Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  svarthalsad dopping

Organismgrupp Fåglar Podiceps nigricollis
Svarthalsad dopping Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Svarthalsad dopping har en kroppslängd på endast 28–34 cm. I sommardräkt påminner den om en svarthakedopping, med svart rygg och rödbrun kroppssida. Halsen och huvudet är svarta med undantag av en slokande, ljusgul fjäderplym från ögat bak mot nacken (svarthakedoppingen har en rödbrun framhals samt en mer fyllig gul fjäderplym från näbben till bakre delen av hjässan). Den svarthalsade doppingen skiljer sig från svarthakedoppingen även på kropps- och huvudform; näbben är tydligt uppåtvinklad, den har en brant panna och en rundad hjässa med ett hjässkrön över ögat och kroppen är knubbig med ett uppburrat akterparti. Storlek och kroppsform medför att det på långa avstånd finns en uppenbar risk att förväxla svarthalsad dopping med smådopping.
Utbredning
Länsvis förekomst för svarthalsad dopping Observationer i  Sverige för svarthalsad dopping
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Under 1980-talet var Hornborgasjön och Tåkern de pålitligaste svenska häckplatserna, men från den senare lokalen försvann arten i början av 1990-talet. I Hornborgasjön ökade emellertid beståndet successiv för att kulminera med 107 par 1997. Därefter skedde en kraftig minskning till 58 par 2004 för att åter öka till rekordantalet 146 par år 2007. Åren 2008-2010 uppgick antalet par till 77, 72 resp. 76. Förutom det kolonihäckande beståndet i Hornborgasjön genomfördes häckningar på ytterligare cirka fem lokaler i Västergötland under 1990-talet. I Kvismaren häckade som mest sex par 1984–1988 och i Furuhus mosse i Skåne ett par 1985–88. Under 1990-talet genomfördes enstaka häckningar på fem lokaler i Skåne, på tre lokaler i Småland samt på en lokal i Närke. Åren 2000–2009 konstaterades häckningar eller häckningsförsök på två lokaler i Skåne, på en lokal i Småland (som mest 5 par), på en lokal i Västergötland (förutom Hornborgasjön), på två lokaler i Östergötland (2 par vardera) samt på en lokal i Närke. Den svarthalsade doppingen förekommer i Europa, Afrika, Asien och Nordamerika. Nominatrasen häckar i två separata områden i Väst- och Östpalearktis. Det västliga utbredningsområdet omfattar en mer sammanhängande utbredning i stäppzonen från Altai till Ukraina samt spridda förekomster i större delen av Europa och delar av Mellanöstern. Under 1800- och 1900-talen har flera invasioner i Västeuropa skett från förekomsterna i stäppzonen. Efter en sådan invasion upptäcktes arten 1927 som svensk häckfågel i Krankesjön. Kolonin där uppgick som mest till 96 par 1930. Arten är både i Sverige och i Västeuropa i övrigt känd för instabilitet när det gäller häckplatserna och uppvisar kraftiga växlingar i antal mellan olika år. Även i artens kärnområden på de osteuropeiska och asiatiska stäpperna varierar antalet kraftigt. Orsakerna till beståndssvängningarna är oklara men vattenståndsförändringar torde spela en viktig roll, åtminstone i stäppområdena. Det europeiska beståndet utanför Ryssland uppgår till minst 22 000 par, varav minst 10 000 par i Ukraina, cirka 4500 par i Polen och cirka 3000 par i Rumänien. I Danmark häckade 250–300 par 1998 men endast 76-129 par 2010.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Sårbar (VU°)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Svarthalsad dopping häckar i Hornborgasjön, Västergötland, och tillfälligt med enstaka par i dammar och slättsjöar i södra och mellersta Sverige, oftast i Skåne. Antalet reproduktiva individer skattas till 150 (130-180). Antalet lokalområden i landet skattas till 1. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 40 km² och förekomstarean (AOO) till 40 (32-44) km². Populationen är ökande. (15-35 % ökning 2001-2012). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (D).
Ekologi
Anländer till Sverige från början av april till mitten av maj. Häckar i eutrofa sjöar, dammar och kärr (minsta areal 2–3 ha) med rik växtlighet och nästan enbart i eller i omedelbar anslutning till måsfågelkolonier (i Sverige oftast skrattmåskolonier, någon gång även fisktärnekolonier). Den svarthalsade doppingen är i regel kolonihäckare, men solitär häckning förekommer också. De största europeiska kolonierna uppgår till cirka 250 par, men hos nordamerikanska underarten californicus har kolonier på upp till 2000 par påträffats. Det flytande boet byggs av multnande växtdelar och förankras i vattenvegetation. Kullen omfattar normalt 3–4 ägg som ruvas av båda könen i cirka 3 veckor. Ungarna kläcks med flera dagars mellanrum (ruvningen påbörjas med första ägget). Ungarna transporteras till en början på föräldrarnas ryggar och blir självständiga redan efter cirka 3 veckor. Två kullar förekommer undantagsvis (även observerat i Sverige). Födan består huvudsakligen av evertebrater, främst insekter. Ryggradsdjur (småfisk, grodyngel och små grodor) är av mindre betydelse. Höststräcket är dåligt känt för det svenska beståndet. Huvuddelen lämnar landet troligen i slutet av augusti, men enstaka individer ses regelbundet t.o.m. oktober. Övervintringsområdet för svenska fåglar är okänt. Danska fåglar har återfunnits vintertid i Nederländerna och i Frankrike.
Landskapstyper
Sötvatten
Sötvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Sjöar
Sjöar
Småvatten
Småvatten
Vattenyta
Vattenyta
Vattenmassa
Vattenmassa
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· groddjur
· groddjur
· insekter
· insekter
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Podicipediformes (doppingfåglar), Familj Podicipedidae (doppingar), Släkte Podiceps, Art Podiceps nigricollis C.L. Brehm, 1783 - svarthalsad dopping Synonymer

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Sårbar (VU°)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Svarthalsad dopping häckar i Hornborgasjön, Västergötland, och tillfälligt med enstaka par i dammar och slättsjöar i södra och mellersta Sverige, oftast i Skåne. Antalet reproduktiva individer skattas till 150 (130-180). Antalet lokalområden i landet skattas till 1. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 40 km² och förekomstarean (AOO) till 40 (32-44) km². Populationen är ökande. (15-35 % ökning 2001-2012). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (D).
Konventioner Bernkonventionens bilaga II, AEWA
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Svarthalsad dopping har en kroppslängd på endast 28–34 cm. I sommardräkt påminner den om en svarthakedopping, med svart rygg och rödbrun kroppssida. Halsen och huvudet är svarta med undantag av en slokande, ljusgul fjäderplym från ögat bak mot nacken (svarthakedoppingen har en rödbrun framhals samt en mer fyllig gul fjäderplym från näbben till bakre delen av hjässan). Den svarthalsade doppingen skiljer sig från svarthakedoppingen även på kropps- och huvudform; näbben är tydligt uppåtvinklad, den har en brant panna och en rundad hjässa med ett hjässkrön över ögat och kroppen är knubbig med ett uppburrat akterparti. Storlek och kroppsform medför att det på långa avstånd finns en uppenbar risk att förväxla svarthalsad dopping med smådopping.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för svarthalsad dopping

Länsvis förekomst och status för svarthalsad dopping baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för svarthalsad dopping

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Under 1980-talet var Hornborgasjön och Tåkern de pålitligaste svenska häckplatserna, men från den senare lokalen försvann arten i början av 1990-talet. I Hornborgasjön ökade emellertid beståndet successiv för att kulminera med 107 par 1997. Därefter skedde en kraftig minskning till 58 par 2004 för att åter öka till rekordantalet 146 par år 2007. Åren 2008-2010 uppgick antalet par till 77, 72 resp. 76. Förutom det kolonihäckande beståndet i Hornborgasjön genomfördes häckningar på ytterligare cirka fem lokaler i Västergötland under 1990-talet. I Kvismaren häckade som mest sex par 1984–1988 och i Furuhus mosse i Skåne ett par 1985–88. Under 1990-talet genomfördes enstaka häckningar på fem lokaler i Skåne, på tre lokaler i Småland samt på en lokal i Närke. Åren 2000–2009 konstaterades häckningar eller häckningsförsök på två lokaler i Skåne, på en lokal i Småland (som mest 5 par), på en lokal i Västergötland (förutom Hornborgasjön), på två lokaler i Östergötland (2 par vardera) samt på en lokal i Närke. Den svarthalsade doppingen förekommer i Europa, Afrika, Asien och Nordamerika. Nominatrasen häckar i två separata områden i Väst- och Östpalearktis. Det västliga utbredningsområdet omfattar en mer sammanhängande utbredning i stäppzonen från Altai till Ukraina samt spridda förekomster i större delen av Europa och delar av Mellanöstern. Under 1800- och 1900-talen har flera invasioner i Västeuropa skett från förekomsterna i stäppzonen. Efter en sådan invasion upptäcktes arten 1927 som svensk häckfågel i Krankesjön. Kolonin där uppgick som mest till 96 par 1930. Arten är både i Sverige och i Västeuropa i övrigt känd för instabilitet när det gäller häckplatserna och uppvisar kraftiga växlingar i antal mellan olika år. Även i artens kärnområden på de osteuropeiska och asiatiska stäpperna varierar antalet kraftigt. Orsakerna till beståndssvängningarna är oklara men vattenståndsförändringar torde spela en viktig roll, åtminstone i stäppområdena. Det europeiska beståndet utanför Ryssland uppgår till minst 22 000 par, varav minst 10 000 par i Ukraina, cirka 4500 par i Polen och cirka 3000 par i Rumänien. I Danmark häckade 250–300 par 1998 men endast 76-129 par 2010.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes - benfiskar 
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Podicipediformes - doppingfåglar 
  • Familj
    Podicipedidae - doppingar 
  • Släkte
    Podiceps  
  • Art
    Podiceps nigricollisC.L. Brehm, 1783 - svarthalsad dopping

Anländer till Sverige från början av april till mitten av maj. Häckar i eutrofa sjöar, dammar och kärr (minsta areal 2–3 ha) med rik växtlighet och nästan enbart i eller i omedelbar anslutning till måsfågelkolonier (i Sverige oftast skrattmåskolonier, någon gång även fisktärnekolonier). Den svarthalsade doppingen är i regel kolonihäckare, men solitär häckning förekommer också. De största europeiska kolonierna uppgår till cirka 250 par, men hos nordamerikanska underarten californicus har kolonier på upp till 2000 par påträffats. Det flytande boet byggs av multnande växtdelar och förankras i vattenvegetation. Kullen omfattar normalt 3–4 ägg som ruvas av båda könen i cirka 3 veckor. Ungarna kläcks med flera dagars mellanrum (ruvningen påbörjas med första ägget). Ungarna transporteras till en början på föräldrarnas ryggar och blir självständiga redan efter cirka 3 veckor. Två kullar förekommer undantagsvis (även observerat i Sverige). Födan består huvudsakligen av evertebrater, främst insekter. Ryggradsdjur (småfisk, grodyngel och små grodor) är av mindre betydelse. Höststräcket är dåligt känt för det svenska beståndet. Huvuddelen lämnar landet troligen i slutet av augusti, men enstaka individer ses regelbundet t.o.m. oktober. Övervintringsområdet för svenska fåglar är okänt. Danska fåglar har återfunnits vintertid i Nederländerna och i Frankrike.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Sötvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Sjöar, Småvatten, Vattenyta, Vattenmassa

Biotoper där arten kan förekomma: Myrbiotoper, Öppna strandbiotoper

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· groddjur - Amphibia (Har betydelse)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Har betydelse)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Den svarthalsade doppingen befinner sig i Sverige på gränsen för sitt utbredningsområde. Förekomsten är instabil och tillfälliga koloniseringar blir i regel inte varaktiga. Arten häckar ofta i dammar, lertag etc. med rik insektsfauna. Denna biotop hotas ständigt av förstöring genom igenfyllning, fiskinplantering (födokonkurrens), torrläggning eller igenväxning. Svarthalsad dopping anses dessutom vara känslig mot störning under häckningen, t.ex. från rörligt friluftsliv. Artens beroende av måsfågelkolonier innebär att häckningskolonier kan elimineras genom bekämpningsåtgärder riktade mot måsfåglarna. De under 1980- och en bit in på 1990-talet flerstädes minskande eller totalt försvunna skrattmåskolonierna i södra Sveriges slättsjöar är oroväckande, inte minst för ett stort antal andra sjöfågelarter vilka erhåller predationsskydd i måskoloniernas närhet. Större delen av den västeuropeiska populationen av svarthalsad dopping övervintrar i grunda havsvikar i Medelhavet vilka är näringsrika på bl.a. små kräftdjur som doppingarna utnyttjar som huvudföda. Flera tusen svarthalsade doppingar samlas på ett fåtal lokaler där hoten är fiske (drunknar i fiskenäten), olje- och industriutsläpp samt igenfyllning av grunda havsvikar. Till artens naturliga fiender hör förutom mink även kråka, brun kärrhök och troligen gädda. Rörhöna och troligen även sothöna kan predera ägg av svarthalsad dopping. I Danmark har man observerat att rörhöns konsumerat ägg i en koloni av cirka 30 häckande par.

Påverkan
  • Händelser utanför Sverige (Viss negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Viss negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Viss negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
Flera av de tidigare och nuvarande häckplatserna, t.ex. Kvismaren, Tåkern och Hornborgasjön, är naturreservat. Hänsyn bör tas till den svarthalsade doppingens (och skrattmåskoloniernas) behov vid skötseln av reservaten, bl.a. vad avser störning från båttrafik och vegetationsbekämpning. I Skåne är arten nästan helt bunden till små våtmarker som t.ex. lertag, dammar och märgelgravar. Det är mycket angeläget att sådana lokaler skyddas mot torrläggning, igenfyllning, fiskinplantering och igenväxning. Sådana åtgärder gynnar för övrigt även många andra djur- och växtarter. Vid anläggning av våtmarker är det viktigt att dessa innehåller häckningsöar som potentiella häckningsplatser för skrattmås samt att man inte planterar in fisk.
Utländska namn – NO: Svarthalsdykker, DK: Sorthalset lappedykker, FI: Etelän-uikku, GB: Black-necked Grebe. Svarthalsad dopping är förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter) samt AEWA (African-Euroasian Waterbird Agreement). Arten är fredad enligt jaktförordningen (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen.

Bauer, K.M. & Glutz von Blotzheim, U.N. (red.) 1966. Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Bd 1. Frankfurt am Main.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Cramp, S. m.fl. (red.) 1977. Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa. Bd 1. Oxford.

Christensen, J.S. & Lange, P. (red.) 2010. Fugleåret 2010. Dansk Ornitologiska Forening.

Curry-Lindahl, K. (red.) 1959. Våra Fåglar i Norden. Bd 1. Stockholm.

Hagemeijer, E.J.M. & Blair, M.J. (red.) 1997. The EBCC Atlas of European Breeding Birds: Their Distribution and Abundance. T. & A.D. Poyser, London.

Ilichev, V.D. & Flint, V.E. (red.) 1985. Handbuch der Vögel der Sowjetunion. Bd 1. Wittenberg Lutherstadt.

Jacobsson, L. 1975. Doppingarna i Tåkern. Vår Fågelvärld 34: 290–295.

Johansson, H-E. & Johansson, L.E. 1986. Svarthalsad dopping i Hornborgasjön 1985 och 1986. Grus 12: 47–49.

Karlsson, J. & Kjellén, N. 1984. Doppingarna i Skåne; historik, nuvarande förekomst och beståndsväxlingar. Anser 23: 27–52.

Pettersson, Å. 1986. Doppingar i Kvismaren – förekomst och häckningsresultat. Fåglar i Kvismaren 1: 2–12.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tommy Tyrberg 1988. Rev. Tommy Tyrberg, Peder Fält 1991, Martin Tjernberg 2002, 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes - benfiskar 
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Podicipediformes - doppingfåglar 
  • Familj
    Podicipedidae - doppingar 
  • Släkte
    Podiceps  
  • Art
    Podiceps nigricollis, C.L. Brehm, 1783 - svarthalsad dopping
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tommy Tyrberg 1988. Rev. Tommy Tyrberg, Peder Fält 1991, Martin Tjernberg 2002, 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.