Gallinago media
Dubbelbeckasin
Fåglar
- Ej bedömd NE
- Ej tillämplig NA
- Livskraftig LC
- Kunskapsbrist DD
- Nära hotad NT
- Sårbar VU
- Starkt hotad EN
- Akut hotad CR
- Nationellt utdöd RE
Klass Aves (fåglar), Ordning Charadriiformes (vadarfåglar), Familj Scolopacidae (snäppor), Släkte Gallinago, Art Gallinago media (Latham, 1787) - dubbelbeckasin Synonymer Scolopax Media Latham, 1787
Kriterier C2a(i)
Tidigare Rödlistningsbedömning
-
2010 Nära hotad (NT)
-
2005 Nära hotad (NT)
-
2000 Nära hotad (NT)
Dokumentation Dubbelbeckasin häckar sällsynt i fjällen, på eller i anslutning till sluttande kärr på gränsen mellan björkskogen och videzonen, från Härjedalen till Torne lappmark. Arten var under 1800-talet en allmän häckfågel i stora delar av Götaland och Svealand men försvann därifrån i början av 1900-talet p.g.a. starkt minskande eller försvunna häckningsbiotoper och i slutfasen troligen även påverkat av ohämmad jakt. Antalet reproduktiva individer skattas till 3600 (2600-4600). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 920 km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten rödlistas som Nära hotad (NT). (C2a(i)). Global rödlistningskategori: NT (2001).
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Åtgärdsprogram Avslutat
Länsvis förekomst och status för dubbelbeckasin baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.
.png)
Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.
Fram till 1920-talet häckade dubbelbeckasinen allmänt i Nordvästeuropa (Polen, Nordtyskland, Danmark, större delen av Skandinavien samt i södra Finland) men har sedan dess minskat och försvunnit från stora delar av området. För närvarande har dubbelbeckasinen ett större sammanhängande utbredningsområde från de baltiska länderna och Polen i väster till Jenisej i öster, med de tätaste populationerna i Vitryssland och angränsande delar av Ukraina, Ryssland och Polen. En under häckningstiden isolerad population finns dessutom i Skandinaviens fjällområden. Förekomsten är där sparsam, med en tydlig koncentration i de mellersta delarna (Tröndelag, södra Lappland, Jämtland-Härjedalen). Med ledning av tämligen ofullständiga uppgifter om förekomst och antal hanar på i Sverige rapporterade lekplatser uppgår stammen förmodligen till i storleksordningen 1800 par. Såvitt man vet har inga större beståndsförändringar eller förändringar i utbredning skett under perioden 1975–2009 men en minskning av kvalitén på artens habitat är att förvänta. Den norska populationen beräknas omfatta 5000–15000 par (ett museimaterial från höststräcket indikerar ett 1:1 förhållande mellan könen). Den polska populationen uppskattas till 800 par (huvudsakligen i Biebrzaträsken) och hela det europeiska beståndet, med huvuddelen i Vitryssland och Ryssland, har beräknats till 62000–170000 par. Arten uppvisade minskande bestånd i Estland, Lettland, Ryssland och Ukraina 1990–2000.
-
RikeAnimalia - djur
-
StamChordata - ryggsträngsdjur
-
UnderstamCraniata - kraniedjur
-
InfrastamVertebrata - ryggradsdjur
-
RanglösGnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur
-
KlassAves - fåglar
-
OrdningCharadriiformes - vadarfåglar
-
UnderordningScolopaci
-
FamiljScolopacidae - snäppor
-
SläkteGallinago
-
ArtGallinago media(Latham, 1787) - dubbelbeckasinSynonymerScolopax Media Latham, 1787
Den skandinaviska populationen häckar idag huvudsakligen inom fjällens lågalpina zoner där den är begränsad till kalkrika jordar. Denna begränsning förklaras sannolikt av artens beroende av daggmask vars förekomst/täthet är betydligt högre på kalkjordar jämfört med kalkfattiga marker. Dubbelbeckasinen är arenaspelande, d.v.s. hanarna samlas under häckningstiden till ett socialt spelande på platser som utnyttjas år efter år. Hanarna håller där revir. Lekplatserna finns på blöta och genomsilade myrområden, ibland med torrare tuvor och alltid mer eller mindre bevuxna med dvärgbjörk, viden och ibland låg fjällbjörk. Lekplatsbiotopen är ganska speciell och endast mindre delar av ett större myrområde kan uppfylla kraven som lämplig lekplatslokal. Arten är trots detta troligen inte begränsad på grund av brist på lämpliga lekplatser – ett "oändligt" antal presumtiva lekplatsbiotoper finns utspridda i fjällens lågalpina zoner. Däremot kan artens sociala system medföra begränsningar var en arena upprättas. Mer data behövs dock för att kunna besvara denna fråga. Honorna uppsöker arenan (lekplatsen) under hela häckningssäsongen - maj till slutet av juni (södra fjällen) - för parning. En tydlig topp i honornas besöksfrekvens är märkbar vid månadsskiftet maj-juni. Parbildning förekommer inte och honor kan bevisligen besöka flera närliggande lekplatser för parning. Äggläggning sker normalt i mitten av juni. Med hjälp av sändarförsedda honor har man i Jämtland lokaliserat fyra ruvande fåglar. Samtliga dessa påträffades i gles fjällbjörkskog, dvs. i relativt torra biotoper. Avståndet från lekplatserna varierade från några hundra meter upp till cirka fyra kilometer. Födan består huvudsakligen av terrestra insekter, maskar och mollusker (90 % lumbricider i fekalieprov). Dubbelbeckasinen är nattflyttare som anländer i slutet av april och början av maj och lämnar landet i augusti-september (juli – oktober). Under vårflyttningen registreras sjungande dubbelbeckasiner numera i allt högre utsträckning i lämpliga biotoper vid i första hand slättsjöar i södra och mellersta Sverige och under åren 2000-2009 rapporterades i genomsnitt drygt 80 spelande fåglar per år. Att allt fler spelplatser lokaliserats under vårflyttningen de senaste 20 åren beror förmodligen på en ökad ornitologisk aktivitet och avspeglar således troligen inte en reell beståndsökning. Flyttar under hösten till Afrika. Med hjälp av s.k. ljuslogger har man konstaterat att tre beckasiner från Härjedalen flyttade non-stop till övervintringsområden i Kongo, centrala Afrika. Flygsträckorna som uppmättes varierade mellan 430 till 680 mil och flygtiderna mellan 48 till 84 timmar. I Etiopiens högländer förekommer det under perioden augusti till mitten av oktober stora koncentrationer av dubbelbeckasin från okända häckningsområden.
Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)
Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll, Våtmark
Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog
Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Myrbiotoper, Fjällbiotoper, Öppna strandbiotoper, Öppen fastmark, Buskmark, Sötvattensstrand
Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Sjöar, Vattendrag
Substrat/Föda:Påverkan
- Händelser utanför Sverige (Viss negativ effekt)
- Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
- Försurning (Viss negativ effekt)
- Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
- Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
Åtgärdsprogram Avslutat
Avery, M. & Sherwood, G. 1982. The lekking behaviour of the Great Snipe. Ornis Scand. 13: 72–78.
BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).
Børset, A. 1977. Opubl. doktorsavhandling, Norges lantbrukshøgskole.
Carlsson, P. 2009. Inventering och radiopejling av dubbelbeckasin. Fåglar i Jämtland-Härjedalen 4/2009, sid. 5-9.
Ekblom, R. & Carlsson, P. 2007. Beräkning av dubbelbeckasinens Gallinago media bestånd i Sverige baserat på nya inventeringar vid Ånnsjön och Storlien. Ornis Scandinavica 17: 37-47. (Sammanfattning på engelska: An estimate of the Great Snipe Gallinago media population in Sweden based on recent surveys at Ånnsjön and Storlien).
Elveland, J. & Tjernberg, M. 1984. Vegetationsförhållanden på några spelplatser för dubbelbeckasin (Gallinago media) i västra Härjedalen och södra Lappland. Memoranda Soc. Fauna Flora Fennica 60: 125–140.
Ferdinand, L. 1966. Display of the Great Snipe (Gallinago media Latham). Dansk Ornithol. Foren. Tidskr. 60: 1434.
Fiske, P. & Kålås, J.A. 1995. Mate sampling and copulation behaviour of great snipe females. Animal Behaviour 49(1): 209–219.
Gromadzka, J., Stawarczyk, T. & Tomialojc, L. 1985. Breeding waders in Poland. Wader Study Group Bull. 43: 29–33.
Haftorn, S. 1971. Norges Fugler. Oslo, Bergen och Tromsø.
Hildén, O. & Hyytiä, K. 1981. Finlands häckande vadare – populationstendenser och nuvarande utbredning. Proc. second Nordic Congr. Ornithol. 1979:19–37. Stavanger.
Höglund, J. 1989. Sexual selection and the evolution of leks in the Great Snipe (Gallinago media). Doktorsavhandling vid Uppsala universitet.
Höglund, J. & Robertson, G.M. 1990. Spacing of leks in relation to female home ranges, habitat requirements and male attractiveness in the great snipe (Gallinago media). Behav. Ecol. Sociobiol. 26: 173–180.
Klaassen, R.H.G., Alerstam, T., Carlsson, P., Fox, J.W. & Lindström, Å. 2011. Great flights by great snipes: long and fast non-stop migration over benign habitats. Biol. Lett. published online 25 May 2011. rsbl.royalsocietypublishing.org
Koelzsch, A., Saether, S.A., Gustafsson, H. et al. 2007. Population fluctuations and regulation in great snipe: a time-series analysis. Journal of Animal Ecology 76(4): 740-749.
Kuresoo, A. & Leibak, E. 1994. Breeding status of snipes in Estonia and in the eastern Baltic region. IWRB Publication 31: 81–84.
Kålås, J.A. & Byrkjedal, I. 1981. Vadefuglenes hekkestatus i Norge med Svalbard. Proc. second Nordic Congr. Ornithol. 1979: 57–74. Stavanger.
Kålås, J.A., Fiske, P. & Höglund, J. 1997. Food supply and breeding occurences: the West European population of the lekking great snipe Gallinago media (Latham 1787) (Aves). Journal of Biogeography 24: 213–221.
Kålås, J.A., Kuresoo, A., Luigujöe, L. & Svartaas, S.L. 1997. Morphometrical comparison between Estonian and Norwegian great snipes. Proc. Estonian Acad. Sci. Biol. Ecol. 46(3): 115–122.
Lemnell, P.A. 1978. Social behaviour of the Great Snipe Capella media at the arena display. Ornis Scand. 9: 146–163.
Løfaldli, L. 1985. Incubation rhythm in the great snipe Gallinago media. Holarctic Ecology 8: 107–112.
Løfaldli, L., Höglund, J., Kålås, J.A. & Fiske, P. 1989. Dobbeltbekkasinens tillbakegang i Skandinavia – et historisk tilbakeblikk. Vår Fuglefauna 12: 39–43.
Løfaldli, L., Kålås, J.A. & Fiske, P. 1992. Habitat selection and diet of Great Snipe Gallinago media during breeding. Ibis 134: 35–43.
Massoli-Novelli, R. 1986. Status and habitat of great snipe in Ethiopia and its movements in Africa. Third Woodcock and Snipe Workshop. Paris 14–16 Oct. 1988: 12–15.
Spjøtvoll, Ø. 1973. Noen observasjoner angående dobbeltbekkasinens leik och spill. Sterna 12: 269–280.
Svensson, S. 2006. Species composition and population fluctuations of alpine bird communities during 38 years in the Scandinavian mountain range. Ornis Svecica 16(4): 183-210
Tucker, G.M., & Heath, M.F. 1994. Birds in Europe: their conservation status. Cambridge, U.K.: BirdLife International (BirdLife Conservation Series no. 3).
Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.
Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Jacob Höglund & Martin Tjernberg 1988. Rev. Martin Tjernberg, Jacob Höglund & Robert Ekblom 2001, Martin Tjernberg 2005, 2010.
-
RikeAnimalia - djur
-
StamChordata - ryggsträngsdjur
-
UnderstamCraniata - kraniedjur
-
InfrastamVertebrata - ryggradsdjur
-
RanglösGnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur
-
KlassAves - fåglar
-
OrdningCharadriiformes - vadarfåglar
-
UnderordningScolopaci
-
FamiljScolopacidae - snäppor
-
SläkteGallinago
-
ArtGallinago media, (Latham, 1787) - dubbelbeckasinSynonymerScolopax Media Latham, 1787
Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.
Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Jacob Höglund & Martin Tjernberg 1988. Rev. Martin Tjernberg, Jacob Höglund & Robert Ekblom 2001, Martin Tjernberg 2005, 2010.