Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  lax

Organismgrupp Fiskar Salmo salar
Lax Fiskar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Lax är silverblank med X-formiga, svarta fläckar på kroppen. Håller man en öring bredvid ser man att arterna är snarlika, men laxen känns igen på att den har slankare stjärtspole, kortare käkar och fler gälräfständer.

Totallängd 150 cm (hanar) och 120 cm (honor), vanligen 110 cm. Vikt upp till ca 50 kg, högsta kända vikt i Sverige 36 kg. Kropp långsträckt spolformad, något sammanpressad från sidorna, successivt grövre med ökande ålder och storlek; högst vid ryggfenans bas, därefter gradvis avsmalnande mot den slanka stjärtspolen. Det förhållandevis lilla huvudets profil följer kroppens spolform och avslutas av en rundad nos. Munnen är framåtriktad, och överkäken når bakåt till ögats bakkant hos större individer. Munnen är försedd med vassa, lätt böjda tänder på samtliga käkben. Gomtakets plogben har tänder längs ”skaftet” samt några enstaka tänder i bakkanten av det femsidigt rundade huvudet. Tänderna på plogbenets skaft tenderar att försvinna hos större individer. Första gälbågen har 17-23 gälräfständer, varav 10-12 på den nedre delen. De främsta gälräfständerna på nedre delen är spetsiga. Lekande hanar får en utdragen nos, och underkäkens spets bildar en uppåtriktad krok som passar in i en hålighet i den förlängda överkäken när munnen är stängd.
Ryggfenan är kort och har rak ytterkant. Baktill på ryggen, ovanför analfenan, sitter en rundad fettfena med relativt smal bas och bakåtriktad fri lob. Analfenan är kort och bred. De lågt placerade bröstfenorna är relativt långa och rundade, bukfenorna tydligt kortare. Stjärtfenan är inskuren med rundade eller spetsiga lober, men med ökande storlek får den en rakare bakkant. Kroppen är klädd med små fjäll. Sidolinjen är fullständig. Från fettfenans bas sitter 11-15 fjäll i en sned rad bakåt ned till och med sidolinjen.
Färgteckningen hos vuxna individer i hav och sjöar går i silver med mörkare gråblå, ibland grönaktig rygg och vit buk. Oregelbundna, X-formiga fläckar finns strödda längs ryggsidan ovanför sidolinjen. Framtill på kroppen, ovanför bröstfenan, finns sådana prickar även nedanför sidolinjen. Enstaka mörka fläckar finns också på sidorna av huvudet. Fenorna är mörka som ryggen och saknar kontrasterande markeringar, medan analfenan och bukfenorna är ljusare.
Unga laxar (stirr) uppehåller sig i födelseälven. De har brungrön grundfärg och 8-11 stora, mörkt violetta stirrfläckar längs kroppssidorna. Mellan dessa sitter också mindre, röda prickar. På övre halvan av kroppen, ryggfenan och huvudets sidor finns mindre, grå eller svarta, runda fläckar (tydligast på huvudet). I samband med smoltifieringen blir laxen helt silverblank.
Inför leken ändras färgteckningen till en mörkare brunröd grundton med röda och svarta prickar, som var och en omges av ett ljusare fält. I områden där prickarna sitter tätt ger de därför upphov till ett marmorerat mönster.
Fenstrålar och fjäll: D iiii-vi.9-12, A iii-v.7-9, P i.11-13, V i.7-9. Fjäll längs sidan 111-116.
Utbredning
Länsvis förekomst för lax Observationer i  Sverige för lax
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Lax finns i hela Östersjön, Västerhavet och i Vänern. Västerhavets laxar kan vandra ända till Grönland och nordöstra Kanada och USA men återvänder och går upp i vattendrag på Västkusten för att leka. Österjöns laxar stannar vanligen kvar där under sin uppväxttid, och på den svenska sidan vandrar de upp i norrländska älvar för att leka. Därutöver finns lax också i Dalälven och längre söderut i Emån och Mörrumsån. I Vänern finns två bestånd med Klarälven och Gullspångsälven som lekområden. Laxens vandring hindras i allt högre grad genom bl.a. vattenregleringar och kraftbyggen, och många bestånd upprätthålls genom kompensationsodling och utsättning, andra har försvunnit helt. Den naturliga utbredningen i Europa sträcker sig till Island, Brittiska öarna och söderut till Portugal, samt från Östersjöbäckenet vidare österut till Karahavet öster om Novaja Zemlja. Lax förekommer också i nordöstra Nordamerika. Där finns också många insjölevande bestånd. I Europa förekommer insjölevande bestånd i en handfull sjöar.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Sårbar (VU)
Lax finns på båda sidor av Atlanten; från Portugal till Vita havet samt från USA till södra Grönland och Island. I likhet med många andra anadroma fiskarter har laxen gått tillbaka kraftigt under 1900-talet. Beståndet är i dagsläget endast en liten del av vad det var innan utbyggnaden av de stora Norrlandsälvarna för vattenkraftsändamål inleddes (1955-1982). Naturlig reproduktion av vild lax finns f.n. i ca 35 svenska vattendrag. Laxbeståndet utgörs av tre separata populationer: atlantlax, östersjölax och vänerlax med helt olika utveckling. För atlantlax bedöms situationen som allvarlig med en minskning på 60% över tre generationer. För östersjölax föreligger en signifikant ökning över tid. För vänerlax ökar bestånden signifikant i Klarälven, men är fortsatt svaga om än ökande i Gullspångsälven. Trots de stora förändringarna inom de olika populationerna syns ingen gemensam populationstrend och som art klassas laxen som livskraftig. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 35 (32-45). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Stora skillnader mellan de tre delpopulationerna, tyngdpunkten har skiftat från Västkusten till Östersjön un der de senaste 20 åren. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Ekologi
Lax leker i rinnande vatten och har vanligen en anadrom livscykel där den vandrar ut i havet. Vissa bestånd lever hela sitt liv i sötvatten, i alltifrån stora havsliknande sjöar som Vänern och Ladoga till mindre sjöar och i något fall även strömmande vatten. Laxar från älvar som mynnar i Östersjön stannar kvar i Östersjön under tillväxtfasen, medan de från västra Sverige kan vandra ut i Nordsjön och Atlanten ända bort till området väster om Grönland. I havet lever laxen pelagiskt långt från strandområdena. Lax har en mycket stark benägenhet att återvända till födelseälven för att leka. Före utvandringen genomgår den unga laxen en förvandling från stirr till smolt. Det är dock vanligt att en del hanar stannar kvar och når könsmognad i hemälven. Dessa små hanar deltar sedan framgångsrikt i leken. Stirrens föda utgörs av mindre kräftdjur, blötdjur och insekter. Smolten livnär sig först av insekter, sedan av kräftdjur och mindre fiskar. Med ökande storlek, som blanklax, övergår de till att huvudsakligen äta fiskar. Laxens vistelse i hav eller sjö varar i ett till fem och ett halvt år, varefter den återvänder till sin födelseälv under vår, sommar eller höst. Leken sker från oktober till och med januari. Den sker parvis och upprepat under 2-3 veckor i strömmande vatten över grusbotten. De små stationära, könsmogna stirrhanarna simmar då fram och deltar under det korta ögonblick då det lekande paret avger sina könsprodukter. Honan förbereder en ny lekgrop inför varje akt, och en normalstor hona kan producera ca 10 000 ägg, som ligger begravda i gruset tills ynglen kläcker i april-maj. De utlekta laxarna kallas vraklaxar. En majoritet av dessa dör kort efter leken, men en mindre andel vandrar ut i havet igen. Där återhämtar de sig, växer sig större och kan sedan leka en andra gång. Laxar som leker för tredje och fjärde gången har också påträffats. Tillväxten under stirrstadiet - som varar under 1-5 (vanligtvis 2-3) år - är måttlig, och inför utvandringen är kroppslängden 10-19 cm. I havet och i Vänern är tillväxthastigheten sedan snabb, och efter tre år kan laxen ha nått en längd av 110 cm. Livslängden kan uppgå till 15 år.
Lax kan hybridisera med öring Salmo trutta, men eftersom de bägge arternas kromosomuppsättning skiljer sig markant är dessa hybrider sterila. Eftersom de återvänder till födelseälven får varje älv ett separat bestånd av lax, som skiljer sig från de andra genetiskt och kan förväntas ha lokala anpassningar för optimerad tillväxt och reproduktion. Man räknar med ca 14 Östersjöpopulationer, upp till 20 Västkustpopulationer samt två populationer i Vänerbassängen. Några yttre särdrag för att skilja dessa åt finns dock inte. Utan att göra en genetisk analys kan man knappast skilja atlantlax från östersjölax, men den senare har inte lika rött kött, vilket beror på dieten. Gullspångslax är en hotad population i Vänern som anses vara relativt snabbväxande.
Landskapstyper
Sötvatten
Sötvatten
Marin miljö
Marin miljö
Brackvatten
Brackvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Vattendrag
Vattendrag
Sjöar
Sjöar
Vattenmassa
Vattenmassa
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning Salmoniformes (laxartade fiskar), Familj Salmonidae (laxfiskar), Släkte Salmo, Art Salmo salar Linnaeus, 1758 - lax Synonymer lax (vilda populationer)

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Lax finns på båda sidor av Atlanten; från Portugal till Vita havet samt från USA till södra Grönland och Island. I likhet med många andra anadroma fiskarter har laxen gått tillbaka kraftigt under 1900-talet. Beståndet är i dagsläget endast en liten del av vad det var innan utbyggnaden av de stora Norrlandsälvarna för vattenkraftsändamål inleddes (1955-1982). Naturlig reproduktion av vild lax finns f.n. i ca 35 svenska vattendrag. Laxbeståndet utgörs av tre separata populationer: atlantlax, östersjölax och vänerlax med helt olika utveckling. För atlantlax bedöms situationen som allvarlig med en minskning på 60% över tre generationer. För östersjölax föreligger en signifikant ökning över tid. För vänerlax ökar bestånden signifikant i Klarälven, men är fortsatt svaga om än ökande i Gullspångsälven. Trots de stora förändringarna inom de olika populationerna syns ingen gemensam populationstrend och som art klassas laxen som livskraftig. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 35 (32-45). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Stora skillnader mellan de tre delpopulationerna, tyngdpunkten har skiftat från Västkusten till Östersjön un der de senaste 20 åren. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Bernkonventionens bilaga III, Habitatdirektivets bilaga 5, Typisk art i 3210 Större vattendrag (Boreal region (BOR))
Åtgärdsprogram Framtagande avbrutet
Lax är silverblank med X-formiga, svarta fläckar på kroppen. Håller man en öring bredvid ser man att arterna är snarlika, men laxen känns igen på att den har slankare stjärtspole, kortare käkar och fler gälräfständer.

Totallängd 150 cm (hanar) och 120 cm (honor), vanligen 110 cm. Vikt upp till ca 50 kg, högsta kända vikt i Sverige 36 kg. Kropp långsträckt spolformad, något sammanpressad från sidorna, successivt grövre med ökande ålder och storlek; högst vid ryggfenans bas, därefter gradvis avsmalnande mot den slanka stjärtspolen. Det förhållandevis lilla huvudets profil följer kroppens spolform och avslutas av en rundad nos. Munnen är framåtriktad, och överkäken når bakåt till ögats bakkant hos större individer. Munnen är försedd med vassa, lätt böjda tänder på samtliga käkben. Gomtakets plogben har tänder längs ”skaftet” samt några enstaka tänder i bakkanten av det femsidigt rundade huvudet. Tänderna på plogbenets skaft tenderar att försvinna hos större individer. Första gälbågen har 17-23 gälräfständer, varav 10-12 på den nedre delen. De främsta gälräfständerna på nedre delen är spetsiga. Lekande hanar får en utdragen nos, och underkäkens spets bildar en uppåtriktad krok som passar in i en hålighet i den förlängda överkäken när munnen är stängd.
Ryggfenan är kort och har rak ytterkant. Baktill på ryggen, ovanför analfenan, sitter en rundad fettfena med relativt smal bas och bakåtriktad fri lob. Analfenan är kort och bred. De lågt placerade bröstfenorna är relativt långa och rundade, bukfenorna tydligt kortare. Stjärtfenan är inskuren med rundade eller spetsiga lober, men med ökande storlek får den en rakare bakkant. Kroppen är klädd med små fjäll. Sidolinjen är fullständig. Från fettfenans bas sitter 11-15 fjäll i en sned rad bakåt ned till och med sidolinjen.
Färgteckningen hos vuxna individer i hav och sjöar går i silver med mörkare gråblå, ibland grönaktig rygg och vit buk. Oregelbundna, X-formiga fläckar finns strödda längs ryggsidan ovanför sidolinjen. Framtill på kroppen, ovanför bröstfenan, finns sådana prickar även nedanför sidolinjen. Enstaka mörka fläckar finns också på sidorna av huvudet. Fenorna är mörka som ryggen och saknar kontrasterande markeringar, medan analfenan och bukfenorna är ljusare.
Unga laxar (stirr) uppehåller sig i födelseälven. De har brungrön grundfärg och 8-11 stora, mörkt violetta stirrfläckar längs kroppssidorna. Mellan dessa sitter också mindre, röda prickar. På övre halvan av kroppen, ryggfenan och huvudets sidor finns mindre, grå eller svarta, runda fläckar (tydligast på huvudet). I samband med smoltifieringen blir laxen helt silverblank.
Inför leken ändras färgteckningen till en mörkare brunröd grundton med röda och svarta prickar, som var och en omges av ett ljusare fält. I områden där prickarna sitter tätt ger de därför upphov till ett marmorerat mönster.
Fenstrålar och fjäll: D iiii-vi.9-12, A iii-v.7-9, P i.11-13, V i.7-9. Fjäll längs sidan 111-116.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för lax

Länsvis förekomst och status för lax baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för lax

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Lax finns i hela Östersjön, Västerhavet och i Vänern. Västerhavets laxar kan vandra ända till Grönland och nordöstra Kanada och USA men återvänder och går upp i vattendrag på Västkusten för att leka. Österjöns laxar stannar vanligen kvar där under sin uppväxttid, och på den svenska sidan vandrar de upp i norrländska älvar för att leka. Därutöver finns lax också i Dalälven och längre söderut i Emån och Mörrumsån. I Vänern finns två bestånd med Klarälven och Gullspångsälven som lekområden. Laxens vandring hindras i allt högre grad genom bl.a. vattenregleringar och kraftbyggen, och många bestånd upprätthålls genom kompensationsodling och utsättning, andra har försvunnit helt. Den naturliga utbredningen i Europa sträcker sig till Island, Brittiska öarna och söderut till Portugal, samt från Östersjöbäckenet vidare österut till Karahavet öster om Novaja Zemlja. Lax förekommer också i nordöstra Nordamerika. Där finns också många insjölevande bestånd. I Europa förekommer insjölevande bestånd i en handfull sjöar.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Euteleostei  
  • Överordning
    Protacanthopterygii  
  • Ordning
    Salmoniformes - laxartade fiskar 
  • Familj
    Salmonidae - laxfiskar 
  • Underfamilj
    Salmoninae  
  • Släkte
    Salmo  
  • Art
    Salmo salarLinnaeus, 1758 - lax
    Synonymer
    lax (vilda populationer)

Lax leker i rinnande vatten och har vanligen en anadrom livscykel där den vandrar ut i havet. Vissa bestånd lever hela sitt liv i sötvatten, i alltifrån stora havsliknande sjöar som Vänern och Ladoga till mindre sjöar och i något fall även strömmande vatten. Laxar från älvar som mynnar i Östersjön stannar kvar i Östersjön under tillväxtfasen, medan de från västra Sverige kan vandra ut i Nordsjön och Atlanten ända bort till området väster om Grönland. I havet lever laxen pelagiskt långt från strandområdena. Lax har en mycket stark benägenhet att återvända till födelseälven för att leka. Före utvandringen genomgår den unga laxen en förvandling från stirr till smolt. Det är dock vanligt att en del hanar stannar kvar och når könsmognad i hemälven. Dessa små hanar deltar sedan framgångsrikt i leken. Stirrens föda utgörs av mindre kräftdjur, blötdjur och insekter. Smolten livnär sig först av insekter, sedan av kräftdjur och mindre fiskar. Med ökande storlek, som blanklax, övergår de till att huvudsakligen äta fiskar. Laxens vistelse i hav eller sjö varar i ett till fem och ett halvt år, varefter den återvänder till sin födelseälv under vår, sommar eller höst. Leken sker från oktober till och med januari. Den sker parvis och upprepat under 2-3 veckor i strömmande vatten över grusbotten. De små stationära, könsmogna stirrhanarna simmar då fram och deltar under det korta ögonblick då det lekande paret avger sina könsprodukter. Honan förbereder en ny lekgrop inför varje akt, och en normalstor hona kan producera ca 10 000 ägg, som ligger begravda i gruset tills ynglen kläcker i april-maj. De utlekta laxarna kallas vraklaxar. En majoritet av dessa dör kort efter leken, men en mindre andel vandrar ut i havet igen. Där återhämtar de sig, växer sig större och kan sedan leka en andra gång. Laxar som leker för tredje och fjärde gången har också påträffats. Tillväxten under stirrstadiet - som varar under 1-5 (vanligtvis 2-3) år - är måttlig, och inför utvandringen är kroppslängden 10-19 cm. I havet och i Vänern är tillväxthastigheten sedan snabb, och efter tre år kan laxen ha nått en längd av 110 cm. Livslängden kan uppgå till 15 år.
Lax kan hybridisera med öring Salmo trutta, men eftersom de bägge arternas kromosomuppsättning skiljer sig markant är dessa hybrider sterila. Eftersom de återvänder till födelseälven får varje älv ett separat bestånd av lax, som skiljer sig från de andra genetiskt och kan förväntas ha lokala anpassningar för optimerad tillväxt och reproduktion. Man räknar med ca 14 Östersjöpopulationer, upp till 20 Västkustpopulationer samt två populationer i Vänerbassängen. Några yttre särdrag för att skilja dessa åt finns dock inte. Utan att göra en genetisk analys kan man knappast skilja atlantlax från östersjölax, men den senare har inte lika rött kött, vilket beror på dieten. Gullspångslax är en hotad population i Vänern som anses vara relativt snabbväxande.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Sötvatten, Marin miljö, Brackvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Vattendrag, Sjöar, Vattenmassa, Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)


Påverkan
  • Vattenreglering (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Stor negativ effekt)
Namngivning: Salmo salar Linnaeus, 1758. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 308.
Etymologi: salar = benämningen på en prickig fisk, förmodligen öring, i Ausonius dikt Mosella.
Uttal: [Sálmo sálar]

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Euteleostei  
  • Överordning
    Protacanthopterygii  
  • Ordning
    Salmoniformes - laxartade fiskar 
  • Familj
    Salmonidae - laxfiskar 
  • Underfamilj
    Salmoninae  
  • Släkte
    Salmo  
  • Art
    Salmo salar, Linnaeus, 1758 - lax
    Synonymer
    lax (vilda populationer)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).