Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  utter

Organismgrupp Däggdjur Lutra lutra
Utter Däggdjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En vuxen utter är mellan 90 och 120 cm lång, inklusive svansen, och väger normalt mellan 5 och 10 kg. Som hos de flesta mårddjur är hanen större än honan. Uttern har en spolformad kropp med korta ben, kraftig svans och simhud mellan tårna. Färgteckningen är övervägande mörkbrun med undantag av buk och hals som är ljusare grå. Öronen är små och uttern har rikligt med morrhår kring nosen som används vid födosök. Den största förväxlingsrisken finns mellan utter och mink eller bäver. Minken har ett likartat utseende som uttern men är betydligt mindre i storlek (längd 30-47 cm och vikt 0,4-1,8 kg). Dessutom saknar minken det ljusare partiet på buk och hals utan har möjligen endast en liten ljusare fläck på halsen. Bävern är inte lik uttern till utseendet men är också vattenlevande vilket gör att de ofta förväxlas med varandra.
Utbredning
Länsvis förekomst för utter Observationer i  Sverige för utter
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Fram till början av 1950-talet fanns det regelbunden förekomst av utter utmed kusterna samt vid sjöar och vattendrag i hela Sverige med undantag av Gotland. Sedan började arten drastiskt att minska i både antal och utbredning. En likartad trend konstaterades även från flera andra länder i Europa. Uttern har en vidsträckt utbredning som sträcker sig från Europa till Asien och Nordvästafrika. I de mest industrialiserade delarna av Europa är uttern emellertid fortfarande utrotad eller förekommer mycket sparsamt. En inventering som utfördes i Sverige vintern 1975-76 antydde att situationen för uttern i stora delar av landet var ytterst allvarlig. I Götaland och Svealand fanns endast ett par små restbestånd kvar i några större vattensystem. Inventeringar utförda i Svealand och Götaland 1983-87 samt i delar av Ljusnan och Dalälvens vattensystem 1984 visade på svaga, isolerade populationer. Även inventeringar i Norrland 1986-87 visade att uttern där förekom i små isolerade bestånd i de mest produktiva områdena. Inventeringar utförda under 1990-talet och framåt visar dock på en återhämtning av utter­beståndet i både antal och utbredning. Dessutom har antalet uttrar som sänts in som statens vilt ökat och det har inkommit döda uttrar från områden som under 1980-talet helt saknade förekomst. Utifrån genomförda utterinventeringar skattas den svenska populationen i dagsläget till 2000-2700 individer. Det är dock viktigt att framhålla att uttrar fortfarande saknas till stor del i de västra delarna av Syd- och Mellansverige.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Utter finns utbredd i Norrland, stora delar av Svealand samt lokalt i Götaland. Optimala miljöer för arten är vatten som erbjuder riklig tillgång på lättfångad föda året runt och som har tillgång till platser där den kan vila ostört, föda upp ungar etc. Den alpina utterpopulationen har kontakt med den norska populationen som uppgår till i storleksordningen 20000 djur, där de flesta dock finns vid kusten. Utter ökar i Sverige men det finns fortfarande stora tveksamheter vad gäller utterns reproduktionsframgång (Mia Bisther, Anna Roos, Thomas Sjöåsen, Oskar Norrgrann). Höga halter av "nya miljögifter" såsom PFOS och PBDE har uppmätts i uttrar och vad dessa halter innebär för arten har vi ännu ingen kontroll på. I Norge anses beståndet ha minskat med minst 30 % 1996-2011 och bedöms därför inte kunna påverka de svenska beståndet i positiv riktning. Antalet reproduktiva individer skattas till 1100 (900-1400). Antal reproducerande honor beräknas till 550 (450-700) vilket innebär 550 x 2 = 1100 (900-1400) könsmogna individer. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. AOO grundar sig på antal reproducerande honor ggr 25 km2. Populationen är ökande. Arten har under de senaste 10-15 åren koloniserat nya områden i Götaland och Svealand. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1). Global rödlistningskategori: NT.
Ekologi
Utterns föda består mestadels av fisk som t.ex. lake, simpor och karpfiskar, men även groddjur, kräftor, större insekter, fåglar och mindre däggdjur kan ingå i dieten. Sammansättningen av dieten återspeglar väl den tillgänglighet och förekomst av föda som finns i det område där uttern jagar. Födovalet varierar därför mellan olika områden och även med årstiden. En vuxen utter konsumerar cirka 1-1,5 kg fisk per dag. Optimala miljöer för utter är vatten som erbjuder riklig tillgång på lättfångad föda året runt och som har tillgång till platser där uttern kan vila ostört, föda upp ungar etc. I Sydsverige finns idag uttern företrädesvis i eutrofa vatten med god tillgång på fisk eller andra bytesdjur. Det ska även finnas anslutande vattendrag som ger möjlighet till lättfångad föda under vintern om sjöarna blir islagda. Uttern håller hemområden som regelbundet patrulleras och markeras med hjälp av signalmarkeringar. Markeringen sker i form av spillning och/eller analkörtelssekret, och ger upplysningar till andra uttrar om kön, närvaro och parningsstatus hos den markerande uttern. Honors hemområden kan med största sannolikhet betraktas som födoområden, medan hanars fungerar som parningsområden. Storleken på hemområdet varierar mellan könen men är även beroende av födans tillgänglighet. Honors hemområde omfattar ett område på cirka 28 km strandlängd. Vuxna hanar har hemområden med en storlek av omkring 45 km strandlängd. Hanars områden varierar i storlek beroende på områdets topografi, individuella egenskaper och närvaron av andra uttrar, speciellt andra hanuttrar. Mellan könen kan hemområden överlappa varandra. En hanes hemområde kan således omfatta en eller flera honors. För ett livskraftigt bestånd av utter krävs stora områden med mer eller mindre sammanhängande vattensystem. I små vattensystem som ligger isolerade blir populationerna mycket sårbara eftersom utbytet av individer försvåras eller uteblir. Ungarna, vanligen 2-4, föds i gryt under senvåren och försommaren. Den vanligaste parningstiden är under senvintern och dräktighetstiden är cirka 2 månader. Uttern kan dock föda sina ungar när som helst på året. Familjegruppen, d.v.s. hona med ungar, följs åt i knappt ett år och splittras först i samband med brunsten nästkommande vår. Det första året är viktigt för ungarnas fortsatta överlevnad. Det är under denna tid som de lär sig att jaga effektivt, söka upp de bästa biotoperna under olika årstider samt att undvika faror. Livslängden hos uttrar i fångenskap är 10-15 år, men en studie av vilda uttrar på Shetlandsöarna visar på en medellivslängd på knappt 4 år. Som hos de flesta däggdjur är dödligheten som störst under de första levnadsåren. Det finns inga kända predatorer på uttrar i Sverige, men i sällsynta fall kan större rovdjur döda uttrar. Det finns rapporter om både lodjur och örn som dödat utter.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Sötvatten
Sötvatten
Havsstrand
Havsstrand
Brackvatten
Brackvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Vattendrag
Vattendrag
Sjöar
Sjöar
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Vattenmassa
Vattenmassa
Småvatten
Småvatten
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Hav
Hav
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Vattenyta
Vattenyta
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· däggdjur
· däggdjur
· fåglar
· fåglar
· insekter
· insekter
· kräftor
· kräftor
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
Vatten
Vatten
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Mammalia (däggdjur), Ordning Carnivora (rovdjur), Familj Mustelidae (mårddjur), Släkte Lutra, Art Lutra lutra (Linnaeus, 1758) - utter Synonymer Mustela lutra Linnaeus, 1758

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Utter finns utbredd i Norrland, stora delar av Svealand samt lokalt i Götaland. Optimala miljöer för arten är vatten som erbjuder riklig tillgång på lättfångad föda året runt och som har tillgång till platser där den kan vila ostört, föda upp ungar etc. Den alpina utterpopulationen har kontakt med den norska populationen som uppgår till i storleksordningen 20000 djur, där de flesta dock finns vid kusten. Utter ökar i Sverige men det finns fortfarande stora tveksamheter vad gäller utterns reproduktionsframgång (Mia Bisther, Anna Roos, Thomas Sjöåsen, Oskar Norrgrann). Höga halter av "nya miljögifter" såsom PFOS och PBDE har uppmätts i uttrar och vad dessa halter innebär för arten har vi ännu ingen kontroll på. I Norge anses beståndet ha minskat med minst 30 % 1996-2011 och bedöms därför inte kunna påverka de svenska beståndet i positiv riktning. Antalet reproduktiva individer skattas till 1100 (900-1400). Antal reproducerande honor beräknas till 550 (450-700) vilket innebär 550 x 2 = 1100 (900-1400) könsmogna individer. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. AOO grundar sig på antal reproducerande honor ggr 25 km2. Populationen är ökande. Arten har under de senaste 10-15 åren koloniserat nya områden i Götaland och Svealand. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1). Global rödlistningskategori: NT.
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Habitatdirektivets bilaga 4, Bernkonventionens bilaga II, CITES bilaga A
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 4, 5. Bestämmelsen gäller hela landet
Åtgärdsprogram Fastställt
Global rödlistning NT (2015)
En vuxen utter är mellan 90 och 120 cm lång, inklusive svansen, och väger normalt mellan 5 och 10 kg. Som hos de flesta mårddjur är hanen större än honan. Uttern har en spolformad kropp med korta ben, kraftig svans och simhud mellan tårna. Färgteckningen är övervägande mörkbrun med undantag av buk och hals som är ljusare grå. Öronen är små och uttern har rikligt med morrhår kring nosen som används vid födosök. Den största förväxlingsrisken finns mellan utter och mink eller bäver. Minken har ett likartat utseende som uttern men är betydligt mindre i storlek (längd 30-47 cm och vikt 0,4-1,8 kg). Dessutom saknar minken det ljusare partiet på buk och hals utan har möjligen endast en liten ljusare fläck på halsen. Bävern är inte lik uttern till utseendet men är också vattenlevande vilket gör att de ofta förväxlas med varandra.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för utter

Länsvis förekomst och status för utter baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för utter

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Fram till början av 1950-talet fanns det regelbunden förekomst av utter utmed kusterna samt vid sjöar och vattendrag i hela Sverige med undantag av Gotland. Sedan började arten drastiskt att minska i både antal och utbredning. En likartad trend konstaterades även från flera andra länder i Europa. Uttern har en vidsträckt utbredning som sträcker sig från Europa till Asien och Nordvästafrika. I de mest industrialiserade delarna av Europa är uttern emellertid fortfarande utrotad eller förekommer mycket sparsamt. En inventering som utfördes i Sverige vintern 1975-76 antydde att situationen för uttern i stora delar av landet var ytterst allvarlig. I Götaland och Svealand fanns endast ett par små restbestånd kvar i några större vattensystem. Inventeringar utförda i Svealand och Götaland 1983-87 samt i delar av Ljusnan och Dalälvens vattensystem 1984 visade på svaga, isolerade populationer. Även inventeringar i Norrland 1986-87 visade att uttern där förekom i små isolerade bestånd i de mest produktiva områdena. Inventeringar utförda under 1990-talet och framåt visar dock på en återhämtning av utter­beståndet i både antal och utbredning. Dessutom har antalet uttrar som sänts in som statens vilt ökat och det har inkommit döda uttrar från områden som under 1980-talet helt saknade förekomst. Utifrån genomförda utterinventeringar skattas den svenska populationen i dagsläget till 2000-2700 individer. Det är dock viktigt att framhålla att uttrar fortfarande saknas till stor del i de västra delarna av Syd- och Mellansverige.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Ordning
    Carnivora - rovdjur 
  • Underordning
    Caniformia - hundartade rovdjur 
  • Familj
    Mustelidae - mårddjur 
  • Släkte
    Lutra  
  • Art
    Lutra lutra(Linnaeus, 1758) - utter
    Synonymer
    Mustela lutra Linnaeus, 1758

Utterns föda består mestadels av fisk som t.ex. lake, simpor och karpfiskar, men även groddjur, kräftor, större insekter, fåglar och mindre däggdjur kan ingå i dieten. Sammansättningen av dieten återspeglar väl den tillgänglighet och förekomst av föda som finns i det område där uttern jagar. Födovalet varierar därför mellan olika områden och även med årstiden. En vuxen utter konsumerar cirka 1-1,5 kg fisk per dag. Optimala miljöer för utter är vatten som erbjuder riklig tillgång på lättfångad föda året runt och som har tillgång till platser där uttern kan vila ostört, föda upp ungar etc. I Sydsverige finns idag uttern företrädesvis i eutrofa vatten med god tillgång på fisk eller andra bytesdjur. Det ska även finnas anslutande vattendrag som ger möjlighet till lättfångad föda under vintern om sjöarna blir islagda. Uttern håller hemområden som regelbundet patrulleras och markeras med hjälp av signalmarkeringar. Markeringen sker i form av spillning och/eller analkörtelssekret, och ger upplysningar till andra uttrar om kön, närvaro och parningsstatus hos den markerande uttern. Honors hemområden kan med största sannolikhet betraktas som födoområden, medan hanars fungerar som parningsområden. Storleken på hemområdet varierar mellan könen men är även beroende av födans tillgänglighet. Honors hemområde omfattar ett område på cirka 28 km strandlängd. Vuxna hanar har hemområden med en storlek av omkring 45 km strandlängd. Hanars områden varierar i storlek beroende på områdets topografi, individuella egenskaper och närvaron av andra uttrar, speciellt andra hanuttrar. Mellan könen kan hemområden överlappa varandra. En hanes hemområde kan således omfatta en eller flera honors. För ett livskraftigt bestånd av utter krävs stora områden med mer eller mindre sammanhängande vattensystem. I små vattensystem som ligger isolerade blir populationerna mycket sårbara eftersom utbytet av individer försvåras eller uteblir. Ungarna, vanligen 2-4, föds i gryt under senvåren och försommaren. Den vanligaste parningstiden är under senvintern och dräktighetstiden är cirka 2 månader. Uttern kan dock föda sina ungar när som helst på året. Familjegruppen, d.v.s. hona med ungar, följs åt i knappt ett år och splittras först i samband med brunsten nästkommande vår. Det första året är viktigt för ungarnas fortsatta överlevnad. Det är under denna tid som de lär sig att jaga effektivt, söka upp de bästa biotoperna under olika årstider samt att undvika faror. Livslängden hos uttrar i fångenskap är 10-15 år, men en studie av vilda uttrar på Shetlandsöarna visar på en medellivslängd på knappt 4 år. Som hos de flesta däggdjur är dödligheten som störst under de första levnadsåren. Det finns inga kända predatorer på uttrar i Sverige, men i sällsynta fall kan större rovdjur döda uttrar. Det finns rapporter om både lodjur och örn som dödat utter.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark, Sötvatten

Landskapstyper där arten kan förekomma: Havsstrand, Brackvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna strandbiotoper, Vattendrag, Sjöar, Sötvattensstrand, Vattenmassa

Biotoper där arten kan förekomma: Småvatten, Myrbiotoper, Människoskapad miljö på land, Hav, Öppen fastmark, Blottad mark, Vattenyta, Havsstrand

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· däggdjur - Mammalia (Har betydelse)
· fåglar - Aves (Har betydelse)
· insekter - Hexapoda (Har betydelse)
· kräftor - Astacidae (Har betydelse)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Viktig)
Vatten (Viktig)
Mark/sediment (Har betydelse)
Utterns livsmiljö har förstörts eller förändrats genom t.ex. utdikning av sjöar och våtmarker, täckdikning, regleringar och utbyggnad av vattendrag. Dessutom har närings­underlaget för uttern reducerats genom bl.a. kräftpest och försurning. Samtidigt har eutrofieringen markant ökat näringstillgången för utter i andra vattendrag som ett resultat av ett ökat närsaltsutflöde från reningsverk och jordbruk. Ytterligare en typ av påverkan på vattendragen utgör miljögifterna. Den svenska utterstammen har fortfarande en relativt hög belastning med PCB vilket bedömts kunna försvåra eller omöjliggöra dess reproduktion. Detta är speciellt påtagligt i södra Sverige och i våra kustvatten där utterns tillbakagång varit särskilt märkbar. PCB har experimentellt visat sig ha en stark inverkan på reproduktionen hos mink. Analysresultat från svenska uttrar visar i allmänhet på högre halter av PCB än vad som i laboratoriet framkallat reproduktions­störningar hos mink. Ökningen av PCB-halten i svensk miljö sammanfaller med utterns tillbakagång under 1950-talet. Över tid har halten PCB minskat i Sverige men efter 1990 finns ingen signifikant minskning. Andra ämnen som kräver extra uppmärksamhet är organiska bromföreningar som t.ex. polybromerade difenyletrar (PBDE) och perfluoroktansulfoner och närbesläktade perfluorinerade substanser, så kallade PFOS. PBDE används framför allt som flamskyddsmedel i många dagligvaror som TV-apparater och datorer och PFOS i t.ex. GoreTex-material. Egenskaperna hos PBDE liknar de hos PCB och undersökningar som Naturvårdsverket gjort visar att PBDE finns lagrat i ekosystemen i såväl sediment från Östersjön som i ett flertal undersökta djurarter (säl, sillgrissla, sill, insjöfisk, ren, älg och fiskgjuse). Detta tyder på att PBDE kommer ut i naturen på ett okontrollerat sätt och ackumuleras i näringskedjorna. En stor andel uttrar dör varje år i trafiken. Fallviltstatistik från 2009 visar att över 80 procent av de döda uttrar som inkommit till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm var trafikdödade. För utterpopulationen som helhet är trafiken sannolikt inte ett av de allvarligare hoten men regionalt kan den vara en starkt begränsande faktor till följd av den kontinuerliga utvecklingen av ett mer effektivt vägnät. Uttern betraktades länge som ett viktigt jaktbart vilt i Sverige, på grund av sin värdefulla päls. Den ansågs även vara ett skadedjur som konkurrerade med människan om fisketillgångar. Jaktstatistik från Svenska Jägareförbundet från åren 1938-1968 visar att ca 1 500 uttrar fälldes per år under senare delen av 1940-talet. Antalet skjutna uttrar sjönk emellertid rejält under 1950- och 1960-talen i och med att förekomsten av utter minskade. Regionalt kan jakten ha bidragit till en mer drastisk minskning av antalet djur och i vissa län fredades därför uttern från jakt redan i slutet på 1950-talet. Även om jakt på utter inte längre är tillåten händer det att uttrar fångas i fällor avsedda för annat vilt, som t.ex. bäver och mink. Orsaken till att utter fångas är att fällan har en för stor öppning. Mörkertal för det antal uttrar som skjuts i förväxling med mink eller bäver är troligen stort eftersom ingen tillsyn bedrivs i Sverige. Bifångst av utter har också skett i olika typer av fiskeredskap. Uttern lockas till redskapen (ryssjor, fiskmjärdar, gäddsaxar och nät) av fiskfångsten och fastnar sedan själv och drunknar. Av de döda uttrar som inkommit till Naturhistoriska riksmuseet mellan 1975 och 1995 hade 10 % dödats i fasta fiskeredskap.

Påverkan
  • Försurning (Viss negativ effekt)
  • Vattenreglering (Viss negativ effekt)
  • Fiske (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
  • Miljögifter (Stor negativ effekt)
Det är särskilt angeläget att bevara och restaurera vattenmiljöer inklusive kallkällor, öppna diken etc., särskilt i näringsrika områden eller i direkt anslutning till vattensystem som utgör goda uttermiljöer och som fortfarande hyser utter. Skyddande vegetation, buskar och träd, bör bevaras utmed sjö- och åstränder. Minskade utsläpp av miljögifter, speciellt organiska klorerade föreningar är nödvändiga. Angeläget är också att förbjuda användandet av fällor och fiskeredskap som kan fånga eller döda uttrar. Genom att skapa speciella utterpassager vid vägar med hög trafikintensitet och hög hastighet minskar andelen uttrar som dör i trafiken. En fortsatt totalfredning av uttern är i nuvarande läge absolut nödvändigt.

Åtgärdsprogram Fastställt
Utländska namn - NO: Oter, DK: Odder, FI: Saukko, GB: Otter. Uttern tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen, vilket innebär att ett djur som påträffas dött eller som dödas ska tillfalla staten och upphittaren är skyldig att underrätta polisen om detta.

Arrendal, J. 2010. Utter och järnväg - en bedömningav tågtrafiken som hot mot utterpopulationen i Sverige. MyraNatur Rapport 2010:1.

Arrendal. J. 2010. Bristanalys för utter längs järnvägen i norra Sverige. MyraNatur Rapport 2010:2.

Bisther M. & Roos A. 2006. Uttern i Sverige 2006. Världsnaturfonden WWF. Rapport

Bjärvall, A. & Lindström, D. 1991. Vinterns däggdjur och fåglar i fjällvärlden - en tioårig Skoterinventering i Norrbotten ovan odlingsgränsen. Naturvårdsverket. Rapport 3919, 56-58.

Erlinge, S. 1967. Food habits of the fish-otter, Lutra lutra L., in South Swedish habitats. Viltrevy 4: 371-443.

Erlinge, S. 1967. Home range of the otter Lutra lutra L., in Southern Sweden. Oikos 18: 186-209.

Erlinge, S. 1968. Territoriality of the otter Lutra lutra L.. Oikos 19: 81-98.

Erlinge, S. 1969. Food habits of the otter Lutra lutra L. and the mink Mustela vison Schreber, in a trout water in Southern Sweden. Oikos 20: 1-7.

Erlinge, S. 1971. The situation of the otter population in Sweden. Viltrevy 8: 379-397.

Grogan, A., Philcox, C. & Macdonald, D. 2001. Nature conservation and roads: advice in relation to otters. Wildlife Conservation Research Unit. University of Oxford.

Hammar, G. 1999. Effektiviteten hos olika faunapassager avsedda för utter (Lutra lutra). Norrtälje Naturvårdsfond, rapport 1999:1

Holmström, K., Järnberg, U., & Bignert, A. 2005. Temporal Trends of PFOS and PFOA in Guillemot Eggs from the Baltic Sea, 1968-2003. Environ Sci Technol. 39(1)

Idman, E. & Roos, A. 2003. The Role of Mercury in the Decline of the Otter population in Sweden. A Time Trend Analysis of Mercury in Otters from 1970-2002. Abstract till IOFS utterkonferens på Isle of Skye, 1-5/2, 2003.

Kihlström, J. E., Olsson, M., Jensen, S., Johansson, Å., Ahlbom, J. & Bergman, Å. 1992. Effects of PCB and different fractions of PCB on the reproduction of the mink (Mustela vison). I: Seals and seal protection. Ambio 21(8): 563-569.

Kruuk, H. & Conroy, J.W.H. 1991. Mortality of otters (Lutra lutra) in Shetland. J. Appl. Ecol. 28: 83-94.

Lindström, K. & Martinsson, A. 2002. Inventering av konfliktpunkter mellan groddjur och vägar respektive uttrar och vägar i Regionen Mälardalen. Rapport 2002:167, ISSN 1401-9612.

Macdonald, S.M. & Mason, C.F. 1992. Status and conservation needs of the otter (Lutra lutra) in the Western Palaearctic. Convention on the conservation of European wildlife and natural habitats. Standing Committee, Strasbourg, 2 July 1992.

Madsen, A.B. 1989. Bevar odderen - En håndbog i odderbeskyttelse. Miljöministeriet, Skov- og Naturstyrelsen, Danmark 1-40.

Madsen, A.B. 1996. Otter Lutra lutra mortality in relation to traffic, and experience with newly established fauna passages at existing road bridges. Bevar odderen - En håndbog i odderbeskyttelse. Lutra vol. 3; 76-90.

Norrgrann, O. 2004. Vandringshinder och farliga faunapassager vid vattendrag och hårt trafikerade vägar. Rapport Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Vägverket Region Mitt.

Olsson, M. & Sandegren, F. 1983. Is PCB partly responsible for the decline of the otter in Europe? I: Proc. from the 3rd International Ottersymposium, Strasbourg, November 24-27, 1983.

Olsson, M. & Sandegren, F. 1986. Projekt Utter. Fauna och Flora 81: 157-159.

Olsson, M. & Sandegren, F. 1991. Is PCB partly responsible for the decline of the otter in Europe? I: Reuther, C. & Röchert, R. (red.): Proceedings of the V. International otter colloquium. Habitat 6: 223-227, Hankensbüttel.

Olsson, M. & Sandegren, F. 1993. Lär känna uttern. En artmonografi från Svenska Jägareförbundet. Nr 17.

Roos, A., Greyerz, E., Olsson, M. & Sandegren, F. 2001. The otter (Lutra lutra) in Sweden-population trends in relation to DDT and total PCB concentrations during 1968-99. Environmental Pollution 111: 457-469.

Sandegren, F. & Olsson, M. 1984. Varför minskar uttern? Svensk Jakt. Februari 1984: 86.

Sjöåsen, T. 1996. Survivorship of captive-bred and wild-caught reintroduced European otters Lutra lutra in Sweden. Biol. Conservation 76: 161-216.

Sjöåsen, T. 1997. Movements and establishment of reintroduced European otters (Lutra lutra). J. Appl. Ecol. 34: 1070-1080.

Sjöåsen, T. 1999. An otter re-stocking project in Sweden. IUCN/SSC Re-introduction Specialist Group, 18: 18-20.

Sjöåsen, T., Ozolins, J., Greyerz, E. & Olsson, M. 1997. The otter (Lutra lutra) situation in northern Europe related to PCB and DDT levels. Ambio 26: 196-201.

Taastrom, HM. & Jacobsen, L. 1999. The diet of otters (Lutra lutra) in Danish freshwater habitats: comparisons of prey fish populations. Journal of Zoology 248: 1-13.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Mats Olsson & Finn Sandegren 1991. Rev. Mats Olsson 1995, Mia Bisther 2002, 2005, 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Ordning
    Carnivora - rovdjur 
  • Underordning
    Caniformia - hundartade rovdjur 
  • Familj
    Mustelidae - mårddjur 
  • Släkte
    Lutra  
  • Art
    Lutra lutra, (Linnaeus, 1758) - utter
    Synonymer
    Mustela lutra Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Mats Olsson & Finn Sandegren 1991. Rev. Mats Olsson 1995, Mia Bisther 2002, 2005, 2010.