Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  flodkräfta

Organismgrupp Kräftdjur, Limniska bladfotingar och storkräftor Astacus astacus
Flodkräfta Kräftdjur, Limniska bladfotingar och storkräftor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Förekom tidigare i de flesta vattendrag i Sverige, men p.g.a. kräftpesten är den numera allvarligt hotad och har gått tillbaka kraftigt, framför allt i mellersta och södra Sverige. Där har den mer resistenta arten signalkräfta Pacifastacus leniusculus planterats in från USA. De två arterna är likartade i levnadsmiljö och utseende. Flodkräfta är svart och knottrig (vårtig) på klosaxar och ryggsköld medan signalkräfta är brunaktig och slät med insjunkna porer. Klosaxen mellan arterna skiljer sig i form. Den är avsmalnade, mandelformig med lite vassa taggar på undersidans ås hos flodkräfta, medan den är rundad, grövre med möjligen en något knottrig ås på undersidan hos signalkräfta. Den viktigaste skillnaden är att på klosaxens översida i ”tumvecket” mellan det rörliga och det fasta fingret, har flodkräfta en röd fläck eller vårta medan signalkräfta har en stor ljus fläck (=signalen).

 

Totallängd: max 200 mm. Panntaggen är trekantig, välutvecklad och lång, med en eller ett par basala tänder på undersidan. Sidotaggarna, en på vardera sidan lite nedanför spetsen, är orienterade i samma plan som panntaggsspetsen. Panntaggen når maximalt till slutet av andra antennens skaft. Ryggskölden saknar längsgående fåra på översidan. Tvärfåran mitt på är avgränsad och djup, böjer tydligt av framåt på sidorna och har en eller flera små taggar mitt på sidorna. Ryggsköldens översida har framtill en ögonhålstagg, men i övrigt saknas taggar på översidan. Främre och bakre delen av ryggskölden är mörkbrun till svartaktig med vårtor och taggiga utskott. Ögat har något större till ungefär samma diameter som ögonskaftet.

Antennskaftet på första antennen har efterhand kortare segment utåt, med det första segmentet kraftigast och längst. Antennspröten är längre än skaftet. Andra antennskaftet har avsmalnande segment, som har ungefär samma diameter och inte är extremt taggiga. Det finns en spetsig antennplatta som vanligen inte når till slutet av antennskaftet.

Dactylus (yttersta segmentet) och propodus (näst yttersta segmentet) på första benparet bildar en klosax. Benparen 2–3 har en liten klosax, medan benpar 4 och 5 har enkla benspetsar utan klosax. Klosaxen på höger och vänster ben är mer eller mindre lika i form som storlek. Klosegmentet är långt och mandelformigt med taggiga utskott på kanterna och rikligt med vårtor/knottror på sidoytorna. Klon är generellt enfärgad runt om. Klosaxens ”tumveck” mellan det rörliga och fasta fingret har ofta en röd vårta/fläck. Underkanten mot det rörliga fingret har små ”vårtor” och små, vassa taggar.

Bakroppssegmentens sidor är trubbigt rundade längs underkanten på segment 2–5. Segmentens översidor är släta. Stjärtplattan har en liten tagg på vardera sidan, belägen ungefär en tredjedel av stjärtplattans totallängd upp från bakkanten.
Utbredning
Länsvis förekomst för flodkräfta Observationer i  Sverige för flodkräfta
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Tidigare fanns flodkräfta naturligt i de flesta vattendrag i Sverige främst i mellersta och sydvästra Sverige. För att den ska kunna reproducera sig krävs en vattentemperatur över 15º C under omkring två månader eller 10º C under omkring tre månader. Detta medför att utbredningen i norra Sverige är begränsad p.g.a. för låg sommartemperatur i olika vattendrag, och arten finns därför bara sporadiskt längs norrlandskusten. I och med att kräftpesten, som orsakas av svampen Aphanomyces astaci, kom till Sverige 1907 är arten nu allvarligt hotad, och den finns nu endast på ca 1 000 spridda lokaler i hela Sverige.

Flodkräftan förekommer nu (2016) i södra och mellersta Sverige samt längs delar av Norrlandskusten. Den fanns ursprungligen i hela Nord- och Centraleuropa utom i Storbritannien, dit den dock införts. Flodkräftan är hårt drabbad av kräftpest, vilken förs till vattnen av signalkräftan. Den senare har en viss resistens och överlever oftast medan hela populationer av flodkräftor slås ut. Årligen drabbas upp till ett hundratal svenska vatten av kräftpest och idag återstår knappt 1000 lokaler med flodkräfta i Sverige, framför allt i södra och mellersta Norrland.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Akut hotad (CR)
Kriterier
A2ace+3bce
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU)
Arten hotas av den svampsjukdom som den introducerade signalkräftan sprider. Minskningstakten har ökat dramatiskt under 2000-talet, främst beroende på utsättning av signalkräfta i södra Norrland. Bedömningen av minskningens storlek grundar sig på Fiskeriverkets data. Antalet lokalområden i landet skattas till 1000 (800-1200). Har minskat sedan 2010 men nyupptäckta småpopulationer gör att siffrorna är desamma. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 80 (40-80) % under de senaste 20 åren. Fortsatt utsättning av signalkräftor, särskuilt i Norrland. Under de kommande 20 åren förväntas minskningstakten uppgå till 80 (10-80) %. Bedömningen baseras på direkt observation, ett för arten lämpligt abundansindex, minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet och negativ påverkan. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt A-kriteriet. (A2ace+3bce). Global rödlistningskategori: VU B2bce+3bcd (1994).
Ekologi
Flodkräfta är en helt och hållet sötvattenslevande art som lever på botten av sjöar och vattendrag. Bottensubstratet ska vara fast och inte hålla för mycket vegetation. I branta strandbrinkar gräver arten gärna djupa hålor. Den är nattaktiv och ligger vanligen gömd i hålor under dagtid. Liksom de flesta kräftdjur är flodkräftan allätare och äter allt från insektslarver och små blötdjur till olika vattenväxter, och därmed kan arten hjälpa till med att motverka igenväxning av sjöar och vattendrag. Den har en svår fiende i förvildade minkar som gärna äter flodkräfta, och även ål, lake och abborre äter gärna kräftor. Bland fåglar så är det främst gråhäger och vissa änder som kan äta kräftor.

Flodkräftans könsmognad infaller någon gång vid 3–7 års ålder. Efter könsmognaden parar sig hanarna varje år, medan honorna vanligen reproducerar sig vartannat till vart tredje år (kan dock under mycket goda förhållanden ske varje år). Parningen äger rum på hösten (september-november) när vattentemperaturen börjar sjunka. Honan lägger äggen 3–6 veckor senare, och befruktningen sker först i samband med äggläggningen. Hon bär med sig de 50–350 äggen under bakkroppen medan de mognar under ca 6 månader varefter de kläcks. Det beräknas att endast ca 20 % av de befruktade äggen kläcks ut till larver, vilka håller sig kvar på modern under de första 10–15 dagarna. Den lilla kräftan växer snabbt, och under det första året byter den skal 7–8 ggr och når en storlek på 2–4 cm. Sedan byter den skal betydligt färre gånger varvid hanen vanligen ömsar skal två gånger om året medan honan bara ömsar skal en gång per år. Flodkräfta kan bli 5-20 år gammal.

Djup (generellt) 1–10 m.
Landskapstyper
Sötvatten
Sötvatten
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Vattendrag
Vattendrag
Sjöar
Sjöar
Vattenmassa
Vattenmassa
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Småvatten
Småvatten
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp "Allätare" (omnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Malacostraca (storkräftor), Ordning Decapoda (tiofotade kräftdjur), Familj Astacidae (kräftor), Släkte Astacus, Art Astacus astacus (Linnaeus, 1758) - flodkräfta Synonymer Astacus fluviatilis J.C. Fabricius, 1775

Kategori Akut hotad (CR)
Kriterier A2ace+3bce
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Arten hotas av den svampsjukdom som den introducerade signalkräftan sprider. Minskningstakten har ökat dramatiskt under 2000-talet, främst beroende på utsättning av signalkräfta i södra Norrland. Bedömningen av minskningens storlek grundar sig på Fiskeriverkets data. Antalet lokalområden i landet skattas till 1000 (800-1200). Har minskat sedan 2010 men nyupptäckta småpopulationer gör att siffrorna är desamma. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 80 (40-80) % under de senaste 20 åren. Fortsatt utsättning av signalkräftor, särskuilt i Norrland. Under de kommande 20 åren förväntas minskningstakten uppgå till 80 (10-80) %. Bedömningen baseras på direkt observation, ett för arten lämpligt abundansindex, minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet och negativ påverkan. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt A-kriteriet. (A2ace+3bce). Global rödlistningskategori: VU B2bce+3bcd (1994).
Konventioner Bernkonventionens bilaga III, Habitatdirektivets bilaga 5, Typisk art i 3130 Ävjestrandsjöar (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 3110 Näringsfattiga slättsjöar (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Åtgärdsprogram Fastställt
Global rödlistning VU A2ad (2010)
Förekom tidigare i de flesta vattendrag i Sverige, men p.g.a. kräftpesten är den numera allvarligt hotad och har gått tillbaka kraftigt, framför allt i mellersta och södra Sverige. Där har den mer resistenta arten signalkräfta Pacifastacus leniusculus planterats in från USA. De två arterna är likartade i levnadsmiljö och utseende. Flodkräfta är svart och knottrig (vårtig) på klosaxar och ryggsköld medan signalkräfta är brunaktig och slät med insjunkna porer. Klosaxen mellan arterna skiljer sig i form. Den är avsmalnade, mandelformig med lite vassa taggar på undersidans ås hos flodkräfta, medan den är rundad, grövre med möjligen en något knottrig ås på undersidan hos signalkräfta. Den viktigaste skillnaden är att på klosaxens översida i ”tumvecket” mellan det rörliga och det fasta fingret, har flodkräfta en röd fläck eller vårta medan signalkräfta har en stor ljus fläck (=signalen).

 

Totallängd: max 200 mm. Panntaggen är trekantig, välutvecklad och lång, med en eller ett par basala tänder på undersidan. Sidotaggarna, en på vardera sidan lite nedanför spetsen, är orienterade i samma plan som panntaggsspetsen. Panntaggen når maximalt till slutet av andra antennens skaft. Ryggskölden saknar längsgående fåra på översidan. Tvärfåran mitt på är avgränsad och djup, böjer tydligt av framåt på sidorna och har en eller flera små taggar mitt på sidorna. Ryggsköldens översida har framtill en ögonhålstagg, men i övrigt saknas taggar på översidan. Främre och bakre delen av ryggskölden är mörkbrun till svartaktig med vårtor och taggiga utskott. Ögat har något större till ungefär samma diameter som ögonskaftet.

Antennskaftet på första antennen har efterhand kortare segment utåt, med det första segmentet kraftigast och längst. Antennspröten är längre än skaftet. Andra antennskaftet har avsmalnande segment, som har ungefär samma diameter och inte är extremt taggiga. Det finns en spetsig antennplatta som vanligen inte når till slutet av antennskaftet.

Dactylus (yttersta segmentet) och propodus (näst yttersta segmentet) på första benparet bildar en klosax. Benparen 2–3 har en liten klosax, medan benpar 4 och 5 har enkla benspetsar utan klosax. Klosaxen på höger och vänster ben är mer eller mindre lika i form som storlek. Klosegmentet är långt och mandelformigt med taggiga utskott på kanterna och rikligt med vårtor/knottror på sidoytorna. Klon är generellt enfärgad runt om. Klosaxens ”tumveck” mellan det rörliga och fasta fingret har ofta en röd vårta/fläck. Underkanten mot det rörliga fingret har små ”vårtor” och små, vassa taggar.

Bakroppssegmentens sidor är trubbigt rundade längs underkanten på segment 2–5. Segmentens översidor är släta. Stjärtplattan har en liten tagg på vardera sidan, belägen ungefär en tredjedel av stjärtplattans totallängd upp från bakkanten.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för flodkräfta

Länsvis förekomst och status för flodkräfta baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för flodkräfta

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Tidigare fanns flodkräfta naturligt i de flesta vattendrag i Sverige främst i mellersta och sydvästra Sverige. För att den ska kunna reproducera sig krävs en vattentemperatur över 15º C under omkring två månader eller 10º C under omkring tre månader. Detta medför att utbredningen i norra Sverige är begränsad p.g.a. för låg sommartemperatur i olika vattendrag, och arten finns därför bara sporadiskt längs norrlandskusten. I och med att kräftpesten, som orsakas av svampen Aphanomyces astaci, kom till Sverige 1907 är arten nu allvarligt hotad, och den finns nu endast på ca 1 000 spridda lokaler i hela Sverige.

Flodkräftan förekommer nu (2016) i södra och mellersta Sverige samt längs delar av Norrlandskusten. Den fanns ursprungligen i hela Nord- och Centraleuropa utom i Storbritannien, dit den dock införts. Flodkräftan är hårt drabbad av kräftpest, vilken förs till vattnen av signalkräftan. Den senare har en viss resistens och överlever oftast medan hela populationer av flodkräftor slås ut. Årligen drabbas upp till ett hundratal svenska vatten av kräftpest och idag återstår knappt 1000 lokaler med flodkräfta i Sverige, framför allt i södra och mellersta Norrland.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Crustacea - kräftdjur 
  • Klass
    Malacostraca - storkräftor 
  • Underklass
    Eumalacostraca  
  • Överordning
    Eucarida  
  • Ordning
    Decapoda - tiofotade kräftdjur 
  • Underordning
    Pleocyemata  
  • Infraordning
    Astacidea  
  • Överfamilj
    Astacoidea  
  • Familj
    Astacidae - kräftor 
  • Släkte
    Astacus  
  • Art
    Astacus astacus(Linnaeus, 1758) - flodkräfta
    Synonymer
    Astacus fluviatilis J.C. Fabricius, 1775

Flodkräfta är en helt och hållet sötvattenslevande art som lever på botten av sjöar och vattendrag. Bottensubstratet ska vara fast och inte hålla för mycket vegetation. I branta strandbrinkar gräver arten gärna djupa hålor. Den är nattaktiv och ligger vanligen gömd i hålor under dagtid. Liksom de flesta kräftdjur är flodkräftan allätare och äter allt från insektslarver och små blötdjur till olika vattenväxter, och därmed kan arten hjälpa till med att motverka igenväxning av sjöar och vattendrag. Den har en svår fiende i förvildade minkar som gärna äter flodkräfta, och även ål, lake och abborre äter gärna kräftor. Bland fåglar så är det främst gråhäger och vissa änder som kan äta kräftor.

Flodkräftans könsmognad infaller någon gång vid 3–7 års ålder. Efter könsmognaden parar sig hanarna varje år, medan honorna vanligen reproducerar sig vartannat till vart tredje år (kan dock under mycket goda förhållanden ske varje år). Parningen äger rum på hösten (september-november) när vattentemperaturen börjar sjunka. Honan lägger äggen 3–6 veckor senare, och befruktningen sker först i samband med äggläggningen. Hon bär med sig de 50–350 äggen under bakkroppen medan de mognar under ca 6 månader varefter de kläcks. Det beräknas att endast ca 20 % av de befruktade äggen kläcks ut till larver, vilka håller sig kvar på modern under de första 10–15 dagarna. Den lilla kräftan växer snabbt, och under det första året byter den skal 7–8 ggr och når en storlek på 2–4 cm. Sedan byter den skal betydligt färre gånger varvid hanen vanligen ömsar skal två gånger om året medan honan bara ömsar skal en gång per år. Flodkräfta kan bli 5-20 år gammal.

Djup (generellt) 1–10 m.

Ekologisk grupp: "Allätare" (omnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Sötvatten

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna strandbiotoper, Vattendrag, Sjöar, Vattenmassa

Biotoper där arten kan förekomma: Myrbiotoper, Småvatten

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Organogena jordar/sediment (Har betydelse)
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
I Sverige hotas arten främst av kräftpest, försurning samt sannolikt predation från mink. Kräftpesten sprids via signalkräftan som allt oftare inplanteras i svenska vatten. Signalkräftan är bärare av kräftpest men har själv en viss resistens mot detta svampangrepp.

 

Kräftpest: Kräftpesten, som orsakas av svampen Aphanomyces astaci, dokumenterades för första gången i Europa i staden Po i norra Italien år 1860 när pestsmittade amerikanska kräftor importerades från Amerika. Sedan spreds kräftpesten snabbt och nådde Finland 1893. Sverige importerade stora mängder kräftor från Finland under den tiden och eftersom oron var stor för spridning av kräftpest i Sverige infördes ett importförbud 1907. Men det var redan för sent eftersom det redan dumpats smittade ”dåliga” kräftor i Mälaren utanför Stockholm. Mälarens flodkräftor smittades och dog snabbt. I början av 1930-talet drabbades också det kräftrika Småland och västra Götaland, och idag är de flesta av tidigare goda vatten för flodkräfta smittade genom främst utplantering av den mer motståndskraftiga (men inte immuna) signalkräftan. Det är alltså helt klart människan som orsakat det mesta av kräftpestens spridning. Det går fort när kräftpesten kommer in i ett bra bestånd av flodkräftor, de dödas då på några veckor, i och med att pestsporerna hela tiden smittar friska flodkräftor. När alla flodkräftor dött ut dör också kräftpestsvampen snabbt i brist på värddjur. Man beräknar att vattensystemet är fritt från kräftpest 30 dagar efter att sista flodkräftan dött ut.


Påverkan
  • Vattengrumling (Viss negativ effekt)
  • Försurning (Viss negativ effekt)
  • Syrgasbrist (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
  • Miljögifter (Viss negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Viss positiv effekt)
  • Fiske (Viss positiv effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss positiv effekt)
Skapa stora zoner där den kräftpestbärande signalkräftan inte får planteras in. Kalka försurade sjöar och vattendrag. Begränsa minkpopulationens storlek. Skapa en skyddande bottenstruktur så att kräftorna lättare undgår predation.

Åtgärdsprogram Fastställt
Namngivning: Astacus astacus Linnaeus (1758). Originalbeskrivning: Cancer astacus. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 824 sidor. (Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis., ed. 12, Holmiae [Stockholm] vol. 1, 2: 533–1327. Synonymer: Cancer astacus Linneaus, 1758; Astacus fluviatilis Fabricius, 1775; Cancer nobilis Schrank, 1803; Potamobius fluviatilis Samouelle, 1819; Astacus fluviatilis communis Gerstfeld, 1859; Astacus [fluviatilis var.] nobilis Huxley, 1880; Potamobius fluviatilis balcanicus n. subsp. Karaman 1929.

Etymologi: astacus (lat. av astakos gr.) = hummer (hummerlika kräftdjur).

Sötvattenslaboratoriet. 1993. Möjligheter att öka flodkräftbestånd i svenska vatten. Information från sötvattenslaboratoriet. Nr 2. 66 pp.

http://www.iucnredlist.org/search/details.php/2191/all

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Matz Berggren 2017 (kännetecken, ekologi, utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Pär-Erik Lingdell 1995. Rev. Ulf Bjelke 2007. © ArtDatabanken, SLU 2007 (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Crustacea - kräftdjur 
  • Klass
    Malacostraca - storkräftor 
  • Underklass
    Eumalacostraca  
  • Överordning
    Eucarida  
  • Ordning
    Decapoda - tiofotade kräftdjur 
  • Underordning
    Pleocyemata  
  • Infraordning
    Astacidea  
  • Överfamilj
    Astacoidea  
  • Familj
    Astacidae - kräftor 
  • Släkte
    Astacus  
  • Art
    Astacus astacus, (Linnaeus, 1758) - flodkräfta
    Synonymer
    Astacus fluviatilis J.C. Fabricius, 1775
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Matz Berggren 2017 (kännetecken, ekologi, utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Pär-Erik Lingdell 1995. Rev. Ulf Bjelke 2007. © ArtDatabanken, SLU 2007 (naturvårdsinformation).