Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  fransfladdermus

Organismgrupp Däggdjur Myotis nattereri
Fransfladdermus Däggdjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Fransfladdermus är en medelstor fladdermus med relativt långa öron och ganska lång nos. Tragus når till drygt halva öronlängden. Underarmen är 36–43 mm och öronen är 14–18 mm. Vingarna har en spännvidd på 245–280 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för fransfladdermus Observationer i  Sverige för fransfladdermus
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Fransfladdermusen förekommer sällsynt i södra och mellersta Sverige. Förekomsten är osammanhängande men arten tycks vara relativt väl spridd åtminstone upp till limes norrlandicus. Arten har påträffats i Skåne, Blekinge, Halland, Småland, på Öland och Gotland, i Bohuslän, Västergötland, Östergötland, Södermanland, Uppland och Västmanland. Sommaren 1992 anträffades en koloni av fransfladdermus norr om Örnsköldsvik i Ångermanland (60° 24´N). Man kan anta att arten finns längs kustlandet och under 2005 gjordes flera fynd i Gävleborgs län. Arten finns i större delen av övriga Europa upp till 60° N bredd samt i de tempererade delarna av Asien. Den svenska populationens storlek är okänd men kan tills vidare antas vara i storleksordningen 1000–10 000 exemplar.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Fransfladdermus är en sällsynt art med fläckvis utbredning i södra Sverige från Skåne till Dalsland, Värmland och Dalarna samt på Öland och Gotland. Dessutom har arten sannolikt en utbredning längs Bottenhavets kust eftersom en yngelkoloni har anträffats norr om Örnsköldsvik. Arten har speciella miljökrav och har tveklöst minskat kraftigt sedan tillförlitliga data finns tillgängliga på 1970-talet. Antalet yngellokaler uppskattas till cirka 1000. Arten är inte migrerande. Antalet reproduktiva individer skattas till 7200 (4800-9600). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen minskar med mer än 10% inom 21 (= 3 generationer) år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (C1).
Ekologi
Artens ekologi är ännu dåligt känd. Den påträffas i lövrika biotoper, ofta nära vattendrag men kan även uppträda i trädgårdar och parker. Nyare observationer visar att arten uppträder i skogsbygder med inslag av sumpskog, granskog, björkskog m.m., men undviker att jaga över stora öppna ytor. Arten tycks också vara gynnad av betesgång i skogsmark. På Gotland och i Småland har arten ofta påträffats i hävdade lövängar och i lövrika hagmarker. Yngelkolonier etableras i träd- och murhål, fågelholkar, källare, brovalv samt på vindar. Övervintringen sker främst i grottor, gruvor och stora källarutrymmen. Arten flyger relativt lågt (ofta 1–5 m), kan gira runt i tvära bågar då den jagar intill lövverk, murar, i håligheter, i murar, väggar, under träd, brovalv etc. Den kan också springa omkring på marken där den hittar småkryp genom att lyssna efter prassel. Näringsvalet utgörs till stor del av småkryp utan flygförmåga, spindlar, flugor samt myggor och nattflyn. Yngelkolonierna är ofta relativt små, men enstaka stora omfattande flera tiotal honor är också kända i Sverige.
Landskapstyper
Skog
Skog
Urban miljö
Urban miljö
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Inomhusmiljöer
Inomhusmiljöer
Barrskog
Barrskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Vattendrag
Vattendrag
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
Ved och bark
Ved och bark
Levande träd
Levande träd
Dött träd
Dött träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Mammalia (däggdjur), Ordning Chiroptera (fladdermöss), Familj Vespertilionidae (läderlappar), Släkte Myotis, Art Myotis nattereri (Kuhl, 1817) - fransfladdermus Synonymer Vespertilio nattereri Kuhl, 1817

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Fransfladdermus är en sällsynt art med fläckvis utbredning i södra Sverige från Skåne till Dalsland, Värmland och Dalarna samt på Öland och Gotland. Dessutom har arten sannolikt en utbredning längs Bottenhavets kust eftersom en yngelkoloni har anträffats norr om Örnsköldsvik. Arten har speciella miljökrav och har tveklöst minskat kraftigt sedan tillförlitliga data finns tillgängliga på 1970-talet. Antalet yngellokaler uppskattas till cirka 1000. Arten är inte migrerande. Antalet reproduktiva individer skattas till 7200 (4800-9600). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen minskar med mer än 10% inom 21 (= 3 generationer) år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (C1).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 4, Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II, EuroBats, Typisk art i 8310 Grottor (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 4, 5. Bestämmelsen gäller hela landet
Fransfladdermus är en medelstor fladdermus med relativt långa öron och ganska lång nos. Tragus når till drygt halva öronlängden. Underarmen är 36–43 mm och öronen är 14–18 mm. Vingarna har en spännvidd på 245–280 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för fransfladdermus

Länsvis förekomst och status för fransfladdermus baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för fransfladdermus

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Fransfladdermusen förekommer sällsynt i södra och mellersta Sverige. Förekomsten är osammanhängande men arten tycks vara relativt väl spridd åtminstone upp till limes norrlandicus. Arten har påträffats i Skåne, Blekinge, Halland, Småland, på Öland och Gotland, i Bohuslän, Västergötland, Östergötland, Södermanland, Uppland och Västmanland. Sommaren 1992 anträffades en koloni av fransfladdermus norr om Örnsköldsvik i Ångermanland (60° 24´N). Man kan anta att arten finns längs kustlandet och under 2005 gjordes flera fynd i Gävleborgs län. Arten finns i större delen av övriga Europa upp till 60° N bredd samt i de tempererade delarna av Asien. Den svenska populationens storlek är okänd men kan tills vidare antas vara i storleksordningen 1000–10 000 exemplar.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Ordning
    Chiroptera - fladdermöss 
  • Underordning
    Vespertilionoidea  
  • Familj
    Vespertilionidae - läderlappar 
  • Släkte
    Myotis  
  • Art
    Myotis nattereri(Kuhl, 1817) - fransfladdermus
    Synonymer
    Vespertilio nattereri Kuhl, 1817

Artens ekologi är ännu dåligt känd. Den påträffas i lövrika biotoper, ofta nära vattendrag men kan även uppträda i trädgårdar och parker. Nyare observationer visar att arten uppträder i skogsbygder med inslag av sumpskog, granskog, björkskog m.m., men undviker att jaga över stora öppna ytor. Arten tycks också vara gynnad av betesgång i skogsmark. På Gotland och i Småland har arten ofta påträffats i hävdade lövängar och i lövrika hagmarker. Yngelkolonier etableras i träd- och murhål, fågelholkar, källare, brovalv samt på vindar. Övervintringen sker främst i grottor, gruvor och stora källarutrymmen. Arten flyger relativt lågt (ofta 1–5 m), kan gira runt i tvära bågar då den jagar intill lövverk, murar, i håligheter, i murar, väggar, under träd, brovalv etc. Den kan också springa omkring på marken där den hittar småkryp genom att lyssna efter prassel. Näringsvalet utgörs till stor del av småkryp utan flygförmåga, spindlar, flugor samt myggor och nattflyn. Yngelkolonierna är ofta relativt små, men enstaka stora omfattande flera tiotal honor är också kända i Sverige.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Urban miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Trädbärande gräsmark, Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Blottad mark, Inomhusmiljöer

Biotoper där arten kan förekomma: Barrskog, Myrbiotoper, Exploaterad miljö, Sötvattensstrand, Vattendrag

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
Ved och bark (Har betydelse)
Levande träd (Har betydelse)
Dött träd (Har betydelse)
Överföring av lövskog till granskog, särskilt utefter vattendrag. Fragmentering av intakta, äldre skogsbestånd. Upphörd betesgång i skog och hagmarker och igenväxning av slåttermarker torde missgynna arten. Dikning av våtmarker och sumpskog samt förändring av andra betydelsefulla jaktbiotoper. Störningar av yngel- och övervintringsplatser kan påverka populationen lokalt. Detta sker bl.a. i samband med restaurering av gamla kvarnar och andra byggnader med valvgångar, kanaler och stenbroar, men även vid renovering av äldre bostadshus och ekonomibyggnader.

Påverkan
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
Bättre kunskaper om artens levnadsvanor, krav och utbredning behövs genom forskning och inventeringar. Kända lokaler och övervintringsplatser bör få adekvat skydd så långt detta är möjligt.
Utländska namn – NO: Børsteflaggermus, DK: Frynseflagermus, FI: Ripsisiippa, GB: Natterers bat. Fransfladdermusen är upptagen i EUs habitatdirektiv bilaga 4, är fridlyst enligt Artskyddsförordningen (2007:845) 4 § och 5 §, samt är förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strängt skyddade djurarter). Alla europeiska fladdermöss omfattas av ”Fladdermusavtalet” EUROBATS, the Agreement on the Conservation of Populations of European Bats, vilket lyder under Bonnkonventionen.

Ahlén, I. 2011. Fladdermusfaunan i Sverige. Arternas utbredning och status. Kunskapsläget 2011. Fauna och Flora 106 (2): 2-19.

Bauerova, Z. & Ceverny, J. 1986. Towards an understanding of the trophic ecology og Myotis nattereri. Folia Zoologica 35: 55–61.

Corbet, G.B. 1978. The mammals of the palearctic region. A taxonomic review. London, Ithaca.

Curry-Lindahl, K. 1975. Däggdjur i färg. AWE/Gebers, Stockholm.

Eriksson, A. 2005. Artkartering av fladdermöss i Gävleborgs län 2005. Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Rapport 2005: 18.

Gerell, R. & Gerell Lundberg, K. 2003. Övervakning av fladdermöss i Skåne. Fladdermusfaunan på 20 platser i Skåne 2003. Länsstyrelsen i Skåne län. Rapport Skåne i utveckling 2003: 49.

Gregor, F. & Bauerova, Z. 1987. The role of diptera in the diet of Natterers bat Myotis nattereri. Folia Zoologica 36: 13–19.

Issel, B., Issel, W. & Mastaller, M. 1977. Zur Verbreitung und Lebensweise der Fledermäuse in Bayern. Myotis 15: 19–97.

de Jong, J. 1993. Hur påverkas fladdermössen av skogsbruk? Skogsfakta Nr.1993: 5.

de Jong, J. 1994. Habitat use and species richness of bats in a patchy landscape. Doktorsavhandling. Sveriges lanbtbruksuniversitet, inst. f. viltekologi, Rapport 26.

Laufens, G. 1973. Beiträge zur Biologie der Fransenfledermäuse (Myotis nattereri Kuhl 1818). Z. Säugetierk. 38: 1–14.

Ryberg, O. 1947. Studies on bats and bat parasites. Svensk Natur, Stockholm.

Siivonen, L. 1968. Nordeuropas däggdjur. Helsingfors.

Stebbings, R.E. 1972. Distribution and status of bats in Europe. Report prepared for the Commision of the European Communities.

Stebbings, R.E. 1988. Conservation of European Bats. With the assistance of the IUCN/SSC Chiroptera Specialist Group. Christopher Helm. London.

Topál, G. 2001. Myotis nattereri (Kuhl, 1818) - Fransenfledermaus. s. 405–442 I: Niethammer, J. & Krapp, F. (red.). Handbuch der Säugetiere Europas. Fledertiere I. Aula Verlag, Wiesbaden.

Åhlén, P.A. Opubl. uppgifter om fynd vid Örnsköldsvik. Foton av fångade exemplar granskade av Ahlén och de Jong.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Ingemar Ahlén 2011.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Ordning
    Chiroptera - fladdermöss 
  • Underordning
    Vespertilionoidea  
  • Familj
    Vespertilionidae - läderlappar 
  • Släkte
    Myotis  
  • Art
    Myotis nattereri, (Kuhl, 1817) - fransfladdermus
    Synonymer
    Vespertilio nattereri Kuhl, 1817
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Ingemar Ahlén 2011.