Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vildren

Organismgrupp Däggdjur Rangifer tarandus
Vildren Däggdjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Kroppslängd upp till 210 cm och boghöjd upp till 140 cm. Vikten hos vuxna djur varierar mellan 40 upp till som mest 220 kg. Sommarpälsen är mörkt gråbrun på flanker och rygg medan nacken och halsregionen är vit. I motsats till förhållandet hos tamrenen är det en liten färgvariationen mellan olika individer hos vildrenen. Bägge könen bär horn och hornen är mer upprättstående än hos tamrenen.
Utbredning
Länsvis förekomst för vildren Observationer i  Sverige för vildren
Svensk förekomst
Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
Arten finns i Nordeuropa, norra Sibirien och i Nordamerikas norra delar samt på åtskilliga arktiska öar. Ursprungligen fanns vildrensstammar i stora delar av Norge, norra Sverige och norra Finland. De var då representerade av två raser; fjällrenar R. t. tarandus och skogsrenar R. t. fennicus. I Norden lever idag vilda fjällrenar endast kvar i södra Norges fjällområden (omkring 30 000 djur i slutet av 1990-talet). Vilda skogsrenar finns i ryska Karelen där stammen beräknades uppgå till som mest 7000 djur 1980, men endast 3000–3500 djur 1998. Öster därom, på ryska tundran och taigan, finns cirka 900 000 vildrenar. Under 1950-talet tog sig en del skogsvildrenar från Karelen in i angränsande delar av Finland där stammen 1996 hade vuxit till cirka 1400 djur. Både den norska och finska förekomsten av vildrenar påträffas i områden där tamrenskötsel saknas. I Sverige fanns vildrenen i hela fjällvärlden och i stora delar av det norrländska skogslandet. De sista flockarna av vildren i Sverige fanns i Härjedalen och i Torne Lappmark där de sista exemplaren sköts omkring 1880. Enligt subfossilfynd levde renar i södra Sverige under senglacial tid (fynd gjorda i Skåne, Halland, Bohuslän, Västergötland, Småland, Östergötland, Öland).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
Vildren är utdöd i Sverige. De sista exemplaren sköts 1880. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Ekologi
Vildrenen lever på fjällhedar, tundror och i de nordliga barrskogsområdena. Den håller samman i flockar och vandrar ofta långa sträckor mellan sommar- och vinterbiotoper. Vintertid lever renarna huvudsakligen på en blandning av marklavar och bärris som de sparkar fram i snön. När snöförhållandena hindrar markbete har tillgången till trädlevande lavar stor betydelse för överlevnaden. Under våren betas bark och knoppar av dvärgbjörk och vide samt rotdelar och skott av tidigt utvecklade våtmarksväxter, som t.ex. tuvull. På sommarhalvåret lever de av örter, gräs, löv på buskar, svampar m.m. och flyttar sig då efter vegetationens fenologiska utveckling på olika höjdlägen, på torr och fuktig mark etc. Vid två års ålder föder korna sin första kalv i maj-juni.
Landskapstyper
Skog
Skog
Fjäll
Fjäll
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Buskmark
Buskmark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Svampar och lavar
Svampar och lavar
· lavar
· lavar
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Mammalia (däggdjur), Ordning Artiodactyla (partåiga hovdjur), Familj Cervidae (hjortdjur), Släkte Rangifer, Art Rangifer tarandus (Linnaeus, 1758) - vildren Synonymer ren, Cervus tarandus Linnaeus, 1758

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation Vildren är utdöd i Sverige. De sista exemplaren sköts 1880. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Konventioner Bernkonventionens bilaga III
Kroppslängd upp till 210 cm och boghöjd upp till 140 cm. Vikten hos vuxna djur varierar mellan 40 upp till som mest 220 kg. Sommarpälsen är mörkt gråbrun på flanker och rygg medan nacken och halsregionen är vit. I motsats till förhållandet hos tamrenen är det en liten färgvariationen mellan olika individer hos vildrenen. Bägge könen bär horn och hornen är mer upprättstående än hos tamrenen.

Svensk förekomst Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för vildren

Länsvis förekomst och status för vildren baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för vildren

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten finns i Nordeuropa, norra Sibirien och i Nordamerikas norra delar samt på åtskilliga arktiska öar. Ursprungligen fanns vildrensstammar i stora delar av Norge, norra Sverige och norra Finland. De var då representerade av två raser; fjällrenar R. t. tarandus och skogsrenar R. t. fennicus. I Norden lever idag vilda fjällrenar endast kvar i södra Norges fjällområden (omkring 30 000 djur i slutet av 1990-talet). Vilda skogsrenar finns i ryska Karelen där stammen beräknades uppgå till som mest 7000 djur 1980, men endast 3000–3500 djur 1998. Öster därom, på ryska tundran och taigan, finns cirka 900 000 vildrenar. Under 1950-talet tog sig en del skogsvildrenar från Karelen in i angränsande delar av Finland där stammen 1996 hade vuxit till cirka 1400 djur. Både den norska och finska förekomsten av vildrenar påträffas i områden där tamrenskötsel saknas. I Sverige fanns vildrenen i hela fjällvärlden och i stora delar av det norrländska skogslandet. De sista flockarna av vildren i Sverige fanns i Härjedalen och i Torne Lappmark där de sista exemplaren sköts omkring 1880. Enligt subfossilfynd levde renar i södra Sverige under senglacial tid (fynd gjorda i Skåne, Halland, Bohuslän, Västergötland, Småland, Östergötland, Öland).
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Ordning
    Artiodactyla - partåiga hovdjur 
  • Underordning
    Ruminantia - idisslare 
  • Familj
    Cervidae - hjortdjur 
  • Underfamilj
    Capreolinae  
  • Släkte
    Rangifer  
  • Art
    Rangifer tarandus(Linnaeus, 1758) - vildren
    Synonymer
    ren
    Cervus tarandus Linnaeus, 1758

Vildrenen lever på fjällhedar, tundror och i de nordliga barrskogsområdena. Den håller samman i flockar och vandrar ofta långa sträckor mellan sommar- och vinterbiotoper. Vintertid lever renarna huvudsakligen på en blandning av marklavar och bärris som de sparkar fram i snön. När snöförhållandena hindrar markbete har tillgången till trädlevande lavar stor betydelse för överlevnaden. Under våren betas bark och knoppar av dvärgbjörk och vide samt rotdelar och skott av tidigt utvecklade våtmarksväxter, som t.ex. tuvull. På sommarhalvåret lever de av örter, gräs, löv på buskar, svampar m.m. och flyttar sig då efter vegetationens fenologiska utveckling på olika höjdlägen, på torr och fuktig mark etc. Vid två års ålder föder korna sin första kalv i maj-juni.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Fjäll

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Fjällbiotoper, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Lövskog, Triviallövskog, Myrbiotoper, Öppna strandbiotoper, Buskmark, Sötvattensstrand, Trädbärande gräsmark

Substrat/Föda:
Svampar och lavar (Viktig)
· lavar - Lichenes (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
De sista exemplaren i Sverige sköts, men vildrenens utdöende torde främst sammanhänga med domesticeringen av renar varvid vilda renhjordar successivt införlivades med tamrenhjordar, alternativt trängdes undan från renskötselområdena. Tamrenar som på senare tid förvildats och därigenom praktiskt taget lever som vildrenar förekommer i viss utsträckning inom renskötselområdet. Dessa betraktas dock juridiskt fortfarande som tamrenar. Den svenska renstammen (vårstam) har under de senaste 120 åren fluktuerat mellan 150 000 till som mest drygt 300 000 djur med toppar 1890, 1910, 1930, 1955 och 1990. År 2004 ansågs antalet djur vara kring 225 000.

Påverkan
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
Vildrenens möjligheter att få leva i Sverige genom återinplantering, spontan invandring från Norge eller förvildande av tamrenar är helt beroende av renskötselns framtida utveckling. Den nuvarande omfattningen av svensk tamrenskötsel medger inga förutsättningar för en vildrenstam.
Utländska namn – NO: Rein, DK: Rensdy, FI: Peura ,GB: Reindeer. Vildren är upptagen i EU:s habitatdirektiv bilaga 2 och är förtecknad i Bernkonventionen bilaga III (skyddade djurarter).

Banfield, A.W.F. 1961. A revision of the reindeer and caribou genus Rangifer. National Museum of Canada Bulletin No. 177.

Bjärvall, A. & Ullström, S. 2010. Däggdjur i Sverige. Bonnier Fakta.

Ekman, S. 1922. Djurvärldens utbredningshistria på skandinaviska halvön. Stockholm.

Eriksson, O., Palo, T. & Söderström, L. 1981. Renbetning vintertid. Växtekologiska studier 13. Uppsala.

Hakala, A.V.K., Heikura, K., Markovsky, V.A., Bljudnik, L., Pulliainen, E. & Danilov, P.I. 1996. On the taxonomy and geographical variation of the European reindeer with special reference to the Wild forest reindeer, Rangifer tarandus fennicus Lönnberg 1909. Aquilo Ser. Zool. 29: 3–23.

Herre, W. 1956. Rentiere. Die neue Brehm-Bücherei 180. Wittenberg.

Höglund, N. 1958. Skall vildrenen återinföras i Sverige? I: Hamilton, H. (red.). Svenska hjortdjur. Band 2: 945–972. Stockholm.

Höglund, N. & Eriksson, B.R. 1973. Förvildade tamrenars inverkan på vegetationen inom Lövhögsområdet. Statens Naturvårdsverk PM 358.

Kelsall, J.P. 1968. The caribou. The migratory barren-ground caribou of Canada. Ottawa.

Kotiranta, H., Uotila, P., Sulkava, S. & Peltonen, S-L. (red.) 1998. Red Data Book of East Fennoscandia. Helsinki.

Liljegren, R. 1975. Subfossila vertebratfynd från Skåne. Univ. of Lund. Department of Quaternary Geology. Report 8.

Nybelin, O. 1943. Västsvenska subfossilfynd av ren, kronhjort och uroxe. Göteborgs Museum. Årstryck 1943: 99–117.

Skuncke, F. 1973. Renen i urtid och nutid. Stockholm.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Ingemar Ahlén & Olof Eriksson 1977. Rev. Olof Eriksson 1987, Martin Tjernberg 2002, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Ordning
    Artiodactyla - partåiga hovdjur 
  • Underordning
    Ruminantia - idisslare 
  • Familj
    Cervidae - hjortdjur 
  • Underfamilj
    Capreolinae  
  • Släkte
    Rangifer  
  • Art
    Rangifer tarandus, (Linnaeus, 1758) - vildren
    Synonymer
    ren
    Cervus tarandus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Ingemar Ahlén & Olof Eriksson 1977. Rev. Olof Eriksson 1987, Martin Tjernberg 2002, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.