Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  skägglavmätare

Organismgrupp Fjärilar, Mätare Alcis jubata
Skägglavmätare Fjärilar, Mätare

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Den minsta av lavmätarna kan endast förväxlas med grönaktig lavmätare, Cleorodes lichenaria. Skägglavmätaren är dock alltid färgad i mörkbruna och vitgula färgnyanser. Framvingarna är mer eller mindre svartpudrade, diskfläcken är osedvanligt stor, våglinjen vanligen markerad genom mörk pudring på ömse sidor, som vid framvingekanten avslutas med en större mörk fläck. Bakvingarna har en mörk tvärlinje mitt på vingen och tydlig diskfläck. Tvärlinjerna är inte tandade som hos grönaktig lavmätare. Likt flertalet lavmätare har hanen kamtandade antenner, medan honan har enkla antenner. Vingspann 22-29 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för skägglavmätare Observationer i  Sverige för skägglavmätare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Skägglavmätaren förknippas med lavrika urskogsliknande barrskogar. Endast i denna miljö påträffas den regelbundet och som regel tämligen sällsynt. Antalet fluktuerar mycket kraftigt och enstaka migrerande individer visar sig under gynnsamma perioder ibland i områden där arten inte kan förväntas förekomma. År 1997 påträffades ett större antal osedvanligt stora individer på Sudret på Gotland, som torde vara migranter österifrån. Det är sannolikt vid sådana tillfällen arten även lyckats etablera sig för några år på oväntade platser och i mindre typiska livsmiljöer, såsom på Runmarö och Sandhamn 1915, på Åland 1943 och i Ottenby lund på Öland 1970. Under 2000-talet har mer enstaka individer återigen noterats på Sudret 2008, 2009 och 2011 och även en individ i Glimåkra i Skåne 2009. Under 1800-talet var arten endast känd från Småland till Södermanland, inklusive Västergötland och Öland. Fram till 1940-talet var den funnen i Skåne, Blekinge och Småland, på Öland, Gotland och Gotska Sandön, och i Östergötland, Västergötland, Bohuslän, Närke, Södermanland, Uppland, Värmland, Dalarna, Hälsingland, Ångermanland och Åsele lappmark. Idag är arten känd från alla landskap och lappmarker utom Halland, Dalsland, Lycksele-, Lule- och Torne lappmark. I de sydligaste och västliga landskapen är skägglavmätaren sannolikt ännu idag endast funnen i några enstaka migrerande individer. Arten omtalas med stor respekt som sällsynthet i publicerade lokala faunaförteckningar från förra hälften av 1900-talet, och påträffades som regel endast i några få exemplar under några enstaka år. Det är svårt att med utgångspunkt från dessa faunaförteckningar och äldre museimaterial, avgöra om artens status försämrats under senare hälften av 1900-talet. Sannolikt ägnades gammelgranskogen relativt liten uppmärksamhet från den tidens lepidopterologer, då den var blomsterfattig och därmed svårinventerad. Senare års större intresse för kvarvarande urskogsliknande områden och effektivare insamlingsmetoder med UV-ljusfångst, har till exempel visat att arten kan vara talrik i passande miljöer i Dalarna, där den fram till 1943 endast var känd i tre exemplar. Likaså var den från norra Uppland endast känd i fyra exemplar fram till 1945 och i Gästrikland inte påträffad före 1950. Här har den sedan 1960-talet till idag påträffats på många platser, och ibland talrikt. Att arten i hög grad måste förknippas med urskogsmiljö vittnar dess talrika förekomst på Gotska Sandön om. Den omtalades härifrån redan 1925 och var under 1960-talets många expeditioner till ön en av dess karaktärsarter. Under de senaste 20 åren har skägglavmätaren så vitt känt endast påträffats mer talrikt i Uppland, Dalarna, Ångermanland och Åsele lappmark. Nordligast är den påträffad i Norrbotten, Sjulsmark. I Mellansverige har nu arten återetablerat sig på åtminstone en sydligare lokal i Fellingsbro i Västmanland där den påträffats regelbundet från 2008. Arten förefaller att i första hand vara en låglandsart som i Norrland främst förekommer längs kusten och i älvdalarna. Dess fluktuationer tycks vara väderbetingade. Således påträffades arten 1980 under nio fångstkvällar av femton, på olika lokaler i Ångermanland, Nordingråtrakten och på en lokal som den mest dominerande arten vid fångsttillfället. Under återbesök den regniga sommaren 1981 kunde inget exemplar uppbringas vare sig här eller annorstädes i hela nedre Norrland. I Norge påträffades skägglavmätaren för första gången 1923 i Akershus och är idag känd genom ett fåtal fynd från Hedmark, Opland, Buskerud och Telemark i söder, samt Nord Tröndelag och södra Nordland i norr. I Finland uppfattas arten idag som tämligen allmän, men på vissa områden mer sällsynt. Den är utbredd över hela landet undantaget lappmarkerna, norra Österbotten/Pohjois-Pohjanmaa och Ladoga Karelen/Laatokan Karjala. I äldre tider förefaller dock artens status ha uppfattats som sällsynt och den påträffades exempelvis endast i tre exemplar i Ryska Karelen mellan 1883-1943. I Danmark förekom skägglavmätaren under några år före 1875 talrikt i två ekskogar i Östjylland. Den har senare endast påträffats som enstaka individer 1895 och 1912 i Nordöstjylland och 1980 på Läsö. Arten förekommer i alla länder runt Östersjön och anges i Mellaneuropa vara mycket lokal och sällsynt till mycket sällsynt. Den når i Alperna upp till 1600 m ö.h. I Storbritannien är skägglavmätaren mer utbredd i några regioner med uråldrig ekskog i sydvästra England, Wales och från södra Skottland till Rosshire. I övrigt mycket lokal i östra England och på några isolerade öar, nordligast i Hebriderna. Från Irland är den endast känd i ett exemplar. Världsutbredningen sträcker sig från Alperna och Nordvästeuropa genom Ryssland, Sibirien och Mongoliet till Sakhalin och Kurilerna.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
A2b; B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Skägglavmätare har tidigare förekommit i barrurskogar och äldre blandskogar med skägglav och tagellavar över hela landet. Efter hand som gammal skog har avverkats har artens förekomster minskat. Uppdriven avverkningstakt av kontinuitetsskog från 2004 och framåt beräknas innebära en minskning av populationen i accelererad takt. Arten är mycket lokal och med få förekomster söder om Dalälven. I Skåne och Blekinge bedöms arten ha dött ut. På Öland och Gotland förekom arten åtminstone fram till 1970-talet, men synes nu ha försvunnit. Norr om Dalälven förekommer den alltmer fragmenterat. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 150 (61-300). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 600 (244-1200) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 25 (10-40) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (A2b; B2ab(i,ii,iii,iv,v)).
Ekologi
Larvernas värdväxter är skägglav, Usnea filipendula, och lavarter i släktet Alectoria. I Storbritannien är värdväxten gropig skägglav, Usnea barbata. Larvutvecklingen infaller mellan september och juni och förpuppningen sker i en tunn spånad bland lavarna. Fjärilen flyger från andra veckan i juli till sista veckan i augusti, med en frekvenstopp under sista veckan i juli. Den nattaktiva fjärilen är troligen främst knuten till trädtopparna då den mer sällan har håvats. Den kan lockas både till jäst fruktsaft och UV-ljus. Sannolikt blir den övervintrande larven hårt prederad av mesar under vintern. År med tillfällig massförekomst av larver kan leda till att lavarna i stor utsträckning hackas lösa från trädgrenarna och att habitatet på så vis dramatiskt försämras. Detta kan vara en av orsakerna till att arten tycks ha relativt kortlivade lokala populationer där lavrikedomen är måttlig och till att honorna även vid normal populationsstorlek är spridningsbenägna och relativt ofta påträffas långt utanför sina egentliga habitat. Stabila populationer påträffas endast i mycket lavrika miljöer såsom exempelvis vid Boda, Styggforsen i Dalarna, där skägglavmätaren delar miljökraven med de rödlistade arterna barrskogslavfly, Victris umovii,och svartgrått ugglemott, Eudonia aequalis.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Barrskog
Barrskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Ved och bark
Ved och bark
· gran
· gran
Svampar och lavar
Svampar och lavar
· lavar
· lavar
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· garnlavar
· garnlavar
· skägglav
· skägglav
· skägglavar
· skägglavar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Geometridae (mätare), Släkte Alcis, Art Alcis jubata (Thunberg, 1788) - skägglavmätare Synonymer

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier A2b; B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Skägglavmätare har tidigare förekommit i barrurskogar och äldre blandskogar med skägglav och tagellavar över hela landet. Efter hand som gammal skog har avverkats har artens förekomster minskat. Uppdriven avverkningstakt av kontinuitetsskog från 2004 och framåt beräknas innebära en minskning av populationen i accelererad takt. Arten är mycket lokal och med få förekomster söder om Dalälven. I Skåne och Blekinge bedöms arten ha dött ut. På Öland och Gotland förekom arten åtminstone fram till 1970-talet, men synes nu ha försvunnit. Norr om Dalälven förekommer den alltmer fragmenterat. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 150 (61-300). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 600 (244-1200) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 25 (10-40) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (A2b; B2ab(i,ii,iii,iv,v)).
Den minsta av lavmätarna kan endast förväxlas med grönaktig lavmätare, Cleorodes lichenaria. Skägglavmätaren är dock alltid färgad i mörkbruna och vitgula färgnyanser. Framvingarna är mer eller mindre svartpudrade, diskfläcken är osedvanligt stor, våglinjen vanligen markerad genom mörk pudring på ömse sidor, som vid framvingekanten avslutas med en större mörk fläck. Bakvingarna har en mörk tvärlinje mitt på vingen och tydlig diskfläck. Tvärlinjerna är inte tandade som hos grönaktig lavmätare. Likt flertalet lavmätare har hanen kamtandade antenner, medan honan har enkla antenner. Vingspann 22-29 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för skägglavmätare

Länsvis förekomst och status för skägglavmätare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för skägglavmätare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Skägglavmätaren förknippas med lavrika urskogsliknande barrskogar. Endast i denna miljö påträffas den regelbundet och som regel tämligen sällsynt. Antalet fluktuerar mycket kraftigt och enstaka migrerande individer visar sig under gynnsamma perioder ibland i områden där arten inte kan förväntas förekomma. År 1997 påträffades ett större antal osedvanligt stora individer på Sudret på Gotland, som torde vara migranter österifrån. Det är sannolikt vid sådana tillfällen arten även lyckats etablera sig för några år på oväntade platser och i mindre typiska livsmiljöer, såsom på Runmarö och Sandhamn 1915, på Åland 1943 och i Ottenby lund på Öland 1970. Under 2000-talet har mer enstaka individer återigen noterats på Sudret 2008, 2009 och 2011 och även en individ i Glimåkra i Skåne 2009. Under 1800-talet var arten endast känd från Småland till Södermanland, inklusive Västergötland och Öland. Fram till 1940-talet var den funnen i Skåne, Blekinge och Småland, på Öland, Gotland och Gotska Sandön, och i Östergötland, Västergötland, Bohuslän, Närke, Södermanland, Uppland, Värmland, Dalarna, Hälsingland, Ångermanland och Åsele lappmark. Idag är arten känd från alla landskap och lappmarker utom Halland, Dalsland, Lycksele-, Lule- och Torne lappmark. I de sydligaste och västliga landskapen är skägglavmätaren sannolikt ännu idag endast funnen i några enstaka migrerande individer. Arten omtalas med stor respekt som sällsynthet i publicerade lokala faunaförteckningar från förra hälften av 1900-talet, och påträffades som regel endast i några få exemplar under några enstaka år. Det är svårt att med utgångspunkt från dessa faunaförteckningar och äldre museimaterial, avgöra om artens status försämrats under senare hälften av 1900-talet. Sannolikt ägnades gammelgranskogen relativt liten uppmärksamhet från den tidens lepidopterologer, då den var blomsterfattig och därmed svårinventerad. Senare års större intresse för kvarvarande urskogsliknande områden och effektivare insamlingsmetoder med UV-ljusfångst, har till exempel visat att arten kan vara talrik i passande miljöer i Dalarna, där den fram till 1943 endast var känd i tre exemplar. Likaså var den från norra Uppland endast känd i fyra exemplar fram till 1945 och i Gästrikland inte påträffad före 1950. Här har den sedan 1960-talet till idag påträffats på många platser, och ibland talrikt. Att arten i hög grad måste förknippas med urskogsmiljö vittnar dess talrika förekomst på Gotska Sandön om. Den omtalades härifrån redan 1925 och var under 1960-talets många expeditioner till ön en av dess karaktärsarter. Under de senaste 20 åren har skägglavmätaren så vitt känt endast påträffats mer talrikt i Uppland, Dalarna, Ångermanland och Åsele lappmark. Nordligast är den påträffad i Norrbotten, Sjulsmark. I Mellansverige har nu arten återetablerat sig på åtminstone en sydligare lokal i Fellingsbro i Västmanland där den påträffats regelbundet från 2008. Arten förefaller att i första hand vara en låglandsart som i Norrland främst förekommer längs kusten och i älvdalarna. Dess fluktuationer tycks vara väderbetingade. Således påträffades arten 1980 under nio fångstkvällar av femton, på olika lokaler i Ångermanland, Nordingråtrakten och på en lokal som den mest dominerande arten vid fångsttillfället. Under återbesök den regniga sommaren 1981 kunde inget exemplar uppbringas vare sig här eller annorstädes i hela nedre Norrland. I Norge påträffades skägglavmätaren för första gången 1923 i Akershus och är idag känd genom ett fåtal fynd från Hedmark, Opland, Buskerud och Telemark i söder, samt Nord Tröndelag och södra Nordland i norr. I Finland uppfattas arten idag som tämligen allmän, men på vissa områden mer sällsynt. Den är utbredd över hela landet undantaget lappmarkerna, norra Österbotten/Pohjois-Pohjanmaa och Ladoga Karelen/Laatokan Karjala. I äldre tider förefaller dock artens status ha uppfattats som sällsynt och den påträffades exempelvis endast i tre exemplar i Ryska Karelen mellan 1883-1943. I Danmark förekom skägglavmätaren under några år före 1875 talrikt i två ekskogar i Östjylland. Den har senare endast påträffats som enstaka individer 1895 och 1912 i Nordöstjylland och 1980 på Läsö. Arten förekommer i alla länder runt Östersjön och anges i Mellaneuropa vara mycket lokal och sällsynt till mycket sällsynt. Den når i Alperna upp till 1600 m ö.h. I Storbritannien är skägglavmätaren mer utbredd i några regioner med uråldrig ekskog i sydvästra England, Wales och från södra Skottland till Rosshire. I övrigt mycket lokal i östra England och på några isolerade öar, nordligast i Hebriderna. Från Irland är den endast känd i ett exemplar. Världsutbredningen sträcker sig från Alperna och Nordvästeuropa genom Ryssland, Sibirien och Mongoliet till Sakhalin och Kurilerna.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Geometroidea  
  • Familj
    Geometridae - mätare 
  • Underfamilj
    Ennominae  
  • Tribus
    Boarmiini  
  • Släkte
    Alcis  
  • Art
    Alcis jubata(Thunberg, 1788) - skägglavmätare

Larvernas värdväxter är skägglav, Usnea filipendula, och lavarter i släktet Alectoria. I Storbritannien är värdväxten gropig skägglav, Usnea barbata. Larvutvecklingen infaller mellan september och juni och förpuppningen sker i en tunn spånad bland lavarna. Fjärilen flyger från andra veckan i juli till sista veckan i augusti, med en frekvenstopp under sista veckan i juli. Den nattaktiva fjärilen är troligen främst knuten till trädtopparna då den mer sällan har håvats. Den kan lockas både till jäst fruktsaft och UV-ljus. Sannolikt blir den övervintrande larven hårt prederad av mesar under vintern. År med tillfällig massförekomst av larver kan leda till att lavarna i stor utsträckning hackas lösa från trädgrenarna och att habitatet på så vis dramatiskt försämras. Detta kan vara en av orsakerna till att arten tycks ha relativt kortlivade lokala populationer där lavrikedomen är måttlig och till att honorna även vid normal populationsstorlek är spridningsbenägna och relativt ofta påträffas långt utanför sina egentliga habitat. Stabila populationer påträffas endast i mycket lavrika miljöer såsom exempelvis vid Boda, Styggforsen i Dalarna, där skägglavmätaren delar miljökraven med de rödlistade arterna barrskogslavfly, Victris umovii,och svartgrått ugglemott, Eudonia aequalis.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Barrskog

Substrat/Föda:
Ved och bark (Viktig)
· gran - Picea abies (Viktig)
Svampar och lavar (Viktig)
· lavar - Lichenes (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· garnlavar - Alectoria (Viktig)
· skägglav - Usnea dasypoga (Viktig)
· skägglavar - Usnea (Viktig)
Skägglavar har under 1900-talet minskat i en mycket oroväckande takt till följd av luftföroreningar och kalavverkningar och är idag tämligen sällsynta söder om mellersta Värmland och Dalarna. En återhämtning kan idag ses i vissa trakter. Kalavverkning av kvarvarande skägglavrika skogsbestånd är dock ännu ett mycket allvarligt hot, liksom skogsgödsling. Skägglavar förefaller ha mycket svårt att sprida sig längre sträckor och finns därför idag nästan enbart i naturskogar, i skogar med orörda större impediment och i skogar som tidigare enbart eller främst blädats. Idag utgör arealen skogsmark nedanför den mer fjällnära skogen som omfattas av reservat endast 0,8 % av all skogsmark. Luftburna utsläpp från pappersindustrin förefaller vara delorsak till den lavfattiga barrskog som växer inom en mycket stor areal i förhärskande vindriktning från utsläppen. Någon undersökning som styrker ett sådant samband har dock inte gjorts. Dock märks en tydlig återhämtning av bestånden av skägglavar på impediment i vindriktningen från Frövifors pappersbruk som nu har en förbättrad rening av sina utsläpp. Blomskägglav, Usnea florida, anges från Storbritannien vara särskilt känslig för försurande ämnen som svaveldioxid.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
Speciella förutsättningar gynnar lavrikedom i allmänhet och sannolikt i hög grad även skägglav då denna missgynnas av andra miljöfaktorer. Senväxt barrskog på torrt och näringsfattigt marksubstrat, gärna något ursvallat klapper eller grus, ger glesare trädbestånd, som lättare blir lavrika när de omges av myrmarker med hög luftfuktighet eller växer vid djupa raviner som drar till sig nattens kalluftsras från omgivande skogs- och myrområden. Sådana lavrika miljöer bör idag i mycket högre grad undantas från kalavverkning. De kan också påverkas negativt av trakthuggningar på omgivande mark som leder till förändringar av lokalklimatet.
Clas Källander har bidragit med väsentlig information vid första och andra revisionen av faktabladet.

Eliasson, C. 1992. Riksintressanta fjärilar i Lindesbergs kommun. Rapport till Lindesbergs kommun (opubl.).

Eliasson, H. 1945. Macrolepidopterfaunan i Älvkarleby. Ent. Tidskr. 66: 136-154

Frendin, H. 1943. Lepidopterogeografiska iakttagelser i Tunabygden. Ent. Tidskr. 64: 129-159.

Forster, W. & Wohlfahrt, Th., A. 1981. Die Schmetterlinge Mitteleuropas; Spanner (Geometridae). Francksches verlagshandlung, Stuttgart.

Haanshus, K. 1933. Fortegnelse over Norges Lepidoptera. Norsk Ent. Tidskr. bd. III: 3.

Hanson, B. 1962. Bidrag till kännedomen om Gotska Sandöns fjärilsfauna. 1. Ent. Tidskr. 83(3-4): 123-134.

Hanson, B. 1965. Bidrag till kännedomen om Gotska Sandöns fjärilsfauna. 3. Ent. Tidskr. 86: 178-183.

Hellman, E.A. 1948. Beobachtungen über die Grossschmetterlingsfauna der nächsten Umgebung von Mariehamn auf Åland in den Jahren 1941-1943. Acta Ent. Fenn. 6: 3-92.

Hoffmeyer, S. 1966. De danske målere. Universitetsforlaget, Aarhus.

Ingelög, T. 1984. Floravård i skogsbruket. Skogsstyrelsen, Jönköping.

Jansson, A. 1925. Die Insekten-, Myriopoden- und Isopoden-fauna der Gotska Sandön. Örebro.

Jansson, A. 1935. Supplement till Die Insekten-, Myriopoden- und Isopoden-fauna der Gotska Sandön. Ent. Tidskr. 56: 52-87.

Jansson, A. 1962. Fjärde resan till Gotska Sandön. 2. Ent. Tidskr. 83(3-4): 237-241.

Kaisila, J. 1947. Die Makrolepidopterenfauna des Aunus-Gebietes. Acta Ent. Fenn. 1: 1-112.

Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. IV teil; Spanner. Neumann-Neudamm Verlag, Radebeul.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Lindeborg, M. 2009. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2008. Ent. Tidskr. 130: 11-20.

Ljungdahl, D. 1916. Några lepidopterologiska anteckningar och puppbeskrivningar samt en del parasitstekelfynd. Ent. Tidskr. 37: 70-94.

Nordström, F. 1916. Lepidopterologiska notiser. Ent. Tidskr. 37(2): 115-130.

Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. Opusc. ent. 8: 59-120.

Orstadius, E. 1915. Bidrag till kännedomen om fjärilsfaunan inom Kronobergs län. Ent. Tidskr. 36: 42-68, 244-267.

Palmqvist, G. 1997. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1996. Ent. Tidskr. 118(1): 11-27.

Palmqvist, G. 1998. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1997. Ent. Tidskr. 119(1): 13-27.

Palmqvist, G. 2010. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2009. Ent. Tidskr. 131: 5-14.

Palmqvist, G. 2012. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2011. Ent. Tidskr. 133: 41-53.

Skinner, B. 1984. Colour identification guide to moths of British Isles. Penguin Books Ltd, Harmondsworth.

Skou, P. 1984. Nordens målere. Danmarks dyreliv Bind 2. Apollo books, Stenstrup.

Svensson, I., Gustavsson, B., Imby, L., Elmquist, H., Hellberg, H. & Palmqvist, G. 1994. Catalogus Lepidopterorum Sueciae. Naturhistoriska riksmuseet & Entomologiska föreningen i Stockholm.

Thor, G. & Arvidsson, L. 1999. Rödlistade lavar i Sverige - Artfakta. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Welander, E. 1925. Några fjärilsfynd från Mönsterås-orten. Ent. Tidskr. 46: 231-235.

Wendel, S. 1957. Fjärilar från Blekinge, Ytterligare fynd från Holmsjö i Sillhövda s:n i nordöstra Blekinge. Ent. Tidskr. 78(1): 80-83.

Östlund, R. 1954. Gästrikslands storfjärilfauna. Ent. Tidskr. 75(2-4): 208-220.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005, 2007 & 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Geometroidea  
  • Familj
    Geometridae - mätare 
  • Underfamilj
    Ennominae  
  • Tribus
    Boarmiini  
  • Släkte
    Alcis  
  • Art
    Alcis jubata, (Thunberg, 1788) - skägglavmätare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005, 2007 & 2012.