Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  gulhämpling

Organismgrupp Fåglar Serinus serinus
Gulhämpling Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En liten gulgrön finkfågel (11-12 cm) med gul övergump och kort, tjock näbb. Bland de svenska häckfågelarterna kan förväxling närmast ske med grönsiska. Gulhämplingen saknar dock grönsiskans gula stjärtsidor, har inte lika breda och iögonenfallande gula vingband och har en betydligt kortare och knubbigare näbb. Sången består av en snabb räcka gnissliga, vassa och klirriga toner på jämn tonhöjd (brukar liknas vid krossat glas).
Utbredning
Länsvis förekomst för gulhämpling Observationer i  Sverige för gulhämpling
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Gulhämplingen kommer ursprungligen från Medelhavsområdet. En expansion norrut över Alperna påbörjades på 1800-talet och fortsatte under 1900-talet. Den första kända häckningen i Norden ägde rum i Falsterbo 1942 varefter tre häckningsfynd gjordes i Skåne på 1940-talet. Från och med 1958 har gulhämplingen varit regelbunden häckfågel längs östra Skånes kuster, länge med en koncentration i Åhustrakten. En inventering 1980 gav uppskattningsvis 40-45 revirhävdande hanar i Skåne, varav 20-21 revir i Åhus. Fortfarande i slutet av 1990-talet var Åhustrakten ett kärnområde för gulhämplingen med t.ex. 30-40 sjungande hanar 1999. Under 2000-talet har utbredningens tyngdpunkt förskjutits söderut längs Skånes östra och sydöstra kusttrakter samtidigt som populationen förefaller ha minskat något. Förutom i Skåne har säkra eller troliga häckningar även konstaterats i Blekinge, Småland, Östergötland, Halland samt på Öland. Enstaka fåglar ses numera ganska regelbundet så långt norrut som Sörmland och Uppland och tillfälliga fynd har t.o.m. registrerats i Västerbotten och Torne lappmark. Det svenska beståndet beräknas för närvarande uppgå till knappt 50 par.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU°)
Kriterier
D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU°)
  • 2005 Sårbar (VU°)
  • 2000 Sårbar (VU°)
Gulhämpling föredrar öppna, soliga miljöer och häckar i Sverige huvudsakligen i bebyggda strandtallskogar i Skåne där den även kan uppträda i trädgårdar och parker. Den förekommer dessutom nästan årsvisst i Blekinge, längs Smålandskusten samt på Öland och Gotland. Antalet reproduktiva individer skattas till 80 (60-120). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 120 (80-150) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. Eftersom det finns möjlighet att arten kan invandra från kringliggande länder bedöms utdöenderisken vara lägre än vad övriga tillgängliga data antyder. Därför har rödlistningskategorin justerats från EN till VU. Gulhämpling har starka och stabila bestånd i Polen och Tyskland, vilket är motivet för nedgraderingen. (D).
Ekologi
Gulhämplingen föredrar öppna, soliga miljöer och lever i Sverige huvudsakligen i bebyggda strandtallskogar. Arten är trädhäckande och placerar oftast sitt skålformade bo på fyra-åtta meters höjd ute på tallarnas yttersta grenar. Kullstorlek 3-4 ägg som ruvas i cirka 12 dagar. Gulhämplingen kan föda upp två kullar årligen. Dieten består mest av frön, men ungarna matas även med insekter. Övervintring sker huvudsakligen i Medelhavsländerna men enstaka vinteriakttagelser görs då och då även i Skåne. Det är inte känt vilka faktorer som möjliggjort gulhämplingens expansion.
Landskapstyper
Skog
Skog
Urban miljö
Urban miljö
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Ädellövskog
Ädellövskog
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Barrskog
Barrskog
Lövskog
Lövskog
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
Ved och bark
Ved och bark
Levande träd
Levande träd
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Passeriformes (tättingar), Familj Fringillidae (finkar), Släkte Serinus, Art Serinus serinus (Linnaeus, 1766) - gulhämpling Synonymer Fringilla Serinus Linnaeus, 1766

Kategori Sårbar (VU°)
Kriterier D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU°)
  • 2005 Sårbar (VU°)
  • 2000 Sårbar (VU°)

Dokumentation Gulhämpling föredrar öppna, soliga miljöer och häckar i Sverige huvudsakligen i bebyggda strandtallskogar i Skåne där den även kan uppträda i trädgårdar och parker. Den förekommer dessutom nästan årsvisst i Blekinge, längs Smålandskusten samt på Öland och Gotland. Antalet reproduktiva individer skattas till 80 (60-120). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 120 (80-150) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. Eftersom det finns möjlighet att arten kan invandra från kringliggande länder bedöms utdöenderisken vara lägre än vad övriga tillgängliga data antyder. Därför har rödlistningskategorin justerats från EN till VU. Gulhämpling har starka och stabila bestånd i Polen och Tyskland, vilket är motivet för nedgraderingen. (D).
Konventioner Bernkonventionens bilaga II
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
En liten gulgrön finkfågel (11-12 cm) med gul övergump och kort, tjock näbb. Bland de svenska häckfågelarterna kan förväxling närmast ske med grönsiska. Gulhämplingen saknar dock grönsiskans gula stjärtsidor, har inte lika breda och iögonenfallande gula vingband och har en betydligt kortare och knubbigare näbb. Sången består av en snabb räcka gnissliga, vassa och klirriga toner på jämn tonhöjd (brukar liknas vid krossat glas).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för gulhämpling

Länsvis förekomst och status för gulhämpling baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för gulhämpling

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Gulhämplingen kommer ursprungligen från Medelhavsområdet. En expansion norrut över Alperna påbörjades på 1800-talet och fortsatte under 1900-talet. Den första kända häckningen i Norden ägde rum i Falsterbo 1942 varefter tre häckningsfynd gjordes i Skåne på 1940-talet. Från och med 1958 har gulhämplingen varit regelbunden häckfågel längs östra Skånes kuster, länge med en koncentration i Åhustrakten. En inventering 1980 gav uppskattningsvis 40-45 revirhävdande hanar i Skåne, varav 20-21 revir i Åhus. Fortfarande i slutet av 1990-talet var Åhustrakten ett kärnområde för gulhämplingen med t.ex. 30-40 sjungande hanar 1999. Under 2000-talet har utbredningens tyngdpunkt förskjutits söderut längs Skånes östra och sydöstra kusttrakter samtidigt som populationen förefaller ha minskat något. Förutom i Skåne har säkra eller troliga häckningar även konstaterats i Blekinge, Småland, Östergötland, Halland samt på Öland. Enstaka fåglar ses numera ganska regelbundet så långt norrut som Sörmland och Uppland och tillfälliga fynd har t.o.m. registrerats i Västerbotten och Torne lappmark. Det svenska beståndet beräknas för närvarande uppgå till knappt 50 par.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Fringillidae - finkar 
  • Släkte
    Serinus  
  • Art
    Serinus serinus(Linnaeus, 1766) - gulhämpling
    Synonymer
    Fringilla Serinus Linnaeus, 1766

Gulhämplingen föredrar öppna, soliga miljöer och lever i Sverige huvudsakligen i bebyggda strandtallskogar. Arten är trädhäckande och placerar oftast sitt skålformade bo på fyra-åtta meters höjd ute på tallarnas yttersta grenar. Kullstorlek 3-4 ägg som ruvas i cirka 12 dagar. Gulhämplingen kan föda upp två kullar årligen. Dieten består mest av frön, men ungarna matas även med insekter. Övervintring sker huvudsakligen i Medelhavsländerna men enstaka vinteriakttagelser görs då och då även i Skåne. Det är inte känt vilka faktorer som möjliggjort gulhämplingens expansion.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Urban miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Ädellövskog, Trädbärande gräsmark, Barrskog, Lövskog, Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
Ved och bark (Viktig)
Levande träd (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Eftersom gulhämplingarna i Sverige tycks dras till mänsklig bebyggelse lider de ingen brist på lämplig häckningsmiljö och fåglarnas biotop är inte hotad. Arten har varit på stark frammarsch i landet, men som alltid med nyinvandrade arter på den yttre gränsen till sitt utbredningsområde så finns det en risk att fåglarna drabbas hårt av slumpfaktorer som extrem väderlek under flyttningen eller häckningsperioden. Troligen är predation det främsta hotet mot arten och ekorre och kråka tillhör fågelns normala predatorer. Under 1996-1999 visade studier av 20 häckningsförsök i Skåne att endast sex par (30 %) lyckades med häckningen. Orsaken till det dåliga häckningsresultatet kan i ett par fall ha varit kallt och regnigt väder, men de flesta bona plundrades av ekorrar under ruvningstiden och även ett bo med ungar av kråka.

Påverkan
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
På lokaler där gulhämplingen har fasta häckande populationer bör markägare till större områden som campingplatser, kommunala parker, strandtallskogar och även tomtägare informeras så att trädfällning eller andra större ingrepp undviks under häckningsperioden.
Utländska namn: NO Gulirisk, DK: Gulirisk, FI: Keltahemppo, D: Girlitz, F: Serin cini, GB: Serin. Den svenska stammen av gulhämpling är så pass liten att den uppfyller kriteriet D under Starkt hotad (EN). Arten är emellertid mycket vanlig på kontinenten vilket är motivet för nedgraderingen till Sårbar (VU). Gulhämpling är förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter) och är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Axelsson, P. 1965. Något om gulhämplingens förekomst i Åhus, Skåne. Fauna och Flora 60: 68–71.

Axelsson, P. 1966. Gulhämplingar vid Åhus 1965–66. Medd. Skånes Orn. Fören. 5: 72–73.

Beckmann, K.O. 1951. Die Vogelwelt Schleswig-Holsteins. Neumünster.

Behrends, O. 1965. Gulirisk (S. serinus) i Sönderjylland. Dansk Ornith. Foren. Tidsskr. 58: 140–141.

Bengtsson, H. 1984. Gulhämplingen Serinus serinus på Öland. Calidris 13: 55–62.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Blume, C.A. 1956. Gulirisk (Serinus serinus (L.)) ynglende på Lolland i 1955. Dansk Ornith. Foren. Tidsskr. 50: 335.

Creutz, G. 1968. Die Ausbreitung des Girlitzers (Serinus canaria serinus L.). Der Falke 9: 35–36.

Ferguson-Lees, I. 1968. Serins breeding in southern England. Brit. Birds 61: 87–88.

Flyckt, G. 1989. Gulhämplingsförekomsten i Åhus. Spoven nr 1, 1989: 9–11.

Ketil, P. 1982. Status over 77 bornholmske ynglefuglearter. Bornholmske naturbilleder. Fjælstaunijn. 1982: 88–97.

Kumari, E. 1958. Zum Brutvorkommen des Girlitzes (Serinus serinus L.) im Ostbalticum. Journal für Ornithologie 99: 32–34.

Kumerloeve, H. 1956–57. Vom nordwestlichen Grenzraum der Girlitzverbreitung. Beitr. z. Vogelkunde 5: 77–99.

Köhler, F. 1943. Gulhämplingen (S. canaria serinus) funnen häckande i Falsterbo. Fauna och Flora 38: 3–7.

Mayr, E. 1926. Die Ausbreitung des Girlitzes (S. canaria serinus L.). Journal für Ornithologie 74: 571–671.

Newton, I. 1972. Finches. London.

Nilsson, S. 1983. Gulhämplingen Serinus serinus – ny halländsk häckfågel. Fåglar på Västkusten 17: 65–70.

Olofsson, P. 1998. Gulhämplingen i Åhus 1996-1997. Meddelande nr 19 från Nedre Helgeåns Fågelstation. Spoven nr 1998.

Olofsson, P. 1999. Gulhämplingen i Skåne 1996–1999 - rapport till Elis Wides fond (opublicerad).

Olsson, V. 1969. Gulhämplingen (S. serinus) på frammarsch i Sverige. Fauna och Flora 64: 87–91.

Olsson, V. 1969. Die expansion des Girlitzes (Serinus serinus) in Nordeuropa in den letzen Jahrzehnten. Vogelwarte 25: 147–156.

Olsson, V. 1971. Studies of less familiar birds, 165 Serin. Brit. Birds 64: 213–223.

Otterlind, G. 1954. Flyttning och utbredning. Vår Fågelvärld 13: 1–31, 83–113, 147–167, 245–261.

Smith, K. 1973. Gulhämplingen i nordöstra Skåne. Medd. Skånes Orn. Fören. 12: 61–64.

Tortzen, N.J. 1949. Gulirisken (S. canarius serinus) ynglende ved Naestved. Dansk Ornith. Foren. Tidsskr. 43: 172–175.

Wittzell, H. 1980. Gulhämplingens förekomst längs Skånes östkust våren 1980. Anser 19: 227–230.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Förf. Paul Axelsson 1987. Rev. Greger Flykt 1994, Patrik Olofsson 2000, Martin Tjernberg 2010.
© ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Fringillidae - finkar 
  • Släkte
    Serinus  
  • Art
    Serinus serinus, (Linnaeus, 1766) - gulhämpling
    Synonymer
    Fringilla Serinus Linnaeus, 1766
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Förf. Paul Axelsson 1987. Rev. Greger Flykt 1994, Patrik Olofsson 2000, Martin Tjernberg 2010.
© ArtDatabanken, SLU 2010.