Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
  Minimera
 Minimera
Hem  järv
 Lägg till mitt urval

Organismgrupp Däggdjur Gulo gulo
Järv Däggdjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Järven är ett medelstort rovdjur. Den är kraftigt byggd och har ett litet huvud med små öron, korta ben med mycket stora tassar och en tjock, yvig svans. Färgen kan variera något, men är oftast mörkt brun med ljusare teckningar i pannan och en bred ljus rand som löper längs sidan upp på svansen. Vikten hos vuxna honor varierar mellan 9 och 11 kg och hanar mellan 14-16 kg.
Utbredning
Länsvis förekomst för järv Observationer i Sverige för järv
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Järven är cirkumpolär och uppträder i fjällområden och den nordligare delen av taigan i Europa, Asien och Nordamerika. Tyngdpunkten i utbredningen i Skandinavien ligger i fjällområdet och vid mitten av 1900-talet var stammen nästan helt undanträngd till Norrbottens fjällvärld. Utbredningen i Skandinavien var dock betydligt större före 1850, men järven - i motsats till varg, björn och lodjur - har aldrig haft någon fast förekomst i södra och mellersta Sverige. Ytterst sällan företar järvar långvandringar ner i mellansvenska bygder. Järven, likaväl som vargen, har jagats hårt och det utbetalades statliga skottpengar för järv fram till fridlysningen 1969. De sista åren dessförinnan steg avskjutningssiffrorna kraftigt. Efter fredningen repade sig stammen långsamt och under 1970- och 80-talen återetablerade den sig i gamla trakter i såväl Jämtlands som Västerbottens län. Sedan 1996 inventeras järvstammen årligen. Stammen har fortfarande sina starkaste fästen i delar av Norrbottens fjällvärld. Söder därom blir förekomsten glesare ner till Dalarna. Under 1990-talet konstaterades den första förekomsten i sen tid av järv i skogslandet i gränstrakterna mellan Hälsingland och Medelpad. Det finns nu tydliga tecken på att antalet järvar i skogslandet ökar från Dalarna och norröver. Under åren 1996-2012 har antalet föryngringar i landet ökat. Åren 2008-2012 har antalet varierat mellan 85 och 118. Av dessa har mellan 32 och 45 procent bedömts som sannolika föryngringar. Totalpopulationen i Sverige beräknas till ca 750 djur. Först under de senaste åren har järvstammen nått det av riksdagen fastställda nationella etappmålet på 90 årliga föryngringar i landet, såvida även sannolika föryngringar medräknas.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Järv förekommer i fjällen och fjällnära områden samt på flera platser i Norrlands inland. Sverige delar populationen med Norge och därmed ökar livskraften för delpopulationerna i respektive land. Dock är delpopulationerna i nordligaste Norge och i sydvästra Norge genetiskt väl differentierade, vilket visar på ett begränsat genutbyte mellan dessa och den gemensamma norsk-svenska populationen. Antalet reproduktiva individer skattas till 400 (325-490). I medeltal uppgick den totala Skandinaviska populationen till 1060 individer 2010-2013, varav drygt 700 i Sverige. Andelen könsmogna av dessa är 50-60 %, dvs. cirka 580 i Skandinavien varav cirka 400 i Sverige. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. AOO = 200 revir x 150 km2. Populationen är ökande. Även utbredningsområdet ökar. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Järven är ett solitärt (ensamlevande) däggdjur. Den lever i vårt land nästan uteslutande i områden med renskötsel och renen tycks även i ett historiskt perspektiv ha varit det viktigaste bytesdjuret. Järven är en medelmåttig renjägare, som är beroende av gynnsamma förhållanden för framgångsrik jakt. Sådana förhållanden är exempelvis bärande skare för järven, men inte för bytesdjuret. Vid sådana tillfällen händer det att den dödar flera renar, som den sedan lever av under lång tid. Den styckar och gömmer undan delar av kadavret i klipphålor, i snö eller i kallkällor. Dessa köttgömmor kan nyttjas under en hel vinter, liksom kadaver som dödats av andra rovdjursarter eller dött av andra orsaker. Järven är en snyltare efter såväl lodjurets som vargens måltider. Järvens födoval under vintern är väl beskriven. Ren dominerar, men även hare, räv, älg och skogsfågel förekommer. Järven förefaller inte att vara selektiv i predationen på ren. Möjligen är kalvar underrepresenterade vintertid, vilket i så fall talar för att vuxna djur (tyngre renar) är mer utsatta för predation då snöförhållandena gynnar järven. Älgen är det viktigaste födoslaget i skogslandet, åtminstone höst och vinter. Tillgång på föda i form av älgslaktrester och kadaver kan ha stor betydelse för järvstammens fortsatta etablering och utveckling i skogslandet. Älgslaktplatser besöks rutinmässigt. Järven är starkt revirhävdande och båda könen försvarar reviren mot artfränder. Ynglande honors revir uppgår till närmare 2 kvadratmil medan en hanjärvs revir är mångdubbelt större (6-8 kvadratmil) och överlappar flera honors. Parningstiden är utsträckt under hela perioden april-augusti. Järven har fördröjd fosterutveckling, vilket innebär att äggen implanteras först vid årsskiftet. Ungarna föds i februari-mars. Lyan ligger i en snödriva i en fjällbrant eller i blockmark i skogen. En järvhona föder sin första kull först vid 3-4 års ålder. Därefter föder hon ungar som regel bara vartannat år. Honan ensam har vårdnaden om ungarna. Första tiden ger hon dem di, varefter hon bär hem bytesrester till ungarna i lyan. Kullen består av 1-4 ungar och honan och ungarna lämnar lyan i månadsskiftet april-maj. Ungarna följer honan till fram på hösten, då de blir självständiga. I områden med en tätare järvstam utvandrar ungdjuren. Hanarna flyttar längre än honorna, som i vissa fall kan stanna och överta sin mors revir. Vilda järvar kan bli 6-10 år gamla.
Landskapstyper
Skog
Skog
Fjäll
Fjäll
Förekommer
Viktig
Biotoper
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Vattendrag
Vattendrag
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· skogshare
· skogshare
· tamren
· tamren
Efterlämningar av djur
Efterlämningar av djur
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Mammalia (däggdjur), Ordning Carnivora (rovdjur), Familj Mustelidae (mårddjur), Släkte Gulo, Art Gulo gulo (Linnaeus, 1758) - järv Synonymer Mustela gulo Linnaeus, 1758

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Järv förekommer i fjällen och fjällnära områden samt på flera platser i Norrlands inland. Sverige delar populationen med Norge och därmed ökar livskraften för delpopulationerna i respektive land. Dock är delpopulationerna i nordligaste Norge och i sydvästra Norge genetiskt väl differentierade, vilket visar på ett begränsat genutbyte mellan dessa och den gemensamma norsk-svenska populationen. Antalet reproduktiva individer skattas till 400 (325-490). I medeltal uppgick den totala Skandinaviska populationen till 1060 individer 2010-2013, varav drygt 700 i Sverige. Andelen könsmogna av dessa är 50-60 %, dvs. cirka 580 i Skandinavien varav cirka 400 i Sverige. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. AOO = 200 revir x 150 km2. Populationen är ökande. Även utbredningsområdet ökar. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Habitatdirektivets bilaga 2 (Prioriterad art), Bernkonventionens bilaga II
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 4, 5. Bestämmelsen gäller hela landet
Åtgärdsprogram Avslutat
Järven är ett medelstort rovdjur. Den är kraftigt byggd och har ett litet huvud med små öron, korta ben med mycket stora tassar och en tjock, yvig svans. Färgen kan variera något, men är oftast mörkt brun med ljusare teckningar i pannan och en bred ljus rand som löper längs sidan upp på svansen. Vikten hos vuxna honor varierar mellan 9 och 11 kg och hanar mellan 14-16 kg.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för järv

Länsvis förekomst och status för järv baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i Sverige för järv

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Järven är cirkumpolär och uppträder i fjällområden och den nordligare delen av taigan i Europa, Asien och Nordamerika. Tyngdpunkten i utbredningen i Skandinavien ligger i fjällområdet och vid mitten av 1900-talet var stammen nästan helt undanträngd till Norrbottens fjällvärld. Utbredningen i Skandinavien var dock betydligt större före 1850, men järven - i motsats till varg, björn och lodjur - har aldrig haft någon fast förekomst i södra och mellersta Sverige. Ytterst sällan företar järvar långvandringar ner i mellansvenska bygder. Järven, likaväl som vargen, har jagats hårt och det utbetalades statliga skottpengar för järv fram till fridlysningen 1969. De sista åren dessförinnan steg avskjutningssiffrorna kraftigt. Efter fredningen repade sig stammen långsamt och under 1970- och 80-talen återetablerade den sig i gamla trakter i såväl Jämtlands som Västerbottens län. Sedan 1996 inventeras järvstammen årligen. Stammen har fortfarande sina starkaste fästen i delar av Norrbottens fjällvärld. Söder därom blir förekomsten glesare ner till Dalarna. Under 1990-talet konstaterades den första förekomsten i sen tid av järv i skogslandet i gränstrakterna mellan Hälsingland och Medelpad. Det finns nu tydliga tecken på att antalet järvar i skogslandet ökar från Dalarna och norröver. Under åren 1996-2012 har antalet föryngringar i landet ökat. Åren 2008-2012 har antalet varierat mellan 85 och 118. Av dessa har mellan 32 och 45 procent bedömts som sannolika föryngringar. Totalpopulationen i Sverige beräknas till ca 750 djur. Först under de senaste åren har järvstammen nått det av riksdagen fastställda nationella etappmålet på 90 årliga föryngringar i landet, såvida även sannolika föryngringar medräknas.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Synapsida - synapsider 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Infraklass
    Placentalia - högre däggdjur 
  • Ranglös
    Boreoeutheria  
  • Överordning
    Laurasiatheria  
  • Ordning
    Carnivora - rovdjur 
  • Underordning
    Caniformia - hundartade rovdjur 
  • Familj
    Mustelidae - mårddjur 
  • Släkte
    Gulo  
  • Art
    Gulo gulo(Linnaeus, 1758) - järv
    Synonymer
    Mustela gulo Linnaeus, 1758

Järven är ett solitärt (ensamlevande) däggdjur. Den lever i vårt land nästan uteslutande i områden med renskötsel och renen tycks även i ett historiskt perspektiv ha varit det viktigaste bytesdjuret. Järven är en medelmåttig renjägare, som är beroende av gynnsamma förhållanden för framgångsrik jakt. Sådana förhållanden är exempelvis bärande skare för järven, men inte för bytesdjuret. Vid sådana tillfällen händer det att den dödar flera renar, som den sedan lever av under lång tid. Den styckar och gömmer undan delar av kadavret i klipphålor, i snö eller i kallkällor. Dessa köttgömmor kan nyttjas under en hel vinter, liksom kadaver som dödats av andra rovdjursarter eller dött av andra orsaker. Järven är en snyltare efter såväl lodjurets som vargens måltider. Järvens födoval under vintern är väl beskriven. Ren dominerar, men även hare, räv, älg och skogsfågel förekommer. Järven förefaller inte att vara selektiv i predationen på ren. Möjligen är kalvar underrepresenterade vintertid, vilket i så fall talar för att vuxna djur (tyngre renar) är mer utsatta för predation då snöförhållandena gynnar järven. Älgen är det viktigaste födoslaget i skogslandet, åtminstone höst och vinter. Tillgång på föda i form av älgslaktrester och kadaver kan ha stor betydelse för järvstammens fortsatta etablering och utveckling i skogslandet. Älgslaktplatser besöks rutinmässigt. Järven är starkt revirhävdande och båda könen försvarar reviren mot artfränder. Ynglande honors revir uppgår till närmare 2 kvadratmil medan en hanjärvs revir är mångdubbelt större (6-8 kvadratmil) och överlappar flera honors. Parningstiden är utsträckt under hela perioden april-augusti. Järven har fördröjd fosterutveckling, vilket innebär att äggen implanteras först vid årsskiftet. Ungarna föds i februari-mars. Lyan ligger i en snödriva i en fjällbrant eller i blockmark i skogen. En järvhona föder sin första kull först vid 3-4 års ålder. Därefter föder hon ungar som regel bara vartannat år. Honan ensam har vårdnaden om ungarna. Första tiden ger hon dem di, varefter hon bär hem bytesrester till ungarna i lyan. Kullen består av 1-4 ungar och honan och ungarna lämnar lyan i månadsskiftet april-maj. Ungarna följer honan till fram på hösten, då de blir självständiga. I områden med en tätare järvstam utvandrar ungdjuren. Hanarna flyttar längre än honorna, som i vissa fall kan stanna och överta sin mors revir. Vilda järvar kan bli 6-10 år gamla.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Fjäll

Biotoper som är viktiga för arten: Fjällbiotoper, Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Lövskog, Triviallövskog, Öppna gräsmarker, Myrbiotoper, Vattendrag

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· skogshare - Lepus timidus (Viktig)
· tamren - Rangifer tarandus tarandus, domestic form (Viktig)
Efterlämningar av djur (Viktig)
I vårt land förekommer ingen känd predation på arten annat än från artfränder. Det förekommer att järvar dödar ungar, som inte är deras egna. Ungdjur av båda könen kan bli dödade av andra järvar, då de försöker etablera egna revir. Brist på föda vintertid kan även vara en orsak till att överlevnaden hos unga järvar är låg. Järven är tyvärr fortfarande utsatt för illegal jakt. Särskilt förödande är den illegala jakten som förekommer vid lyorna under vårvintern och som då riktas mot de värdefullaste järvarna, dvs. könsmogna honor. Illegal jakt rapporteras i flera fall årligen, varvid ofta snöskoter använts.

Påverkan
  • Minskning av relaterad art (Viss negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Viss negativ effekt)
  • Jakt/insamling (Stor negativ effekt)
Järven är som de övriga stora rovdjuren fredade i landet, vilket innebär att den jakt som tillåts sker med stöd av undantagsregler i vår lagstiftning. År 2010 infördes ökad jakt på järv liksom för de övriga stora rovdjuren björn, varg och lodjur, som en av flera åtgärder i den reviderade rovdjurspolitiken, som enligt regeringens bedömning bl.a. ska resultera i en ökad acceptans för de stora rovdjuren. Järv orsakar normalt inte skador på vare sig får eller hundar i Sverige. I renskötselområdet utgår ersättning för järvförekomst oberoende av om renar dödas eller inte. År 2011 utbetalades det närmare 30 miljoner kronor till landets samebyar för förekomst av järv. Ökad bevakning och tillsyn, samt stor restriktivitet beträffande jakt måste gälla så länge populationen inte är långsiktigt tryggad. Forskning beträffande järvens biologi, födoval, samspel med andra rovdjur bör ges hög prioritet. Järvens förekomst och habitatkrav i skogslandet bör också uppmärksammas bättre och följas.

Åtgärdsprogram Avslutat
Utländska namn - NO: Jerv, DK: Jaerv, FI: Ahma, GB: Wolverine. Järven tillhör statens vilt enligt 33 § jaktförordningen, vilket innebär att ett djur som påträffas dött eller som dödas ska tillfalla staten och upphittaren är skyldig att anmäla fyndet till polisen.

Aronsson, M. & Persson, J. 2012. Järv i skogslandet. Rapport till WWF. http://www.wolverineproject.se/uploads/1/3/9/2/13929225/2012_aronssonjrv_i_skogslandet1-38.pdf

Bianci, V. & Harestad, A.S. 1990. Home range and habitat use of wolverines Gulo gulo in Yukon, Canada. Holarct. Ecol. 13: 195-200.

Bjärvall, A. & Ullström, S. 2010. Däggdjur i Sverige. Bonnier Fakta.

Bjärvall, A. & Franzén, R. 1975. Snöskotern och den olagliga jakten. Stencil. Statens Naturvårdsverk.

Bjärvall, A., Franzén, R. & Nilsson, E. 1978. Järven - enstöring i norr. Forskning och Framsteg 13: 1.

Bjärvall, A., Franzén, R., Nordkvist, M. & Åhman, G. 1990. Renar och rovdjur. Rovdjurens effekter på rennäringen. Naturvårdsverkets förlag.

Bjärvall, A. & Lindström, D. 1991. Vinterns däggdjur och fåglar i fjällvärlden. Naturvårdsverket. Rapport 3919.

Brottsförebyggande rådet, BRÅ. 2007. Illegal jakt på stora rovdjur - Konflikt i laglöst land. Rapport 2007:22.

Danell, A. 2012. Resultat från inventeringar av järv i Sverige 2012. Viltskadecernter. Rapport 2012-7.

Flagstad, Ö., Hedmark, E., Landa, A., Brøseth, H., Persson, J., Andersen, R., Segerström, P. & Ellegren, H. 2004. Colonization history and non-invasive monitoring of a re-established wolverine (Gulo gulo) population. Conservation Biology 18(3): 1-13.

Flagstad, Ø., Tovmo, M., Balstad, T., Johansson, M., Syslak, L., Eriksen, L.B., Hagen, M., Søgaard, C.D., Ellegren, H. & Brøseth, H. 2012. DNA-basert overvåking av den skandinaviske jervbestanden 2008-2011. - NINA Rapport 843. 30 pp. Trondheim.Haglund, B. 1966. De stora rovdjurens vintervanor. Viltrevy 4(3): 81-310.

Hedmark, E., Flagstad, Ö, Segerström, P., Persson, J., Landa, A., Andersen, R., & Ellegren, H. 2004. DNA-based individual and sex identification from wolverine (Gulo gulo) faeces and urine. Conservation Genetics 5: 405-410.

Hornocker, M.G. & Hash, H.S. 1981. Ecology of the wolverine in northwestern Montana. Can. J. Zool. 59: 1286-1301.

Iversen, J.A. 1972. Basal metabolic rate of wolverines during growth. Norwegian J. Zool. 20: 317-322.

Koehler, G.M., Hornocker, M.G. & Hash, H.S. 1980. Wolverine marking behaviour. Can Field-Nat. 94: 339-341.

Krott, P. 1982. Der Vielfrass (Gulo gulo Linnaeus 1758) im Ökosystem. Säugetierk. Mitt. 30: 136-150.

Kurtén, B. 1970. The Neogene wolverine Plesiogulo and the origin of Gulo (Carnivora, Mammalia). Acta Zool. Fenn. 131: 1-22.

Landa, A., Franzen, R., Bø, T., Tufto, J., Linden, M. & Swenson, J. E. 1998. Wolverines in Scandinavia: minimum population size and distribution in 1996. Wildlife Biology 4: 159-168.

Landa, A., Strand, O., Linnell, J. & Skogland T. 1998. Home-range sizes and altitude selection for arctic foxes and wolverines in an alpine environment. Canadian Journal of Zoology 76: 448-457.

Landa, A., Tufto, J., Andersen, R. & Persson, J. 2001. Jerv i Skandinavia. Aktive ynglehi hos jerv som bestandsestimator basert på nye data om alder for førsta yngling. NINA-notat. Norsk Institutt for Naturforskning. Trondheim.

Landa, A., Linnell, J., Linden, M., Swenson, J.E., Røskaft, E. & Moksnes, A. 2000. Conservation of Scandinavian wolverines in ecological and political landscapes. I: Griffiths, H.I. (red.). Mustelids in a modern world, Management and conservation aspects of small carnivore: human interactions. s. 1-20.

Lönnberg, E. 1936. Bidrag till järvens historia i Sverige. K. Svenska Vetenskapsakademiens skrifter i naturskyddsärenden, Nr 32.

Magoun, A.J. & Valkenburg, P. 1983. Breeding behaviour of free-ranging Wolverines (Gulo gulo). Acta Zool. Fenn. 174: 175-177.

Mattisson, J., Andrén, H., Persson, J. & Segerström, P. 2011. Influence of intraguild interactions on resource use by wolverines and Eurasian lynx. Journal of Mammalogy 92 (6): 1321-1330.

Mattisson J., Persson J., Andren H., Segerström P. 2011. Temporal and spatial interactions between an obligate predator, the Eurasian lynx (Lynx lynx) and a facultative scavenger, the wolverine (Gulo gulo) Canadian Journal of Zoology vol. 89 nr 2 79-89

Mehrer, C.F. 1976. Gestation period in the wolverine, Gulo gulo. J. Mammal. 57: 570.

Myrberget, S. & Sörumgård, R. 1979. Time of birth and litter size in wolverines. Fauna 32: 9-13.

Naturvårdsverket. 1991. Förslag till nytt ersättningssystem för rovdjursdödade renar. Rapport 3899.

Naturvårdsverket. 1993. Rovdjursinventering i Norrbottens fjällvärld 1989-1992 samt förslag till fortsatt inventeringsverksamhet. Stockholm.

Naturvårdsverket. 2012. Rovdjursforum. Databas.

Nordkalottens miljøråd. 1993. Bjørn, gaupe, jerv, og ulv på Nordkalotten. Rapport nr 30.

Nordkalottens miljøråd. 1994. Forslag till samordnad bestandsovervåkning av bjørn, gaupe, jerv, og ulv på Nordkalotten. Rapport nr 34.

Odden, J., Mattisson, J., Rauset, G.R., Linell, J.D.C., Persson, J., Segerström, P. & Andrén, H. 2010. Er skadefelling av gaupe og jerv selektiv? NINA Rapport 601. 20 s.

Persson, J. 2003. Population ecology of Scandinavian wolverines. Ph. D. thesis. Swedish University of Agricultural Sciences, Umeå, Sweden.

Persson, J., Willebrand, T., Landa, A., Andersen, R. & Segerström, P. 2003. The role of intraspecific predation in the survival of juvenile wolverines Gulo gulo. Wildlife Biology 9: 21-28.

Persson J., Ericsson G., Segerström P. 2009. Human caused mortality in the endangered Scandinavian wolverine population. Biological Conservation vol 142: 325-331

Persson, J., & Brøseth, H. 2011. Järv i Skandinavien - status och utbredning 1996-2010 (pp. 1-44). NINA Rapport 732. Trondheim.

Persson, J., Rauset, G.R., Segerström, P. & Andrén, H. 2011. Dödlighet och illegal jakt på järv i Sverige. Rapport till WWF. Grimsö forskningsstation.

Pulliainen, E. & Ovaskainen, P. 1975. Territory marking by a wolverine (Gulo gulo L.) in Northeastern Lapland. Ann. Zool. Fenn. 12: 268-270.

Regeringen, 2000. Sammanhållen rovdjurspolitik. Proposition 2000/01: 57.

Regeringen, 2009. En ny rovdjursförvaltning. Proposition 2008/09: 210.

Riksdagen, 2001. Sammanhållen rovdjurspolitik. Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2000/01: MJU9.

Saether, B.-E., Engen, S., Persson, J., Brøseth, H., Landa, A. & Willebrand, T. (In press). Management strategies for the Scandinavian wolverine: practical application of stochastic models in Population Viability Analysis. Journal of Wildlife Management.

Vangen, K.M., Persson, J. Landa, A. Andersen, R. & Segerström, P. 2001. Characteristics of dispersal in wolverines. Canadian Journal of Zoology 79: 1641-1649.

Östergren, A., Asheim, M., Bergström, M-R., Fangel, K., Franzen, R., Kjørstad, M. & Nieminen, M. 2001. Järv, lodjur, varg och björn på Nordkalotten 1992-2000. Nordkalottrådets rapportserie. Nr 54.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Robert Franzén 1991. Rev. Robert Franzén 1994, Lena Berg 2002, Henrik Andrén 2005, Robert Franzén 2006, 2010, 2012 © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Synapsida - synapsider 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Infraklass
    Placentalia - högre däggdjur 
  • Ranglös
    Boreoeutheria  
  • Överordning
    Laurasiatheria  
  • Ordning
    Carnivora - rovdjur 
  • Underordning
    Caniformia - hundartade rovdjur 
  • Familj
    Mustelidae - mårddjur 
  • Släkte
    Gulo  
  • Art
    Gulo gulo, (Linnaeus, 1758) - järv
    Synonymer
    Mustela gulo Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Robert Franzén 1991. Rev. Robert Franzén 1994, Lena Berg 2002, Henrik Andrén 2005, Robert Franzén 2006, 2010, 2012 © ArtDatabanken, SLU 2010.