Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  storlom

Organismgrupp Fåglar Gavia arctica
Storlom Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Storlommen (60-70 cm) väger från drygt 1 kg till över 3 kg, beroende på bland annat kön och årstid. Den är med sin spolformade kropp och fötterna placerade långt bak, väl anpassad till att simma och dyka, medan den rör sig klumpigt på land. Under häckningstid särskiljes vuxna storlommar bland annat genom grå hjässa och svart strupe samt svart, vitmönstrad rygg. På långt avstånd kännetecknas en fågel liggande på vattnet bland annat av en närmast horisontell näbbhållning. Ungfåglar och gamla fåglar under vintern har en mer enfärgad fjäderdräkt med mörkt gråaktig översida. För närmare identifiering av olika lomarter och fjäderdräkter hänvisas till Lars Jonssons & Toralf Tysses bestämningsbok "Lommar" (1992).
Utbredning
Länsvis förekomst för storlom Observationer i  Sverige för storlom
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Storlommen finns i hela Sverige och det svenska beståndets storlek uppskattas till 5 500-7 000 par. I Europa häckar flertalet storlommar, förutom i Sverige, i Norge, Finland, Ryssland. Det europeiska beståndet (exkl. Ryssland) uppskattas till 18 000-22 700 par med huvuddelen eller ungefär 99 % i Finland, Sverige och Norge. Därtill finns 190-250 par i Skottland och några tiotal par i de baltiska länderna och Vitryssland. Tillsammans har vi i de nordiska länderna ett internationellt ansvar för artens fortlevnad. Storlommen återfinns i de boreala och arktiska delarna av Europa och Asien. Den nordamerikanska rasen särskiljs numera som en separat art, stillahavslom G. pacifica, med ett utbredningsområde överlappande med storlommen i västligaste Alaska och östligaste Sibirien

Storlommen häckar vid näringsfattiga klarvattenssjöar i nästan hela landet och även i urbana miljöer i anslutning till bostadsbebyggelse. Vid sjöar med en areal upptill ungefär 1 km² häckar sällan mer än ett par, medan det inte är ovanligt med flera par i större sjöar. En långsam ökning av det svenska beståndet under slutet av 1900-talet har nu planat ut. I Europa (exkl. Ryssland) har trenden under de senaste årtiondena varit stabil.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Storlommen häckar över stora delar av landet, dock ej på Öland och Gotland. Antalet reproduktiva individer skattas till 12400 (10600-14200). (Projekt lom). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Artikel 12-rapportering 2013. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Ekologi
Storlommen livnär sig nästan uteslutande på fisk, och den är mindre ”nogräknad” än smålommen vad gäller fiskdieten - god tillgång på abborre räcker gott. Det förekommer också att ungarna matas med sländlarver och andra förhållandevis storvuxna vatteninsekter. Till skillnad från smålommen, matas ungarna i de allra flesta fall med bytesfisk från häckningssjön, även om transport av fisk från andra sjöar på ”smålomsvis” kan förekomma. Den fisk som matas till ungarna får vara högst cirka 20 cm för att kunna sväljas.

För födosöket är klart vatten med stort siktdjup av väl så stor betydelse som fisktätheten, och i en del försurningsskadade sjöar torde storlommen ha kompenserat sig för ett minskat bytesunderlag genom ett klarare vatten och därmed bättre möjligheter att finna bytesfisken.

Boet placeras nästan uteslutande på småöar och skär, ofta nära vattenbrynet så att fåglarna utan större svårighet kan ta sig upp ur vattnet.

I häckningsområdena pågår en omfattande kontakt mellan storlommar i olika sjöar, inom det intrikata sociala system där bland annat de ofta uppmärksammade ansamlingarna av storlomsgrupper under sommaren ingår. Varför lommarna samlas i dessa grupper är inte helt klarlagt, men helt klart är att fåglarna i en trakt har god kännedom om sina grannar i angränsande sjöar, och att de aktivt uppsöker speciella sjöar för att träffas. Inom grupperna sker olika rituella beteenden, vilket tyder på att beteendet har en viktig social funktion.

Uppgifterna om könsmognad är osäkra, men i finska undersökningar har man bedömt att den inträffar vid ungefär fem års ålder och att första häckningen i regel sker vid 6-7 års ålder. I huvuddelen av kullarna läggs två ägg, medan kullar med tre ägg är sällsynta. Ruvningen påbörjas i mitten-slutet av maj eller början av juni i södra och mellersta Sverige, senare längre norrut, och pågår under cirka fyra veckor. Ungarna är flygga efter 8-9 veckor, och i ungefär 30-40 % av ungkullarna överlever båda ungarna till flygg ålder. Det är ganska vanligt med omhäckningar om det första ruvningsförsöket misslyckas. Storlommen är långlivad, många fåglar torde bli 15-20 år gamla och enstaka fåglar uppemot 30 år. Det är normalt att storlomspar upprätthåller revir men avstår från att häcka enstaka år; på årsbasis bedöms 70-80 % av de revirhållande paren skrida till häckning.

Ungproduktionen bedöms ligga på en tillräcklig nivå för att kompensera för den årliga dödligheten. Sedan mitten av 1990-talet har häckningsutfallet förbättrats i Norrland, medan man inte kan utesluta en negativ trend i Svealand. Men andelen ungkullar med två ungar har minskat sedan mitten av 1990-talet, vilket tyder på att överlevnaden bland icke flygga ungar har försämrats. Man kan antagligen utesluta förändringar i tillgången på bytesfisk eller ljusförhållandena i vattnet, och därmed förutsättningarna att finna fisk, som tänkbar orsak. Däremot är kvicksilverinnehållet i abborre i många svenska sjöar högt och över nivåer där man i nordamerikanska undersökningar av svartnäbbad islom kunnat påvisa risker för beteendeförändringar och försämrad reproduktion.

Storlommen övervintrar till största delen till havs. Svenska storlommar flyttar både mot sydost, till övervintringsområden i Svarta Havet och östra Medelhavet, och mot sydväst till övervintringsområden i Skagerack, Kattegatt, Nordsjön och längre söderut. Vintertid påträffas den på djupare vatten och längre från land än smålommen.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Sötvatten
Sötvatten
Marin miljö
Marin miljö
Brackvatten
Brackvatten
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Sjöar
Sjöar
Hav
Hav
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Vattenyta
Vattenyta
Vattendrag
Vattendrag
Småvatten
Småvatten
Vattenmassa
Vattenmassa
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Gaviiformes (lomfåglar), Familj Gaviidae (lommar), Släkte Gavia, Art Gavia arctica (Linnaeus, 1758) - storlom Synonymer Black-throated Diver, Colymbus arcticus Linnaeus, 1758

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Storlommen häckar över stora delar av landet, dock ej på Öland och Gotland. Antalet reproduktiva individer skattas till 12400 (10600-14200). (Projekt lom). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Artikel 12-rapportering 2013. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II, AEWA, Typisk art i 3130 Ävjestrandsjöar (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 3110 Näringsfattiga slättsjöar (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 1110 Sandbankar (Atlantisk marin region (MATL) och Baltisk marin region (MBAL))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Storlommen (60-70 cm) väger från drygt 1 kg till över 3 kg, beroende på bland annat kön och årstid. Den är med sin spolformade kropp och fötterna placerade långt bak, väl anpassad till att simma och dyka, medan den rör sig klumpigt på land. Under häckningstid särskiljes vuxna storlommar bland annat genom grå hjässa och svart strupe samt svart, vitmönstrad rygg. På långt avstånd kännetecknas en fågel liggande på vattnet bland annat av en närmast horisontell näbbhållning. Ungfåglar och gamla fåglar under vintern har en mer enfärgad fjäderdräkt med mörkt gråaktig översida. För närmare identifiering av olika lomarter och fjäderdräkter hänvisas till Lars Jonssons & Toralf Tysses bestämningsbok "Lommar" (1992).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för storlom

Länsvis förekomst och status för storlom baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för storlom

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Storlommen finns i hela Sverige och det svenska beståndets storlek uppskattas till 5 500-7 000 par. I Europa häckar flertalet storlommar, förutom i Sverige, i Norge, Finland, Ryssland. Det europeiska beståndet (exkl. Ryssland) uppskattas till 18 000-22 700 par med huvuddelen eller ungefär 99 % i Finland, Sverige och Norge. Därtill finns 190-250 par i Skottland och några tiotal par i de baltiska länderna och Vitryssland. Tillsammans har vi i de nordiska länderna ett internationellt ansvar för artens fortlevnad. Storlommen återfinns i de boreala och arktiska delarna av Europa och Asien. Den nordamerikanska rasen särskiljs numera som en separat art, stillahavslom G. pacifica, med ett utbredningsområde överlappande med storlommen i västligaste Alaska och östligaste Sibirien

Storlommen häckar vid näringsfattiga klarvattenssjöar i nästan hela landet och även i urbana miljöer i anslutning till bostadsbebyggelse. Vid sjöar med en areal upptill ungefär 1 km² häckar sällan mer än ett par, medan det inte är ovanligt med flera par i större sjöar. En långsam ökning av det svenska beståndet under slutet av 1900-talet har nu planat ut. I Europa (exkl. Ryssland) har trenden under de senaste årtiondena varit stabil.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Gaviiformes - lomfåglar 
  • Familj
    Gaviidae - lommar 
  • Släkte
    Gavia  
  • Art
    Gavia arctica(Linnaeus, 1758) - storlom
    Synonymer
    Black-throated Diver
    Colymbus arcticus Linnaeus, 1758

Storlommen livnär sig nästan uteslutande på fisk, och den är mindre ”nogräknad” än smålommen vad gäller fiskdieten - god tillgång på abborre räcker gott. Det förekommer också att ungarna matas med sländlarver och andra förhållandevis storvuxna vatteninsekter. Till skillnad från smålommen, matas ungarna i de allra flesta fall med bytesfisk från häckningssjön, även om transport av fisk från andra sjöar på ”smålomsvis” kan förekomma. Den fisk som matas till ungarna får vara högst cirka 20 cm för att kunna sväljas.

För födosöket är klart vatten med stort siktdjup av väl så stor betydelse som fisktätheten, och i en del försurningsskadade sjöar torde storlommen ha kompenserat sig för ett minskat bytesunderlag genom ett klarare vatten och därmed bättre möjligheter att finna bytesfisken.

Boet placeras nästan uteslutande på småöar och skär, ofta nära vattenbrynet så att fåglarna utan större svårighet kan ta sig upp ur vattnet.

I häckningsområdena pågår en omfattande kontakt mellan storlommar i olika sjöar, inom det intrikata sociala system där bland annat de ofta uppmärksammade ansamlingarna av storlomsgrupper under sommaren ingår. Varför lommarna samlas i dessa grupper är inte helt klarlagt, men helt klart är att fåglarna i en trakt har god kännedom om sina grannar i angränsande sjöar, och att de aktivt uppsöker speciella sjöar för att träffas. Inom grupperna sker olika rituella beteenden, vilket tyder på att beteendet har en viktig social funktion.

Uppgifterna om könsmognad är osäkra, men i finska undersökningar har man bedömt att den inträffar vid ungefär fem års ålder och att första häckningen i regel sker vid 6-7 års ålder. I huvuddelen av kullarna läggs två ägg, medan kullar med tre ägg är sällsynta. Ruvningen påbörjas i mitten-slutet av maj eller början av juni i södra och mellersta Sverige, senare längre norrut, och pågår under cirka fyra veckor. Ungarna är flygga efter 8-9 veckor, och i ungefär 30-40 % av ungkullarna överlever båda ungarna till flygg ålder. Det är ganska vanligt med omhäckningar om det första ruvningsförsöket misslyckas. Storlommen är långlivad, många fåglar torde bli 15-20 år gamla och enstaka fåglar uppemot 30 år. Det är normalt att storlomspar upprätthåller revir men avstår från att häcka enstaka år; på årsbasis bedöms 70-80 % av de revirhållande paren skrida till häckning.

Ungproduktionen bedöms ligga på en tillräcklig nivå för att kompensera för den årliga dödligheten. Sedan mitten av 1990-talet har häckningsutfallet förbättrats i Norrland, medan man inte kan utesluta en negativ trend i Svealand. Men andelen ungkullar med två ungar har minskat sedan mitten av 1990-talet, vilket tyder på att överlevnaden bland icke flygga ungar har försämrats. Man kan antagligen utesluta förändringar i tillgången på bytesfisk eller ljusförhållandena i vattnet, och därmed förutsättningarna att finna fisk, som tänkbar orsak. Däremot är kvicksilverinnehållet i abborre i många svenska sjöar högt och över nivåer där man i nordamerikanska undersökningar av svartnäbbad islom kunnat påvisa risker för beteendeförändringar och försämrad reproduktion.

Storlommen övervintrar till största delen till havs. Svenska storlommar flyttar både mot sydost, till övervintringsområden i Svarta Havet och östra Medelhavet, och mot sydväst till övervintringsområden i Skagerack, Kattegatt, Nordsjön och längre söderut. Vintertid påträffas den på djupare vatten och längre från land än smålommen.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark, Sötvatten, Marin miljö, Brackvatten

Landskapstyper där arten kan förekomma: Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna strandbiotoper, Sjöar, Hav, Öppen fastmark, Blottad mark, Vattenyta

Biotoper där arten kan förekomma: Vattendrag, Småvatten, Vattenmassa

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Har betydelse)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Viktig)
Ruvningsperioden är den mest kritiska fasen. Översvämmade bon, till följd av stigande vattenstånd i samband med ihållande regn eller olämpliga regleringar av vattenståndet är en av de viktigaste orsakerna till misslyckade häckningar, och i sydvästra Sverige har man även kunnat fastställa ett samband mellan dåligt häckningsutfall och nederbörden under maj. Men det förekommer också att storlomshäckningar avbryts till följd av att sjöarna avtappas alltför snabbt, och under varmt väder kan även den naturliga avdunstningen bli av sådan omfattning att vattennivån sjunker så mycket att bona inte kan nås från vattnet.

Störningar från friluftlivet i samband med fiske, bad och paddling är ett annat problem, bland annat genom att bona lämnas öppna för äggrövare som måsar, trutar, kråka och korp om den ruvande fågeln skräms av boet alltför länge. Svallvågor från motorbåtar och vattenskotrar kan medföra att ägg spolas ur boet.

Storlommen häckar ofta vid näringsfattiga sjöar som är eller varit påverkade av försurning. Den tycks emellertid vara mindre känslig än smålommen för de ekologiska förändringarna i försurade sjöar, bland annat genom att de kan dra fördel av ett ökat siktdjup. Vidare kan storlommen föda upp en ungkull i sjöar med kvarvarande abborrbestånd, även om mer försurningskänsliga lax- och mörtartade fiskar har försvunnit. För små ungar kan dessutom en minskad fisktillgång i viss mån kompenseras av ökad tillgång på vattenlevande insekter som gynnas av den minskade predationen från fisk. Förhöjda halter av kvicksilver har uppmätts i ägg insamlade vid försurningspåverkade sjöar, men det är tveksamt om nivåerna varit så höga att fortplantningen har påverkats.

Storlommen tillhör de fågelarter som bedömts vara sårbara för utbyggnaden av vindkraft, i första hand med avseende på farhågor för att lommarna kanske undviker häckningssjöar i närområdet kring vindkraftverk, men underlaget för mer konkreta bedömningar är bristfälligt. Det finns emellertid ett opublicerat observationsunderlag som tyder på att lommarna vid flygningar mellan olika sjöar i häckningsområdet ibland väljer en flyghöjd som sammanfaller med rotorbladens svepyta, varför man inte kan utesluta en risk för kollisioner eller att vindkraftverken kan bidra till en barriäreffekt.

Ett föga uppmärksammat problem är risken för blyförgiftning genom blysänken och blyhagel, medan man i Nordamerika har uppmärksammat att blyförgiftning är en vanlig dödsorsak bland svartnäbbade islommar. Lommarna plockar normalt upp små stenar från botten, att användas i muskelmagen för att underlätta finfördelningen av födan, och det har visat sig att blyhagel, liksom blysänken som tappats av sportfiskare också slinker med.

Vi vet föga om hur storlommen påverkats av de omfattande ekologiska förändringarna i de marina miljöerna kring Europas kuster under senare årtionden, men man kan anta att liksom för smålommen har stora delar av viktiga vinterområden tagits i anspråk för bl.a. kommersiellt fiske, sjöfart, sandsugning och vindkraftverk; med risk för att lommarna störs och undanträngs från viktiga fiskeområden. Vidare är fångst i fiskeredskap och oljeskador viktiga dödsorsaker.

Påverkan
  • Vattengrumling (Viss negativ effekt)
  • Försurning (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Vattenreglering (Stor negativ effekt)
  • Fiske (Stor negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Miljögifter (Stor negativ effekt)
Förvaltningen av storlommen förutsätter att man inte bara har kännedom om häckningssjöarna utan även de sjöar som lommarna uppsöker för att möta andra lommar, samt flygvägarna mellan dessa sjöar; man måste tillämpa ett landskapsperspektiv.

I häckningssjöarna torde den enskilt mest effektiva insatsen för att förbättra storlommens ungproduktion vara en bättre anpassning av tappningsrutinerna i reglerade häckningssjöar under ruvningsperioden från slutet av april till början av juli. Under denna period bör man speciellt undvika att vattnet stiger mer än några få centimeter eller att den sjunker kraftigt (högst 30 cm). I sjöar med kraftiga fluktuationer i vattenståndet kan även häckningsflottar prövas som ett alternativ.

Restriktioner för att minska störningarna från friluftslivet, såsom hastighetsbegränsningar för båtar samt tillträdesförbud (i södra Sverige 15 april - 15 juli) och befaringsförbud i vatten 100-200 m kring häckningsöarna, kan ge en positiv effekt vid sjöar där variationer i vattenståndet under ruvningsperioden inte bedöms vara något problem eller kan hållas under kontroll. Ett enklare alternativ är s.k. vädjandeskyltar som sätts upp vid bryggor, badplatser, parkeringsplatser m.m. kring sjön.

Vidare vore det värdefullt om information till fritidsfiskare, t.ex. i samband med försäljning av fiskekort och vid tillsyn, rutinmässigt kan innefatta lokalt anpassade rekommendationer om hänsyn till häckande lommar.

Genom kalkning kan en ökad fisktäthet och bättre födounderlag påräknas i en försurad sjö, samtidigt som man riskerar ett minskat siktdjup och åtminstone tillfälligtvis försämrade betingelser för lommarna att hitta bytesfisken. Själva kalkningsingreppet bör utföras under sensommaren eller hösten, för att undvika att häckande storlommar störs.

För en mer effektiv förvaltning behöver vi bättre kunskap om storlommens lokala och regionala spridningsmönster i landskapet och i relation till häckningssjön. Projekt Lom undersöker för närvarande förutsättningarna att använda sig av satellitbaserad telemetri för detta ändamål.

Vad gäller sårbarheten för utbyggnaden av vindkraft är underlaget för mer konkreta riktlinjer tyvärr bristfälligt, men som en generell rekommendation gäller att man bör undvika vindkraftverk inom ett område på 1 km kring häckningssjöarna, räknat från strandkanten. Man måste därutöver beakta hur storlommarna nyttjar landskapet kring häckningssjöarna och flygvägarna till andra sjöar som lommarna nyttjar under häckningssäsongen - en aspekt som ofta förbises i samband med tillståndsprövningen. Eftersom vi saknar underlag för säkrare bedömningar om hur lommen kan påverkas är det viktigt att kontrollprogram efter att vindkraftverk har tagits i drift utförs med en konsekvent och transparent metodik, och gärna den som tillämpas inom Projekt Lom, så att man erhåller jämförbara resultat och på sikt ett underlag för bättre riktlinjer.

En annan prioriterad fråga är hur exponering av kvicksilver som via nederbörd har deponerats i skogs- och myrmark och därefter urlakats till grund- och ytvatten kan påverka storlommens bytesfisk. Till exempel kan man inte utesluta att exponering för kvicksilver kan ha medverkat till att storlomsungarnas överlevnad har försämrats sedan mitten av 1990-talet. Med ledning av information om de vattenkemiska förhållandena har man bedömt att kanske 10 % av landets häckningssjöar för storlom kan vara sårbara.

Det behövs också bättre kunskap om i vilken utsträckning svenska storlommar drabbas av blyförgiftning genom blyhagel eller blysänken. Frågan har hög prioritet i förvaltningen av svartnäbbad islom i Nordamerika men har knappast uppmärksammats vad gäller svenska förhållanden. Det torde vara en förhållandevis enkel och okontroversiell miljöinsats att förbjuda blysänken, inte bara med hänsyn till storlommen utan också utifrån allmänna miljömål om att minska spridningen av bly i miljön.

Slutligen bygger vår kunskap om storlommens flyttning, spridning och överlevnad till stor del på återfynd av ringmärkta fåglar under början och mitten av 1900-talet. Utöver traditionell ringmärkning bör man överväga att använda sig av satellitbaserad telemetri, för att få ett aktuellt kunskapsunderlag.

Med hänsyn till den komplexa hotbilden och att vi inom Sverige har ett internationellt ansvar för storlommen, är det angeläget med en långsiktig populationsövervakning. Eftersom storlommen är en långlivad art med en låg årlig reproduktion kan det ta lång tid innan förändringar i ungproduktionen kan avläsas som trender i beståndets storlek. Därför behövs både årliga uppföljningar av häckningsresultatet och den övervakning som sker inom Svensk Fågeltaxering. Det vore värdefullt om de frivilliga och ideella arbetsinsatser som sedan 1994 samordnats inom Projekt Lom (som sedan 2015 är en arbetsgrupp inom Sveriges Ornitologiska Förening - BirdLife Sverige) kan organiseras mera permanent och långsiktigt.
NO: Storlom, DK: Sortstrupet lom, FI: Kuikka, D: Prachttaucher, GB: Black-throated Diver, Black-throated Loon, Arctic Loon.

Andersson, Å., Lindberg, P., Nilsson, S.G. & Pettersson, Å. 1980. Storlommens Gavia arctica häckningsframgång i svenska sjöar. Vår Fågelvärld 39: 85-94.

BirdLife International. 2015. Gavia arctica. The IUCN Red List of Threatened Species 2015: e.T22697834A60169560. Nedladdad 27 april 2017; http://www.iucnredlist.org/details/22697834/1.

Eriksson, M.O.G. 1985. Prey detectability for fish-eating birds in relation to fish density and water transparency. Ornis Scandinavica 16: 1-7.

Eriksson, M.O.G. 1994. Susceptibility to freshwater acidification by two species of loon: Red-throated Loon (Gavia stellata) and Arctic Loon (Gavia arctica) in southwest Sweden. Hydrobiologia 279/280: 439-444.

Eriksson, M.O.G. 2010. Storlommen och smålommen i Sverige - populationsstatus, hotbild och förvaltning. Sveriges Ornitologiska Förening, Stockholm och Svenska LOM-föreningen/Projekt LOM, Göteborg; tillgänglig via http://birdlife.se/sveriges-ornitologiska-forening/fagelskydd/artprojekt/projekt-lom/publikationer-och-rapporter-fran-projekt-lom/

Eriksson, M.O.G. 2014. Projekt Lom 20 år 1994-2013. I: SOF 2014. Fågelåret 2013. Halmstad.

Eriksson, M.O.G. 2015. Försämrad överlevnad av storlommens Gavia arctica ungar - en effekt av förändringar i fiskförekomst, ljusförhållanden eller kvicksilverexponering i häckningssjöarna? Ornis Svecica 25: 131-152.

Eriksson, M.O.G., Dahlgren, T., Holmer, A., Lindberg, P. & Åhlund, M. 2005. Storlommens Gavia arctica häckningsframgång innanför och utanför fågelskyddsområden i sjöarna Fegen och Sottern. Ornis Svecica 15: 212-219.

Eriksson, M.O.G. & Lindberg, P. 2005. Kvicksilverbelastningen hos svenska smålommar Gavia stellata och storlommar Gavia arctica. Ornis Svecica 15: 1-12.

Eriksson, M.O.G. & Paltto, H. 2010. Vattenkemi och fiskbeståndens sammansättning i storlommens Gavia arctica häckningssjöar, samt en jämförelse med smålommens Gavia stellata fiskesjöar. Ornis Svecica 20: 3-10.

Eriksson, M.O.G. & Sundberg, P. 1991. The choice of fishing lakes by the Red-throated Diver Gavia stellata and Black-throated Diver Gavia arctica during the breeding season in southwest Sweden. Bird Study 38: 135-144.

Götmark, F., Neergaard, R. & Åhlund, M. 1989. Nesting ecology and management of the Arctic Loon in Sweden. J. Wildl. Manage. 53: 1025-1031.

Götmark, F., Neergaard, R. & Åhlund, M. 1990. Predation of artificial and real Arctic Loon nests in Sweden. J. Wildl. Manage. 54: 429-432.

Hake, M., Dahlgren, T., Åhlund, M., Lindberg, P., & Eriksson, M.O.G. 2005. The impact of water level fluctuation on the breeding success of the Black-throated Diver Gavia arctica in South-west Sweden. Ornis Fennica 82: 1-12.

Jonsson, L. & Tysse, T. 1992. Lommar. Sveriges Ornitologiska Förening, Stockholm (Vår Fågelvärld, suppl. 15).

Lehtonen, L. 1970. Zur Biologie des Prachttauchers, Gavia a. arctica (L.). Ann. Zool. Fennici 7: 25-60.

Nilsson, S.G. 1977. Adult survival rate of the Black-throated Diver Gavia arctica. Ornis Scandinavica 8: 193-195.

Piper, W.H., Mager, J. & Walcott, C. (2011) Marking loons, making progress. American Scientist 99, issue 3: 220-227

Rydell, J., Ottvall, R., Pettersson, S. & Green, M. 2017. Vindkraftens påverkan på fåglar och fladdermöss. Uppdaterad syntesrapport 2017. Naturvårdsverket Rapport 6470.

Scheuhammer, A.M. & Norris, S.L. 1996. The ecotoxicology of lead shot and lead fishing weights. Ecotoxicology 5: 279-295.

Sjölander, S. 1978. Reproductive behaviour of Black-throated Diver Gavia arctica. Ornis Scandinavica 9: 51-65.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Förf. Mats Eriksson, Frank Götmark 1987. Rev. Mats Eriksson, Frank Götmark 1994. Rev. Jonas Grahn 2015. Rev. Mats Eriksson och Henrik Thurfjell 2017. © ArtDatabanken, SLU 2015-09-27.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Gaviiformes - lomfåglar 
  • Familj
    Gaviidae - lommar 
  • Släkte
    Gavia  
  • Art
    Gavia arctica, (Linnaeus, 1758) - storlom
    Synonymer
    Black-throated Diver
    Colymbus arcticus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Förf. Mats Eriksson, Frank Götmark 1987. Rev. Mats Eriksson, Frank Götmark 1994. Rev. Jonas Grahn 2015. Rev. Mats Eriksson och Henrik Thurfjell 2017. © ArtDatabanken, SLU 2015-09-27.