Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  pungmes

Organismgrupp Fåglar Remiz pendulinus
Pungmes Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Pungmesen är en mycket liten fågel, endast 10–11,5 cm lång, med en karakteristiskt smal, spetsig näbb. Den gamla fågeln är färgad nästan som en törnskatehane med en svart mask genom ögat, ljusgrå hjässa och nacke samt rödbrun rygg. Ungfågeln är mer enhetligt färgad i gulbrunt och saknar den svarta ansiktsmasken.
Utbredning
Länsvis förekomst för pungmes Observationer i  Sverige för pungmes
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Pungmesen är sydligt palearktisk med utbredning från sydvästligaste Europa till östra Kina med en nordgräns vid ungefär 55°N. Arten har sedan 1950-talet expanderat i Nordvästeuropa och uppträdde 1964 för första gången i både Danmark och Sverige. Sedan 1971 har den årligen häckat i Skåne där den nu förekommer på flera lokaler och har sitt starkaste fäste i landet. Den har också blivit regelbunden häckfågel i Danmark (8-13 par 2002), nordvästra Tyskland, Nederländerna Belgien och nordöstra Frankrike. Enstaka häckningar har konstaterats i Finland och Norge. Dessutom har flera fynd gjorts i Storbritannien. Den europeiska populationen beräknas uppgå till 210000-420000 par. Fram till mitten av 1980-talet häckade pungmesen förutom i Skåne även på Öland och Gotland samt i Östergötland och Halland. Fynd av fåglar, ofullständiga bon och ungfåglar gjordes dessutom i Blekinge, Småland, Bohuslän, Västergötland, Närke och Uppland och det svenska beståndet uppgick troligen till minst 100 individer. I slutet av 1980-talet till början av 1990-talet ökade och expanderade arten starkt och beståndet torde vid denna tidpunkt ha uppgått till minst 500 individer. Senare under 1990-talet minskade populationen. Nedgången var kraftigast i Skåne där populationsstorleken i början på 2000-talet återgått till samma nivå som vid 1980-talets mitt. Under 2000-talet har arten fortsatt att minska i antal, även om mellanårsvariationerna har varit ganska kraftiga. Under denna period har häckningar konstaterats i Skåne, östra Småland, på Öland och Gotland, i Halland, Västergötland, Närke, Östergötland, Uppland, Västmanland och Värmland. Hannästen har dessutom påträffats i Blekinge, Bohuslän, Gästrikland (2006) och Norrbotten (2004). Populationen beräknas f.n. uppgå till cirka 60 par (20-100).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Sårbar (VU°)
  • 2000 Sårbar (VU°)
Pungmes häckar vid dammar, kärr och sjöar med rik växtlighet av vass och kaveldun och som kantas av videbuskar och björk. Den förekommer mycket lokalt i Götaland och Svealand, norrut till södra Värmland - Närke - Västmanland - Uppland. Antalet reproduktiva individer skattas till 60 (40-80). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 120 (80-160) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 30 (10-50) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på direkt observation och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (D).
Ekologi
Pungmesen häckar vid vegetationsrika stränder eller sumpmarker med träd och buskage av björk, viden och liknande. Det helt slutna, pungformade boet byggs hängande längst ute i en tunn kvist, oftast i en björk med grenar över vatten. Som material används fröhår från kaveldun och viden samt olika växtfibrer. Fortplantningsförloppet är mycket komplicerat. Bobygget inleds av hanen och han försöker locka till sig en hona. Lyckas detta färdigställer båda boet. En äggkull (3–8) läggs varefter parbandet upplöses. Oftast stannar honan kvar och ruvar ensam medan hanen bygger ett nytt bo en bit bort. Till detta bo försöker han locka en ny hona. Förloppet kan upprepas flera gånger (successiv polygyni). Ibland stannar hanen och ruvar medan honan söker sig till en ny hane för att lägga en ny kull. Detta kan upprepas av en och samma hona upp till sex gånger under samma häckningssäsong (successiv polyandri). Många bon överges helt varefter fåglarna återfinns med nya partners. Äggen ruvas i 12–14 dygn och ungarna matas i 22–24 dagar. De kan dessutom återvända till boet i upp till tre veckor efter det att de blivit flygga. Pungmesen är i huvudsak flyttfågel och övervintrar i sydvästra Europa. Åtskilliga fynd av märkta fåglar har gjorts i södra Frankrike och en i Portugal märkt fågel återfanns häckande i Skåne. Ankomsten till de nordeuropeiska häckplatserna sker under april och början av maj. De flesta lämnar landet under sept-nov, men många ungfåglar kan börja flyttningen redan i slutet av juli. Övervintring har konstaterats i Skåne och Östergötland
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Sjöar
Sjöar
Buskmark
Buskmark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Vattendrag
Vattendrag
Småvatten
Småvatten
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor), Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· kaveldun
· kaveldun
· viden
· viden
Ved och bark
Ved och bark
· björkar
· björkar
· viden
· viden
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Passeriformes (tättingar), Familj Remizidae (pungmesar), Släkte Remiz, Art Remiz pendulinus (Linnaeus, 1758) - pungmes Synonymer Motacilla Pendulinus Linnaeus, 1758

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Sårbar (VU°)
  • 2000 Sårbar (VU°)

Dokumentation Pungmes häckar vid dammar, kärr och sjöar med rik växtlighet av vass och kaveldun och som kantas av videbuskar och björk. Den förekommer mycket lokalt i Götaland och Svealand, norrut till södra Värmland - Närke - Västmanland - Uppland. Antalet reproduktiva individer skattas till 60 (40-80). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 120 (80-160) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 30 (10-50) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på direkt observation och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (D).
Konventioner Bernkonventionens bilaga III
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Pungmesen är en mycket liten fågel, endast 10–11,5 cm lång, med en karakteristiskt smal, spetsig näbb. Den gamla fågeln är färgad nästan som en törnskatehane med en svart mask genom ögat, ljusgrå hjässa och nacke samt rödbrun rygg. Ungfågeln är mer enhetligt färgad i gulbrunt och saknar den svarta ansiktsmasken.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för pungmes

Länsvis förekomst och status för pungmes baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för pungmes

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Pungmesen är sydligt palearktisk med utbredning från sydvästligaste Europa till östra Kina med en nordgräns vid ungefär 55°N. Arten har sedan 1950-talet expanderat i Nordvästeuropa och uppträdde 1964 för första gången i både Danmark och Sverige. Sedan 1971 har den årligen häckat i Skåne där den nu förekommer på flera lokaler och har sitt starkaste fäste i landet. Den har också blivit regelbunden häckfågel i Danmark (8-13 par 2002), nordvästra Tyskland, Nederländerna Belgien och nordöstra Frankrike. Enstaka häckningar har konstaterats i Finland och Norge. Dessutom har flera fynd gjorts i Storbritannien. Den europeiska populationen beräknas uppgå till 210000-420000 par. Fram till mitten av 1980-talet häckade pungmesen förutom i Skåne även på Öland och Gotland samt i Östergötland och Halland. Fynd av fåglar, ofullständiga bon och ungfåglar gjordes dessutom i Blekinge, Småland, Bohuslän, Västergötland, Närke och Uppland och det svenska beståndet uppgick troligen till minst 100 individer. I slutet av 1980-talet till början av 1990-talet ökade och expanderade arten starkt och beståndet torde vid denna tidpunkt ha uppgått till minst 500 individer. Senare under 1990-talet minskade populationen. Nedgången var kraftigast i Skåne där populationsstorleken i början på 2000-talet återgått till samma nivå som vid 1980-talets mitt. Under 2000-talet har arten fortsatt att minska i antal, även om mellanårsvariationerna har varit ganska kraftiga. Under denna period har häckningar konstaterats i Skåne, östra Småland, på Öland och Gotland, i Halland, Västergötland, Närke, Östergötland, Uppland, Västmanland och Värmland. Hannästen har dessutom påträffats i Blekinge, Bohuslän, Gästrikland (2006) och Norrbotten (2004). Populationen beräknas f.n. uppgå till cirka 60 par (20-100).
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes - benfiskar 
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Remizidae - pungmesar 
  • Släkte
    Remiz  
  • Art
    Remiz pendulinus(Linnaeus, 1758) - pungmes
    Synonymer
    Motacilla Pendulinus Linnaeus, 1758

Pungmesen häckar vid vegetationsrika stränder eller sumpmarker med träd och buskage av björk, viden och liknande. Det helt slutna, pungformade boet byggs hängande längst ute i en tunn kvist, oftast i en björk med grenar över vatten. Som material används fröhår från kaveldun och viden samt olika växtfibrer. Fortplantningsförloppet är mycket komplicerat. Bobygget inleds av hanen och han försöker locka till sig en hona. Lyckas detta färdigställer båda boet. En äggkull (3–8) läggs varefter parbandet upplöses. Oftast stannar honan kvar och ruvar ensam medan hanen bygger ett nytt bo en bit bort. Till detta bo försöker han locka en ny hona. Förloppet kan upprepas flera gånger (successiv polygyni). Ibland stannar hanen och ruvar medan honan söker sig till en ny hane för att lägga en ny kull. Detta kan upprepas av en och samma hona upp till sex gånger under samma häckningssäsong (successiv polyandri). Många bon överges helt varefter fåglarna återfinns med nya partners. Äggen ruvas i 12–14 dygn och ungarna matas i 22–24 dagar. De kan dessutom återvända till boet i upp till tre veckor efter det att de blivit flygga. Pungmesen är i huvudsak flyttfågel och övervintrar i sydvästra Europa. Åtskilliga fynd av märkta fåglar har gjorts i södra Frankrike och en i Portugal märkt fågel återfanns häckande i Skåne. Ankomsten till de nordeuropeiska häckplatserna sker under april och början av maj. De flesta lämnar landet under sept-nov, men många ungfåglar kan börja flyttningen redan i slutet av juli. Övervintring har konstaterats i Skåne och Östergötland

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor), Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Lövskog, Triviallövskog, Sjöar, Buskmark, Sötvattensstrand, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Myrbiotoper, Öppna strandbiotoper, Människoskapad miljö på land, Vattendrag, Småvatten, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· kaveldun - Typha (Viktig)
· viden - Salix (Viktig)
Ved och bark (Viktig)
· björkar - Betula (Viktig)
· viden - Salix (Viktig)
Något direkt hot mot arten tycks inte föreligga. Pungmesens sentida minskning i landet, liksom i Danmark och Tyskland, kan vara en naturlig process efter en kraftig invandring. Antalet individer är emellertid litet och artens favoritbiotop, björksly på fuktigt underlag, betraktas av många som typisk ”skräpnatur” utan värde. Många av häckningsplatserna kommer på sikt också att naturligt få för stort träd- och buskskikt, men å andra sidan skapas i viss mån nya när dammar m m växer igen. En av artens tidigaste häckningslokaler, Bjärred, exploaterades 1974 och den viktigaste häckplatsen vid Norrköping är numera deponeringsplats för kolaska.

Påverkan
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
Artens häckningsbiologi och invandring har specialstuderats i Skåne. Viss försiktighet bör iakttas vid röjningar på artens nuvarande häckningslokaler. Artens vidare förekomst och val av häckningsbiotoper bör följas upp.
Utländska namn – DK: Pungmejse, NO: Pungmeis, FI: Pussitiainen, GB: Penduline Tit. Pungmes är förtecknad i Bernkonventionen bilaga III (skyddade djurarter) och är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Andell, P., Persson, O. & Öhrström, P. 1977. Pungmesen i Skåne 1976. Anser 16: 73.

Andell, P., Persson, O. & Öhrström, P. 1979. Pungmesen i Skåne 1977-78. Anser 18: 51–53.

Andell, P., Persson, O. & Öhrström, P. 1981. Pungmesen i Skåne 1981. Anser 20: 205.

Bauer, K., Hufnagel, B. & Samwald, T. 1961. Vom Zug der Beutelmeise Remiz pendulinus. Die Vogelwarte, Band 21, Heft 2: 121–127.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Cronert, H. & Svensson, Å. 1973. Iakttagelser från en häckning av pungmes Remiz pendulinus i Sverige. Vår Fågelvärld 32: 109–114.

Czyz, B., Persson, O. & Öhrström, P. 2009. Male and female Penduline Tit Remiz pendulinus can reverse their desertion decisions. Ornis Svecica 19: 215-221.

van Dijk, R.E., Brinkhuizen, D.M., Szekely, T, et al. 2010. Parental care strategies in Eurasian penduline tit are not related to breeding densities and mating opportunities. Behaviour 147(12): 1551-1565. Special issue.

van Dijk, R; Szentirmai, I; Komdeur, J, et al.2007. Sexual conflict over parental care in Penduline Tits Remiz pendulinus: the process of clutch desertion. Ibis 149(3): 530-534.

Dybbro, T. 1975. Nye danske fugle. Köpenhamn.

Flade, M., Franz, D. & Helbig, A. 1986. Die Ausbreitung der Beutelmeise (Remiz pendulinus) an ihren nordwestlichen Verbreitungsgrenze bis 1985. J. Orn. 127: 261–267.

Franke, H. 1937. Aus dem Leben der Beutelmeise. Beitr. Fortpfl. Vögel 13: 85–94.

Franz, D., Kortner, W. & Theiss, N. 1979. Invasionsartiges Auftreten der Beutelmeise Remiz pendulinus in Oberen Maintal 1978 und ihre Brutbiologie. Anz. Orn. Ges. Bayern 18: 1–21.

Franz, D. & Theiss, N. 1983. Brutbiologie und Bestandentwicklung einer farbberingten population der Beutelmeise Remiz pendulinus. Verh. Orn. Ges. Bayern 23 1982/83: 393–442.

Göransson, G. & Karlsson, J. 1973. Pungmesens Remiz pendulinus expansion i Europa och dess förekomst i Sverige. Vår Fågelvärld 32: 107–110.

Hagemeijer, E.J.M. & Blair,M.J. (red.) 1997. The EBCC Atlas of European Breeding Birds: Their Distribution and Abundance. T. & A. D. Poyser, London.

Hallander, H. 1966. Pungmesen, en för Sverige ny fågelart. Medd. Skånes Orn. Fören. 5: 1–5.

Klinteroth, L. 1980. Vart tar de skånska pungmesarna vägen på vintern? Anser 19: 35–36.

Martens, J. 1965. Der Einflug der Beutelmeise (Remiz pendulinus) nach Mitteleuropa im Herbst 1961. Die Vogelwarte 23: 12–19.

Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige - antal och förekomst. Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Persson, O. 1978. Invandring och häckningsbiologi hos pungmesen i Skandinavien. Anser, supplement 3: 213–215.

Persson, O. & Öhrström, P. 1980. Är våra pungmesar långflyttare? Anser 19: 191.

Persson, O. & Öhrström, P. 1980. Skånska fåglar: Pungmesen. Anser 19: 219–226.

Persson, O. & Öhrström, P. 1983. Pungmesen i Skåne 1982. Anser 22: 54–55.

Persson, O. & Öhrström, P. 1985. Finns det några regler i pungmesens Remiz pendulinus parbildning? Vår Fågelvärld 44: 135–144.

Persson, O. & Öhrström, P. 1989. A new avian mating system: ambisexual polygamy in the Penduline Tit Remiz pendulinus. Ornis Scandinavica 20: 105–111.

Persson, O. & Öhrström, P. 1989. Pungmesen i Skåne 1989 – en preliminär rapport. Anser 28: 264–266.

Persson, O. & Öhrström, P. 1994. Pungmesen Remiz pendulinus 30 år i Skåne – förekomsten 1964–1993. Anser 33: 237–244.

SOVON. 1987. Vestiging van de Buidelmees Remiz pendulinus in Nederland: de ontvikelung tot en met 1987. Limosa 61: 145–149.

Steinfatt, O. 1934. Zur Paarungsbiologie der Beutelmeise. Beitr. Fortpfl. Vögel 10: 7–17.

Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk Fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31, Stockholm.

Tricot, J. 1967. Expansion actuelle de la Mesange Remiz en europe. Aves 4, no 1.

Valera, F., Rey, P., Sanchez-Lafuente, A.M. & Munoz-Cobo, J. 1990. The situation of the Penduline Tit in southern Europe: A new stage of its expansion. J. Orn. 131: 413–420.

Zink, G. 1981. Der Zug Europeischer Singvögel. 3. Lieferung Vogelzug-Verlag, Möggingen.

Öhrström, P. 1974. Iakttagelser vid en häckningsplats för pungmes Remiz pendulinus i Västskåne 1972-73. Anser 13: 157–166.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Olof Persson 1986. Rev. Olof Persson 1994 & 2002. Rev. Martin Tjernberg 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes - benfiskar 
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Remizidae - pungmesar 
  • Släkte
    Remiz  
  • Art
    Remiz pendulinus, (Linnaeus, 1758) - pungmes
    Synonymer
    Motacilla Pendulinus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Olof Persson 1986. Rev. Olof Persson 1994 & 2002. Rev. Martin Tjernberg 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.