Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  tretåig hackspett

Organismgrupp Fåglar Picoides tridactylus
Tretåig hackspett Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Tretåiga hackspetten är något mindre än större hackspetten och saknar röda inslag i dräkten. Den ger ett mörkt helhetsintryck genom att vingarna nästan är helt svarta samtidigt som kroppssidorna är tätt tvärvattrade i grått. På ryggen har den ett stort vitt fält från nacken till övergumpen. Huvudets sidor är påtagligt strimmiga med tre svarta respektive två vita längsgående fält. Hjässan är gul hos hanen medan honans hjässa är svartstreckad på vit botten.
Utbredning
Länsvis förekomst för tretåig hackspett Observationer i  Sverige för tretåig hackspett
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige har tretåiga hackspetten sin sydgräns i Dalsland, norra Västergötland och norra Östergötland. I området upp till det huvudsakliga utbredningsområdet – från mellersta Värmland, Dalarna och Gästrikland norrut till finska gränsen – har arten dock en oregelbunden och sällsynt förekomst. Från att tidigare ha varit en allmän till tämligen allmän häckfågel har arten på många håll minskat kraftigt, eller helt försvunnit under senare hälften av 1900-talet. Dess främsta livsmiljö utgörs idag av fjällnära skogsområden; en aktuell beräkning antyder att cirka 45 % av beståndet finns i Lappland. I trakten av Boden (Norrbotten) minskade arten inom ett väl undersökt område med närmare 30 % under åren 1990–2004 och i Västerbotten uppskattades populationsminskningen till 35 % 1994-2004. En skattning av antalet tretåiga hackspettar gjordes i Dalarna i mitten av 1980-talet varvid en realistisk populationsstorlek ansågs då vara 400-800 par. Vid 2000-talets inledning beräknades beståndet till cirka 230 par (90–370), dvs. en minskning på cirka 60 % under 20 år. År 2008 beräknades den svenska populationen uppgå till 11000 par. Enligt svensk häckfågeltaxering (standardrutterna) uppvisade den tretåiga hackspetten en signifikant årlig minskning med 13 % under åren 1996–2003, men trenden tycks därefter ha stabiliserat sig. Framtidsutsikterna bedöms dock vara dåliga. Arten (totalt 8–11 raser) finns i stort sett i samtliga nordliga barrskogs-dominerade områden. I Europa finns nominatrasen förutom i Norge, Sverige och Finland även i den hemiboreala zonen i Ryssland, Vitryssland, i de baltiska länderna och i nordöstra Polen. I mellaneuropeiska bergstrakter finns rasen P. t. alpinus.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
A2abc
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Tretåig hackspett häckar i barr- och blandskog, även fjällbjörkskog, med stort inslag av döda och döende träd. Den häckar regelbundet från norra Dalsland - Närke - Västmanland - mellersta Uppland och norrut till Torne lappmark och Norrbotten. Tillfälliga häckningar sker även i Götaland. Antalet reproduktiva individer skattas till 18400 (12400-26000). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat (minskad utbud död ved av lämplig kvalitet) och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 15 (10-50) % under de senaste 15 åren. Den fortsatta avverkningstakten av skog med hög andel död ved av lämplig kvalitet beräknas med viss sannolikhet att påverka beståndet negativt även kommande 15-årsperiod. Bedömningen baseras på direkt observation, ett för arten lämpligt abundansindex (svensk häckfågeltaxering) och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2abc).
Ekologi
Tretåiga hackspetten lever i taigamiljöer med riklig förekomst av döende och döda träd. I områden med god tillgång på föda klarar sig arten under sommaren på några tiotals hektar. Vintertid utnyttjar den betydligt större områden för att finna föda, troligen i storleksordningen flera hundra hektar i likhet med mindre hackspetten. Honor söker vanligen föda högre upp i träden än hannarna (signifikant dimorfism föreligger mellan könen med bland annat längre näbb hos hanen). Tretåig hackspett är vanligast i produktiva naturgranskogar, där den framför allt vintertid äter både larver och vuxna individer av flera arter barkborrar (Coleoptera: Scolytidae) som lever under trädens bark. Även tall, björk och andra trädslag utnyttjas vid födosöket. På gran torde den dubbelögade bastborren (Polygraphus poligraphus) vara en mycket viktig födoresurs. Förutom barkborrar är spindlar samt larver och puppor av långhorningar (Coleoptera: Cerambycidae) en viktig föda året runt. Bland långhorningarna torde allmän barkbock (Tetropium castaneum), skulderfläckad barkbock (Tetropium fuscum), barrträdslöpare (Rhagium inquisitor), vågbandad barkbock (Semanotus undatus) samt liten stekelbock (Molorchus minor) höra till de viktigaste bytesdjuren. Ett tämligen säkert tecken på närvaro av tretåig hackspett är de ofta nästan helt avskalade granstammar man ser i skogen vintertid (i viss utsträckning även på tallstammar). En mycket god indikation på att tretåig hackspett häckar i ett visst område är förekomsten av ”ringade träd”, främst gran och tall. Ringarna består av täta inhack i cirklar kring stammarna och man tror att de utnyttjas tidigt på våren för att dricka sav. Den tretåiga hackspetten är sannolikt ett exempel på en art som idag är så undanträngd att dagens biotopval ger en sned bild av vilka habitat som den ursprungligen fanns i. Förutom i de barrskogsmiljöer där vi oftast hittar den i Sverige, är arten allmän i mycket lövrika skogar som fått utveckla sig fritt efter skogsbrand – s.k. lövbrännor. I norra Finland har studier av arten i stora områden med mycket stormfälld skog visat på mer än tio gånger högre tätheter jämfört med omgivande, av skogsbruket påverkade skogar. I Lettland, där intensivt skötta skogar fortfarande är ganska ovanliga, häckar arten i de flesta skogstyper. I Alperna häckar den i skilda skogstyper i otillgängliga bergsbranter och där laviner skapar mycket död ved. Den tretåiga hackspetten tycks alltså inte vara specialiserad till någon särskild skogstyp, utan till orörda skogar i allmänhet där tillgång på lämpligt substrat för födosök finns. Analyser av tillgången på stående död ved med kvarsittande bark i svenska och schweiziska revir visar att mängden substrat måste överstiga 10–15 m3/ha eller utgöra cirka 5 % av den stående biomassan inom en areal av cirka 100 ha. Boet hackas ut i gran, tall, björk eller asp. Bohöjd 1–10 m. Lägger 3–5 (7) ägg från mitten av maj-slutet av juni. Båda könen hjälps åt med ruvningen som pågår i knappt två veckor. Ungarna matas i första hand med långhorningslarver och spindlar, vilka insamlas av föräldrafåglarna inom ett par hundra meters radie från boplatsen. Ungfåglarna är beroende av föräldrarna 1–2 månader. Tretåig hackspett är en stannfågel som i varierande omfattning stryker omkring under höst och vinter. Under vissa förhållanden kan den uppträda invasionsartat långt utanför sitt normala utbredningsområde och sibiriska fåglar påträffas stundom i Västeuropa.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· allmän barkbock
· allmän barkbock
· barkborrar
· barkborrar
· barrträdlöpare
· barrträdlöpare
· kortvingad granbock
· kortvingad granbock
· skulderfläcksbock
· skulderfläcksbock
· större dubbelögad bastborre
· större dubbelögad bastborre
· vågbandad barkbock
· vågbandad barkbock
Ved och bark
Ved och bark
Levande träd
Levande träd
Dött träd
Dött träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Piciformes (hackspettartade fåglar), Familj Picidae (hackspettar), Släkte Picoides, Art Picoides tridactylus (Linnaeus, 1758) - tretåig hackspett Synonymer Picus tridactylus Linnaeus, 1758

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier A2abc
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Tretåig hackspett häckar i barr- och blandskog, även fjällbjörkskog, med stort inslag av döda och döende träd. Den häckar regelbundet från norra Dalsland - Närke - Västmanland - mellersta Uppland och norrut till Torne lappmark och Norrbotten. Tillfälliga häckningar sker även i Götaland. Antalet reproduktiva individer skattas till 18400 (12400-26000). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat (minskad utbud död ved av lämplig kvalitet) och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 15 (10-50) % under de senaste 15 åren. Den fortsatta avverkningstakten av skog med hög andel död ved av lämplig kvalitet beräknas med viss sannolikhet att påverka beståndet negativt även kommande 15-årsperiod. Bedömningen baseras på direkt observation, ett för arten lämpligt abundansindex (svensk häckfågeltaxering) och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2abc).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Typisk art i 9010 Taiga (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR)), Typisk art i 9040 Fjällbjörkskog (Alpin region (ALP)), Typisk art i 9740 Skogsbevuxen myr (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR)), Typisk art i 9030 Landhöjningsskog (Boreal region (BOR))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Tretåiga hackspetten är något mindre än större hackspetten och saknar röda inslag i dräkten. Den ger ett mörkt helhetsintryck genom att vingarna nästan är helt svarta samtidigt som kroppssidorna är tätt tvärvattrade i grått. På ryggen har den ett stort vitt fält från nacken till övergumpen. Huvudets sidor är påtagligt strimmiga med tre svarta respektive två vita längsgående fält. Hjässan är gul hos hanen medan honans hjässa är svartstreckad på vit botten.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för tretåig hackspett

Länsvis förekomst och status för tretåig hackspett baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för tretåig hackspett

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige har tretåiga hackspetten sin sydgräns i Dalsland, norra Västergötland och norra Östergötland. I området upp till det huvudsakliga utbredningsområdet – från mellersta Värmland, Dalarna och Gästrikland norrut till finska gränsen – har arten dock en oregelbunden och sällsynt förekomst. Från att tidigare ha varit en allmän till tämligen allmän häckfågel har arten på många håll minskat kraftigt, eller helt försvunnit under senare hälften av 1900-talet. Dess främsta livsmiljö utgörs idag av fjällnära skogsområden; en aktuell beräkning antyder att cirka 45 % av beståndet finns i Lappland. I trakten av Boden (Norrbotten) minskade arten inom ett väl undersökt område med närmare 30 % under åren 1990–2004 och i Västerbotten uppskattades populationsminskningen till 35 % 1994-2004. En skattning av antalet tretåiga hackspettar gjordes i Dalarna i mitten av 1980-talet varvid en realistisk populationsstorlek ansågs då vara 400-800 par. Vid 2000-talets inledning beräknades beståndet till cirka 230 par (90–370), dvs. en minskning på cirka 60 % under 20 år. År 2008 beräknades den svenska populationen uppgå till 11000 par. Enligt svensk häckfågeltaxering (standardrutterna) uppvisade den tretåiga hackspetten en signifikant årlig minskning med 13 % under åren 1996–2003, men trenden tycks därefter ha stabiliserat sig. Framtidsutsikterna bedöms dock vara dåliga. Arten (totalt 8–11 raser) finns i stort sett i samtliga nordliga barrskogs-dominerade områden. I Europa finns nominatrasen förutom i Norge, Sverige och Finland även i den hemiboreala zonen i Ryssland, Vitryssland, i de baltiska länderna och i nordöstra Polen. I mellaneuropeiska bergstrakter finns rasen P. t. alpinus.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Piciformes - hackspettartade fåglar 
  • Familj
    Picidae - hackspettar 
  • Släkte
    Picoides  
  • Art
    Picoides tridactylus(Linnaeus, 1758) - tretåig hackspett
    Synonymer
    Picus tridactylus Linnaeus, 1758

Tretåiga hackspetten lever i taigamiljöer med riklig förekomst av döende och döda träd. I områden med god tillgång på föda klarar sig arten under sommaren på några tiotals hektar. Vintertid utnyttjar den betydligt större områden för att finna föda, troligen i storleksordningen flera hundra hektar i likhet med mindre hackspetten. Honor söker vanligen föda högre upp i träden än hannarna (signifikant dimorfism föreligger mellan könen med bland annat längre näbb hos hanen). Tretåig hackspett är vanligast i produktiva naturgranskogar, där den framför allt vintertid äter både larver och vuxna individer av flera arter barkborrar (Coleoptera: Scolytidae) som lever under trädens bark. Även tall, björk och andra trädslag utnyttjas vid födosöket. På gran torde den dubbelögade bastborren (Polygraphus poligraphus) vara en mycket viktig födoresurs. Förutom barkborrar är spindlar samt larver och puppor av långhorningar (Coleoptera: Cerambycidae) en viktig föda året runt. Bland långhorningarna torde allmän barkbock (Tetropium castaneum), skulderfläckad barkbock (Tetropium fuscum), barrträdslöpare (Rhagium inquisitor), vågbandad barkbock (Semanotus undatus) samt liten stekelbock (Molorchus minor) höra till de viktigaste bytesdjuren. Ett tämligen säkert tecken på närvaro av tretåig hackspett är de ofta nästan helt avskalade granstammar man ser i skogen vintertid (i viss utsträckning även på tallstammar). En mycket god indikation på att tretåig hackspett häckar i ett visst område är förekomsten av ”ringade träd”, främst gran och tall. Ringarna består av täta inhack i cirklar kring stammarna och man tror att de utnyttjas tidigt på våren för att dricka sav. Den tretåiga hackspetten är sannolikt ett exempel på en art som idag är så undanträngd att dagens biotopval ger en sned bild av vilka habitat som den ursprungligen fanns i. Förutom i de barrskogsmiljöer där vi oftast hittar den i Sverige, är arten allmän i mycket lövrika skogar som fått utveckla sig fritt efter skogsbrand – s.k. lövbrännor. I norra Finland har studier av arten i stora områden med mycket stormfälld skog visat på mer än tio gånger högre tätheter jämfört med omgivande, av skogsbruket påverkade skogar. I Lettland, där intensivt skötta skogar fortfarande är ganska ovanliga, häckar arten i de flesta skogstyper. I Alperna häckar den i skilda skogstyper i otillgängliga bergsbranter och där laviner skapar mycket död ved. Den tretåiga hackspetten tycks alltså inte vara specialiserad till någon särskild skogstyp, utan till orörda skogar i allmänhet där tillgång på lämpligt substrat för födosök finns. Analyser av tillgången på stående död ved med kvarsittande bark i svenska och schweiziska revir visar att mängden substrat måste överstiga 10–15 m3/ha eller utgöra cirka 5 % av den stående biomassan inom en areal av cirka 100 ha. Boet hackas ut i gran, tall, björk eller asp. Bohöjd 1–10 m. Lägger 3–5 (7) ägg från mitten av maj-slutet av juni. Båda könen hjälps åt med ruvningen som pågår i knappt två veckor. Ungarna matas i första hand med långhorningslarver och spindlar, vilka insamlas av föräldrafåglarna inom ett par hundra meters radie från boplatsen. Ungfåglarna är beroende av föräldrarna 1–2 månader. Tretåig hackspett är en stannfågel som i varierande omfattning stryker omkring under höst och vinter. Under vissa förhållanden kan den uppträda invasionsartat långt utanför sitt normala utbredningsområde och sibiriska fåglar påträffas stundom i Västeuropa.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Barrskog

Biotoper där arten kan förekomma: Lövskog, Triviallövskog, Myrbiotoper

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· allmän barkbock - Tetropium castaneum (Viktig)
· barkborrar - Scolytinae (Viktig)
· barrträdlöpare - Rhagium inquisitor (Viktig)
· kortvingad granbock - Molorchus minor (Viktig)
· skulderfläcksbock - Tetropium fuscum (Viktig)
· större dubbelögad bastborre - Polygraphus poligraphus (Viktig)
· vågbandad barkbock - Semanotus undatus (Viktig)
Ved och bark (Viktig)
Levande träd (Viktig)
Dött träd (Viktig)
Omdaningen av naturskogar till kulturskogar innebär att tretåiga hackspetten missgynnas mycket starkt. Skogslandskapet har med andra ord blivit alltför "välstädat" och de för tretåiga hackspetten så viktiga naturskogsmiljöerna (olikåldriga bestånd med hög andel döda och döende träd, vindfällen, insektsangripen skog, brandfält, sumpskog med hög självgallring etc.) har inom stora områden blivit allt för små och sällsynta för att kunna upprätthålla stabila populationer. I Sverige är arten under 1990-talet observerad söder om den nuvarande utbredningsgränsen i skogar under fri utveckling. Det är således möjligt att arten redan för lång tid sedan trängts bort från den hemiboreala zonen i Sverige. Den tretåiga hackspetten har i dagsläget starka bestånd i den fjällnära skogen där skogen till 80 % är över 80 år och till 50–60 % över 120 år. Dessa skogar är dessutom ofta olikåldriga. Skogsbrukets expansion in i områdena ovan skogsodlingsgränsen är därför starkt negativ för arten.

Påverkan
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
Trots den relativt begränsade kunskapen vi har om artens ekologi i Sverige är det ingen tvekan om att den mest angelägna åtgärden består av betydligt större andel av skogslandskapet undantas från storskaligt skogsbruk. Eftersom arten är anpassad till miljöer med massförekomst av vedlevande skalbaggar kan det dessutom krävas att man sparar barkborredödad skog i betydligt större utsträckning än som tillåts i dagsläget. I skogsområden nedanför skogsodlingsgränsen krävs att ordentligt breda kantzoner mot t.ex. myrar, sjöar, åar och fäbodar lämnas orörda. Vidare måste sumpskogar av olika slag sparas i större utsträckning än vad fallet är idag. Rasbranter, raviner och platåberg är tekniska impediment och ska helt undantas från skogsbruk. En ökning av antalet naturreservat i norra Sverige är antagligen också positivt för arten. Dessutom behövs landskapsplanering med ett aktivt nyskapande av biotoper genom att undanta delar av bestånd och landskap från skogsbruk som lämnas för fri utveckling. I skogsområden med naturvårdsinriktad landskapsplanering kan man se positiva effekter på mängden tretåig hackspett, särskilt i områden där större partier med äldre skog sparats och där det finns hyggen som naturvårdsbränts. Taxeringar av tretåig hackspett i brukad och obrukad skog framstår som angeläget. En sådan studie borde framför allt undersöka artens arealkrav under vintern, då detta med all säkerhet är en svår flaskhals i artens livscykel.
Utländska namn – NO: Tretåspett, DK: Tretået spætte, FI: Pohjantikka, GB: Three-toed Woodpecker. Tretåig hackspett är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (Rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Arten är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter) och är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Amcoff, M. & Eriksson, P. 1996. Förekomst av tretåig hackspett Picoides tridactylus på bestånds- och landskapsnivå. Ornis Svecica 6: 107–119.

Andersson, M. 1991. Tretåig hackspett – biotopval i västra Västmanland. Pandion 7: 1–9.

Arpi, G. 1959. Sveriges skogar under 100 år. Del 2. Kungliga Domänstyrelsen.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Blotzheim, G. & Bauer, K. (red.) 1980. Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Band 9. Wiesbaden.

Boström, U. 1988. Fågelfaunan i olika åldersstadier av naturskog och kulturskog i norra Sverige. Vår Fågelvärld 47: 68–76.

Butler, R., Angelstam, P., Ekelund, P. & Schlaeffer, R. 2004. Dead wood threshold values for the three-toed woodpecker presence in boreal and sub-Alpine forest. Biological Conservation 119(3): 305–318.

Cramp, S. m.fl. (red.) 1985. Handbook of Europe, the Middle East and North Africa. The Birds of the Western Palearctic. Vol. 4. London.

Douhan, B. 1989. Vad händer under ett dygn vid den tretåiga hackspettens bo? Fåglar i Uppland 16: 115–125.

Fayt, P. 2003. Insect prey population changes in habitats with declining vs. stable Three-toed woodpecker Picoides tridactylus populations. Ornis Fennica 80(4): 182–192.

Hogstad, O. 1969. Observasjoner ved et tretåspettreir. Sterna 8: 387–389.

Järvinen, O., Kuusela, I. & Väisänen, R.A. 1977. Effects of modern forestry on the numbers of breeding birds in Finland. Silva Fennica II: 284–294.

Lohmus, A., Kinks, M, & Soon, M. 2010. The Importance of Dead-Wood Supply for Woodpeckers in Estonia. Baltic Forestry 16(1): 76-86.

Mikusinski, G., Gromadzki, M. & Chylarecki, P. 2001. Woodpeckers as indicators of forest bird diversity. Conservation Biology 15(1): 208–217.

Oldhammer, B. 1986. Tretåiga hackspetten och sumpskogen. Fåglar i Dalarna 19: 95–99.

Olsson, C. 1994. Inventering av tretåig hackspett i Umetrakten. Fåglar i Västerbotten 19: 2–7.

Pakkala, T., Hanski, I. & Tomppo, E. 2002. Spatial ecology of the three-toed woodpecker in managed forest landscapes. Silva Fennica 36(1): 279-288.

Pechacek, P. & Kristin, A. 2004. Comparative diets of adult and young three-toad woodpeckers in a European alpine forest community. Journal of Wildlife Management 68(3): 683–693.

Pechacek, P. 2004. Spacing behaviour of Eurasian Three-toed Woodpeckers (Picoides tridactylus) during the breeding season in Germany. The Auk 121(1): 58-67.

Roberge, J.M., Angelstam, P. & Villard, M.A. 2008. Specialised woodpeckers and naturalness in hemiboreal forests - Deriving quantitative targets for conservation planning. Biological Conservation 141(4): 997-1012

SOF 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm.

Stachura-Skierczynska, K., Tumiel, T. & Skierczynski, M. 2009. Habitat prediction model for three-toed woodpecker and its implications for the conservation of biologically valuable forests. Forest Ecology and Management 258(5): 697-703.

Tucker, G.M. & Heath, M.F. 1994. Birds in Europe: their conservation status. Cambridge, U.K.: BirdLife International (BirdLife Conservation Series no. 3).

Viksne, J. (red.). 1989. Latvian breeding bird atlas. Riga Zinatne.

Virkkala, R. 1991. Population trends of forest birds in a Finnish Lapland landscape of large habitat blocks – Consequences of stochastic environmental variation or regional habitat alteration. Biological conservation 56(2): 223–240.

Wesolowski, T., Czeszczewik, D. & Rowinski, P. 2005. Effects of forest management on Three-toed Woodpecker Picoides tridactylus distribution in the Bialowieza Forest (NE Poland): conservation implications. Acta Ornithologica 40(1): 53–60. .

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Oldhammer 1988. Rev. Per Angelstam 1992, 2002, Martin Tjernberg & Mikael Svensson 2005, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Piciformes - hackspettartade fåglar 
  • Familj
    Picidae - hackspettar 
  • Släkte
    Picoides  
  • Art
    Picoides tridactylus, (Linnaeus, 1758) - tretåig hackspett
    Synonymer
    Picus tridactylus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Oldhammer 1988. Rev. Per Angelstam 1992, 2002, Martin Tjernberg & Mikael Svensson 2005, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.