Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  fjälluggla

Organismgrupp Fåglar Bubo scandiacus
Fjälluggla Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Fjällugglan tillhör de största ugglorna med en kroppslängd på 53–65 cm och med ett vingspann på 125–150 cm. Den gamla fjällugglehanen är helt vit, medan honan är vit med mörka fläckar på hjässan, mörka tvärband på undersidan samt mörkfjällig på rygg och skuldror. Unga hanar är tecknade som gamla honor medan unga honor är tätt mörkbandad på hela kroppen. Uppehåller sig mestadels i öppen terräng.
Utbredning
Länsvis förekomst för fjälluggla Observationer i  Sverige för fjälluggla
Svensk förekomst
Ej bofast men tillfälligt reproducerande
I Sverige häckar arten sällsynt till sparsamt från Dalarna till Torne lappmark och därtill oregelbundet och endast under gnagarår. Under gnagaråret 1978 häckade flera hundra par i Väster- och Norrbottens fjällvärld, 1981 rapporterades fem häckningar och 1982 minst 17 påbörjade häckningar. Därefter dröjde det till 2001 då två häckande par påträffades vid Stora Sjöfallet i Torne lappmark, därnäst en häckning i Lycksele lappmark 2005 och slutligen tre häckningar i norra Jämtland 2011 (en och samma hane med tre honor). Inga häckningar rapporterades 1979, 1983–2000, 2002–2004 samt 2006-2010. Under gnagarfattiga år har enstaka individer observerats under tidig vår och försommar i de svenska fjällen. Fjällugglan har en cirkumpolär utbredning mellan cirka 60°-83°N (uppgiven från Beringöarna på 55°N) med häckning ovan trädgränsen. Häckar oregelbundet i Norge från Hardangervidda till Finnmark och i Finland i norra Lappland. I norra Finland konstaterades inga häckningar 1932–1974, då plötsligt cirka 35 par reproducerade sig. Därefter dröjde det till 1987 (21 par), 1988 (15 par), 2003 (1 par), 2007 (5, möjligen 7-8 par) samt 2011 (10 par). I Norge har arten påträffats häckande 23 år under perioden 1974-2007 (82 säkerställda och 23 troliga häckningar), som flest 14 par 1974, 22 par 1978, 20 par 1985 samt åtta par 2001. År 2011 häckade 42 par. Den europeiska populationen, inklusive Grönland, antas variera mellan 1400–5500 par med tyngdpunkten i norra Ryssland (1300–4500 par) och på Grönland (50–1000 par). Allt längre perioder mellan konstaterade häckningar tyder möjligen på ett minskande bestånd på Nordkalotten.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Akut hotad (CR)
Kriterier
B1ac(i,ii,iv); D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
Fjälluggla häckar på höglänta fjällhedar i Lappland. Den har tidigare under 1900-talet häckat regelbundet och vissa år med relativt stora antal. En klart minskad frekvens av häckningar har emellertid skett de senaste 35 åren p.g.a. minskad födotillgång, likaså har antalet övervintrande individer minskat dramatiskt i södra Sverige. Under perioden 1978-2013 har häckningar uteblivit 1979, 1983-2000, 2002-2010 och 2012-2013. Under flertalet av åren då häckningar uteblivit i Sverige har emellertid reproduktioner konstaterats framför allt i Norge, men under enstaka år även i Finland. Försvinnanderisken för fjällugglan är svår att bedöma enligt IUCNs kriteriesystem beroende på att arten är starkt nomadisk och har förmågan att bosätta sig var som helst på den arktiska tundran i Europa, Asien eller Nordamerika, allt eftersom födotillgången för tillfället är bäst. Antalet reproduktiva individer skattas till 2 (0-10). Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (0-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 10 (0-5000) km² och förekomstarean (AOO) till 10 (0-50) km². AOO = antal par x 10 km2. Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Extrema fluktuationer förekommer i utbredningsområdets storlek, förekomstarean och antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Akut hotad (CR) till Nationellt utdöd (RE). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Akut hotad (CR). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och extrema fluktuationer förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt D-kriteriet. (B1ac(i,ii,iv); D).
Ekologi
Fjällugglan häckar på fjällhedar och liknande vidsträckta, öppna områden med småkuperad topografi, ofta moränmarker med sandåsar och kala bergryggar eller på långsluttande fjällsidor. Boet läggs på toppen av en kulle och från liknande upphöjningar spanar också fågeln efter byte. Lever främst av smågnagare även om större byten också är ett regelbundet inslag i dieten. Häckningen är starkt bunden till år med hög lämmeltillgång, i Skandinavien fjällämmel (motsvarande arter inom andra delar av utbredningsområdet). Kullstorleken varierar. Vanligen läggs 6–8 ägg, men upp till 13–14 finns angivet för toppår. Äggkullstorleken är i medeltal 7,1 ägg och antal flygga ungar 4,8 per par. Under år med måttlig eller dålig tillgång på smågnagare kan enstaka individer ses i häckningsterräng tidigt om våren, men fåglarna lämnar sedan som regel området. Ungar av fjälluggla ringmärkta i Norrbotten sommaren 1978 har återfunnits på skilda ställen i norra Ryssland, det östligaste på Taimyrhalvön 2500 km från födelseplatsen. Även radiosändarförsedda fjällugglor från Norge har vandrat till dessa områden, förutom att flera individer under vintern stannat kvar redan på Kolahalvön. Arten uppträder vissa vintersäsonger sällsynt i Mellan- och Sydsverige och ibland ned till åtminstone mellersta Europa. Uppehåller sig då gärna på öppna marker som åkerfält, stränder, ytterskärgårdar, myrar, hyggen etc. På prärieområdena i mellersta och södra USA är vinterobservationer av fjällugglor betydligt vanligare än i Europa.
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Blottad mark
Blottad mark
Buskmark
Buskmark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Levande djur
Levande djur
· gnagare
· gnagare
· hardjur
· hardjur
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Strigiformes (ugglefåglar), Familj Strigidae (ugglor), Släkte Bubo, Art Bubo scandiacus (Linnaeus, 1758) - fjälluggla Synonymer Nyctea scandiaca, Strix scandiaca Linnaeus, 1758

Kategori Akut hotad (CR)
Kriterier B1ac(i,ii,iv); D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation Fjälluggla häckar på höglänta fjällhedar i Lappland. Den har tidigare under 1900-talet häckat regelbundet och vissa år med relativt stora antal. En klart minskad frekvens av häckningar har emellertid skett de senaste 35 åren p.g.a. minskad födotillgång, likaså har antalet övervintrande individer minskat dramatiskt i södra Sverige. Under perioden 1978-2013 har häckningar uteblivit 1979, 1983-2000, 2002-2010 och 2012-2013. Under flertalet av åren då häckningar uteblivit i Sverige har emellertid reproduktioner konstaterats framför allt i Norge, men under enstaka år även i Finland. Försvinnanderisken för fjällugglan är svår att bedöma enligt IUCNs kriteriesystem beroende på att arten är starkt nomadisk och har förmågan att bosätta sig var som helst på den arktiska tundran i Europa, Asien eller Nordamerika, allt eftersom födotillgången för tillfället är bäst. Antalet reproduktiva individer skattas till 2 (0-10). Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (0-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 10 (0-5000) km² och förekomstarean (AOO) till 10 (0-50) km². AOO = antal par x 10 km2. Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Extrema fluktuationer förekommer i utbredningsområdets storlek, förekomstarean och antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Akut hotad (CR) till Nationellt utdöd (RE). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Akut hotad (CR). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och extrema fluktuationer förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt D-kriteriet. (B1ac(i,ii,iv); D).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, CITES bilaga A, Typisk art i 7320 Palsmyrar (Alpin region (ALP))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Fjällugglan tillhör de största ugglorna med en kroppslängd på 53–65 cm och med ett vingspann på 125–150 cm. Den gamla fjällugglehanen är helt vit, medan honan är vit med mörka fläckar på hjässan, mörka tvärband på undersidan samt mörkfjällig på rygg och skuldror. Unga hanar är tecknade som gamla honor medan unga honor är tätt mörkbandad på hela kroppen. Uppehåller sig mestadels i öppen terräng.

Svensk förekomst Ej bofast men tillfälligt reproducerande
Länsvis förekomst för fjälluggla

Länsvis förekomst och status för fjälluggla baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för fjälluggla

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige häckar arten sällsynt till sparsamt från Dalarna till Torne lappmark och därtill oregelbundet och endast under gnagarår. Under gnagaråret 1978 häckade flera hundra par i Väster- och Norrbottens fjällvärld, 1981 rapporterades fem häckningar och 1982 minst 17 påbörjade häckningar. Därefter dröjde det till 2001 då två häckande par påträffades vid Stora Sjöfallet i Torne lappmark, därnäst en häckning i Lycksele lappmark 2005 och slutligen tre häckningar i norra Jämtland 2011 (en och samma hane med tre honor). Inga häckningar rapporterades 1979, 1983–2000, 2002–2004 samt 2006-2010. Under gnagarfattiga år har enstaka individer observerats under tidig vår och försommar i de svenska fjällen. Fjällugglan har en cirkumpolär utbredning mellan cirka 60°-83°N (uppgiven från Beringöarna på 55°N) med häckning ovan trädgränsen. Häckar oregelbundet i Norge från Hardangervidda till Finnmark och i Finland i norra Lappland. I norra Finland konstaterades inga häckningar 1932–1974, då plötsligt cirka 35 par reproducerade sig. Därefter dröjde det till 1987 (21 par), 1988 (15 par), 2003 (1 par), 2007 (5, möjligen 7-8 par) samt 2011 (10 par). I Norge har arten påträffats häckande 23 år under perioden 1974-2007 (82 säkerställda och 23 troliga häckningar), som flest 14 par 1974, 22 par 1978, 20 par 1985 samt åtta par 2001. År 2011 häckade 42 par. Den europeiska populationen, inklusive Grönland, antas variera mellan 1400–5500 par med tyngdpunkten i norra Ryssland (1300–4500 par) och på Grönland (50–1000 par). Allt längre perioder mellan konstaterade häckningar tyder möjligen på ett minskande bestånd på Nordkalotten.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Strigiformes - ugglefåglar 
  • Familj
    Strigidae - ugglor 
  • Släkte
    Bubo  
  • Art
    Bubo scandiacus(Linnaeus, 1758) - fjälluggla
    Synonymer
    Nyctea scandiaca
    Strix scandiaca Linnaeus, 1758

Fjällugglan häckar på fjällhedar och liknande vidsträckta, öppna områden med småkuperad topografi, ofta moränmarker med sandåsar och kala bergryggar eller på långsluttande fjällsidor. Boet läggs på toppen av en kulle och från liknande upphöjningar spanar också fågeln efter byte. Lever främst av smågnagare även om större byten också är ett regelbundet inslag i dieten. Häckningen är starkt bunden till år med hög lämmeltillgång, i Skandinavien fjällämmel (motsvarande arter inom andra delar av utbredningsområdet). Kullstorleken varierar. Vanligen läggs 6–8 ägg, men upp till 13–14 finns angivet för toppår. Äggkullstorleken är i medeltal 7,1 ägg och antal flygga ungar 4,8 per par. Under år med måttlig eller dålig tillgång på smågnagare kan enstaka individer ses i häckningsterräng tidigt om våren, men fåglarna lämnar sedan som regel området. Ungar av fjälluggla ringmärkta i Norrbotten sommaren 1978 har återfunnits på skilda ställen i norra Ryssland, det östligaste på Taimyrhalvön 2500 km från födelseplatsen. Även radiosändarförsedda fjällugglor från Norge har vandrat till dessa områden, förutom att flera individer under vintern stannat kvar redan på Kolahalvön. Arten uppträder vissa vintersäsonger sällsynt i Mellan- och Sydsverige och ibland ned till åtminstone mellersta Europa. Uppehåller sig då gärna på öppna marker som åkerfält, stränder, ytterskärgårdar, myrar, hyggen etc. På prärieområdena i mellersta och södra USA är vinterobservationer av fjällugglor betydligt vanligare än i Europa.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Skog, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Fjällbiotoper, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Myrbiotoper, Öppna strandbiotoper, Människoskapad miljö på land, Blottad mark, Buskmark, Sötvattensstrand, Havsstrand

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· gnagare - Rodentia (Viktig)
· hardjur - Lagomorpha (Har betydelse)
Fjällugglan förflyttar sig mycket långa sträckor i sökandet efter häckningslokaler med hög lämmeltillgång, t.ex. mellan Skandinavien-Sibirien och Sibirien-Nordamerika och tvärtom. Dessutom har antalet lokaler med större ansamlingar av samtidigt, häckande fjällugglor varit litet. Dessa observationer pekar på att världspopulationen av arten kan vara mindre än man tidigare trott, samtidigt som den globala uppvärmningen förväntas att leda till ytterligare instabilitet i de arktiska miljöerna. Kombinationen litet bestånd och oregelbunden/låg förekomst av goda häckningsvillkor är förhållanden som kan leda till att fjällugglebeståndet når kritiskt låg nivå p.g.a. minskad nyrekrytering. Arten blir ofta oroad av störningar under häckningstiden och då fåglarna är lätt synliga på långt håll drar de till sig uppmärksamheten. Vissa fjällugglepar är mycket störningskänsliga under äggläggnings- och ruvningsperioden och kan lämna boet på ett avstånd av 200–500 m. Långvarigt besök i ett fjällugglerevir under ruvningstid kan lätt spoliera häckningen. De under 1980-, 1990 och 2000-talen uteblivna eller tidigt på säsongen kraschade lämmel- och gråsidingtopparna har påverkat många fågelarter, däribland fjällugglan, mycket negativt.

Påverkan
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
Fjällugglan har specifika krav på häckningsmiljön (fjällhedar med småkullar, ofta bildade genom moränavlagring eller erosion) och dessa utnyttjas regelbundet vid de tillfällen arten skrider till häckning. Alla häckningsområden bör därför få speciellt skydd och bör bl.a. beaktas inom fjällplaneringen så att man undviker exploatering i form av vandringsleder, fjällstugor, vägar etc. Vid fotografering bör man inte uppehålla sig närmare än 500 m till boplatsen för att undvika störning.
Utländska namn – NO: Snøugle, DK: Sneugle, FI: Tunturipöllö , GB: Snowy Owl. Försvinnanderisken är mycket svår att bedöma enligt IUCNs kriteriesystem beroende på att fjällugglan är starkt nomadisk och har förmågan att bosätta sig var som helst på den arktiska tundran i Europa, Asien eller Nordamerika, allt eftersom födotillgången för tillfället är bäst. Arten är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter) samt i CITES bilaga A (all internationell handel och kommersiell verksamhet är förbjuden). Fjällugglan är fredad enligt jaktförordningen (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen.

Andersson, N. Å. och Persson, B. 1971. Något om fjällugglans Nyctea scandiaca näringsval i Lappland. Vår Fågelvärld 30: 227–231.

Angerbjörn, A., Tannerfeldt, M. & Lundberg, H. 2001. Geographical and temporal patterns of lemming population dynamics in Fennoskandia. Ecography 24: 298-308.

Barth, E. K. 1950. Efter fjällugglor på Hardangervidda. Fauna och Flora 45: 235–242.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Broo, B. och Lindberg, P. 1981. Ritsemområdets exploatering – effekter på faunan, främst rovfåglarna. Statens Naturvårdsverk PM 1435.

Fuller, M.R., Holt, D. & Schueck, L.S. 2003. Snowy Owl movements: Variation on the migration theme. Pp 359-366 I: P. Berthold, E. Gwinner & E. Sonnenschein (eds.). Avian migration. Springer, Heidelberg.

Hagen, Y. 1960. Snøugla på Hardangervidda sommeren 1959. Medd. Statens Viltunders. 2: 1–28.

Jacobsen, K-O. 2005. Snøugle (Bubo scandiacus) i Norge. Hekkeforekomster i perioden 1968-2005. NINA Rapport 84.

Jacobsen, K.-O., Øien, I.J., Solheim, R. & Aarvak, T. 2012. Snøuglas bestandsforhold, vandringsmønster og habitatvalg. Årsrapport 2011. - NINA Rapport 813.

Jacobsen, K-O., Øien, I.J., Solheim, R. & Aarvak, T. Snøugleåret 2012. Vår Fuglefauna 35(1): 12-19.

Jensen, A. 1973. Förekomsten av fjälluggla Nyctea scandiaca på Varangerhalvön sommaren 1971. Vår Fågelvärld 32: 132–133.

Nagell, B. 1963. Invasion av fjälluggla (Nyctea scandiaca) i Sverige vintern 1961–62. Vår Fågelvärld 22: 77–79.

Nagell, B. 1973. Ansamling av fjällugglor Nyctea scandiaca vid Torneträsk i juli 1967. Vår Fågelvärld 32: 133.

Nagell, B. & Frycklund, I. 1965. Invasion av fjälluggla (Nyctea scandiaca) i södra Skandinavien vintrarna 1960–1963 samt något om artens beteende på övervintringslokalerna. Vår Fågelvärld 24: 26–55.

Pitelka, F. A. 1959. Population studies of lemmings and lemming predators in northern Alaska. In: Proc. XVth Int. Congr. Zool., s. 757–759.

Portenko, L. A. 1972. Die Schnee-Eule. Die neue Brehm-Bücherei 454. Wittenberg.

Solheim, R., Wennerberg, L., Marthinsen, G. & Lifjeld, J. 2004. Hvor langt vandrer snøugla? Snøuglas populasjonsstruktur belyst ved DNA-ananlyse av museumsmateriale. Vår fuglefauna 27: 66-69.

Sutton, G. M. & Parmelee, D. F. 1956. Breeding of the Snowy Owl in Southeastern Baffin Island. Condor 58: 273–282.

Taylor, P. S. 1975. Breeding behaviour of the Snowy Owl. The Living Bird 12: 137–154.

Tulloch, R. J. 1968. Snowy Owls breeding in Shetland in 1967. Brit. Birds 61: 119–132.

Tulloch, R. J. 1969. Snowy Owls breeding in Shetland. Brit. Birds 62: 33–36.

Uspenski, S. M. & Priklonski, S. G. 1961. Zur Biologie der Schnee-Eule in Nordostsibirien. Der Falke 8: 403–407.

Wahlstedt, J. 1972. Fjällugglor Nyctea scandiaca på sträck österut? Vår Fågelvärld 31: 192.

Watson, A. 1957. The behaviour, breeding and food ecology of the snowy owl, Nyctea scandiaca. Ibis 99: 419–462.

Wiklund, C. G. & Stigh, J. 1983. Nest defence and evolution of reversed sexual dimorphism in Snowy Owls Nyctea scandiaca. Ornis Scandinavica 14: 58–62.

Wiklund, C. G. & Stigh, J. 1986. Breeding of Snowy Owls Nyctea scandiaca in relation to food, nest sites and weather. Ornis Scandinavica 17: 268–274.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Peter Lindberg & Christer G. Wiklund. Rev. Christer G. Wiklund 2001, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Strigiformes - ugglefåglar 
  • Familj
    Strigidae - ugglor 
  • Släkte
    Bubo  
  • Art
    Bubo scandiacus, (Linnaeus, 1758) - fjälluggla
    Synonymer
    Nyctea scandiaca
    Strix scandiaca Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Peter Lindberg & Christer G. Wiklund. Rev. Christer G. Wiklund 2001, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.