Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  smålom

Organismgrupp Fåglar Gavia stellata
Smålom Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Smålommen är den minsta av lommarna, 55-65 cm (alltså något större än en gräsand), och med vikt från cirka 1 upp till drygt 2 kg, beroende på bland annat kön och årstid. Liksom övriga lomarter har den en långsträckt, spolformad kropp och fötterna placerade långt bak. Ligger lågt i vattnet varvid den spetsiga näbben oftast hålls snett uppåtriktad. Under häckningstid känner man igen vuxna smålommar på bland annat den ganska enfärgat gråbruna ryggen utan rutmönster, det blygrå på huvudet och halsen samt den brunröda strupen. Ungfåglar och gamla fåglar i vinterdräkt är mer enfärgade, med ljust gråaktig översida och vit-gråvit framsida på halsen. Vingarna är långa och smala, och den flyger med snabba vingslag.
Utbredning
Länsvis förekomst för smålom Observationer i  Sverige för smålom
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige finns smålommen i ett sammanhängande utbredningsområde från Svealand och norröver, och mera sällsynt på Sydsvenska Höglandet. I fjällen häckar den upp till björkskogsregionen och den lågalpina regionen. Det svenska beståndets storlek uppskattas till 1300-1900 par, med en koncentration till Värmland-Bergslagen-Dalarna och mer glesa bestånd norr och söder därom. Lokalt förekommer koloniliknande koncentrationer med flera häckande par på myrar inom några km2 kring fiskrika vatten.

Det europeiska beståndet (exkl. Grönland och Ryssland) beräknas till 7000-13 000 par med huvuddelen i Sverige, Finland, Norge, Skottland och Island. Smålommen har en cirkumpolär utbredning, omfattande de boreala och arktiska delarna av Europa, Asien och Nordamerika.

Över en längre tidsperiod har smålommen minskat i antal i stora delar av utbredningsområdet, både i Europa och i Nordamerika. I södra och mellersta Sverige vittnar ett stort antal namn som "Lomtjärn", "Lomgölen" m.m. om att arten säkerligen var vanligare förr i tiden. Det verkar emellertid som om tillbakagången kan ha avstannat och resultaten från den svenska fågeltaxeringen antyder en ökning sedan omkring 1990 i norra och mellersta Sverige men en fortsatt nedgång i landets södra delar. För Europa (exkl. Ryssland) i sin helhet bedöms trenden ha varit stabil under de senaste årtiondena.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Smålom förekommer i norra och mellersta Sverige söderut till mellersta Dalsland, västra Närke, nordvästra Västmanland och Gästrikland. Häckar dessutom på småländska höglandet samt i angränsande delar av Halland, Västergötland och Östergötland. Arten reproducerar sig i gölar, mindre skogssjöar och fjällsjöar varifrån fåglarna flyger till fiskeplatser i större sjöar eller havet. Antalet reproduktiva individer skattas till 3200 (2600-3800). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen minskar med mer än 5% inom 30 (= 3 generationer) år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat (dikning och rensning i häckningstjärnarnas utlopp, naturlig igenväxning, sviktande födounderlag i en del fiskesjöar, störning) och antalet reproduktiva individer. Det finns mycket som talar för att populationen fortsätter att minska i landets södra och mellersta delar, där det även finns farhågor för att ungproduktionen är för låg för att kompensera för den årliga dödligheten. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten rödlistas som Nära hotad (NT). (C1).
Ekologi
Smålommen livnär sig nästan uteslutande på fisk. Den häckar vid små och oftast fisktomma skogstjärnar och myrgölar, flertalet av dem mindre än 1 ha men mera undantagsvis även vid betydligt större sjöar. Bytesfisk till ungarna hämtas i näringsfattiga klarvattenssjöar, upp till närmare 10 km från häckningsplatsen, i sällsynta fall längre. Smålommen fiskar främst i sjöar med ganska småvuxen lax- eller mörtartad fisk, och i delar av landet tycks den nästan enbart välja fiskevatten med goda bestånd av siklöja. Smålommar som häckar utefter Norrlandskusten fiskar i stor utsträckning i havet.

Häckningstjärnarna har oftast flacka gungflyartade stränder med små gungflyholmar som erbjuder lämpliga boplatser där det är lätt för fåglarna kan hasa sig upp från vattnet samtidigt som de ger skydd mot fyrfota predatorer. Dessutom måste ungarna kunna komma upp på land för att vila under de båda första levnadsveckorna. Många till synes lämpliga häckningsplatser torde ha alltför branta torvstränder för att fåglarna skall kunna ta sig upp på land för att häcka. En nedre gräns i häckningstjärnarna storlek sätts av att lommarna behöver en vattenyta som är tillräckligt stor för start och landning, och om häckningstjärnen är omgiven av skog behövs en större vattenyta än om det är öppen myr runt vattnet. Startsträckan beror på vindförhållandena. Lommarna lyfter alltid mot vinden och vid vindstilla krävs en startsträcka på minst 40 meter. Oftast stiger de ganska flackt och måste cirkla några varv innan de når tillräcklig flyghöjd.

Det är ofta genom sitt kacklande läte under flygturerna mellan häckningstjärnar och fiskevatten som smålommen avslöjar att den häckar i trakten. Bytesfisken, som hämtas en i taget till ungarna, får vara högst cirka 20 cm för att de skall kunna svälja den. Det är inte ovanligt att en av ungarna lyckas få huvuddelen av bytena och därför tillväxer snabbare, medan den andra ungen svälter ihjäl. Under ungarnas första två veckor stannar i regel en av föräldrarna kvar i häckningstjärnen, men när ungarna blivit äldre är ofta båda föräldrafåglarna på fiske. Ungarna kan då gömma sig i växtlighet utefter stränderna och vara mycket svåra att hitta.

Smålommen anländer till häckningsplatserna så snart dessa är helt eller delvis isfria. I mellersta Sverige sker detta i regel i april eller början av maj, i nordligaste Sverige senare. Smålommen häckar för första gången vid tidigast tre års ålder. Äggen läggs i mitten av maj till början av juni i södra och mellersta Sverige, senare längre norrut, och ruvningen pågår under 4-5 veckor. I ungefär 80 % av kullarna läggs två ägg, 20 % ett ägg, medan kullar med tre ägg är mycket ovanliga. Ungarna är flygga efter ungefär sex veckor, och i 30-55 % av ungkullarna överlever båda ungarna till flygg ålder. Det är ganska vanligt med omhäckningar om det första ruvningsförsöket misslyckas, vilket innebär att ruvande smålommar och icke flygga ungar kan påträffas långt fram på sommaren.

Smålommen är en av de mest långlivade svenska fågelarterna: I skotska undersökningar har smålommar återfångats upp till 13 år efter födelseåret, och en svensk smålom innehar det internationella åldersrekordet på 23 år.

Under 20-årsperioden 1994-2013 var häckningsutfallet i landets södra och mellersta delar lägre än i Norrland, med 0,56-0,64 respektive 0,77-0,87 stora ungar per stationärt eller revirhållande par och år. Skillnaden var bland annat kopplad till en bättre överlevnad bland ungarna i Norrland. I större delen av sitt svenska utbredningsområde har häckningsutfallet försämrats sedan mitten av 1990-talet, och det är tveksamt om ungproduktionen på Sydsvenska Höglandet och i artens svenska kärnområde i Svealand har varit tillräcklig för att kompensera för den årliga dödligheten. Det torde i första hand vara händelser under ruvningen som ligger bakom den negativa trenden, vilket leder till antaganden om en förändrad predationsbild.

Smålommen övervintrar nästan uteslutande till havs, och flertalet svenska fåglar har en sydvästlig sträckriktning till övervintringsområden i Skagerack, Kattegatt och Nordsjön, med enstaka återfynd längre söderut. Under vintern är smålommen den vanligaste lommen i västra Europas havsområden. Den verkar övervintra i mer landnära vatten än storlommen, och sällan i områden med över 30 m djup. Koncentrationerna av övervintrande smålommar i södra Östersjön torde i huvudsak avse fåglar med mer östligt belägna häckningsplatser.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Sötvatten
Sötvatten
Brackvatten
Brackvatten
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Sjöar
Sjöar
Småvatten
Småvatten
Hav
Hav
Vattenmassa
Vattenmassa
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Vattendrag
Vattendrag
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· höstlekande siklöja
· höstlekande siklöja
· karpfiskar
· karpfiskar
· laxfiskar
· laxfiskar
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Gaviiformes (lomfåglar), Familj Gaviidae (lommar), Släkte Gavia, Art Gavia stellata (Pontoppidan, 1763) - smålom Synonymer Red-throated Diver, Colymbus Stellatus Pontoppidan, 1763

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Smålom förekommer i norra och mellersta Sverige söderut till mellersta Dalsland, västra Närke, nordvästra Västmanland och Gästrikland. Häckar dessutom på småländska höglandet samt i angränsande delar av Halland, Västergötland och Östergötland. Arten reproducerar sig i gölar, mindre skogssjöar och fjällsjöar varifrån fåglarna flyger till fiskeplatser i större sjöar eller havet. Antalet reproduktiva individer skattas till 3200 (2600-3800). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen minskar med mer än 5% inom 30 (= 3 generationer) år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat (dikning och rensning i häckningstjärnarnas utlopp, naturlig igenväxning, sviktande födounderlag i en del fiskesjöar, störning) och antalet reproduktiva individer. Det finns mycket som talar för att populationen fortsätter att minska i landets södra och mellersta delar, där det även finns farhågor för att ungproduktionen är för låg för att kompensera för den årliga dödligheten. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten rödlistas som Nära hotad (NT). (C1).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II, AEWA, Typisk art i 3160 Myrsjöar (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 7140 Öppna mossar och kärr (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR)), Typisk art i 7310 Aapamyrar (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR)), Typisk art i 7320 Palsmyrar (Alpin region (ALP)), Typisk art i 1110 Sandbankar (Atlantisk marin region (MATL) och Baltisk marin region (MBAL))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Smålommen är den minsta av lommarna, 55-65 cm (alltså något större än en gräsand), och med vikt från cirka 1 upp till drygt 2 kg, beroende på bland annat kön och årstid. Liksom övriga lomarter har den en långsträckt, spolformad kropp och fötterna placerade långt bak. Ligger lågt i vattnet varvid den spetsiga näbben oftast hålls snett uppåtriktad. Under häckningstid känner man igen vuxna smålommar på bland annat den ganska enfärgat gråbruna ryggen utan rutmönster, det blygrå på huvudet och halsen samt den brunröda strupen. Ungfåglar och gamla fåglar i vinterdräkt är mer enfärgade, med ljust gråaktig översida och vit-gråvit framsida på halsen. Vingarna är långa och smala, och den flyger med snabba vingslag.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för smålom

Länsvis förekomst och status för smålom baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för smålom

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige finns smålommen i ett sammanhängande utbredningsområde från Svealand och norröver, och mera sällsynt på Sydsvenska Höglandet. I fjällen häckar den upp till björkskogsregionen och den lågalpina regionen. Det svenska beståndets storlek uppskattas till 1300-1900 par, med en koncentration till Värmland-Bergslagen-Dalarna och mer glesa bestånd norr och söder därom. Lokalt förekommer koloniliknande koncentrationer med flera häckande par på myrar inom några km2 kring fiskrika vatten.

Det europeiska beståndet (exkl. Grönland och Ryssland) beräknas till 7000-13 000 par med huvuddelen i Sverige, Finland, Norge, Skottland och Island. Smålommen har en cirkumpolär utbredning, omfattande de boreala och arktiska delarna av Europa, Asien och Nordamerika.

Över en längre tidsperiod har smålommen minskat i antal i stora delar av utbredningsområdet, både i Europa och i Nordamerika. I södra och mellersta Sverige vittnar ett stort antal namn som "Lomtjärn", "Lomgölen" m.m. om att arten säkerligen var vanligare förr i tiden. Det verkar emellertid som om tillbakagången kan ha avstannat och resultaten från den svenska fågeltaxeringen antyder en ökning sedan omkring 1990 i norra och mellersta Sverige men en fortsatt nedgång i landets södra delar. För Europa (exkl. Ryssland) i sin helhet bedöms trenden ha varit stabil under de senaste årtiondena.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Gaviiformes - lomfåglar 
  • Familj
    Gaviidae - lommar 
  • Släkte
    Gavia  
  • Art
    Gavia stellata(Pontoppidan, 1763) - smålom
    Synonymer
    Red-throated Diver
    Colymbus Stellatus Pontoppidan, 1763

Smålommen livnär sig nästan uteslutande på fisk. Den häckar vid små och oftast fisktomma skogstjärnar och myrgölar, flertalet av dem mindre än 1 ha men mera undantagsvis även vid betydligt större sjöar. Bytesfisk till ungarna hämtas i näringsfattiga klarvattenssjöar, upp till närmare 10 km från häckningsplatsen, i sällsynta fall längre. Smålommen fiskar främst i sjöar med ganska småvuxen lax- eller mörtartad fisk, och i delar av landet tycks den nästan enbart välja fiskevatten med goda bestånd av siklöja. Smålommar som häckar utefter Norrlandskusten fiskar i stor utsträckning i havet.

Häckningstjärnarna har oftast flacka gungflyartade stränder med små gungflyholmar som erbjuder lämpliga boplatser där det är lätt för fåglarna kan hasa sig upp från vattnet samtidigt som de ger skydd mot fyrfota predatorer. Dessutom måste ungarna kunna komma upp på land för att vila under de båda första levnadsveckorna. Många till synes lämpliga häckningsplatser torde ha alltför branta torvstränder för att fåglarna skall kunna ta sig upp på land för att häcka. En nedre gräns i häckningstjärnarna storlek sätts av att lommarna behöver en vattenyta som är tillräckligt stor för start och landning, och om häckningstjärnen är omgiven av skog behövs en större vattenyta än om det är öppen myr runt vattnet. Startsträckan beror på vindförhållandena. Lommarna lyfter alltid mot vinden och vid vindstilla krävs en startsträcka på minst 40 meter. Oftast stiger de ganska flackt och måste cirkla några varv innan de når tillräcklig flyghöjd.

Det är ofta genom sitt kacklande läte under flygturerna mellan häckningstjärnar och fiskevatten som smålommen avslöjar att den häckar i trakten. Bytesfisken, som hämtas en i taget till ungarna, får vara högst cirka 20 cm för att de skall kunna svälja den. Det är inte ovanligt att en av ungarna lyckas få huvuddelen av bytena och därför tillväxer snabbare, medan den andra ungen svälter ihjäl. Under ungarnas första två veckor stannar i regel en av föräldrarna kvar i häckningstjärnen, men när ungarna blivit äldre är ofta båda föräldrafåglarna på fiske. Ungarna kan då gömma sig i växtlighet utefter stränderna och vara mycket svåra att hitta.

Smålommen anländer till häckningsplatserna så snart dessa är helt eller delvis isfria. I mellersta Sverige sker detta i regel i april eller början av maj, i nordligaste Sverige senare. Smålommen häckar för första gången vid tidigast tre års ålder. Äggen läggs i mitten av maj till början av juni i södra och mellersta Sverige, senare längre norrut, och ruvningen pågår under 4-5 veckor. I ungefär 80 % av kullarna läggs två ägg, 20 % ett ägg, medan kullar med tre ägg är mycket ovanliga. Ungarna är flygga efter ungefär sex veckor, och i 30-55 % av ungkullarna överlever båda ungarna till flygg ålder. Det är ganska vanligt med omhäckningar om det första ruvningsförsöket misslyckas, vilket innebär att ruvande smålommar och icke flygga ungar kan påträffas långt fram på sommaren.

Smålommen är en av de mest långlivade svenska fågelarterna: I skotska undersökningar har smålommar återfångats upp till 13 år efter födelseåret, och en svensk smålom innehar det internationella åldersrekordet på 23 år.

Under 20-årsperioden 1994-2013 var häckningsutfallet i landets södra och mellersta delar lägre än i Norrland, med 0,56-0,64 respektive 0,77-0,87 stora ungar per stationärt eller revirhållande par och år. Skillnaden var bland annat kopplad till en bättre överlevnad bland ungarna i Norrland. I större delen av sitt svenska utbredningsområde har häckningsutfallet försämrats sedan mitten av 1990-talet, och det är tveksamt om ungproduktionen på Sydsvenska Höglandet och i artens svenska kärnområde i Svealand har varit tillräcklig för att kompensera för den årliga dödligheten. Det torde i första hand vara händelser under ruvningen som ligger bakom den negativa trenden, vilket leder till antaganden om en förändrad predationsbild.

Smålommen övervintrar nästan uteslutande till havs, och flertalet svenska fåglar har en sydvästlig sträckriktning till övervintringsområden i Skagerack, Kattegatt och Nordsjön, med enstaka återfynd längre söderut. Under vintern är smålommen den vanligaste lommen i västra Europas havsområden. Den verkar övervintra i mer landnära vatten än storlommen, och sällan i områden med över 30 m djup. Koncentrationerna av övervintrande smålommar i södra Östersjön torde i huvudsak avse fåglar med mer östligt belägna häckningsplatser.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark, Sötvatten, Brackvatten

Landskapstyper där arten kan förekomma: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Myrbiotoper, Sjöar, Småvatten, Hav, Vattenmassa

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna strandbiotoper, Vattendrag, Sötvattensstrand

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· höstlekande siklöja - Coregonus albula morphotype albula (Viktig)
· karpfiskar - Cyprinidae (Viktig)
· laxfiskar - Salmonidae (Viktig)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Viktig)
I häckningstjärnarna torde dikning och rensning i utloppet vara ett av de viktigaste hoten. Sänkningen av vattenytan medför att stränder och holmar får kanter eller överhäng som är för branta för att lommen skall kunna ta sig upp till en boplats, och att häckningsöar blir landfasta och lättare tillgängliga för predatorer. Också en dikning, t.ex. för skogsbruksändamål, i närbelägna marker kan påverka vattennivån i smålommens häckningstjärnar, även om inga ingrepp görs vid själva tjärnen eller i utloppet. Den naturliga igenväxningen i småvatten innebär att häckningstjärnar ibland överges för att de helt enkelt blivit för små, och ett ökat nedfall av kväve kan ha medverkat till en ökad igenväxningstakt under senare årtionden.

Smålommen är känslig för störningar under ruvningstiden. Om fåglarna lämnar boet vid besök av människor vid tjärnen ökar bland annat risken för att äggen rövas av rävar, korpar, kråkor och andra predatorer. Däremot kan smålommen vänja sig vid regelbundna störningar från trafikerade vägar eller bostäder i närheten.

I fiskevattnen har försurning under mitten och slutet av 1900-talet medverkat till utglesade bestånd av bytesfisk. I sydvästra Sverige kunde tillbakagången under mitten på 1900-talet bland annat kopplas till försurningsskador i fiskesjöarna. Eftersom smålommen snävt inriktar sitt födosök mot lax- och mörtartad fisk upp till cirka 20 cm, är den mer sårbar än storlommen för de ekologiska förändringarna i sura vatten. Vidare har förhållandevis höga kvicksilverhalter i uppmätts smålomsägg insamlade i södra och mellersta Sverige. På basis av uppgifter om de vattenkemiska förhållandena i ett urval fiskesjöar har man bedömt att kanske 30 % av dem är sårbara för exponering för kvicksilver som via nederbörd har deponerats på land och därefter urlakats till grund- och ytvatten och samtidigt metylerats.

Smålommen är utsatt för en komplicerad hotbild i sina övervintringsområden i marina miljöer. I Nordsjön och Östersjön har stora delar av vinterområdena tagits i anspråk för bl.a. kommersiellt fiske, sjöfart, sandsugning och vindkraftverk; med risk för att lommarna störs och undanträngs från viktiga fiskeområden. Övervintrande smålommar tycks stadigvarande undvika närområdet upptill i varje fall 2 km kring havsbaserade vindkraftverk. Man har bedömt att ungefär 0,5 % av den europeiska vinterpopulationen omkommer i fisknät och att ytterligare upptill 0,1 % till följd av oljeskador.

Påverkan
  • Händelser utanför Sverige (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Försurning (Stor negativ effekt)
  • Vattenreglering (Viss negativ effekt)
  • Fiske (Stor negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Stor negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
  • Miljögifter (Stor negativ effekt)
Fågelskyddsarbetet för smålommen måste ske i ett landskapsperspektiv som beaktar både häckningstjärnar och fiskesjöar inom ett pendelavstånd på upptill ungefär 10 km.

I häckningstjärnarna och omgivande våtmarker är begränsning av dikningar och liknande ingrepp en av de mest effektiva faunavårdsåtgärderna. Vidare bör man undvika utplanteringar av fisk i häckningsvattnen, inte enbart för risken för att smålommen störs, utan också med hänsyn till de allmänt stora naturvårdsvärden som den unika evertebratfaunan i vissa naturligt fisktomma vatten representerar. I fiskevattnen är kalkning viktig, i den mån fiskesjöarna är påverkade av försurning, och smålommens fiskesjöar bör prioriteras vid beslut om fortsatta kalkningsinsatser. Däremot bör man undvika att kalka i smålommens häckningstjärnar, eftersom vi inte vet hur strandvegetation och boplatser påverkas.

Det finns en dynamik i smålommens val av häckningstjärnar, där tjärnar kan överges under ett antal år för att sedan återkoloniseras. Det är därför viktigt att bedömningar av smålommens förekomst i ett område görs på ett underlag som omfattar fler år än någon enstaka häckningssäsong.

Smålommen tillhör de fågelarter som bedömts vara sårbara för utbyggnaden av vindkraft, i första hand med avseende på farhågor för att lommarnas kanske undviker häckningsplatser i närområdet kring vindkraftverk, men underlaget för mer definitiva bedömningar är litet. Tills vidare gäller rekommendationen att man bör undvika att bygga vindkraftverk inom ett avstånd av 1 km kring häckningsplatserna och i flygstråken mellan häckningstjärnar och fiskevatten. Eftersom vi saknar underlag för säkrare bedömningar om hur lommen kan påverkas är det viktigt att kontrollprogram efter att vindkraftverk har tagits i drift utförs med en konsekvent och transparent metodik, och gärna den som tillämpas inom Projekt Lom, så att man erhåller jämförbara resultat och på sikt ett underlag för bättre riktlinjer.

Vi behöver bättre kunskap om anledningarna till att ungproduktionen har försämrats inom huvuddelen av det svenska smålomsbeståndet sedan mitten av 1990-talet; bland annat om en ändrad predationsbild kan ha medverkat.

Vi behöver också bättre förståelse om frågor kopplade till exponering för kvicksilver via födointaget; mot bakgrund av att smålommen befinner sig i toppen av en akvatisk näringskedja, i kombination med uppgifter om högt kvicksilverinnehåll i äggen och att många fiskesjöar har bedömts vara sårbara för exponering av kvicksilver.

Smålommen är en långlivad art med låg årlig reproduktion, och det kan därför ta lång tid innan en förändring i ungproduktionen kan avläsas som trender i beståndets storlek. Därför behövs både årliga uppföljningar av häckningsutfallet och den övervakning som sker inom Svensk Fågeltaxering. Det vore också värdefullt om de frivilliga och ideella inventeringsinsatser som sedan 1994 samordnats inom Projekt Lom (som sedan 2015 är en arbetsgrupp inom Sveriges Ornitologiska Förening - BirdLife Sverige) kan organiseras mera permanent och långsiktigt.
NO: Smålom, DK: Rødstrupet lom, FI: Kaakkuri, D: Sterntaucher, GB: Red-throated Diver, Red-throated Loon.
Smålommen ingår i Bernkonventionens förteckning över "strängt skyddade djurarter" och bland de "arter för vilka bl.a. särskilda skyddsområden skall upprättas" enligt EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 2009/147/EC). Den är även förtecknad i Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter) samt AEWA (African-Euroasian Waterbird Agreement). Smålommen är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

BirdLife International. 2015. Gavia stellata. The IUCN Red List of Threatened Species 2015: e.T22697829A60168888. Nedladdad 22 april 2017; [http://www.iucnredlist.org/details/22697829/1].

Dahlén, B. & Eriksson, M.O.G. 2002. Smålommens Gavia stellata häckningsframgång i artens svenska kärnområde. Ornis Svecica 12: 1-33.

Dahlén, B. & Eriksson, M.O.G. 2016. Skiljer sig häckningsutfallet mellan ensam- och kolonihäckande smålommar Gavia stellata i artens svenska kärnområde? Ornis Svecica 26: 135-148 (på engelska, sammanfattning på svenska).

Dierscke, V., Exo, K-M., Mendel, B. & Garthe, S. 2012. Gefärdung von Sterntaucher Gavia stellata und Prachttaucher G. arctica in Brut-, Zug- und Überwinterungsgebieten - eine Übersicht mit Schwerpunkt auf den deutschen Meeresgebiten. Vogelwelt 133: 163-194.

Eriksson, M.O.G. 1994. Susceptibility to freshwater acidification by two species of loon: Red-throated Loon Gavia stellata and Arctic Loon Gavia arctica. Hydrobiologia 279/280: 439-444.

Eriksson, M.O.G. 2006. Smålommens Gavia stellata häckningsframgång i relation till vattenkemi och fiskbeståndens sammansättning i olika fiskevatten. Ornis Svecica 16: 211-231.

Eriksson, M.O.G. 2010. Storlommen och smålommen i Sverige - populationsstatus, hotbild och förvaltning. Sveriges Ornitologiska Förening, Stockholm och Svenska LOM-föreningen/Projekt LOM, Göteborg; tillgänglig via http://birdlife.se/sveriges-ornitologiska-forening/fagelskydd/artprojekt/projekt-lom/publikationer-och-rapporter-fran-projekt-lom/

Eriksson, M.O.G. 2014. Projekt Lom 20 år 1994-2013. I: SOF 2014. Fågelåret 2013. Halmstad.

Eriksson, M.O.G., Arvidsson, B.L. & Johansson, I. 1988. Habitatkaraktärer i häckningssjöar för smålom Gavia stellata i sydvästra Sverige. Vår Fågelvärld 47: 122-132.

Eriksson, M.O.G., Blomqvist, D., Hake, M. & Johansson, O.G. 1990. Parental feeding in the Red-throated Diver Gavia stellata. Ibis 132: 1-13.

Eriksson, M.O.G. & Lindberg, P. 2005. Kvicksilverbelastningen hos svenska smålommar Gavia stellata och storlommar Gavia arctica. Ornis Svecica 15: 1-12.

Eriksson, M.O.G. & Paltto, H. 2010. Vattenkemi och fiskbeståndens sammansättning i storlommens Gavia arctica häckningssjöar, samt en jämförelse med smålommens Gavia stellata fiskesjöar. Ornis Svecica 20: 3-10.

Eriksson, M.O.G. & Sundberg, P. 1991. The choice of fishing lakes by Red-throated Diver Gavia stellata and Black-throated Diver G. arctica during the breeding season in South-west Sweden. Bird Study 38: 135-144.

Eriksson, M.O.G. & Åhlund, M. 2013 Dynamiken i smålommens Gavia stellata val av häckningslokaler - övergivande, ny- och återetableringar. Ornis Svecica 23: 130-142

Gomersall, C.H. 1986. Breeding performance of the red-throated diver Gavia stellata in Shetland. Holarctic Ecology 9: 277-284.

Hemmingsson, E. & Eriksson, M.O.G. 2002. Ringing of Red-throated Diver Gavia stellata and Black-throated Diver Gavia arctica in Sweden. Wetlands International Diver/Loon Specialist Group Newsletter 4: 8-13; tillgänglig via http://birdlife.se/sveriges-ornitologiska-forening/fagelskydd/artprojekt/projekt-lom/publikationer-och-rapporter-fran-projekt-lom/

Jonsson, L. & Tysse, T. 1992. Lommar. Sveriges Ornitologiska Förening, Stockholm (Vår Fågelvärld, suppl. 15).

Norberg, R.Å. & Norberg, U.M. 1971. Take-off, landing, and flight speed during fishing flights of Gavia stellata (Pont.). Ornis Scandinavica 2: 55-67.

Norberg, R.Å. & Norberg, U.M. 1976. Size of fish carried by flying red-throated divers, Gavia stellata (Pont.), to nearly fledged young in nesting tarn. Ornis Fennica 53: 92-95.

Okill, J.D. 1992. Natal dispersal and breeding site fidelity of Red-throated Diver Gavia stellata in Shetland. Ringing & Migration 13: 57-58.

Peterson, I.K. Nielsen, R.D. & Mackenzie, M.L. 2014. Post-construction evaluation of bird abundances and distribution in the Horns Rev 2 offshore wind farm area, 2011 and 2012. - Rapport utförd på uppdrag av DONG Energy, Aarhus University, DCE - Danish Centre of Environment and Energy

Rydell, J., Ottvall, R., Pettersson, S. & Green, M. 2017. Vindkraftens påverkan på fåglar och fladdermöss. Uppdaterad syntesrapport 2017. Naturvårdsverket Rapport 6470.

Skyllberg, U., Lessman, J. & Hansson, P. 1997. Häckningsmiljöns betydelse för häckningsframgången hos havsfiskande smålom Gavia stellata i Västerbotten. Ornis Svecica 9: 107-120.

Zydelis, R., Small, C. & French, G. 2013. The incidental catch of seabirds in gillnet fisheries: A global overview. Biological Conservation 162: 76-88.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Mats Eriksson, Börje Dahlén, Mikael Hake & Peter Lindberg 2001. Rev. Mats Eriksson 2005, 2010 2017 © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Gaviiformes - lomfåglar 
  • Familj
    Gaviidae - lommar 
  • Släkte
    Gavia  
  • Art
    Gavia stellata, (Pontoppidan, 1763) - smålom
    Synonymer
    Red-throated Diver
    Colymbus Stellatus Pontoppidan, 1763
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Mats Eriksson, Börje Dahlén, Mikael Hake & Peter Lindberg 2001. Rev. Mats Eriksson 2005, 2010 2017 © ArtDatabanken, SLU 2010.