Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  tornuggla

Organismgrupp Fåglar Tyto alba
Tornuggla Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En medelstor, slank, långvingad och tämligen ljus uggla med karaktäristiskt hjärtformat ”ansikte”. Kroppsundersida rostgul med varierande antal mörka droppfläckar och vingundersidor helt vita. Rygg och vingovansida grå med rostgula vingpennor. Ansiktet är gräddvitt med rostgula ögonkretsar, ögonen svarta. Tarserna är långa, ljust gulbruna och fötterna gråsvarta utan fjäderbeklädnad. I flykten lik hornuggla, men verkar ljusare, mer kortstjärtad och mer långvingad. Hanen är mindre och ljusare än honan. Läten: ett långt utdraget, väsande hest skri "schriiii” som hörs från båda könen. Arten är dock relativt tystlåten och extremt nattaktiv varför den oftast är mycket svårobserverad.
Utbredning
Länsvis förekomst för tornuggla Observationer i  Sverige för tornuggla
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Tornugglans utbredning i Sverige har framför allt varit koncentrerad till Skånes södra, västra och nordvästra delar men även till Kristiansstadsslätten. Därutöver konstaterades 1–2 par häcka i södra Halland under 1970-talet och misstänkta häckningar har rapporterats även från Västergötland (före 1910) och Södermanland (1972). Enstaka fynd har gjorts i de flesta landskap ända upp till Norrbotten. Arten är i Sverige företrädd av rasen T. a. guttata (C.L. Brehm 1831). Tornugglan har en vidsträckt utbredning på sex kontinenter. I Europa förekommer den norrut till Skottland, Danmark och Litauen. Första fyndet av arten i Sverige gjordes på ett fartyg i Ystad 1834. Följande årtionden ökade antalet fynd successivt i Skåne och ökningen var särskilt märkbar under 1860-talet. På 1870- och 1880-talen fanns tornugglor i minst 50 skånska kyrkor, medan stammen uppskattades till cirka 25 par i början av 1900-talet. Fram till 1939 är uppgifterna mycket osäkra. De stränga vintrarna 1939–42 eliminerade dock nästan hela det fåtaliga svenska beståndet. Därefter har en tämligen kontinuerlig uppföljning av tornugglestammen skett. I slutet av 1950- och början av 60-talet fanns åter 25–30 kända par i Skåne (1961 konstaterades 18 häckningar). Under 1960- och 1970-talen minskade dock stammen successivt och den sista häckningen i samband med regelbunden förekomst konstaterades 1984. Efter åtta år utan bevisad häckning i landet rapporterades ett häckningsförsök i södra Skåne 1993 (den ena fågeln i paret tillhörde den vitbröstade, västliga rasen alba), och senhösten 1995 upptäcktes ett häckande par på en gård i Mellanskåne. På den senare lokalen skedde sedan häckning 1996, 1999, 2001, 2002 och 2003. Åren 1997, 1998, 2000 fanns endast en ensam hane på lokalen och sedan februari 2004 har inga fåglar setts i området. En trolig häckning ägde även rum på en gård i sydvästra Skåne 2002, men inga fåglar har setts där senare. Året efter konstaterades en säker häckning på en annan lokal i Skåne (två kullar), men därefter är veterligen ingen ytterligare funnen. Sedan 1992 har tornugglan rapporterats årligen från södra och mellersta Gotland och lyckade häckningar konstaterades 2001 och 2002 (de första kända på ön). Under perioden 2003-2009 har ugglor uppträtt på Gotland på sju till som flest tio lokaler men ingen häckning har kunnat konstaterats. Möjligen har arten häckat även på Öland under 00-talet. Under 1970- och 80-talen minskade tornugglan kraftigt i Danmark och i flertalet andra västeuropeiska länder, men sedan början av 1990-talet har bestånden i bl.a. Nederländerna, Tyskland och Danmark åter ökat markant. Det danska beståndet, som främst finns på södra och västra Jylland, beräknades 2009 till 492 par att jämföra med 25–38 kända par 1998. Bland annat har arten på senare tid etablerat ett litet fast bestånd på Bornholm där den tidigare endast varit känd som tillfällig besökare. Efter den mycket stränga vinter 2009/2010 reducerades dock det danska beståndet med cirka 90 %. Av allt att döma sker tidvis ett inflöde av fåglar till Sydsverige och arten förekom under 1990-talet mer eller mindre regelbundet i några landskap, t.ex. Skåne, Gotland och Öland. Uppgifter om lokaler och eventuell häckning offentliggörs dock inte för närvarande och det verkliga antalet tornugglor i landet är troligen högre än vad rapporterna anger.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Akut hotad (CR)
Kriterier
C1+2a(i,ii); D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)
Tornuggla häckar mycket sällsynt på Gotland men förmodligen inte längre i Skåne. Den föredrar i sitt biotopval öppna marker i kulturlandskap och slättbygder, framför allt områden med betesmarker omväxlande med våtmarker. Den häckar inomhus, oftast i ladugårdsbyggnader och stora logar. Tornugglan är mycket känslig för stränga vintrar. Antalet reproduktiva individer skattas till 20 (10-30). Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (1-2). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 2000 (1000-27000) km² och förekomstarean (AOO) till 40 km². Populationen minskar med mer än 25% inom 6 (= 1 generation) år. Minskningen avser förekomstarea och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 50 (25-75) % under de senaste 18 åren. Bedömningen baseras på direkt observation och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet (utestängning från lador). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Akut hotad (CR). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Akut hotad (CR). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt D-kriteriet. (C1+2a(i,ii); D).
Ekologi
Tornugglan föredrar i sitt biotopval öppna marker i kulturlandskap och slättbygder, framför allt områden med betesmarker omväxlande med våtmarker. I Sverige prefererades kyrktorn som häckningsplats under 1800-talet. Vid sekelskiftet blev det en vana att alla öppningar i kyrktorn stängdes, varefter tornugglan påträffades häckande främst i ladugårdsbyggnader och stora logar. Ofta utnyttjas någon form av bolåda (plattform, duvslag eler liknande) inne i ladan under häckningsperioden. Lägger 4–6 (max. 12) ägg i slutet av april eller i början av maj. Kullen ruvas i cirka en månad och ungarna blir flygga vid cirka 10 veckors ålder. Kan föda upp två kullar per säsong. Den andra kullens ungar kan bli flygga så sent som i december. Dödligheten under första levnadsåret är cirka 75 %. Stann- och strykfågel. Födan utgörs enligt en skånsk undersökning av 60 % gnagare (främst åkersork), 38 % näbbmöss och 2 % fåglar. Svenska tornugglor tar troligen en större andel näbbmöss än kontinentala tornugglor. Födovalet på Gotland, där såväl sorkar som vanlig näbbmus saknas, är okänt.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Småvatten
Småvatten
Buskmark
Buskmark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· Arvicolinae
· Arvicolinae
· Murinae
· Murinae
· näbbmöss
· näbbmöss
· tättingar
· tättingar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Strigiformes (ugglefåglar), Familj Tytonidae (tornugglor), Släkte Tyto, Art Tyto alba (Scopoli, 1769) - tornuggla Synonymer Strix alba Scopoli, 1769

Kategori Akut hotad (CR)
Kriterier C1+2a(i,ii); D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)

Dokumentation Tornuggla häckar mycket sällsynt på Gotland men förmodligen inte längre i Skåne. Den föredrar i sitt biotopval öppna marker i kulturlandskap och slättbygder, framför allt områden med betesmarker omväxlande med våtmarker. Den häckar inomhus, oftast i ladugårdsbyggnader och stora logar. Tornugglan är mycket känslig för stränga vintrar. Antalet reproduktiva individer skattas till 20 (10-30). Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (1-2). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 2000 (1000-27000) km² och förekomstarean (AOO) till 40 km². Populationen minskar med mer än 25% inom 6 (= 1 generation) år. Minskningen avser förekomstarea och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 50 (25-75) % under de senaste 18 åren. Bedömningen baseras på direkt observation och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet (utestängning från lador). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Akut hotad (CR). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Akut hotad (CR). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt D-kriteriet. (C1+2a(i,ii); D).
Konventioner Bernkonventionens bilaga II, CITES bilaga A
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
En medelstor, slank, långvingad och tämligen ljus uggla med karaktäristiskt hjärtformat ”ansikte”. Kroppsundersida rostgul med varierande antal mörka droppfläckar och vingundersidor helt vita. Rygg och vingovansida grå med rostgula vingpennor. Ansiktet är gräddvitt med rostgula ögonkretsar, ögonen svarta. Tarserna är långa, ljust gulbruna och fötterna gråsvarta utan fjäderbeklädnad. I flykten lik hornuggla, men verkar ljusare, mer kortstjärtad och mer långvingad. Hanen är mindre och ljusare än honan. Läten: ett långt utdraget, väsande hest skri "schriiii” som hörs från båda könen. Arten är dock relativt tystlåten och extremt nattaktiv varför den oftast är mycket svårobserverad.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för tornuggla

Länsvis förekomst och status för tornuggla baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för tornuggla

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Tornugglans utbredning i Sverige har framför allt varit koncentrerad till Skånes södra, västra och nordvästra delar men även till Kristiansstadsslätten. Därutöver konstaterades 1–2 par häcka i södra Halland under 1970-talet och misstänkta häckningar har rapporterats även från Västergötland (före 1910) och Södermanland (1972). Enstaka fynd har gjorts i de flesta landskap ända upp till Norrbotten. Arten är i Sverige företrädd av rasen T. a. guttata (C.L. Brehm 1831). Tornugglan har en vidsträckt utbredning på sex kontinenter. I Europa förekommer den norrut till Skottland, Danmark och Litauen. Första fyndet av arten i Sverige gjordes på ett fartyg i Ystad 1834. Följande årtionden ökade antalet fynd successivt i Skåne och ökningen var särskilt märkbar under 1860-talet. På 1870- och 1880-talen fanns tornugglor i minst 50 skånska kyrkor, medan stammen uppskattades till cirka 25 par i början av 1900-talet. Fram till 1939 är uppgifterna mycket osäkra. De stränga vintrarna 1939–42 eliminerade dock nästan hela det fåtaliga svenska beståndet. Därefter har en tämligen kontinuerlig uppföljning av tornugglestammen skett. I slutet av 1950- och början av 60-talet fanns åter 25–30 kända par i Skåne (1961 konstaterades 18 häckningar). Under 1960- och 1970-talen minskade dock stammen successivt och den sista häckningen i samband med regelbunden förekomst konstaterades 1984. Efter åtta år utan bevisad häckning i landet rapporterades ett häckningsförsök i södra Skåne 1993 (den ena fågeln i paret tillhörde den vitbröstade, västliga rasen alba), och senhösten 1995 upptäcktes ett häckande par på en gård i Mellanskåne. På den senare lokalen skedde sedan häckning 1996, 1999, 2001, 2002 och 2003. Åren 1997, 1998, 2000 fanns endast en ensam hane på lokalen och sedan februari 2004 har inga fåglar setts i området. En trolig häckning ägde även rum på en gård i sydvästra Skåne 2002, men inga fåglar har setts där senare. Året efter konstaterades en säker häckning på en annan lokal i Skåne (två kullar), men därefter är veterligen ingen ytterligare funnen. Sedan 1992 har tornugglan rapporterats årligen från södra och mellersta Gotland och lyckade häckningar konstaterades 2001 och 2002 (de första kända på ön). Under perioden 2003-2009 har ugglor uppträtt på Gotland på sju till som flest tio lokaler men ingen häckning har kunnat konstaterats. Möjligen har arten häckat även på Öland under 00-talet. Under 1970- och 80-talen minskade tornugglan kraftigt i Danmark och i flertalet andra västeuropeiska länder, men sedan början av 1990-talet har bestånden i bl.a. Nederländerna, Tyskland och Danmark åter ökat markant. Det danska beståndet, som främst finns på södra och västra Jylland, beräknades 2009 till 492 par att jämföra med 25–38 kända par 1998. Bland annat har arten på senare tid etablerat ett litet fast bestånd på Bornholm där den tidigare endast varit känd som tillfällig besökare. Efter den mycket stränga vinter 2009/2010 reducerades dock det danska beståndet med cirka 90 %. Av allt att döma sker tidvis ett inflöde av fåglar till Sydsverige och arten förekom under 1990-talet mer eller mindre regelbundet i några landskap, t.ex. Skåne, Gotland och Öland. Uppgifter om lokaler och eventuell häckning offentliggörs dock inte för närvarande och det verkliga antalet tornugglor i landet är troligen högre än vad rapporterna anger.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Strigiformes - ugglefåglar 
  • Familj
    Tytonidae - tornugglor 
  • Släkte
    Tyto  
  • Art
    Tyto alba(Scopoli, 1769) - tornuggla
    Synonymer
    Strix alba Scopoli, 1769

Tornugglan föredrar i sitt biotopval öppna marker i kulturlandskap och slättbygder, framför allt områden med betesmarker omväxlande med våtmarker. I Sverige prefererades kyrktorn som häckningsplats under 1800-talet. Vid sekelskiftet blev det en vana att alla öppningar i kyrktorn stängdes, varefter tornugglan påträffades häckande främst i ladugårdsbyggnader och stora logar. Ofta utnyttjas någon form av bolåda (plattform, duvslag eler liknande) inne i ladan under häckningsperioden. Lägger 4–6 (max. 12) ägg i slutet av april eller i början av maj. Kullen ruvas i cirka en månad och ungarna blir flygga vid cirka 10 veckors ålder. Kan föda upp två kullar per säsong. Den andra kullens ungar kan bli flygga så sent som i december. Dödligheten under första levnadsåret är cirka 75 %. Stann- och strykfågel. Födan utgörs enligt en skånsk undersökning av 60 % gnagare (främst åkersork), 38 % näbbmöss och 2 % fåglar. Svenska tornugglor tar troligen en större andel näbbmöss än kontinentala tornugglor. Födovalet på Gotland, där såväl sorkar som vanlig näbbmus saknas, är okänt.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Urban miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Exploaterad miljö

Biotoper där arten kan förekomma: Trädbärande gräsmark, Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog, Myrbiotoper, Öppna strandbiotoper, Småvatten, Buskmark, Sötvattensstrand

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· Murinae (Viktig)
· näbbmöss - Soricidae (Viktig)
· tättingar - Passeriformes (Viktig)
Främsta orsaken till tornugglans tillbakagång i Sverige torde vara det moderna jordbrukets utveckling mot en alltmer utpräglad kreaturlös drift, varvid allt färre våt- och torrmarksbeten hålls i hävd. Uppodling och täckdikning, igenväxning med sly eller skogsplantering av tidigare betesmarker har medfört allt färre platser med goda jaktbiotoper för tornugglan. Eftersom Skåne utgör nordgränsen för tornugglans utbredning så lär arten av naturliga skäl aldrig bli vanlig i Sverige. Tornugglan har en dålig förmåga att bygga upp fettreserver, vilket gör den känslig för längre perioder av dåligt och kyligt väder. Detta är en trolig förklaring till varför arten är i starkt behov av att kunna komma inomhus, åtminstone vintertid. Då ladorna numera ofta helt stängs igen, främst på grund av moderniserat fläkt- och ventilationssystem men också som åtgärd mot sanitära olägenheter orsakade av tamduvor, kan detta ses som ett allvarligt hot. Restaureringar och moderniseringar av för tornugglan lämpliga byggnader missgynnar arten och under pågående arbeten kan den skrämmas iväg. Frånvaro av boskap vid många annars lämpliga lantbruksfastigheter medför därtill indirekta nackdelar för bytestillgången vintertid inne i ladorna. Störningar och i värsta fall äggtjuvar (vilket har förekommit) är också ett hot mot den svaga svenska stammen, liksom en förhöjd dödlighet p.g.a. ökad vägtrafik. Sekundärförgiftning vid förtäring av gnagare som ätit råttgift har noterats och kan fortfarande vara ett problem i vissa områden. Bekämpning av gnagare minskar naturligtvis också födounderlaget för ugglorna.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Stor negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Stor negativ effekt)
Eftersom artens naturliga nordgräns går genom Skåne och Gotland kan man förvänta sig fortsatta svängningar i numerären beroende på klimatet. Den nuvarande positiva trenden i Nordvästeuropa kan möjligen bero på att vintrarna varit ovanligt milda sedan slutet av 1980-talet, men aktiva åtgärder för att hjälpa tornugglan med boplatser i bl.a. Nederländerna, Tyskland och Danmark, kan ha också ha spelat in. I Sydsverige, särskilt i Skåne, södra Halland, Öland och Gotland kan en återinvandring påskyndas om lämpliga boplatser iordningställs. Omfattande kampanjer med uppsättning av bolådor i byggnader som ligger i anslutning till goda födosöksmarker (t.ex. öppna, gräsbärande marker, gärna i anslutning till våtmarker) har tidvis skett på Öland, Gotland och i Skåne, vilket har gett visst resultat. Detta förutsätter dock att de smågnagarrika markerna inte reduceras i areal eller förstörs i landskapet runt boplatserna. Anläggning av trädesmarker, t.ex. odlings- och sprutfria skyddszoner längs diken, vägar eller stenmurar, inom ett par km radie från lämpliga boplatser, kan öka födotillgången. Kemisk bekämpning av möss, råttor och andra gnagare bör genomföras mycket restriktivt i områden med tornugglor. Under stränga vinterperioder kan stödutfodring med levande gnagare ske inomhus på kända lokaler. Inga häcklokaler bör normalt offentliggöras med tanke på de störningar som nyfikna och ibland hänsynslösa fågelskådare kan orsaka både ugglor och närboende.
Utländska namn– NO: Tårnugle, DK: Slørugle, FI: Tornipöllö, GB: Barn Owl. Tornuggla är förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter) samt i CITES bilaga A (all internationell handel och kommersiell verksamhet är förbjuden). Arten är fredad enligt jaktförordningen (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen.

Ahlström, B. & Byrén, L. 1974. Tornugglan i Skåne 1973. Anser 13: 119–121.

Ahlström, B. & Byrén, L. 1975. Tornugglan i Skåne 1974. Anser 14: 201.

Bauer, H-G. & Berthold, P. 1996. Die Brutvögel Mitteleuropas. Bestand und Gefährdung. AULA-Verlag, Wiesbaden.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Bunn, D.S., Warburton, A.B. & Wilson, R.D.S. 1982. The Barn Owl. Poyser, Calton.

Frylestam, B. 1970. Tornugglans bytesval i Skåne. Medd. fr. SkOF 9: 25–28.

Frylestam, B. 1971. Tornugglans Tyto alba invandring, utbredning och häckning i Sverige. Vår Fågelvärld 30: 185–193.

Frylestam, B. 1972. Über Wanderungen und Sterblichkeit beringter Skandinavischer Schleiereulen Tyto alba. Ornis Scandinavica 3: 45–54.

de Jong, J. 2009. The recovery of the Barn Owl Tyto alba in Friesland, northern Netherlands: population growth in relation to landscape features. Ardea 97(4): 445-452.

Dichmann, K. 2006. Project slørugle i Sønderjylland. [www.tytoalba.dk ]

Grell, M.B. 1998. Fuglenes Danmark. Gads Forlag / Dansk Orn. Forening, København.

Grell, M.B. 2001. Truede og sjældne ynglefugle i Danmark 2000. Dansk Orn. For. Tidsskr. 95: 51–68.

Hermansson, W. 1954. Några tornuggleepisoder. Fauna och Flora 49: 103–108.

Hermansson, W. 1961. Tornugglan. I: K. Curry-Lindahl (red.). Våra Fåglar i Norden. (2:a uppl.), Del III. Natur & Kultur, Stockholm.

Hermansson, W. & Otterhag, L. 1963. Tornugglan i Skåne 1951–1961. Vår Fågelvärld 22: 123–130.

Hirschfeld, E. 1981. Projekt Tornuggla. Vår Fågelvärld 40: 343–344.

Hirschfeld, E. 1984. Projekt Tornuggla 1981-83. Vår Fågelvärld 43: 47–49.

Hirschfeld, E. 1985. Projekt Tornuggla 1985. Vår Fågelvärld 44: 501–503.

Hirschfeld, E. 1988. Tornuggla Tyto alba guttata Brehm. I: Andersson, S. (red.). Fåglar i jordbrukslandskapet, Vår Fågelvärld, Suppl. No. 12: 209–214.

Holmgren, V. 1983. Skånska fåglar: Invandring, förekomst och häckningsbiologi hos tornugglan. Anser 22: 27–42.

Jönsson, P.E. & Hansson, L. 1996. Tornugglan återfunnen som skånsk häckfågel! Anser 35: 237–240.

Jönsson, P.E. & Hansson, L. 1997. Tornugglan i Skåne 1997. Anser 36: 299.

Jönsson, P.E. 2000. Tornugglan i Skåne 1998–1999. Anser 39: 10–20.

Jönsson, P.E. 2006. Tornugglan i Skåne 2000–2005. Anser.

Laursen, J.T. 1997. Invasion af slørugle Tyto alba I Danmark 1990–91. Dansk Orn. Foren. Tidsskr. 91: 59–62.

Muchardt, H. 1908. Tornugglans nuvarande utbredning I Skåne. Fauna och Flora 3: 148–149.

Osieck, E. & Shawyer, C. 1997, I:. Hagemeijer, E.J.M. &. Blair M.J. (red.). The EBCC Atlas of European Breeding Birds: Their distribution and Abundance. T & A D Poyser, London.

Otterlind, G. 1947. Tornugglan. I: Hanström, B. & Curry-Lindahl, K. (red.). Natur i Skåne, s. 310–314. Stockholm.

Ottosson, O. 1895. Tornugglan. Svenska Jägarförb. Nya Tidskrift 33: 111–115.

Rosenius, P. 1939. Sveriges fåglar och fågelbon. Tredje bandet. Gleerups, Lund.

Shawyer, C. 1994. The Barn Owl. Hamlyn, London.

Tallroth, G. 1994. Häckningsförsök av tornuggla. Anser 33: 271–272.

Taylor, I. 1994. Barn Owls – Predator-prey relationships and conservation. Cambridge University Press, Cambridge.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Erik Hirschfeld, Martin Tjernberg 1987. Rev. Martin Tjernberg, Tommy Tyrberg 1994, Paul Eric Jönsson 2001 & 2006, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Strigiformes - ugglefåglar 
  • Familj
    Tytonidae - tornugglor 
  • Släkte
    Tyto  
  • Art
    Tyto alba, (Scopoli, 1769) - tornuggla
    Synonymer
    Strix alba Scopoli, 1769
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Erik Hirschfeld, Martin Tjernberg 1987. Rev. Martin Tjernberg, Tommy Tyrberg 1994, Paul Eric Jönsson 2001 & 2006, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.