Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  turkos blåvinge

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Aricia nicias
Turkos blåvinge Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Den blekt silverblå fjärilshanen skiljer sig från alla andra svenska blåvingar genom den svagt turkosa färgnyansen och genom att båda vingparen på översidan har en bred, brun, yttre bård. Honan är på översidan enfärgat brun. Undersidan är ljust grå till gulgrå, hos honan något mörkare, med små, otydliga prickar och kantmånar samt utkantsfläckar som bara är mycket svagt eller inte alls rödgula. Genom bakvingeundersidan löper ett långt, kilformigt, vitt streck från utkanten och förbi diskfläcken. Vingspann 25–28 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för turkos blåvinge Observationer i  Sverige för turkos blåvinge
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Turkos blåvinge är i Fennoskandien företrädd av underarten scandicus (Wahlgren, 1930) som är utbredd öster om fjällkedjan och i Finland. Redan under 1800-talet var turkos blåvinge känd från Västmanland, Norberg och flerstädes ifrån norra Uppland till Hälsingland och Lappland. Den synes ha haft sin största spridning under 1940-talet, då kontinentala vintrar och varma somrar dominerade under flera år i följd. Utbredningens sydgräns i Västmanland, Fagersta, samt Uppland, Hållnäs, Ekeby och Edebo, sammanfaller väl med utbredningen av ett mer pålitligt snötäcke under vinterhalvåret. Den var lokalt allmän på dessa platser fram till 1970-talets början, men försvann därefter från Västmanland. Något överraskande påträffades arten 2008 på en lokal i Norra Finnskoga i Värmland. Sannolikt har invandringen till Värmland skett längs Klarälven/Trysilelva i Norge där arten påträffades som ny 2006. Den totala kända utbredningen omfattar: Värmland, Den totala kända utbredningen omfattar: Värmland, Västmanland, Uppland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Härjedalen, Jämtland, Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten, Åsele lappmark och Lycksele lappmark. Två äldre fynd från Västergötland 1913 och Halland 1937 har senare utsorterats, båda sannolikt tillfälligt införda. Arten har under de senaste 30 åren inte påträffats vid totalutbredningens yttre gräns, i provinser med endast en eller få tidigare förekomster, såsom i Västmanland, Åsele lappmark och Lycksele lappmark. Den har även minskat betydligt i nedre Dalarna och Gästrikland. Sydgränsen utgörs idag av en isolerad förekomst i Uppland, Älmsta där den upptäcktes först år 2000. Nästa förekomst befinner sig avsevärt längre norrut i gränsen Gästrikland/Uppland, Grinduga/Skutskär och en förekomst i Gästrikland, Torsåker, Kratte. I mellersta Dalarna påträffades turkos blåvinge ännu 1975–1985 talrikt på många lokaler. Den har efter 1990 påträffats inom hela förekomstområdet men fynden ligger allt glesare och i söder är den endast känd från en liten lokal i Ludvikatrakten. Arten förekom likaså mer utbredd i Hälsingland, östra Jämtland och Medelpad mellan 1976–1985. Längre norrut är utbredningen mer låglandsbetonad. Den var ännu från och med 1995 lokalt talrik vid Höga kusten i Ångermanland, bl. a.i Berghamn, i Jämtland söder om Bräcke, samt i Norrbotten vid Prästholm, Älvsbyn och Kalix, Bondersbyn. Ett av artens främsta förekomstområden är Medelpad, Alnön. Här och på andra platser förefaller arten gynnas av basiska bergarters eller den kuperade terrängformens positiva inverkan på floran, genom näringsrikare rörligt markvatten. I Finland har turkos blåvinge minskat betydligt under senare år. Från att tidigare ha varit utbredd i hela södra inlandet, är den idag inskränkt till några få förekomstområden, främst i Karelen. Åtminstone ett av dessa områden har basisk berggrund med bl a riklig förekomst av nordisk stormhatt, Aconitum lycoctonum (septentrionale), och överensstämmer härvid med miljön på Alnön i Sverige. Turkos blåvinge förekommer helt nära gränsen till Norge vid Västerdalälven, Sälen, och det var därför inte överraskande att man 2006 lyckades hitta ett par lokaler i Norge längs älven Ljöra som är ett biflöde till Västerdalälven. Världsutbredningen omfattar isolerade förekomster i östra Pyrenéerna, västliga centrala delen av Alperna mellan 1200–2000 m ö.h., Fennoskandien, samt norr om Ladoga och Onega i Ryssland och mer vida utbredd i Uralbergen och Altaj. Det svenska förekomstområdet och förekomstområdet i Ural är de största i Europa. Arten är upptagen på Finlands rödlista som sällsynt och i behov av undersökning av nuvarande status, samt på Spaniens rödlista som sällsynt.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv); C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Turkos blåvinge tillhör främst Norrlands men också norra Svealands jordbruksområden och förekommer där på blomrika, friska ängs- och betesmarker i skogsbygder. Larvernas värdväxt är skogsnäva (Geranium sylvaticum). Genom upphörande jordbruk på små enheter i skogsbygderna och omfattande igenplanteringar av tidigare betes- och slåttermarker har artens livsrum snabbt krympt ihop och en stadig minskning av fjärilarna har noterats under senare år, främst i de södra delarna av utbredningsområdet. Sannolikt är arten för sin långsiktiga överlevand i en trakt beroende av en fungerande metapopulation. Antalet reproduktiva individer skattas till 2500 (1500-3750). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1200 (608-1600) km². Populationen minskar med mer än 10% inom 10 år. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat (nedläggning av jordbruk i skogsbygder, igenväxning), antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv); C1).
Ekologi
I litteraturen anges ömsom ängsnäva, Geranium pratense och skogsnäva, Geranium sylvaticum som larvens värdväxt. Då ängsnäva i huvudsak saknas inom artens utbrednings-område i Sverige är denna värdväxt här av underordnad betydelse. Iakttagelser har visat att honan av turkos blåvinge ssp. scandicus främst lägger ägg på vissnande blad av skogsnäva. Enligt äldre uppgifter övervintrar äggen och larverna utvecklas under påföljande vår och försommar. Nominatformen i Alperna lägger däremot ägg i blommorna och larven övervintrar som liten. Fjärilen flyger från sista dagarna i juni till mitten av augusti. Den är en flitig blombesökare och påträffas vanligen i de blomsterrikare avsnitten av en ängsmark. På den främsta förekomsten i en kraftledningsgata i Grinduga/Skutskär var fjärilarna 2010 tydligt koncentererade till det avsnitt där gulvial Lathyrus pratensis växte talrikare. Förekomsterna i Dalarna och Norrland är i hög grad koncentrerade till älvdalarna och skogsbygdernas fäbodvallar. Turkos blåvinge har sannolikt tidigare gynnats av hackslåtter och andra enklare skördemetoder på ytor med många odlingshinder, samt av det förr mer utbredda skogsbetet. Idag växer större bestånd av skogsnäva främst i olika kantzoner och på marker där hävden upphört. Den kan även vara talrik som vägkantsväxt i skogsmark och fjärilen följer den ofta hit. I ren skogsmark är bestånden endast mycket lokalt tillräckligt stora för att turkos blåvinge skall kolonisera dem efter en slutavverkning. På Alnön och vid Höga kusten förekommer arten ofta i betesmarker med branta och mer svåråtkomliga raviner och sluttningar. Arten ställer definitivt högre krav på livsmiljön än en riklig förekomst av skogsnäva, men dessa miljökrav har inte närmare undersökts.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· midsommarblomster
· midsommarblomster
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Lycaenidae (juvelvingar), Släkte Aricia, Art Aricia nicias (Meigen, 1829) - turkos blåvinge Synonymer Polyommatus nicias Meigen, 1829, Plebejus donzelii (Boisduval, 1832), norrlandsblåvinge, Donzels blåvinge

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv); C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Turkos blåvinge tillhör främst Norrlands men också norra Svealands jordbruksområden och förekommer där på blomrika, friska ängs- och betesmarker i skogsbygder. Larvernas värdväxt är skogsnäva (Geranium sylvaticum). Genom upphörande jordbruk på små enheter i skogsbygderna och omfattande igenplanteringar av tidigare betes- och slåttermarker har artens livsrum snabbt krympt ihop och en stadig minskning av fjärilarna har noterats under senare år, främst i de södra delarna av utbredningsområdet. Sannolikt är arten för sin långsiktiga överlevand i en trakt beroende av en fungerande metapopulation. Antalet reproduktiva individer skattas till 2500 (1500-3750). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1200 (608-1600) km². Populationen minskar med mer än 10% inom 10 år. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat (nedläggning av jordbruk i skogsbygder, igenväxning), antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv); C1).
Konventioner Typisk art i 6230 Stagg-gräsmarker (Boreal region (BOR)), Typisk art i 6270 Silikatgräsmarker (Boreal region (BOR)), Typisk art i 6510 Slåtterängar i låglandet (Boreal region (BOR)), Typisk art i 6530 Lövängar (Boreal region (BOR)), Typisk art i 9070 Trädklädd betesmark (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Den blekt silverblå fjärilshanen skiljer sig från alla andra svenska blåvingar genom den svagt turkosa färgnyansen och genom att båda vingparen på översidan har en bred, brun, yttre bård. Honan är på översidan enfärgat brun. Undersidan är ljust grå till gulgrå, hos honan något mörkare, med små, otydliga prickar och kantmånar samt utkantsfläckar som bara är mycket svagt eller inte alls rödgula. Genom bakvingeundersidan löper ett långt, kilformigt, vitt streck från utkanten och förbi diskfläcken. Vingspann 25–28 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för turkos blåvinge

Länsvis förekomst och status för turkos blåvinge baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för turkos blåvinge

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Turkos blåvinge är i Fennoskandien företrädd av underarten scandicus (Wahlgren, 1930) som är utbredd öster om fjällkedjan och i Finland. Redan under 1800-talet var turkos blåvinge känd från Västmanland, Norberg och flerstädes ifrån norra Uppland till Hälsingland och Lappland. Den synes ha haft sin största spridning under 1940-talet, då kontinentala vintrar och varma somrar dominerade under flera år i följd. Utbredningens sydgräns i Västmanland, Fagersta, samt Uppland, Hållnäs, Ekeby och Edebo, sammanfaller väl med utbredningen av ett mer pålitligt snötäcke under vinterhalvåret. Den var lokalt allmän på dessa platser fram till 1970-talets början, men försvann därefter från Västmanland. Något överraskande påträffades arten 2008 på en lokal i Norra Finnskoga i Värmland. Sannolikt har invandringen till Värmland skett längs Klarälven/Trysilelva i Norge där arten påträffades som ny 2006. Den totala kända utbredningen omfattar: Värmland, Den totala kända utbredningen omfattar: Värmland, Västmanland, Uppland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Härjedalen, Jämtland, Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten, Åsele lappmark och Lycksele lappmark. Två äldre fynd från Västergötland 1913 och Halland 1937 har senare utsorterats, båda sannolikt tillfälligt införda. Arten har under de senaste 30 åren inte påträffats vid totalutbredningens yttre gräns, i provinser med endast en eller få tidigare förekomster, såsom i Västmanland, Åsele lappmark och Lycksele lappmark. Den har även minskat betydligt i nedre Dalarna och Gästrikland. Sydgränsen utgörs idag av en isolerad förekomst i Uppland, Älmsta där den upptäcktes först år 2000. Nästa förekomst befinner sig avsevärt längre norrut i gränsen Gästrikland/Uppland, Grinduga/Skutskär och en förekomst i Gästrikland, Torsåker, Kratte. I mellersta Dalarna påträffades turkos blåvinge ännu 1975–1985 talrikt på många lokaler. Den har efter 1990 påträffats inom hela förekomstområdet men fynden ligger allt glesare och i söder är den endast känd från en liten lokal i Ludvikatrakten. Arten förekom likaså mer utbredd i Hälsingland, östra Jämtland och Medelpad mellan 1976–1985. Längre norrut är utbredningen mer låglandsbetonad. Den var ännu från och med 1995 lokalt talrik vid Höga kusten i Ångermanland, bl. a.i Berghamn, i Jämtland söder om Bräcke, samt i Norrbotten vid Prästholm, Älvsbyn och Kalix, Bondersbyn. Ett av artens främsta förekomstområden är Medelpad, Alnön. Här och på andra platser förefaller arten gynnas av basiska bergarters eller den kuperade terrängformens positiva inverkan på floran, genom näringsrikare rörligt markvatten. I Finland har turkos blåvinge minskat betydligt under senare år. Från att tidigare ha varit utbredd i hela södra inlandet, är den idag inskränkt till några få förekomstområden, främst i Karelen. Åtminstone ett av dessa områden har basisk berggrund med bl a riklig förekomst av nordisk stormhatt, Aconitum lycoctonum (septentrionale), och överensstämmer härvid med miljön på Alnön i Sverige. Turkos blåvinge förekommer helt nära gränsen till Norge vid Västerdalälven, Sälen, och det var därför inte överraskande att man 2006 lyckades hitta ett par lokaler i Norge längs älven Ljöra som är ett biflöde till Västerdalälven. Världsutbredningen omfattar isolerade förekomster i östra Pyrenéerna, västliga centrala delen av Alperna mellan 1200–2000 m ö.h., Fennoskandien, samt norr om Ladoga och Onega i Ryssland och mer vida utbredd i Uralbergen och Altaj. Det svenska förekomstområdet och förekomstområdet i Ural är de största i Europa. Arten är upptagen på Finlands rödlista som sällsynt och i behov av undersökning av nuvarande status, samt på Spaniens rödlista som sällsynt.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Aricia  
  • Art
    Aricia nicias(Meigen, 1829) - turkos blåvinge
    Synonymer
    Polyommatus nicias Meigen, 1829
    Plebejus donzelii (Boisduval, 1832)
    norrlandsblåvinge
    Donzels blåvinge

I litteraturen anges ömsom ängsnäva, Geranium pratense och skogsnäva, Geranium sylvaticum som larvens värdväxt. Då ängsnäva i huvudsak saknas inom artens utbrednings-område i Sverige är denna värdväxt här av underordnad betydelse. Iakttagelser har visat att honan av turkos blåvinge ssp. scandicus främst lägger ägg på vissnande blad av skogsnäva. Enligt äldre uppgifter övervintrar äggen och larverna utvecklas under påföljande vår och försommar. Nominatformen i Alperna lägger däremot ägg i blommorna och larven övervintrar som liten. Fjärilen flyger från sista dagarna i juni till mitten av augusti. Den är en flitig blombesökare och påträffas vanligen i de blomsterrikare avsnitten av en ängsmark. På den främsta förekomsten i en kraftledningsgata i Grinduga/Skutskär var fjärilarna 2010 tydligt koncentererade till det avsnitt där gulvial Lathyrus pratensis växte talrikare. Förekomsterna i Dalarna och Norrland är i hög grad koncentrerade till älvdalarna och skogsbygdernas fäbodvallar. Turkos blåvinge har sannolikt tidigare gynnats av hackslåtter och andra enklare skördemetoder på ytor med många odlingshinder, samt av det förr mer utbredda skogsbetet. Idag växer större bestånd av skogsnäva främst i olika kantzoner och på marker där hävden upphört. Den kan även vara talrik som vägkantsväxt i skogsmark och fjärilen följer den ofta hit. I ren skogsmark är bestånden endast mycket lokalt tillräckligt stora för att turkos blåvinge skall kolonisera dem efter en slutavverkning. På Alnön och vid Höga kusten förekommer arten ofta i betesmarker med branta och mer svåråtkomliga raviner och sluttningar. Arten ställer definitivt högre krav på livsmiljön än en riklig förekomst av skogsnäva, men dessa miljökrav har inte närmare undersökts.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Exploaterad miljö

Biotoper där arten kan förekomma: Trädbärande gräsmark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· midsommarblomster - Geranium sylvaticum (Viktig)
På sikt riskerar flertalet av artens förekomstområden att växa igen med buskar och träd, när hävden av olönsamma ängar i mer kuperad terräng upphört. Tidigare hävd vidmakthöll ett öppnare mer mosaikartat landskap än det vi i framtiden kommer att få. De storskaliga enheterna är i sig ogynnsamma för flertalet kulturgynnade fjärilsarter. I skogsbygderna ersätts värdefulla småmiljöer såsom virkesupplagsplatser, för mer eller mindre regelbunden avverkning genom plockhuggning, av helt tillfälligt använda upplagsplatser på kalhyggen. På stora hyggen påträffas turkos blåvinge mer sällan. Denna miljö har sannolikt även alltför kort lämplig successionsperiod för att värdväxtens bestånd skall bli tillräckligt omfattande och en kolonisering ska lyckas. Försurning och urlakning av markskiktet kan idag ha stor inverkan på florans trivialisering i skogsmark. Speciellt som skyddsdikning idag omintetgör mycket av tidigare, näringsberikande våröversvämningar runt mindre vattendrag och djupa hjulspår och markberedning ofta förstör lokala översilningsmarker.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
Artens kraftiga tillbakagång i Finland och delar av den svenska utbredningen bör tas som en varning om att arten är mycket känslig för förändringar av miljön. Ett stort antal dagfjärilsarter i Nordvästeuropa har visat sig beroende av en väl fungerande metapopulations-dynamik med regelbundet återkommande lokala utdöenden och ny-/återkoloniseringar. Sådana arter har ganska oväntat försvunnit helt från länder som Holland och Danmark, när antalet lämpliga miljöer minskat och den tilltagande isoleringen av deras livsmiljöer överskridit en kritisk gräns. Turkos blåvinge missgynnas i hög grad av det moderna jordbrukets och skogsbrukets metoder. Artens förekomst bör säkerställas inom några områden där den samexisterar med andra rödlistade fjärilsarter, såsom i Gästrikland, Grinduga och Medelpad, Tynderö och Alnön. Inom Grindugaområdet finns nu ett biotopskydd för fjärilar kallat ”fjärilsvägen” som avser att hålla breda öppna ytor parallellt med en blomrik två kilometer lång sträcka. I Tynderö sköts ett antal blomrika marker med särskild hänsyn till förekomsten av mnemosynefjäril. Även om turkos blåvinge ännu är allmän på många platser i Dalarna och Norrland bör den hållas under uppsikt med återkommande taxeringar av antalet populationer inom varje region. I Värmland kan vi möjligen få se en fortsatt spridning då detta område har flera gynnsamma miljöer som på grund av spridningshindret av tidigare sammanhängande magra skogsbygder i Malungstrakten tidigare aldrig koloniserats.
Arten har i tidigare svensk litteratur benämnts Donzels blåvinge.

Bengtsson, R. & Steel, C. 2007. The first record of Silvery Argus Aricia nicias (Meigen, 1829) (Lepidoptera, Lycaenidae) in Norway, and notes on its ecology and situation in Fennoscandia. Norw. J. Entomol. 54: 37–42.

Burrau, N. 1958. Macrolepidopterologiska iakttagelser från Härnösandstrakten och Nordingrå 1925–57. Opusc. ent. 23(1–2): 1–32.

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar, Hesperidae-Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Frendin, H. 1943. Lepidopterogeografiska iakttagelser i Tunabygden. Ent. Tidskr. 64: 129–159.

Geiger, W. 1987. Les papillon de jour et leurs biotopes; Espèces, dangers qui les menacent, protection. Ligue Suisse pour la Protection de la Nature. Fotorotar AG, Egg.

Henriksen, H.J. & Kreutzer, I. 1982. The butterflies of Scandinavia in nature. Skandinavisk bogforlag, Odense.

Higgins, L.G. & Riley, N. Svensk bearbetning Douwes, P. 1970. Europas dagfjärilar. Almqvist & Wiksell, Stockholm.

Källander, C. 1993. Fjärilsfynd från kalkområdet sydost om Gävle 1993. Insectifera 1(2): 27–32.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1–3): 1–137.

Langer, T.W. 1958. Nordens dagsommerfugle. Munksgaards forlag, Köpenhamn.

Lindeborg, M. 2009. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2008. Ent. Tidskr. 130: 11-20.

Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A. 1994. Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen.

Lundqvist, M. (red.) 1953–1971. Atlas över Sverige. Svenska sällskapet för antropologi och geografi, Stockholm.

Marttila, O., Haahtela, T., Aarnio, H. & Ojalainen, P. 1990. Suomen Päiväperhoset. Kirjayhtymä, Helsinki.

Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935–41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.

Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. Opusc. ent. 8: 59–120.

Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K.J. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Palmqvist, G. 2002. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2001. Ent. Tidskr. 123: 53–63.

Pavlicek-van Beek, T., Ovaa, A.H. & Made, van der, J.G. 1992. Future of Butterflies in Europe; strategies of survival. Proceedings of the International Congress 1989. Agricultural University, Wageningen.

Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 1998. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 1997. Ent. Tidskr. 119: 41–45.

Ryrholm, N. 2005. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 2004. Ent. Tidskr. 126: 77–84.

Wahlgren, E. 1930. Fjärilar, Lepidoptera: 1 storfjärilar, macrolepidoptera: dagfjärilar, Diurna. Svensk Insektsfauna. Entomologiska föreningen, Stockholm.

Wiklund, C. 1977. Observationer över äggläggning, födosök och vila hos Donzels blåvinge, Aricia nicias scandicus Wahlgren (Lep., Lycaenidae). Ent. Tidskr. 98(1–2): 1–4.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Aricia  
  • Art
    Aricia nicias, (Meigen, 1829) - turkos blåvinge
    Synonymer
    Polyommatus nicias Meigen, 1829
    Plebejus donzelii (Boisduval, 1832)
    norrlandsblåvinge
    Donzels blåvinge
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2012.