad. Några idag kända och frekventerade lekplatser är emellertid belägna på områden där man tidigare bedrev myrslåtter och där kan man förvänta sig en långsam förändring av biotopen mot starkare förbuskning. En fortsatt global uppvärmning, med träd- och buskvegetation som vandrar uppför fjällens sluttningar, kommer dessutom att på sikt medföra allvarliga konsekvenser för hela den skandinaviska populationen eftersom majoriteten av spelplatserna är belägna på backkärr strax ovanför trädgränsen. Lekplatsen och dess närmaste omgivning (1-4 km) är således av stor betydelse att skydda från exploatering eller annan störning om arten skall kunna fortplanta sig framgångsrikt inom ett område. Av ryska och svenska uppgifter framgår att det i en tät stam ofta förekommer ett flertal lekplatser inom ett begränsat område med ett utbyte av fåglar mellan dessa platser. Några platser är större och utnyttjas år från år, andra är mer temporära. Sannolikt förekommer detta skifte mellan arenor numera i mindre omfattning i Sverige än förr och varje lekplats som spolieras kan betyda att risken finns att arten försvinner från ett större område. På kvällen när hanarna samlas är de mycket vaksamma och störningar kan då vara av skada. När de på natten är som mest aktiva i spelet är de oskygga, men besök på platsen under parningstiden kan möjligen vara störande då honorna är betydligt vaksammare.

Påverkan
  • Händelser utanför Sverige (Viss negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Försurning (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
I dagens situation tycks ett skydd mot exploatering för samtliga kända och årsvissa spellokaler vara en angelägen åtgärd. För tidigare myrslåtterområden med lekplatser kan eventuellt och på lång sikt en viss skötsel vara befogad (rotryckning av lövsly under några år i följd). För att möjliggöra en återbesättning av tidigare häckningsområden i södra Sverige måste sannolikt den äldre våta slåttermarken återskapas; framför allt vore det värdefullt om silängssystemet kunde återupprättas t.ex. i Vombsänkan i Skåne och på Uppsala Kungsäng. För att utföra restaurering av våtmarker i Syd- och Mellansverige på ett för arten riktigt sätt bör man kunna hämta erfarenheter från dubbelbeckasinens bästa områden i nordöstra Polen (Biebrza) och Estland. Även översvämmade betesmarker på strandängar och längs vattendrag är betydelsefulla biotoper för arten och bör i så fall finnas i tillräcklig omfattning. Av stort intresse i detta sammanhang är de biotoper i södra och mellersta Sveriges lågland som under vårsträcket mer eller mindre årligen utnyttjas av spelande fåglar. En återkolonisation av fåglar från andra sidan Östersjön är inte helt otänkbar, men utsikterna för detta minskar troligen då dessa populationer är på tillbakagång genom pågående dikning och uppodling av våt slåtter- och betesmark eller genom spontan igenväxning. En återkolonisation av fåglar från den svensk-norska fjällpopulationen är i sådana fall mer trolig. Riksomfattande inventeringar med några års intervall behövs för att bättre kunna bedöma artens status. Mer ingående uppgifter om artens häckningsbiologi är angeläget att införskaffa, för att inte eventuella skyddsåtgärder skall sikta in sig på "fel" saker. Individmärkta populationer är nödvändiga i detta sammanhang. Studier av artens genetiska struktur och huruvida vårspelande fåglar i södra Sverige härrör från de populationer som häckar i Skandinaviska fjällkedjan eller från populationer på andra sidan Östersjön vore också av stor betydelse.

Åtgärdsprogram Avslutat
Utländska namn – NO: Dobbeltbekkasin, DK: Tredaekker, FI: Heinäkurppa, GB: Great Snipe. Dubbelbeckasin är upptagen på den globala rödlistan (2008) där den är placerad i kategorin Nära hotad (NT). Arten är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter), Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter) samt AEWA (African-Eurasian Waterbird Agreement). Dubbelbeckasinen är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Avery, M. & Sherwood, G. 1982. The lekking behaviour of the Great Snipe. Ornis Scand. 13: 72–78.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Børset, A. 1977. Opubl. doktorsavhandling, Norges lantbrukshøgskole.

Carlsson, P. 2009. Inventering och radiopejling av dubbelbeckasin. Fåglar i Jämtland-Härjedalen 4/2009, sid. 5-9.

Ekblom, R. & Carlsson, P. 2007. Beräkning av dubbelbeckasinens Gallinago media bestånd i Sverige baserat på nya inventeringar vid Ånnsjön och Storlien. Ornis Scandinavica 17: 37-47. (Sammanfattning på engelska: An estimate of the Great Snipe Gallinago media population in Sweden based on recent surveys at Ånnsjön and Storlien).

Elveland, J. & Tjernberg, M. 1984. Vegetationsförhållanden på några spelplatser för dubbelbeckasin (Gallinago media) i västra Härjedalen och södra Lappland. Memoranda Soc. Fauna Flora Fennica 60: 125–140.

Ferdinand, L. 1966. Display of the Great Snipe (Gallinago media Latham). Dansk Ornithol. Foren. Tidskr. 60: 1434.

Fiske, P. & Kålås, J.A. 1995. Mate sampling and copulation behaviour of great snipe females. Animal Behaviour 49(1): 209–219.

Gromadzka, J., Stawarczyk, T. & Tomialojc, L. 1985. Breeding waders in Poland. Wader Study Group Bull. 43: 29–33.

Haftorn, S. 1971. Norges Fugler. Oslo, Bergen och Tromsø.

Hildén, O. & Hyytiä, K. 1981. Finlands häckande vadare – populationstendenser och nuvarande utbredning. Proc. second Nordic Congr. Ornithol. 1979:19–37. Stavanger.

Höglund, J. 1989. Sexual selection and the evolution of leks in the Great Snipe (Gallinago media). Doktorsavhandling vid Uppsala universitet.

Höglund, J. & Robertson, G.M. 1990. Spacing of leks in relation to female home ranges, habitat requirements and male attractiveness in the great snipe (Gallinago media). Behav. Ecol. Sociobiol. 26: 173–180.

Klaassen, R.H.G., Alerstam, T., Carlsson, P., Fox, J.W. & Lindström, Å. 2011. Great flights by great snipes: long and fast non-stop migration over benign habitats. Biol. Lett. published online 25 May 2011. rsbl.royalsocietypublishing.org

Koelzsch, A., Saether, S.A., Gustafsson, H. et al. 2007. Population fluctuations and regulation in great snipe: a time-series analysis. Journal of Animal Ecology 76(4): 740-749.

Kuresoo, A. & Leibak, E. 1994. Breeding status of snipes in Estonia and in the eastern Baltic region. IWRB Publication 31: 81–84.

Kålås, J.A. & Byrkjedal, I. 1981. Vadefuglenes hekkestatus i Norge med Svalbard. Proc. second Nordic Congr. Ornithol. 1979: 57–74. Stavanger.

Kålås, J.A., Fiske, P. & Höglund, J. 1997. Food supply and breeding occurences: the West European population of the lekking great snipe Gallinago media (Latham 1787) (Aves). Journal of Biogeography 24: 213–221.

Kålås, J.A., Kuresoo, A., Luigujöe, L. & Svartaas, S.L. 1997. Morphometrical comparison between Estonian and Norwegian great snipes. Proc. Estonian Acad. Sci. Biol. Ecol. 46(3): 115–122.

Lemnell, P.A. 1978. Social behaviour of the Great Snipe Capella media at the arena display. Ornis Scand. 9: 146–163.

Løfaldli, L. 1985. Incubation rhythm in the great snipe Gallinago media. Holarctic Ecology 8: 107–112.

Løfaldli, L., Höglund, J., Kålås, J.A. & Fiske, P. 1989. Dobbeltbekkasinens tillbakegang i Skandinavia – et historisk tilbakeblikk. Vår Fuglefauna 12: 39–43.

Løfaldli, L., Kålås, J.A. & Fiske, P. 1992. Habitat selection and diet of Great Snipe Gallinago media during breeding. Ibis 134: 35–43.

Massoli-Novelli, R. 1986. Status and habitat of great snipe in Ethiopia and its movements in Africa. Third Woodcock and Snipe Workshop. Paris 14–16 Oct. 1988: 12–15.

Spjøtvoll, Ø. 1973. Noen observasjoner angående dobbeltbekkasinens leik och spill. Sterna 12: 269–280.

Svensson, S. 2006. Species composition and population fluctuations of alpine bird communities during 38 years in the Scandinavian mountain range. Ornis Svecica 16(4): 183-210

Tucker, G.M., & Heath, M.F. 1994. Birds in Europe: their conservation status. Cambridge, U.K.: BirdLife International (BirdLife Conservation Series no. 3).

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Jacob Höglund & Martin Tjernberg 1988. Rev. Martin Tjernberg, Jacob Höglund & Robert Ekblom 2001, Martin Tjernberg 2005, 2010.

Bilder i Artportalen (197)
Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Charadriiformes - vadarfåglar 
  • Underordning
    Scolopaci  
  • Familj
    Scolopacidae - snäppor 
  • Släkte
    Gallinago  
  • Art
    Gallinago media, (Latham, 1787) - dubbelbeckasin
    Synonymer
    Scolopax Media Latham, 1787
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Jacob Höglund & Martin Tjernberg 1988. Rev. Martin Tjernberg, Jacob Höglund & Robert Ekblom 2001, Martin Tjernberg 2005, 2010.