Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vindvägstekel

Organismgrupp Steklar, Vägsteklar Anoplius aeruginosus
Vindvägstekel Steklar, Vägsteklar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Längd hona 9–16 mm, hane 6–11 mm. Kroppen är svart och bakkroppssegmet 1–2 och större delen av det tredje segmentet är orangeröda. Frambenen hos honan har en grävkam bestående av fyra långa, något tillplattade borst. Små honexemplar har dock ofta en grävkam med endast tre borst. Facettögats yttre avgränsning (sett framifrån) är långsträckt avrundad och har mot undersidan en svagare böjd ytterlinje (p.g.a. kraftigt utvecklad käkmuskulatur som gör att huvudkapseln närmast under facettögat är bredare än hos silvervägstekel Anoplius infuscatus). I detta avseende liknar den virvelvägstekel Arachnospila opinata och kopparvägstekel A. fuscomarginata som den också har etiketterats som i äldre samlingar. Den utstående kroppsbehåringen är kraftigare än hos silvervägstekel A. infuscatus. Pannan har cirka 40–50 mörka långa hår. Behåringen på kinder och frambröst är mörk. Efterryggen (propodeum) och främre delen av bakkroppssegment 1 har åtminstone enstaka utstående hår liksom frambröstets sidor. Den åtliggande kroppsbehåringen är helt brun. Framvingarnas yttre cubitalfält är fyrsidigt med längre framkant än hos silvervägstekel A. infuscatus. Hanens bukplåt 5, liksom analbukplåten och genitalierna, liknar silvervägstekelns A. infuscatus.
Utbredning
Länsvis förekomst för vindvägstekel Observationer i  Sverige för vindvägstekel
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige förekommer vindvägstekel inom ett begränsat område i sydöstra Skåne, på Gotland där en mycket lokal men individstark population finns och på Gotska Sandön. I övrigt har enstaka fynd gjorts på Fårö och vid Ljugarn på Gotland. Enstaka fynd har även gjorts vid Sörmlandskusten och vid Bottenhavet från norra Hälsingland norrut till norra Ångermanland. Det enda inlandsfyndet i modern tid finns från Vätterns östra strand, en intressant förekomst som var känd redan genom ett 1800-talsfynd av Zetterstedt.
Även om fler förekomster troligen går att hitta, framför allt vid de norra Östersjökusterna, så uppvisar vindvägstekel ett starkt uppsplittrat förekomstmönster i Norden. Detta indikerar en tillbakagång från ett tidigare mer sammanhängande utbredningsområde eller en långt driven habitatspecialisering och god spridningsförmåga. Tyvärr tyder det mesta dataunderlaget på att den första förklaringen är den korrekta. Fram till mitten av 1900-talet var arten känd från en mängd lokaler i Halland och Skåne.
Det är värt att notera att vindvägstekel aldrig har hittats på det faunistiskt väl undersökta Öland, vilket ger en stark indikation på en verklig utbredningslucka för arten. Någon brist på lämplig biotop föreligger troligen inte på Öland.
I Danmark förekommer arten lokalt i Sydjylland och på Falste, men det finns historiska fynd även från Fyn, Bornholm och Själland. Den saknas i Norge. I Finland förekommer den vid sydkusten med enstaka förekomster från Nyland till södra Karelen samt längs Österbottenskusten. Även i Finland har vindvägstekel tidigare varit betydligt mer utbredd längs kusterna och även i sjödistrikt som norra Karelen. Världsutbredningen omfattar stora delar av Europas och Nordafrikas kuster med undantag för Storbritannien och Irland, men den vidare utbredningen österut går inte att fastställa förrän den palearktiska faunan har reviderats.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(ii,iii,iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Sårbar (VU)
Aktuella fynd finns från Skåne, Gotland (3), Östergötland, Sörmland, Medelpad och Ångermanland. Huvudsaklig förekomst vid havsstränder. Inlandspopulationen är troligen nära utdöende. Intensifierat eftersök utan resultat ger visst stöd för att tidigare tillbakagång fortsätter. Antalet lokalområden i landet skattas till 60 (15-150). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 240 (60-600) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet lokalområden. Exploatering och hårt besökstryck på sandstränder missgynnar arten, liksom eutrofiering. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(ii,iii,iv)).
Ekologi
Vindvägstekel är en habitatspecialist som förekommer i strandmiljöer som är ogästvänliga för de flesta andra vägsteklar. Arten har även specialiserat sig på ett spindelbyte som är svårbemästrat, nämligen de stora hålboende vargspindlarna av släktet Arctosa. I Norden är vindvägstekel aktiv från mitten av juni till mitten av september. Förekomsten av hanar i slutet av sommaren tyder på två generationer under säsongen.
Landskapstyper
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Levande djur
Levande djur
·
·
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Pompilidae (vägsteklar), Släkte Anoplius (borstvägsteklar), Art Anoplius aeruginosus (Tournier, 1890) - vindvägstekel Synonymer Pompilus aeruginosus Tournier, 1890

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(ii,iii,iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Aktuella fynd finns från Skåne, Gotland (3), Östergötland, Sörmland, Medelpad och Ångermanland. Huvudsaklig förekomst vid havsstränder. Inlandspopulationen är troligen nära utdöende. Intensifierat eftersök utan resultat ger visst stöd för att tidigare tillbakagång fortsätter. Antalet lokalområden i landet skattas till 60 (15-150). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 240 (60-600) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet lokalområden. Exploatering och hårt besökstryck på sandstränder missgynnar arten, liksom eutrofiering. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(ii,iii,iv)).

Åtgärdsprogram Utgått ur ÅGP
Längd hona 9–16 mm, hane 6–11 mm. Kroppen är svart och bakkroppssegmet 1–2 och större delen av det tredje segmentet är orangeröda. Frambenen hos honan har en grävkam bestående av fyra långa, något tillplattade borst. Små honexemplar har dock ofta en grävkam med endast tre borst. Facettögats yttre avgränsning (sett framifrån) är långsträckt avrundad och har mot undersidan en svagare böjd ytterlinje (p.g.a. kraftigt utvecklad käkmuskulatur som gör att huvudkapseln närmast under facettögat är bredare än hos silvervägstekel Anoplius infuscatus). I detta avseende liknar den virvelvägstekel Arachnospila opinata och kopparvägstekel A. fuscomarginata som den också har etiketterats som i äldre samlingar. Den utstående kroppsbehåringen är kraftigare än hos silvervägstekel A. infuscatus. Pannan har cirka 40–50 mörka långa hår. Behåringen på kinder och frambröst är mörk. Efterryggen (propodeum) och främre delen av bakkroppssegment 1 har åtminstone enstaka utstående hår liksom frambröstets sidor. Den åtliggande kroppsbehåringen är helt brun. Framvingarnas yttre cubitalfält är fyrsidigt med längre framkant än hos silvervägstekel A. infuscatus. Hanens bukplåt 5, liksom analbukplåten och genitalierna, liknar silvervägstekelns A. infuscatus.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för vindvägstekel

Länsvis förekomst och status för vindvägstekel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för vindvägstekel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige förekommer vindvägstekel inom ett begränsat område i sydöstra Skåne, på Gotland där en mycket lokal men individstark population finns och på Gotska Sandön. I övrigt har enstaka fynd gjorts på Fårö och vid Ljugarn på Gotland. Enstaka fynd har även gjorts vid Sörmlandskusten och vid Bottenhavet från norra Hälsingland norrut till norra Ångermanland. Det enda inlandsfyndet i modern tid finns från Vätterns östra strand, en intressant förekomst som var känd redan genom ett 1800-talsfynd av Zetterstedt.
Även om fler förekomster troligen går att hitta, framför allt vid de norra Östersjökusterna, så uppvisar vindvägstekel ett starkt uppsplittrat förekomstmönster i Norden. Detta indikerar en tillbakagång från ett tidigare mer sammanhängande utbredningsområde eller en långt driven habitatspecialisering och god spridningsförmåga. Tyvärr tyder det mesta dataunderlaget på att den första förklaringen är den korrekta. Fram till mitten av 1900-talet var arten känd från en mängd lokaler i Halland och Skåne.
Det är värt att notera att vindvägstekel aldrig har hittats på det faunistiskt väl undersökta Öland, vilket ger en stark indikation på en verklig utbredningslucka för arten. Någon brist på lämplig biotop föreligger troligen inte på Öland.
I Danmark förekommer arten lokalt i Sydjylland och på Falste, men det finns historiska fynd även från Fyn, Bornholm och Själland. Den saknas i Norge. I Finland förekommer den vid sydkusten med enstaka förekomster från Nyland till södra Karelen samt längs Österbottenskusten. Även i Finland har vindvägstekel tidigare varit betydligt mer utbredd längs kusterna och även i sjödistrikt som norra Karelen. Världsutbredningen omfattar stora delar av Europas och Nordafrikas kuster med undantag för Storbritannien och Irland, men den vidare utbredningen österut går inte att fastställa förrän den palearktiska faunan har reviderats.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Pompilidae - vägsteklar 
  • Underfamilj
    Pompilinae  
  • Släkte
    Anoplius - borstvägsteklar 
  • Undersläkte
    Anoplius (Arachnophroctonus)  
  • Art
    Anoplius aeruginosus(Tournier, 1890) - vindvägstekel
    Synonymer
    Pompilus aeruginosus Tournier, 1890

Vindvägstekel är en habitatspecialist som förekommer i strandmiljöer som är ogästvänliga för de flesta andra vägsteklar. Arten har även specialiserat sig på ett spindelbyte som är svårbemästrat, nämligen de stora hålboende vargspindlarna av släktet Arctosa. I Norden är vindvägstekel aktiv från mitten av juni till mitten av september. Förekomsten av hanar i slutet av sommaren tyder på två generationer under säsongen.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna strandbiotoper, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Har betydelse)
Levande djur (Viktig)
· (Viktig)
Genom artens starka bindning till havsstränder, där den uppträder särskilt frekvent i delar av strandområdet som även är attraktiva för badliv, kan en reell risk finnas att arten trängs bort från annars lämpliga områden. Vid sidan av badgästexpansion i för arten känsliga strandområden utgör exploatering av kustdynområden och klitter starka hot. Vindvägstekeln är möjligen även känslig för igenväxning av flygsandområden eftersom den var vanlig i Ulla Hau på Fårö på 1850-talet, men nu inte setts där på årtionden. Bebyggelseexploatering eller ändrad markanvändning i kustområden torde vara ett hot även längs norrlandskusten, där för arten lämpliga miljöer förekommer i mindre omfattning än t.ex. längs finska bottenhavskusten. Arten kan även missgynnas av ökad eutrofiering av havsmiljön som resulterar i att annars lämpliga strandmiljöer i ökande utsträckning täcks av tångvallar och ruttnande alger.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
Exploatering, alltför kraftigt slitage och igenväxning bör förhindras på artens förekomstplatser. Artens status i Skåne bör klarläggas genom återbesök gamla lokaler. Igenväxningen bör hejdas i Ulla Hau och reservatets skötsel bör inriktas mot att gynna den rika dynlevande insektsfaunan.

Åtgärdsprogram Utgått ur ÅGP
Eftersom arten är uppenbart närbesläktad med silvervägstekel A. infuscatus så ligger det nära till hands att de morfologiska skillnader som vindvägstekel uppvisar har utvecklats som ett resultat av en ekologiskt driven divergering från en gemensam stamart. Wahis (1986), som betvivlar artstatusen för vindvägstekeln, föreslår att den i stället kan uppfattas som en ”ekologisk ras” av silvervägstekel A. infuscatus. Om vindvägstekel skulle betraktas som en ekologisk ras som Wahis föreslagit så medför det bl.a. svårigheter att förklara varför denna ras inte skulle ha utvecklats ur de öländska populationerna av silvervägstekel Anoplius infuscatus. Eftersom de båda arterna kan skiljas åt med hjälp av konstanta skillnader i utseendet över hela Europa och de delar av Nordafrika varifrån material av båda arterna har studerats, samt på grund av de konstanta skillnaderna i levnadssätt och bytesval (Soyer 1953), tycks det berättigat att tills vidare behandla vindvägstekeln som en egen art.
Med ledning av utbredningsmönstret är det troligt att vindvägstekel har vandrat in i Norden längs två skilda vägar, söderifrån och från öster, efter Weichsel-nedisningen. Det finns intressant nog små skillnader i utseendet mellan de danska-skånska populationerna och de gotländska-nordliga populationerna, där de förra bl.a. generellt är större och har kraftigare kroppsbehåring, vilket föranledde den store stekelkännaren C.G. Thomson att beskriva de skånska som en egen art Pompilus sabulicola, trots att han var väl förtrogen med de gotländska populationerna som Dahlbom tidigare hade beskrivit. Framtida molekylära undersökningar kan förhoppningsvis komma att erbjuda bättre möjligheter att analysera släktskap och isolering mellan de nordliga populationerna av vindvägstekel.

Etymologi: aeruginosus (lat) = full av ärg, ärgig; aerugo, gen. aeruginis = ärg; suffixet -osus. Uttal: [anóplius eruginósus].

Oehlke, J. & Wolf, H. 1987. Beiträge zur Insekten-Fauna der DDR: Hymenoptera-Pompilidae. – Beitr. Ent. 37(2):279–390.

Soyer, B. 1953. Notes sur les Sphégiens et les Pompiles. X. Etude comparée de six Anoplius de la faune de France (A. samariensis Pal., A. dispar Dahlb., A. viaticus F., A. concinnus Dahlb., A. nigerrimus Scop., A. chalybeatus Schiöd.). – Bull. Soc. Zool. Fr. 78(5–6):348–357.

Wahis, R. 1986. Catalogue Systematique et codages des Hymenoptera Pompilides de la region de Ouest-Europeenne. – Notes Fauniques de Gembloux 12:1–91.

Wolf, H. 1967. Wegwespen (Hym. Pompiloidea) Finnlands. – Acta Ent. Fennica 23. 46 sid. Helsinki.

Wolf, H. 1969b. Bemerkungen über schwedische Wegwespen (Hym. Pompiloidea). – Opusc. ent. 34(1–2):17–27.

Wolf, H. 1972b. Nachtrag zum Catalogus Insectorum Sueciae, Hymenoptera: Pompiloidea. – Ent. Tidskr. 93:83–87.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2001 & 2013.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Pompilidae - vägsteklar 
  • Underfamilj
    Pompilinae  
  • Släkte
    Anoplius - borstvägsteklar 
  • Undersläkte
    Anoplius (Arachnophroctonus)  
  • Art
    Anoplius aeruginosus, (Tournier, 1890) - vindvägstekel
    Synonymer
    Pompilus aeruginosus Tournier, 1890
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2001 & 2013.