Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  mal

Organismgrupp Fiskar Silurus glanis
Mal Fiskar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Mal är en långsträckt rovfisk med bred mun, tre par långa skäggtömmar, minimal ryggfena och bred analfena. Med en längd på minst tre meter är det den största av alla europeiska fiskar som lever hela livet i sötvatten.

Totallängd 300 cm, vanligen upp till 200 cm. Det finns även äldre, obestyrkta uppgifter om längder på 365 cm i Sverige (Eskilstuna, 1870) och 480 cm i Ryssland (Dnjepr). Kroppen är långsträckt, huvudet brett och dorsoventralt (uppifrån) sammantryckt. Kroppen har sin högsta höjd och bredd vid den långt fram placerade ryggfenan och smalnar sedan gradvis av bakåt mot stjärtfenan. Vid ryggfenan är kroppen lika bred som hög, längre bak blir den alltmer sammanpressad från sidorna. Ögonen är små och sitter högt upp på huvudet. Nosen är tvär, och den breda munnen (som har framskjutande underkäke) är uppåtriktad. På underkäken finns två par korta skäggtömmar; de främre sitter i höjd med de främre näsöppningarna och de bakre nedanför ögat. Ett tredje par skäggtömmar, vilka är betydligt längre än huvudet, utgår från mellankäksbenet. Sidolinjen är fullständig och löper från huvudet till stjärtfensbasen.
Ryggfenan är placerad långt fram på ryggen. Den är smal och kort, och dess första stråle är ogrenad men inte förbenad. Analfenan är påfallande bred och hänger samman med stjärtfenan, som har en rundad bakkant. Bröst- och bukfenorna är brett ovala, och bröstfenorna har en sågtandad främre taggstråle som kan låsas i utfällt läge. De pariga fenorna är något större hos hanen än hos honan.
Buken är grå eller vit, ryggen och kroppssidorna mörkare. De mörkare partierna kan ha dragning åt brunt, grönt eller blått. Färgteckningen är jämn på ryggen, spräcklig längs kroppssidorna och allt ljusare nedåt mot buken. Fenorna är överlag mörka likt kroppens översida, men bröst- och bukfenorna är ljusare på undersidan.
Lake Lota lota förväxlas ofta med mal, med vilken den äger en viss yttre likhet i form och färg. Lake har dock bara en skäggtöm mitt på underkäken, medan mal har tre par skäggtömmar och saknar lakens bakre, breda och korta ryggfena. Den grekiska arten aristotelesmal Silurus aristotelis blir bara 150-200 cm lång och skiljer sig från mal genom att den bara har ett par skäggtömmar på underkäken.
Fenstrålar och fjäll: D i.3-5, A 83-92, P i.15-17, V i.10-12. Fjäll saknas.
Utbredning
Länsvis förekomst för mal Observationer i  Sverige för mal
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige är mal en s.k. Ancylusrelikt som man vet har funnits i Mälaren, Hjälmaren och Båven (Södermanland), Hunn (Östergötland), Emån (Småland), Helge å (Småland, Skåne) och Holjeån (Blekinge) i historisk tid. Nu finns arten kvar bara i Båven, Emån och Möckeln. Emellanåt sker utsättningar i andra vattendrag, och det händer att malar från Emån simmar ut i Östersjön. Arten är fredad i Sverige sedan 1994. Populationsförstärkande utsättningar har skett i både Helge å och Emån under 2000-talet. Arten försvann en tid från södra Danmark men finns nu (2011) där igen. Tidigare fanns arten också i sydligaste Finland. Mal finns annars naturligt i Donaubäckenet och i Kontinentaleuropa norr därom, på norra Balkan samt från Turkiet österut till Aralsjön Den är utplanterad i bl.a. Frankrike, England och Spanien.
I nedre delen av Helge å, nedströms Torsebro, återintroducerades arten 1999. Fångster av småmal visar att utsättningsfisken har producerat avkommor. Mal som påträffas utanför de fyra nämnda lokalerna härrör antingen från individer som lämnat sitt kärnområde naturligt, eller från olagliga utplanteringar. Hittills har ingen naturlig utvandring eller olaglig utsättning resulterat i varaktig etablering. Det har medfört att fynd av mal utanför de etablerade områdena klassificerats som tillfälliga förekomster. Tillbakagången under de senaste 100 åren har varit omfattande. Arten har gått tillbaka i samtliga de vattensystem där den fortfarande förekommer. I flera andra där arten tidigare har funnits har de ursprungliga bestånden helt försvunnit, t.ex. från Mälaren-Norrströms vattensystem och Skräbeåns vattensystem. Mycket pekar på att beståndet i Emån var det mest livskraftiga i landet i början av 1900-talet. Beståndets storlek på 1940-talet kan uppskattas till ca 1100 individer med storlek över 0,5 kg. En beståndsuppskattning som gjordes med fångst och återfångstfiske under åren 1982–1985 uppskattade beståndet till 300–600 individer över 0,5 kg. Mycket pekar på att beståndet ytterligare försvagats efter 1980-talet vilket skulle medföra att landets tre malbestånd (Båven, Emån och Möckeln) numera är ungefär lika stora. Fram till mitten av 1980-talet bedömdes malen Sällsynt till Sårbar i Europa. Situationen har sedan dess förändrats radikalt. Anledningen är en omfattande malodlingsverksamhet som pågått sedan 1970-talet och som resulterat i åtskilliga utsättningar både i nya och tidigare vatten. Arten har introducerats och etablerat snabbt expanderande bestånd bl.a. i Frankrike, Spanien och Italien.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
A2ac; D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)
Malens ursprungliga utbredningsområde omfattar Centralasien och östra Europa, från Aralsjön västerut till Elbe och de övre delarna av Rhen. Naturliga bestånd finns västerut till östligaste Frankrike. Nordliga bestånd finns i Sverige (Båven i Södermanland), Estland (Emajõgis vattensystem) och Karelen i västra Ryssland (sjöarna Shotozero, Vagatozero och Sjamozero inom floden Shuj:s (Suojujoki) avrinningsområde samt i området runt Ladoga, framför allt i floden Volkhov, men även i floderna Svir, Sjas, Vuoksa och Olonka). Arten har under 1900-talet försvunnit från Mälaren och Hjälmaren (Norrströms avrinningsområde) samt från Skåne (Helge å från Smålandsgränsen till Hammarsjön samt från Ivösjön och Immeln i Skräbeåns avrinningsområde). I dagsläget finns sex etablerade bestånd av mal i Sverige: Båven, Emån övre (Fliserydsplatån), Emån nedre (Högsby till mynningen), Försjön (Viråns avrinningsområde), övre delen av Helge å:s vattensystem, samt området kring Kristianstad. Utöver detta finns enstaka exemplar av arten till följd av illegala utsättningar bl.a. i Mälaren, Vallentunasjön, Sparren och Lilla Ljudarn i Svealand. I Oppmannasjön i Skåne har det fångats mal med okänt ursprung. Södermanland: I mitten av 1990-talet låg kärnområdet i nordvästra Båven: Lillsjön, Hornsundssjön och Kvarnsjön. Det område som producerade flest malar var Lillsjön med angränsande vatten. Under 2000-talet har det fångats enstaka malar utanför det tidigare utbredningsområdet såsom i Skarvnäsviken (vid Sparreholm) och i den uppströms liggande sjön Uren. Det finns mycket som pekar på att det skett reproduktion på två ytterligare platser i Båvenområdet. Emån hyser två genetiskt distinkta populationer. I det övre beståndet fanns det gott om mal på 1940- och 1950-talet. Därefter minskade beståndet kraftigt och var på väg att dö ut. På 1980-talet påträffades endast några enstaka äldre individer. Efter flera decennier utan unga malar erhölls i början av 2000-talet återigen mindre fisk. Provfisken under senare år har visat att det är ganska gott om mal i det övre beståndet. Arten minskade kraftigt även i den nedre delen av Emån under mitten av 1900-talet. På 1980-talet fanns de flesta malarna i två kraftverksmagasin samt nedströms de båda magasinen. I och med att man sänkte vattennivån i Emsfors-magasinet på 1990-talet så försvann mycket av livsmiljöerna för arten. Under 2000-talet har det skett en påtaglig ökning och arten fångas numera regelbundet. Försjön är en liten sjö (ca 6 ha) i de övre delarna av Viråns vattensystem. I början av 1980-talet sattes där ut tre malar från Emån. Utsättningen resulterade i avkommor. För närvarande finns det gott om mal i sjön. Sjön bedöms dock vara för liten för att hysa mal på sikt. Övre Helge å: i början av 1990-talet bedömdes merparten av beståndet finnas från Agunnarydssjön ner till nordvästra Möckeln. Det område som bedömdes producera mest mal var Agunnarydsån med anslutande vatten. Ett mindre lekområde fanns även vid Lilla Helgeåns utlopp i Möckeln. Under senare delen 1990-talet började arten allt oftare påträffas utanför det nämnda området och under 2000-talet har malen spritt sig och etablerat sig söderut till Östanå i norra Skåne, med tillfälliga observationer ner till Broby. I dagsläget bedömer Länsstyrelsen i Kronobergs län att merparten av föryngringen sker i Helge å nedströms Möckeln. Nedre Helge å: utsättningarna i Kristianstads Vattenrike har lett till återetablering av mal. Även om det är en bit kvar till tillståndet i början av 1900-talet så ökar såväl utbredning som populationsstorlek. Artens långsamma tillväxt och sena könsmognad gör dock att det råder stor oklarhet kring storleken på det reproducerande beståndet. I samband med omfattande provfisken efter mal under perioden 2005-2011 har det samlats in material för DNA-analys. Utifrån dessa prover har det beräknats sannolika värden på de effektiva populationsstorlekarna (Stefan Palm, SLU Aqua): Båven ca 20, Emån nedre ca 20, Emån övre ca 10, Möckeln ca 20, Försjön ca 10 och nedre Helge å ca 10, totalt ca 90 (45-205). Förhållandet mellan effektiv populationsstorlek och antalet reproduktiva individer hos mal är okänt, men utifrån allmän kunskap bedöms den effektiva populationsstorleken uppgå till mellan 10 och 40 % av antalet reproduktiva individer. Med utgångspunkt från en effektiv populationsstorlek på 90 sammanslaget för hela landet är det en kvalificerad gissning att den faktiska populationsstorleken bör ligga i intervallet 225-900 individer (157-2050 inberäknat osäkerheten i effektiv populationsstorlek). Antalet reproduktiva individer skattas till 600 (225-900). Antalet lokalområden i landet skattas till 6 (6-8). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 27000 km² och förekomstarean (AOO) till 134 km². Populationen är ökande. Återhämtning efter kraftig tillbakagång under 1900-talet. Minskningstakten har uppgått till 30 (30-70) % under de senaste 70 åren. Bedömningen baseras på direkt observation och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (A2ac; D1).
Ekologi
Mal uppehåller sig i långsamt rinnande eller stillastående vatten, gärna i större, slingrande floder där erosionen grävt ut strandbrinken så att ett överhäng bildats. Den förekommer också i sjöar, mer sällan i bräckt vatten. Mal är huvudsakligen aktiv på natten och jagar främst fiskar men även kräftor, groddjur och sorkar. Leken sker parvis och nattetid i juni-juli vid en vattentemperatur av minst 22 °C. Honan bygger ett bo i vegetationen på grunt vatten, gärna vid nedhängande trädrötter. Hon lägger från 20 000 till närmare 500 000 ägg, vilka fastnar på väggarna i boet eller på växter i omgivningen. Äggen kläcks efter 3-14 dygn beroende på temperaturen (snabbare vid högre temperatur). Hanen vaktar boet med äggen fram till kläckningen. Larverna ligger kvar i boet tills gulesäcken är förbrukad. Malen växer snabbt och uppnår en längd av 20 cm under det första levnadsåret i Sverige. Svenska malar når könsmognad vid en storlek av 60-80 cm. Livslängden är 10-20(-30) år.
I Eskilstuna Tidning den 10 augusti 1870 står notisen: ”En owanlig fisk har i dag warit införd å Eskilstuna torg. Det war näml. en 6 alnar lång mal, som fångats i sjön Båfwern. Fisken, som tillhör ordningen malacopterygii (mjukfenige), bär det wetenskapliga namnet Silurus glanis. Han inköptes af åkaren Jakobsson, som påstås hafwa för afsigt att skänka skelettet och skinnet till skolans museum.” Sex alnar motsvarar 365 cm. Det förefaller inte som om fisken blev bevarad.
Begränsande för populationen i landet är klimatet och tillgång på lämpligt habitat. Vattendragens mynningsområden kan bjuda på optimala förhållanden både för reproduktion och för uppväxt. Sjöar som ligger i anslutning till det rinnande vattnet utgör ofta viktiga uppväxtområden. Mindre malar påträffas tillsammans, medan större individer lever enskilt och håller revir. Studier i Emån visar att gråvidebuskar Salix cinerea med sina nedhängande rötter, där de växer ut över djupare stränder, utgör viktiga ståndplatser speciellt för mindre malar (<1 kg). Andra viktiga uppehållsplatser är håligheter som bildats längs med vattendragens erosionssidor samt bland block, sten och allehanda bråte ute i huvudfåran. I anslutning till lekplatser och ungfiskars uppväxtområden finns större grunda våtmarksområden. De grunda områdena antas ha stor betydelse för tillgången på näring samtidigt som de har gynnsamma temperaturförhållanden, särskilt under vår och sommar. Den optimala tillväxttemperaturen i odling är 24–25 °C. Vid sjunkande temperatur minskar malens ämnesomsättning och den övervintrar på lugna platser i dvaltillstånd. Studier från Volgadeltat visar att malens viktigaste föda är mört. Andra viktiga byten är sarv, karp, björkna och grodor.
De år reproduktionen lyckas i Emån sker leken med början från månadsskiftet juni-juli och in i juli. Studier från Emån visar att fiskarnas tillväxt är långsam, vilket medför att lekmognad inträder vid betydligt högre ålder än hos mal på sydligare breddgrader. Klimatet i Sverige gör att lyckad reproduktion med yngelöverlevnad inte sker varje år, utan endast år med varma somrar. Mal påträffas även i bräckt vatten. De malar som fångas i Östersjön har dock sitt ursprung från något inlandsvatten. Det är inte känt vad som händer med de exemplar som hamnat längs vår kust. Antagligen försöker de ta sig upp i något vattendrag. De som övervintrar i områden med allt för hög salthalt överlever antagligen inte.
Landskapstyper
Sötvatten
Sötvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Sjöar
Sjöar
Vattendrag
Vattendrag
Vattenmassa
Vattenmassa
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Levande djur
Levande djur
· blötdjur
· blötdjur
· egentliga insekter
· egentliga insekter
· gnagare
· gnagare
· groddjur
· groddjur
· kräftdjur
· kräftdjur
· ringmaskar
· ringmaskar
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
· änder, gäss och svanar
· änder, gäss och svanar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning Siluriformes (malartade fiskar), Familj Siluridae (malfiskar), Släkte Silurus, Art Silurus glanis Linnaeus, 1758 - mal Synonymer

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier A2ac; D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)

Dokumentation Malens ursprungliga utbredningsområde omfattar Centralasien och östra Europa, från Aralsjön västerut till Elbe och de övre delarna av Rhen. Naturliga bestånd finns västerut till östligaste Frankrike. Nordliga bestånd finns i Sverige (Båven i Södermanland), Estland (Emajõgis vattensystem) och Karelen i västra Ryssland (sjöarna Shotozero, Vagatozero och Sjamozero inom floden Shuj:s (Suojujoki) avrinningsområde samt i området runt Ladoga, framför allt i floden Volkhov, men även i floderna Svir, Sjas, Vuoksa och Olonka). Arten har under 1900-talet försvunnit från Mälaren och Hjälmaren (Norrströms avrinningsområde) samt från Skåne (Helge å från Smålandsgränsen till Hammarsjön samt från Ivösjön och Immeln i Skräbeåns avrinningsområde). I dagsläget finns sex etablerade bestånd av mal i Sverige: Båven, Emån övre (Fliserydsplatån), Emån nedre (Högsby till mynningen), Försjön (Viråns avrinningsområde), övre delen av Helge å:s vattensystem, samt området kring Kristianstad. Utöver detta finns enstaka exemplar av arten till följd av illegala utsättningar bl.a. i Mälaren, Vallentunasjön, Sparren och Lilla Ljudarn i Svealand. I Oppmannasjön i Skåne har det fångats mal med okänt ursprung. Södermanland: I mitten av 1990-talet låg kärnområdet i nordvästra Båven: Lillsjön, Hornsundssjön och Kvarnsjön. Det område som producerade flest malar var Lillsjön med angränsande vatten. Under 2000-talet har det fångats enstaka malar utanför det tidigare utbredningsområdet såsom i Skarvnäsviken (vid Sparreholm) och i den uppströms liggande sjön Uren. Det finns mycket som pekar på att det skett reproduktion på två ytterligare platser i Båvenområdet. Emån hyser två genetiskt distinkta populationer. I det övre beståndet fanns det gott om mal på 1940- och 1950-talet. Därefter minskade beståndet kraftigt och var på väg att dö ut. På 1980-talet påträffades endast några enstaka äldre individer. Efter flera decennier utan unga malar erhölls i början av 2000-talet återigen mindre fisk. Provfisken under senare år har visat att det är ganska gott om mal i det övre beståndet. Arten minskade kraftigt även i den nedre delen av Emån under mitten av 1900-talet. På 1980-talet fanns de flesta malarna i två kraftverksmagasin samt nedströms de båda magasinen. I och med att man sänkte vattennivån i Emsfors-magasinet på 1990-talet så försvann mycket av livsmiljöerna för arten. Under 2000-talet har det skett en påtaglig ökning och arten fångas numera regelbundet. Försjön är en liten sjö (ca 6 ha) i de övre delarna av Viråns vattensystem. I början av 1980-talet sattes där ut tre malar från Emån. Utsättningen resulterade i avkommor. För närvarande finns det gott om mal i sjön. Sjön bedöms dock vara för liten för att hysa mal på sikt. Övre Helge å: i början av 1990-talet bedömdes merparten av beståndet finnas från Agunnarydssjön ner till nordvästra Möckeln. Det område som bedömdes producera mest mal var Agunnarydsån med anslutande vatten. Ett mindre lekområde fanns även vid Lilla Helgeåns utlopp i Möckeln. Under senare delen 1990-talet började arten allt oftare påträffas utanför det nämnda området och under 2000-talet har malen spritt sig och etablerat sig söderut till Östanå i norra Skåne, med tillfälliga observationer ner till Broby. I dagsläget bedömer Länsstyrelsen i Kronobergs län att merparten av föryngringen sker i Helge å nedströms Möckeln. Nedre Helge å: utsättningarna i Kristianstads Vattenrike har lett till återetablering av mal. Även om det är en bit kvar till tillståndet i början av 1900-talet så ökar såväl utbredning som populationsstorlek. Artens långsamma tillväxt och sena könsmognad gör dock att det råder stor oklarhet kring storleken på det reproducerande beståndet. I samband med omfattande provfisken efter mal under perioden 2005-2011 har det samlats in material för DNA-analys. Utifrån dessa prover har det beräknats sannolika värden på de effektiva populationsstorlekarna (Stefan Palm, SLU Aqua): Båven ca 20, Emån nedre ca 20, Emån övre ca 10, Möckeln ca 20, Försjön ca 10 och nedre Helge å ca 10, totalt ca 90 (45-205). Förhållandet mellan effektiv populationsstorlek och antalet reproduktiva individer hos mal är okänt, men utifrån allmän kunskap bedöms den effektiva populationsstorleken uppgå till mellan 10 och 40 % av antalet reproduktiva individer. Med utgångspunkt från en effektiv populationsstorlek på 90 sammanslaget för hela landet är det en kvalificerad gissning att den faktiska populationsstorleken bör ligga i intervallet 225-900 individer (157-2050 inberäknat osäkerheten i effektiv populationsstorlek). Antalet reproduktiva individer skattas till 600 (225-900). Antalet lokalområden i landet skattas till 6 (6-8). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 27000 km² och förekomstarean (AOO) till 134 km². Populationen är ökande. Återhämtning efter kraftig tillbakagång under 1900-talet. Minskningstakten har uppgått till 30 (30-70) % under de senaste 70 åren. Bedömningen baseras på direkt observation och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (A2ac; D1).
Konventioner Bernkonventionens bilaga III
Åtgärdsprogram Under produktion
Mal är en långsträckt rovfisk med bred mun, tre par långa skäggtömmar, minimal ryggfena och bred analfena. Med en längd på minst tre meter är det den största av alla europeiska fiskar som lever hela livet i sötvatten.

Totallängd 300 cm, vanligen upp till 200 cm. Det finns även äldre, obestyrkta uppgifter om längder på 365 cm i Sverige (Eskilstuna, 1870) och 480 cm i Ryssland (Dnjepr). Kroppen är långsträckt, huvudet brett och dorsoventralt (uppifrån) sammantryckt. Kroppen har sin högsta höjd och bredd vid den långt fram placerade ryggfenan och smalnar sedan gradvis av bakåt mot stjärtfenan. Vid ryggfenan är kroppen lika bred som hög, längre bak blir den alltmer sammanpressad från sidorna. Ögonen är små och sitter högt upp på huvudet. Nosen är tvär, och den breda munnen (som har framskjutande underkäke) är uppåtriktad. På underkäken finns två par korta skäggtömmar; de främre sitter i höjd med de främre näsöppningarna och de bakre nedanför ögat. Ett tredje par skäggtömmar, vilka är betydligt längre än huvudet, utgår från mellankäksbenet. Sidolinjen är fullständig och löper från huvudet till stjärtfensbasen.
Ryggfenan är placerad långt fram på ryggen. Den är smal och kort, och dess första stråle är ogrenad men inte förbenad. Analfenan är påfallande bred och hänger samman med stjärtfenan, som har en rundad bakkant. Bröst- och bukfenorna är brett ovala, och bröstfenorna har en sågtandad främre taggstråle som kan låsas i utfällt läge. De pariga fenorna är något större hos hanen än hos honan.
Buken är grå eller vit, ryggen och kroppssidorna mörkare. De mörkare partierna kan ha dragning åt brunt, grönt eller blått. Färgteckningen är jämn på ryggen, spräcklig längs kroppssidorna och allt ljusare nedåt mot buken. Fenorna är överlag mörka likt kroppens översida, men bröst- och bukfenorna är ljusare på undersidan.
Lake Lota lota förväxlas ofta med mal, med vilken den äger en viss yttre likhet i form och färg. Lake har dock bara en skäggtöm mitt på underkäken, medan mal har tre par skäggtömmar och saknar lakens bakre, breda och korta ryggfena. Den grekiska arten aristotelesmal Silurus aristotelis blir bara 150-200 cm lång och skiljer sig från mal genom att den bara har ett par skäggtömmar på underkäken.
Fenstrålar och fjäll: D i.3-5, A 83-92, P i.15-17, V i.10-12. Fjäll saknas.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för mal

Länsvis förekomst och status för mal baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för mal

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige är mal en s.k. Ancylusrelikt som man vet har funnits i Mälaren, Hjälmaren och Båven (Södermanland), Hunn (Östergötland), Emån (Småland), Helge å (Småland, Skåne) och Holjeån (Blekinge) i historisk tid. Nu finns arten kvar bara i Båven, Emån och Möckeln. Emellanåt sker utsättningar i andra vattendrag, och det händer att malar från Emån simmar ut i Östersjön. Arten är fredad i Sverige sedan 1994. Populationsförstärkande utsättningar har skett i både Helge å och Emån under 2000-talet. Arten försvann en tid från södra Danmark men finns nu (2011) där igen. Tidigare fanns arten också i sydligaste Finland. Mal finns annars naturligt i Donaubäckenet och i Kontinentaleuropa norr därom, på norra Balkan samt från Turkiet österut till Aralsjön Den är utplanterad i bl.a. Frankrike, England och Spanien.
I nedre delen av Helge å, nedströms Torsebro, återintroducerades arten 1999. Fångster av småmal visar att utsättningsfisken har producerat avkommor. Mal som påträffas utanför de fyra nämnda lokalerna härrör antingen från individer som lämnat sitt kärnområde naturligt, eller från olagliga utplanteringar. Hittills har ingen naturlig utvandring eller olaglig utsättning resulterat i varaktig etablering. Det har medfört att fynd av mal utanför de etablerade områdena klassificerats som tillfälliga förekomster. Tillbakagången under de senaste 100 åren har varit omfattande. Arten har gått tillbaka i samtliga de vattensystem där den fortfarande förekommer. I flera andra där arten tidigare har funnits har de ursprungliga bestånden helt försvunnit, t.ex. från Mälaren-Norrströms vattensystem och Skräbeåns vattensystem. Mycket pekar på att beståndet i Emån var det mest livskraftiga i landet i början av 1900-talet. Beståndets storlek på 1940-talet kan uppskattas till ca 1100 individer med storlek över 0,5 kg. En beståndsuppskattning som gjordes med fångst och återfångstfiske under åren 1982–1985 uppskattade beståndet till 300–600 individer över 0,5 kg. Mycket pekar på att beståndet ytterligare försvagats efter 1980-talet vilket skulle medföra att landets tre malbestånd (Båven, Emån och Möckeln) numera är ungefär lika stora. Fram till mitten av 1980-talet bedömdes malen Sällsynt till Sårbar i Europa. Situationen har sedan dess förändrats radikalt. Anledningen är en omfattande malodlingsverksamhet som pågått sedan 1970-talet och som resulterat i åtskilliga utsättningar både i nya och tidigare vatten. Arten har introducerats och etablerat snabbt expanderande bestånd bl.a. i Frankrike, Spanien och Italien.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Otocephala  
  • Överordning
    Ostariophysi - ostariofyser 
  • Ordning
    Siluriformes - malartade fiskar 
  • Familj
    Siluridae - malfiskar 
  • Släkte
    Silurus  
  • Art
    Silurus glanisLinnaeus, 1758 - mal

Mal uppehåller sig i långsamt rinnande eller stillastående vatten, gärna i större, slingrande floder där erosionen grävt ut strandbrinken så att ett överhäng bildats. Den förekommer också i sjöar, mer sällan i bräckt vatten. Mal är huvudsakligen aktiv på natten och jagar främst fiskar men även kräftor, groddjur och sorkar. Leken sker parvis och nattetid i juni-juli vid en vattentemperatur av minst 22 °C. Honan bygger ett bo i vegetationen på grunt vatten, gärna vid nedhängande trädrötter. Hon lägger från 20 000 till närmare 500 000 ägg, vilka fastnar på väggarna i boet eller på växter i omgivningen. Äggen kläcks efter 3-14 dygn beroende på temperaturen (snabbare vid högre temperatur). Hanen vaktar boet med äggen fram till kläckningen. Larverna ligger kvar i boet tills gulesäcken är förbrukad. Malen växer snabbt och uppnår en längd av 20 cm under det första levnadsåret i Sverige. Svenska malar når könsmognad vid en storlek av 60-80 cm. Livslängden är 10-20(-30) år.
I Eskilstuna Tidning den 10 augusti 1870 står notisen: ”En owanlig fisk har i dag warit införd å Eskilstuna torg. Det war näml. en 6 alnar lång mal, som fångats i sjön Båfwern. Fisken, som tillhör ordningen malacopterygii (mjukfenige), bär det wetenskapliga namnet Silurus glanis. Han inköptes af åkaren Jakobsson, som påstås hafwa för afsigt att skänka skelettet och skinnet till skolans museum.” Sex alnar motsvarar 365 cm. Det förefaller inte som om fisken blev bevarad.
Begränsande för populationen i landet är klimatet och tillgång på lämpligt habitat. Vattendragens mynningsområden kan bjuda på optimala förhållanden både för reproduktion och för uppväxt. Sjöar som ligger i anslutning till det rinnande vattnet utgör ofta viktiga uppväxtområden. Mindre malar påträffas tillsammans, medan större individer lever enskilt och håller revir. Studier i Emån visar att gråvidebuskar Salix cinerea med sina nedhängande rötter, där de växer ut över djupare stränder, utgör viktiga ståndplatser speciellt för mindre malar (<1 kg). Andra viktiga uppehållsplatser är håligheter som bildats längs med vattendragens erosionssidor samt bland block, sten och allehanda bråte ute i huvudfåran. I anslutning till lekplatser och ungfiskars uppväxtområden finns större grunda våtmarksområden. De grunda områdena antas ha stor betydelse för tillgången på näring samtidigt som de har gynnsamma temperaturförhållanden, särskilt under vår och sommar. Den optimala tillväxttemperaturen i odling är 24–25 °C. Vid sjunkande temperatur minskar malens ämnesomsättning och den övervintrar på lugna platser i dvaltillstånd. Studier från Volgadeltat visar att malens viktigaste föda är mört. Andra viktiga byten är sarv, karp, björkna och grodor.
De år reproduktionen lyckas i Emån sker leken med början från månadsskiftet juni-juli och in i juli. Studier från Emån visar att fiskarnas tillväxt är långsam, vilket medför att lekmognad inträder vid betydligt högre ålder än hos mal på sydligare breddgrader. Klimatet i Sverige gör att lyckad reproduktion med yngelöverlevnad inte sker varje år, utan endast år med varma somrar. Mal påträffas även i bräckt vatten. De malar som fångas i Östersjön har dock sitt ursprung från något inlandsvatten. Det är inte känt vad som händer med de exemplar som hamnat längs vår kust. Antagligen försöker de ta sig upp i något vattendrag. De som övervintrar i områden med allt för hög salthalt överlever antagligen inte.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Sötvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Sjöar, Vattendrag, Vattenmassa

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· blötdjur - Mollusca (Har betydelse)
· egentliga insekter - Insecta (Viktig)
· gnagare - Rodentia (Har betydelse)
· groddjur - Amphibia (Har betydelse)
· kräftdjur - Crustacea (Har betydelse)
· ringmaskar - Annelida (Har betydelse)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Viktig)
· änder, gäss och svanar - Anatidae (Har betydelse)
Trots att malen har missgynnats av den klimatförsämring som skett sedan invandringen, är klimatet inte den primära orsaken till artens begränsade utbredning. Huvudorsaken är istället bristen på lämpliga miljöer i södra Sverige; såsom stora låglänta åar med en naturlig flodmiljö. Den kraftiga tillbakagången under det senaste århundradet pekar direkt på mänsklig påverkan i form av ingrepp i malens miljö, såsom torrläggningsföretag, vattenreglering, avledning av vatten, fysisk påverkan på strand- och bottenhabitat samt föroreningar. De små bestånden är känsliga för störningar såsom fiske med nät och krokredskap. Orsaken till den internationella tillbakagången anses vara mänskliga ingrepp i artens livsmiljö.
Malen är upptagen i Bernkonventionen, bilaga III.

Påverkan
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Vattenreglering (Stor negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
Fiskeriverket och Naturvårdsverket arbetar med att revidera nuvarande åtgärdsprogram för mal. I förslaget till åtgärdsprogram föreslås flera åtgärder. För att förstärka populationen bör stödutsättning ske i Emån och Helge å nedströms Torsebro. Man bör återskapa lämpliga livsmiljöer genom att restaurera åavsnitt i Emån (Fliserydsplatån samt området som däms av överbyggnaden vid Emsfors) och nedre delen av Helge å (nedströms Hammarsjön). Dessutom föreslås att man till år 2010 beslutar om minst ett nytt område där återintroduktion kan ske. Områdesskydd enligt Miljöbalken bör övervägas inom de viktigaste reproduktions- och uppväxtområdena. Förutom detta är det viktigt att skyddet och säkerställandet av malbeståndet tas upp och lyfts fram i samband med omprövning av gällande vattendomar och bestämmelser. Malen bör även beaktas i andra domstolsprövningar av vattenverksamheter vilka kan få konsekvenser för artens långsiktiga överlevnad. För att övervaka bestånden och vidta åtgärder behövs metoder utvecklas och förbättras. Inom följande verksamhetsområden bör metodutvecklingen prioriteras: provfiske, utsättning, biotopvård, kryokonservering (frysförvaring), beståndsidentifiering och släktskapsstudier med hjälp av modern DNA-teknik. För att erhålla undersökningsmaterial bör döda exemplar av mal hanteras på liknande sätt som däggdjur och fåglar som ingår i Statens Vilt. Detta förutsätter en ändring av fiskelagen (1993:787) och förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen.

Åtgärdsprogram Under produktion
Namngivning: Silurus glanis Linnaeus, 1758. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 304.
Etymologi: glanis (gr.) = antikt namn på en stor fisk; förmodligen mal eller aristotelesmal Silurus aristotelis.
Uttal: [Silúrus glánis]
Namn på andra språk. Norska: Malle, danska: Malle, finska: Monni sakiä, engelska: European catfish, Sheatfish, Wels.

Eriksson, J.B. 2002. Malen i Emån och Kyrkfjärden – födosök, reproduktion och territorialitet. Examensarbete i biologi. Högskolan i Kalmar. Horváth, L., Tamás, G. & Tölg, I. 1984. Special methods in pond fish husbandry. Akadémiai Kiadó, Budapest. Lelek, A. 1987. The freshwater fishes of Europa. Threatened fishes of Europe. AULA-Verlag, Wiesbaden.

Mihálik, J. 1982. Der Wels. Die Neue Brehm-Bücherei, Wittenberg, Lutherstadt. Mohr, E. 1957. Der Wels. Die Neue Brehm-Bücherei, Wittenberg, Lutherstadt. Nathanson, J.E. 1986. Projektet malen. Slutrapport för åren 1982–86. Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund, Stockholm.

Nathanson, J.E. 1995. Malens (Silurus glanis) reproduktions- och uppväxtplatser i Sverige samt förslag till åtgärder för dess överlevnad. Del I . (English summary: The spawning areas and the habitats of the sheatfish (Silurus glanis) in Sweden.) Information från Sötvattenslaboratoriet, Drottningholm (3).

Nathanson, J.E. 1998. Åtgärdsprogram för bevarande av mal. Fiskeriverket och Naturvårdsverket.

Nathanson, J.E., Gustafson, R. & Ohlsson, L. 1987. Malens biotopval i Sverige. (English summary: Habitat choice in the sheatfish (Silurus glanis) in Sweden.) Information från Sötvattenslaboratoriet, Drottningholm (8). Popova, O.A. 1978. The role of predaceous fish in ecosystems. I: Gerking, S.D. (red.). Ecology of freshwater fish production. Blackwell, Oxford. Triantafyllidis, A., Krieg, F., Cottin, C., Abatzopoulos, T.J., Triantaphyllidis, C. & Guyomard, R. 2002. Genetic structure and phylogeography of European catfish (Silurus glanis) populations. Molecular Ecology 11: 1039–1055. .

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (Känneteken, Levnadssätt, Utbredning, bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken). Jan Eric Nathanson 1988. Rev. Jan Eric Nathanson 1993, 2001, 2005. © ArtDatabanken, SLU 2006 (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Otocephala  
  • Överordning
    Ostariophysi - ostariofyser 
  • Ordning
    Siluriformes - malartade fiskar 
  • Familj
    Siluridae - malfiskar 
  • Släkte
    Silurus  
  • Art
    Silurus glanis, Linnaeus, 1758 - mal
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (Känneteken, Levnadssätt, Utbredning, bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken). Jan Eric Nathanson 1988. Rev. Jan Eric Nathanson 1993, 2001, 2005. © ArtDatabanken, SLU 2006 (naturvårdsinformation).