Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  skäggmes

Organismgrupp Fåglar Panurus biarmicus
Skäggmes Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Skäggmesen är en drygt messtor fågel med påfallande lång stjärt och korta vingar. Grundfärgen är gulbrun på ryggen och ljusare brunbeige på buksidan. Vingarna är kontrastrikt tecknade i brunt, svart och vitt. Hanens färger är kraftigare än honans med grått huvud och mycket iögonenfallande svarta "hängmustascher" från ögonen nedåt strupsidorna. Näbben är morotsröd hos hanen, svagare tecknad hos honorna. Ungfåglarna liknar mest honan men är gulare i färgtonen och har framför allt svart rygg. Arten uppmärksammas oftast genom lätet, ett mycket karaktäristiskt metalliskt, vinande ”psching”.
Utbredning
Länsvis förekomst för skäggmes Observationer i  Sverige för skäggmes
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten häckar regelbundet i alla län i Götaland och Svealand utom Dalarna, men antalet växlar starkt med vintrarnas stränghet. Sedan 1990-talet har den varit stabil eller snarare minskat något och de kalla vintrarna 2009/10 och 2010/11 reducerade antalet ytterligare. Goda år häckar den på mer än 100 lokaler i landet, medan antalet mer än halveras under dåliga år. Tåkern i Östergötland är tillsammans Dettern i Västergötland och Kvismaren i Närke starka fästen. Antalet par i Tåkern uppskattas till 5000 par, vilket är häften av Sveriges uppskattade bestånd på 12 000 par. Skäggmesen observerades första gången i Sverige 1965 i Hammarsjön, där den också häckade 1966. Arten fick fäste i Sverige efter att Tåkern koloniserades omkring 1970. Populationsutvecklingen i Tåkern blev explosionsartad. Hösten 1976 uppskattades beståndet till 20 000 individer. Under denna expansiva fas ägde en omfattande utflyttning rum och många kolonier etablerades i Götaland och Svealand. Från och med 1976-77 följde dock flera hårda vintrar vilka drastiskt reducerade beståndet. I början av 1980-talet återstod sannolikt bara en koloni utanför Tåkern (Dettern), och beståndet i Tåkern hade reducerats till några hundra individer. Arten återhämtade sig dock och under 1989-93 var den mycket vanlig på lämpliga platser, uppträdde på otaliga lokaler och häckade i minst 14 landskap 1993. En mycket kraftig minskning noterades dock 1994. Under återstoden av 1990-talet har beståndet varierat mindre våldsamt, från början av 2000-talet häckar den i samtliga landskap i Götaland och Svealand, dock sporadiskt i Dalarna, Bohuslän och Dalsland. Häckningar kan också ske i södra Norrlands kusttrakter upp till Medelpad. Skäggmesen har en fläckvis utbredning i Eurasien mellan 35° - 60°N. Arten förekommer från Atlanten till Manchuriet men utbredningen öster om 30°E är dåligt känd och i Medelhavsområdet tycks den på grund av fortskridande torrläggningar vara på retur. I övriga delar av utbredningsområdet i Europa varierar beståndet kraftigt. Vid gynnsamma betingelser sker eruptiva expansioner varvid arten besätter nya områden mer eller mindre beständigt. Sådana toppår inträffade omkring 1950, 1959-61, 1965-66 och 1975-76. Under ogynnsamma perioder krymper artens utbredning samman till ett fåtal centra eller refugier genom utslagning av de marginella etableringarna. Vissa extremt hårda vintrar kan en nära nog total utplåning äga rum, t.ex. 1946-47 då kanske bara 200 individer överlevde i tre refugier i Nordvästeuropa. Andra "lågvattenår" har varit 1940-42 och 1976-77. Under 1990-talet har det europeiska beståndet ökat, troligen som en följd av en serie milda vintrar. Den största populationen i Europa finns i Donaudeltat (ca 200 000 par). Andra viktiga centra är det Pannoniska bäckenet (speciellt Neusiedlersee), Camargue och Tåkern medan den tidigare stora populationen i Nederländerna minskat.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT°)
Kriterier
A2ac; B2b(ii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC°)
  • 2005 Livskraftig (LC°)
  • 2000 Nära hotad (NT°)
Skäggmes häckar i näringsrika sjöar, våtmarker och även havsvikar med vidsträckta bladvassfält. Den förekommer i södra och mellersta Sverige norrut till södra Värmland - Västmanland - Uppland. Arten uppvisar starka fluktuationer mellan olika år beroende på vinterväder. Skäggmes har tidigare bedömts tillhöra kategori LC, men minskningstakten de senaste 10 åren (tre generationer) medför nu att den rödlistas som NT. Antalet reproduktiva individer skattas till 12000 (6000-18000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 350 (280-550) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 45 (25-75) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på direkt observation och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Sårbar (VU). Eftersom det finns möjlighet att arten kan invandra från kringliggande länder bedöms utdöenderisken vara lägre än vad övriga tillgängliga data antyder. Därför har rödlistningskategorin justerats från VU till NT. Arten är r-strateg med upp till 3-4 kullar per år och 5-6 ungar per bo. Spridning i alla riktningar efter god häckningssäsong är en del i artens ekologi. (A2ac; B2b(ii,v)c(iv)).
Ekologi
Skäggmesen är helt beroende av bladvass Phragmites australis för sin existens. Den fordrar tillgång på vassar av god kvalitet, d.v.s. hög, tät vass med god frösättning. Hårda vintrar (särskilt med snö som knäcker vassen) är den "flaskhals" som begränsar beståndet. Permanenta bestånd som överlever kalla vintrar förekommer troligen enbart där vassarna är mycket stora (i Tåkern ca 12 km2). Under gynnsamma år kan den dock överleva och häcka även på suboptimala lokaler. Sommartid är skäggmesen insektsätare och uppehåller sig nere vid vassbottnen. Vintertid går arten högre upp i vassen och äter vassfrö. Den uppehåller sig då helst i stora vassfält. Däremot häckar den helst i vass- eller vass/kaveldunsbestånd med laguner och öppningar i vegetationen. Boet läggs strax ovanför vattenytan i någon förtätning av fjolårsvass. Första kullen startas redan i mars--april och följs sedan av en, två eller ibland möjligen tre kullar fram till augusti--september. Denna höga produktivitet medför normalt en sexdubbling av beståndet under häckningssäsongen. Gynnsamma år blir reproduktionen ännu större och leder till massiv utvandring under hösten. Utvandringen utlöses sannolikt primärt av hög populationstäthet, men möjligen inverkar också vassens frösättning. I utlandet har konstaterats att åtminstone vissa individer flyttar fram och tillbaka mellan vinter- och sommarkvarter som "vanliga" flyttfåglar, men det okänt i vilken mån detta även förekommer i Sverige. Många bon plundras, särskilt av den första kullen, troligen av vattenrall. Som vuxen tycks skäggmesen i Sverige vara föga utsatt för predation.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Sjöar
Sjöar
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp "Allätare" (omnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· vass
· vass
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Passeriformes (tättingar), Familj Panuridae (skäggmesar), Släkte Panurus, Art Panurus biarmicus (Linnaeus, 1758) - skäggmes Synonymer [Parus] biarmicus Linnaeus, 1758

Kategori Nära hotad (NT°)
Kriterier A2ac; B2b(ii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC°)
  • 2005 Livskraftig (LC°)
  • 2000 Nära hotad (NT°)

Dokumentation Skäggmes häckar i näringsrika sjöar, våtmarker och även havsvikar med vidsträckta bladvassfält. Den förekommer i södra och mellersta Sverige norrut till södra Värmland - Västmanland - Uppland. Arten uppvisar starka fluktuationer mellan olika år beroende på vinterväder. Skäggmes har tidigare bedömts tillhöra kategori LC, men minskningstakten de senaste 10 åren (tre generationer) medför nu att den rödlistas som NT. Antalet reproduktiva individer skattas till 12000 (6000-18000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 350 (280-550) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 45 (25-75) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på direkt observation och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Sårbar (VU). Eftersom det finns möjlighet att arten kan invandra från kringliggande länder bedöms utdöenderisken vara lägre än vad övriga tillgängliga data antyder. Därför har rödlistningskategorin justerats från VU till NT. Arten är r-strateg med upp till 3-4 kullar per år och 5-6 ungar per bo. Spridning i alla riktningar efter god häckningssäsong är en del i artens ekologi. (A2ac; B2b(ii,v)c(iv)).
Konventioner Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Skäggmesen är en drygt messtor fågel med påfallande lång stjärt och korta vingar. Grundfärgen är gulbrun på ryggen och ljusare brunbeige på buksidan. Vingarna är kontrastrikt tecknade i brunt, svart och vitt. Hanens färger är kraftigare än honans med grått huvud och mycket iögonenfallande svarta "hängmustascher" från ögonen nedåt strupsidorna. Näbben är morotsröd hos hanen, svagare tecknad hos honorna. Ungfåglarna liknar mest honan men är gulare i färgtonen och har framför allt svart rygg. Arten uppmärksammas oftast genom lätet, ett mycket karaktäristiskt metalliskt, vinande ”psching”.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för skäggmes

Länsvis förekomst och status för skäggmes baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för skäggmes

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten häckar regelbundet i alla län i Götaland och Svealand utom Dalarna, men antalet växlar starkt med vintrarnas stränghet. Sedan 1990-talet har den varit stabil eller snarare minskat något och de kalla vintrarna 2009/10 och 2010/11 reducerade antalet ytterligare. Goda år häckar den på mer än 100 lokaler i landet, medan antalet mer än halveras under dåliga år. Tåkern i Östergötland är tillsammans Dettern i Västergötland och Kvismaren i Närke starka fästen. Antalet par i Tåkern uppskattas till 5000 par, vilket är häften av Sveriges uppskattade bestånd på 12 000 par. Skäggmesen observerades första gången i Sverige 1965 i Hammarsjön, där den också häckade 1966. Arten fick fäste i Sverige efter att Tåkern koloniserades omkring 1970. Populationsutvecklingen i Tåkern blev explosionsartad. Hösten 1976 uppskattades beståndet till 20 000 individer. Under denna expansiva fas ägde en omfattande utflyttning rum och många kolonier etablerades i Götaland och Svealand. Från och med 1976-77 följde dock flera hårda vintrar vilka drastiskt reducerade beståndet. I början av 1980-talet återstod sannolikt bara en koloni utanför Tåkern (Dettern), och beståndet i Tåkern hade reducerats till några hundra individer. Arten återhämtade sig dock och under 1989-93 var den mycket vanlig på lämpliga platser, uppträdde på otaliga lokaler och häckade i minst 14 landskap 1993. En mycket kraftig minskning noterades dock 1994. Under återstoden av 1990-talet har beståndet varierat mindre våldsamt, från början av 2000-talet häckar den i samtliga landskap i Götaland och Svealand, dock sporadiskt i Dalarna, Bohuslän och Dalsland. Häckningar kan också ske i södra Norrlands kusttrakter upp till Medelpad. Skäggmesen har en fläckvis utbredning i Eurasien mellan 35° - 60°N. Arten förekommer från Atlanten till Manchuriet men utbredningen öster om 30°E är dåligt känd och i Medelhavsområdet tycks den på grund av fortskridande torrläggningar vara på retur. I övriga delar av utbredningsområdet i Europa varierar beståndet kraftigt. Vid gynnsamma betingelser sker eruptiva expansioner varvid arten besätter nya områden mer eller mindre beständigt. Sådana toppår inträffade omkring 1950, 1959-61, 1965-66 och 1975-76. Under ogynnsamma perioder krymper artens utbredning samman till ett fåtal centra eller refugier genom utslagning av de marginella etableringarna. Vissa extremt hårda vintrar kan en nära nog total utplåning äga rum, t.ex. 1946-47 då kanske bara 200 individer överlevde i tre refugier i Nordvästeuropa. Andra "lågvattenår" har varit 1940-42 och 1976-77. Under 1990-talet har det europeiska beståndet ökat, troligen som en följd av en serie milda vintrar. Den största populationen i Europa finns i Donaudeltat (ca 200 000 par). Andra viktiga centra är det Pannoniska bäckenet (speciellt Neusiedlersee), Camargue och Tåkern medan den tidigare stora populationen i Nederländerna minskat.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Panuridae - skäggmesar 
  • Släkte
    Panurus  
  • Art
    Panurus biarmicus(Linnaeus, 1758) - skäggmes
    Synonymer
    [Parus] biarmicus Linnaeus, 1758

Skäggmesen är helt beroende av bladvass Phragmites australis för sin existens. Den fordrar tillgång på vassar av god kvalitet, d.v.s. hög, tät vass med god frösättning. Hårda vintrar (särskilt med snö som knäcker vassen) är den "flaskhals" som begränsar beståndet. Permanenta bestånd som överlever kalla vintrar förekommer troligen enbart där vassarna är mycket stora (i Tåkern ca 12 km2). Under gynnsamma år kan den dock överleva och häcka även på suboptimala lokaler. Sommartid är skäggmesen insektsätare och uppehåller sig nere vid vassbottnen. Vintertid går arten högre upp i vassen och äter vassfrö. Den uppehåller sig då helst i stora vassfält. Däremot häckar den helst i vass- eller vass/kaveldunsbestånd med laguner och öppningar i vegetationen. Boet läggs strax ovanför vattenytan i någon förtätning av fjolårsvass. Första kullen startas redan i mars--april och följs sedan av en, två eller ibland möjligen tre kullar fram till augusti--september. Denna höga produktivitet medför normalt en sexdubbling av beståndet under häckningssäsongen. Gynnsamma år blir reproduktionen ännu större och leder till massiv utvandring under hösten. Utvandringen utlöses sannolikt primärt av hög populationstäthet, men möjligen inverkar också vassens frösättning. I utlandet har konstaterats att åtminstone vissa individer flyttar fram och tillbaka mellan vinter- och sommarkvarter som "vanliga" flyttfåglar, men det okänt i vilken mån detta även förekommer i Sverige. Många bon plundras, särskilt av den första kullen, troligen av vattenrall. Som vuxen tycks skäggmesen i Sverige vara föga utsatt för predation.

Ekologisk grupp: "Allätare" (omnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Sjöar

Biotoper där arten kan förekomma: Myrbiotoper, Öppna strandbiotoper, Sötvattensstrand

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· vass - Phragmites australis (Viktig)
Arten är helt beroende av vassfält av lämplig typ. Tåkern och Dettern är hittills de enda lokaler i landet där arten visat sig kunna överleva under ogynnsamma vintrar. Att säkerställa att Tåkerns och Detterns vassar bevaras är därför avgörande för artens fortbestånd i Sverige. I Hornborgasjön som tidigare hyste en stor population har den i stort sett försvunnit som häckfågel efter sjöns höjning, i samband med att arealen vass minskat mycket kraftigt. Minimiarealen för framgångsrik övervintring under ogynnsamma förhållanden (långvarig kyla i kombination med djup snö eller isbark) är okänd men troligen krävs flera km2 orörd vass av god kvalitet. Kraftigt stigande vattenstånd under häckningstiden får negativa följder genom dränkning av kullar. Torrår är åtminstone på kort sikt gynnsamma för arten. Den närmast explosionsartade tillväxten av grågåsstammen är ett problem på flera håll, eftersom de äter upp vassarna. Även våtmarksrestaureringar där vassarna tas bort är lokalt ett hot mot skäggmesen.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Vattenreglering (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
I Tåkern, Dettern och på andra viktiga lokaler inom artens utbredningsområde är det önskvärt att bladvassarealen inte minskar. För att säkra artens vinteröverlevnad krävs att stora vassfält lämnas orörda under vintern. För att förbättra häckningsmiljöerna kan det vara lämpligt att ta upp kanaler och "laguner" i vassarnas kantzoner.
I flera sjöar runt om i Sverige har vassen på senare år minskat, framför allt på grund av bete av grågäss. Så har skett i flera sjöar i Skåne, Hullsjön i Västra Götalands län och även i Hornborgasjön. Eftersom försvinnande bladvassar även rapporterats från utlandet förtjänar problematiken att uppmärksammas. I England har man visat att skäggmesen kan matas med frö vintertid om dessa läggs ut i direkt anslutning till övervintringsvassarna. Stödutfodring kan därmed möjligen användas för att hjälpa marginella populationer att överleva hårda vintrar. Skäggmesen kräver för sin häckning tillgång på "förtätningar" av fjolårsvass på lämplig höjd över vattenytan. I Tåkern har t.ex. flera gånger noterats att arten häckat i vassbuntar som kvarlämnats i samband med vasstäkt. I Nederländerna har man framgångsrikt skapat sådana artificiella häckningsplatser. Tillgången på boplatser torde dock inte vara någon begränsande faktor i de svenska bestånden. Slutligen är en mer positiv syn på bladvassar vore på sin plats - skäggmesens behov överensstämmer i stor utsträckning med behoven hos flera andra skyddsvärda fågelarter som t.ex. rördrom, brun kärrhök och trastsångare.
Utländska namn - NO: Skjeggmeis, DK: Skaeggmejse, FI: Partatiainen, GB: Bearded Tit. Populationen fluktuerar våldsamt beroende på vintervädret och torde kunna slås ut helt av några mycket stränga vintrar i följd. Uppfyller troligen kriterierna B1+3bcd och även D1 under VU (minimipopulationen bestämmer kategoritillhörighet för naturligt fluktuerande bestånd). Försvinnanderisken nedgraderas eftersom skäggmesen torde ha relativt goda förutsättningar för återetablering söderifrån om den skulle försvinna.

BirdLife International. 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. BirdLife International, Cambridge, U.K.

Axell, H.E. 1966. Eruptions of Bearded Tits during 1959-1965. British Birds 59: 513-543.

Axell, H.E. & Hosking, G. 1977. Minsmere. Portrait of a Bird Reserve. London.

van den Berg, A. 1955. Des abris artificiels pour les nids de Mesanges a moustaches. Nos Oiseaux 23: 129-133.

Bibby, C.J. 1981. Food supply and diet of Bearded Tit. Bird Study 28: 201-210.

Bibby, C.J. 1983. Studies of West Palearctic birds. 186 Bearded tit. British Birds 76: 549-563.

Björkman, G. 1975. Skäggmesens Panurus biarmicus i Tåkern. Vår Fågelvärld 34: 296-310.

Björkman, G. och Tyrberg, T. 1982. Skäggmesen Panurus biarmicus i Sverige 1965-1979. Vår Fågelvärld 41: 73-93.

Buker, J.B., Buurma, L.S. och Osieck, E.R. 1975. Post-juvenile moult of the Bearded Tit, Panurus biarmicus (Linnaeus 1758), in Zuidelijk Flevolands, The Netherlands (Aves, Timaliinae). Beaufortia 23: 169-179.

van der Elzen, R. 1974. Zur Balz der Bartmeise (Panurus biarmicus) in Gefangenschaft. J. Orn. 115: 86-90.

van der Elzen, R. 1977a. Die Lautäusserungen der Bartmeise Panurus biarmicus als Informationssystem. Bonner Zool. Beiträge 28: 304-323.

van der Elzen, R. 1977b. Paarzusammenhalt bei der Bartmeise (Panurus biarmicus). Vogelwarte 29: 122-125.

Feindt, P. och Jung, K. 1968a. Bartmeisen - Einblicke in ihr verborgenes Leben. Z. Mus Hildesheim 20: 1-75.

Feindt, P. och Jung, K. 1968b. Zum Gast- und Brutvorkommen der Bartmeise (Panurus biarmicus) in Sud-Niedersachsen mit Angaben zur Brutbiologie. Vogelwelt 89: 3-14.

Godin, J. och Loison, M. 1975. Quelques traits du comportement hivernal de la mesange a moustaches (Panurus biarmicus) a Hensies-Harchies. Aves 12: 26-30.

Grieve, A. 1976. Bearded Tits at artificial feeding stations. British Birds 69: 549.

Guichard, G. 1959. Notes sur la biologie de la mesange a mustaches (Panurus b. biarmicus). L'Oiseau 29: 204-209.

Guichard, G. 1961. Sur un comportement inexplique de la Mesange a moustaches. L'Oiseau 31: 165-166.

Koenig, O. 1952. Das Aktionssystem der Bartmeise (Panurus biarmicus L.). Österreichische Zoologische Zeitschrift 3: 1-82, 247-325.

Kux, Z. 1959. Prispevek k bionomii sykoric vosatych (Panurus biarmicus russicus BREHM) a chrastalu malych (Porzana parva SCOP) na jihomoravskych rybnicich. Acta Musei Moraviae 44: 139-169.

Olejnikov, N.S. och Kazakov, B.A. 1970. K ekologii usatoj sinitsi (Panurus biarmicus L.) na severnom Kavkaze. Vestnik Zoologii 6: 50-54.

Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige - antal och förekomst. Sveriges Ornitologiska Förening. Halmstad.

Pearson, D.J. 1975. Moult and its relation to Eruptive Activity in the Bearded Reedling. Bird Study 22: 205-227.

Sell, M. 1974. Zur Phänologie und Biometrie der Bartmeise (Panurus biarmicus) in Westfalen. Alcedo 1: 1-15.

Sluys, R. 1982. Bearded Tits Panurus biarmicus in the Netherlands and England: comment on the hybridization theory. J. Orn. 123: 175-182.

Spitzer, G. 1972. Jahreszeitliche Aspekte der Biologie der Bartmeise (Panurus biarmicus). J. Orn. 113: 241-275.

Spitzer, G. 1973. Zur Verbreitung der Formen von Panurus biarmicus in der Westpaläarktis. Bonner Zool. Beiträge 24: 291-301.

Spitzer, G. 1974. Zum Emigrationsverhalten der osteuropäischen Bartmeise (Panurus biarmicus rossicus). Vogelwarte 27: 186-194.

Spitzer, G. och Wichtl, R. 1970. Vorläufige Untersuchungen zum Gesang der Bartmeise. J. Orn. 111: 362-366.

Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk Fågelatlas. Sveriges Ornitologiska förening, ArtDatabanken & Lunds universitet. Stockholm.

Ten Kate, C.G.B. 1926. Aanteekeningen over de Avifauna van het Kampereiland. Ardea 15: 78-84.

Ten Kate, C.G.B. 1928-29. Bijdrage tot de kennis van de voortplantingsbiologie van Panurus panurus biarmicus I-II. Ardea 17: 81-103, 18: 131-139.

Ten Kate, C.G.B. 1931. Zur Brutbiologie von Panurus biarmicus (L.). Beitr. zur Fortpfl. biol der Vögel 7: 1-7, 44-47.

Ten Kate, C.G.B. 1932. Broedbiologische waarnemingen van de baardmees Panurus b biarmicus. Orgaan d. club van Nederlandische Vogelkunde 5: 21-27.

Ten Kate, C.G.B. och Koridon, J.A.F. 1954. Over de proeven med kunstmatige nestgelegenheten voor de baardmees (Panurus biarmicus) in het Zwartemeerreservat bij Kampen. Limosa 27: 86-92.

Turner, E.L. 1912. Notes on the Bearded Tit. British Birds 6: 138-145.

Turner, E.L. 1924. Broadland birds. London.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Förf. Tommy Tyrberg 1987. Rev. Tommy Tyrberg 1991, 2002, Jonas Grahn 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015-05-11.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Panuridae - skäggmesar 
  • Släkte
    Panurus  
  • Art
    Panurus biarmicus, (Linnaeus, 1758) - skäggmes
    Synonymer
    [Parus] biarmicus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Förf. Tommy Tyrberg 1987. Rev. Tommy Tyrberg 1991, 2002, Jonas Grahn 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015-05-11.