Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  grimmior

Släkte - Grimmia
Grimmior

  1. Ej bedömd NE
  2. 8 arter NA
  3. 18 arter LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. 3 arter NT
  6. 6 arter VU
  7. 1 arter EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Ett släkte med många arter i Norden. De kännetecknas av ett kudd- eller tuvformigt växtsätt och långa, oftast vitaktiga bladspetsar. Kapslarna är ovala och upprätta med peristomtänder som oftast är hela. Arterna påträffas mestadels på exponerade klippor och hällar - särskilt i bergstrakter - och somliga finns högt upp i fjällen.
Av släktets ca 120 beskrivna arter i världen är drygt hälften väl dokumenterade och allmänt accepterade som arter. Av dessa är 28 arter funna i Norden och 27 i Sverige. Släktet grimmior Grimmia behandlas här i vid bemärkelse och innefattar även släktena Dryptodon och Hydrogrimmia.
Alla arter i släktet är mer eller mindre tuv- eller kuddbildande - till skillnad från arterna i det närstående släktet raggmossor Racomitrium, vilka ofta är mattbildande. De flesta grimmiorna bildar relativt täta, välavgränsade tuvor eller kuddar, medan ett fåtal växer i glesa tuvor, t.ex. stor grimmia Grimmia elatior och skogsgrimmia G. hartmanii. Bladen är smalt ovala till smalt triangulära och har en tydlig nerv. Hos de flesta arterna i släktet är bladspetsen försedd med en tydlig, färglös hårudd, men det finns även några arter som alltid saknar hårudd: t.ex. koppargrimmia G. atrata och trubbgrimmia G. unicolor. Bladkanten är inböjd, plan eller tillbakaböjd och saknar kantlist av långsmala celler. Däremot är bladkanten ibland något tjockare än resten av bladskivan och därför relativt tydligt markerad. Bladskivan är ett cellager tjock hos vissa arter, medan andra har en två cellager tjock bladskiva. Bladcellerna är upptill i bladet små och kvadratiska eller kort rektangulära, och åtminstone vissa celler har något vågiga cellväggar, vilket antyder släktskapet med släktet Racomitrium. Bladcellerna är oftast släta, men det finns några arter med mamillösa celler, såsom blågrimmia Grimmia alpestris och stor grimmia G. elatior, och åtminstone en med tydligt papillösa celler: fjällskogsgrimmia G. anomala.
Arterna i släktet är akrokarpa, dvs. kapslarna sitter i toppen av skotten till skillnad från de flesta arter i släktet Racomitrium som är kladokarpa, dvs. kapslarna sitter fast på relativt långa sidogrenar. Kapslarna är ovala till smalt ovala och släta eller mer eller mindre fårade, och sitter på oftast tydliga, 1-2 cm långa skaft. Hos skedgrimmia G. anodon och fågelgrimmia G. plagiopodia är dock kapselskaftet mycket kort. Hos vissa arter är skaftet rakt, men hos andra är det karakteristiskt mjukt krökt vid väta. Peristomet består av en krans av 16 mer eller mindre rödbruna, upprätta, hela eller något kluvna tänder som kan vara sammanvuxna längst nere vid basen. Hos Racomitrium är de 16 peristomtänderna djupt kluvna - nästan till basen - så att de ser ut som 32 separata tänder. Specialiserad vegetativ förökning förekommer hos ett fåtal arter. Hos fjällskogsgrimmia Grimmia anomala och skogsgrimmia G. hartmanii bildas hallonformade groddkorn i de övre bladspetsarna, medan snurrgrimmia G. torquata, blockgrimmia G. muehlenbeckii och klippgrimmia G. trichophylla utvecklar mer släta groddkorn som sitter fästade på stammen.
Med lite övning går det bra att känna igen släktet redan i fält på de relativt väl avgränsade tuvorna. Andra bra karaktärer är de ovala kapslarna på raka eller krökta skaft och bladen med en ofta tydlig, vit hårudd. Det närstående släktet blommossor Schistidium har nästan alltid rikligt med kortskaftade kapslar, vilka är kantade av ett vackert rödaktigt och karakteristiskt utspärrat peristom. Raggmossor Racomitrium spp. växer oftast i mattor eller glesare tuvor och har långsmalt cylindriska kapslar. Gubbmossa Coscinodon cribrosus skiljer sig från grimmior främst genom en mycket stor klocklik och fårad mössa och karakteristiskt kraftigt perforerade peristomtänder.
I fält är det svårt att artbestämma arterna i släktet om man inte har en hel del erfarenhet av dem. Däremot går det nästan alltid att komma fram till en riktig artbestämning med hjälp av mikroskop - även när skotten saknar kapslar. För att kunna artbestämma grimmior behöver man ofta studera bladcellerna i mikroskop och även göra tvärsnitt av bladets övre del. I tvärsnittet ser man om bladet är ett eller två cellager tjockt eller om bladskivan har partier som är tvåskiktade. Dessutom är det lätt att se om cellerna är mamillösa, om bladkanten är inböjd, tillbakaböjd eller förtjockad, och även hur nerven ser ut i detalj.
Släktets arter växer uteslutande på sten och klippor - ofta direkt på stenen men ibland på ett mycket tunt jordtäcke. Substratet är ofta relativt surt, men skedgrimmia Grimmia anodon, fågelgrimmia G. plagiopodia, hårgrimmia G. pulvinata och alvargrimmia G. tergestina föredrar kalkrika förhållanden. Däremot klarar flera arter av att växa på substrat med höga koncentrationer av tungmetaller. Ett exempel på detta är koppargrimmia G. atrata som - jämte bl.a. kismossor Mielichhoferia spp. - tillhör de så kallade kopparmossorna. Nästan alla grimmior föredrar ett exponerat läge och klarar sig inte om växtplatsen beskuggas av träd. De är anpassade till att klara varma förhållanden och tål uttorkning mycket bra jämfört med de flesta andra mossor. Det är bara skogsgrimmia G. hartmanii och till viss del fjällskogsgrimmia G. anomala som inte klarar exponerade förhållanden särskilt bra och dessa hittar man främst på beskuggade klippor och block i skog.
En grupp arter som länge har betraktats som särskilt besvärlig är undersläktet Orthogrimmia (Muñoz 1998), vilket ibland även urskiljs som ett eget släkte. Följande arter som är kända från Norden inkluderas: fjällgrimmia Grimmia donniana, kortskaftad fjällgrimmia G. triformis, tandgrimmia G. arenaria, solgrimmia G. montana, sippergrimmia G. reflexidens och blågrimmia G. alpestris. Tidigare har även G. caespiticia uppgivits förekomma i Sverige och Norge, men enligt Greven (1995) och Muñoz (1998) finns inga belägg för det. Grimmia caespiticia i Nyholms (1998) flora har visat sig vara G. alpestris och hennes G. sudetica har visat sig höra till den variationsrika G. reflexidens - ofta även kallad G. sessitana var. subsulcata. Enligt Greven (1998, 2003) förekommer på Island även G. grisea, men enligt Muñoz (1998) innefattas den i G. reflexidens.
Artfaktablad (pdf)

Klass Bryopsida (egentliga bladmossor), Ordning Grimmiales, Familj Grimmiaceae, Släkte Grimmia Hedw. - grimmior Synonymer

Ett släkte med många arter i Norden. De kännetecknas av ett kudd- eller tuvformigt växtsätt och långa, oftast vitaktiga bladspetsar. Kapslarna är ovala och upprätta med peristomtänder som oftast är hela. Arterna påträffas mestadels på exponerade klippor och hällar - särskilt i bergstrakter - och somliga finns högt upp i fjällen.
Av släktets ca 120 beskrivna arter i världen är drygt hälften väl dokumenterade och allmänt accepterade som arter. Av dessa är 28 arter funna i Norden och 27 i Sverige. Släktet grimmior Grimmia behandlas här i vid bemärkelse och innefattar även släktena Dryptodon och Hydrogrimmia.
Alla arter i släktet är mer eller mindre tuv- eller kuddbildande - till skillnad från arterna i det närstående släktet raggmossor Racomitrium, vilka ofta är mattbildande. De flesta grimmiorna bildar relativt täta, välavgränsade tuvor eller kuddar, medan ett fåtal växer i glesa tuvor, t.ex. stor grimmia Grimmia elatior och skogsgrimmia G. hartmanii. Bladen är smalt ovala till smalt triangulära och har en tydlig nerv. Hos de flesta arterna i släktet är bladspetsen försedd med en tydlig, färglös hårudd, men det finns även några arter som alltid saknar hårudd: t.ex. koppargrimmia G. atrata och trubbgrimmia G. unicolor. Bladkanten är inböjd, plan eller tillbakaböjd och saknar kantlist av långsmala celler. Däremot är bladkanten ibland något tjockare än resten av bladskivan och därför relativt tydligt markerad. Bladskivan är ett cellager tjock hos vissa arter, medan andra har en två cellager tjock bladskiva. Bladcellerna är upptill i bladet små och kvadratiska eller kort rektangulära, och åtminstone vissa celler har något vågiga cellväggar, vilket antyder släktskapet med släktet Racomitrium. Bladcellerna är oftast släta, men det finns några arter med mamillösa celler, såsom blågrimmia Grimmia alpestris och stor grimmia G. elatior, och åtminstone en med tydligt papillösa celler: fjällskogsgrimmia G. anomala.
Arterna i släktet är akrokarpa, dvs. kapslarna sitter i toppen av skotten till skillnad från de flesta arter i släktet Racomitrium som är kladokarpa, dvs. kapslarna sitter fast på relativt långa sidogrenar. Kapslarna är ovala till smalt ovala och släta eller mer eller mindre fårade, och sitter på oftast tydliga, 1-2 cm långa skaft. Hos skedgrimmia G. anodon och fågelgrimmia G. plagiopodia är dock kapselskaftet mycket kort. Hos vissa arter är skaftet rakt, men hos andra är det karakteristiskt mjukt krökt vid väta. Peristomet består av en krans av 16 mer eller mindre rödbruna, upprätta, hela eller något kluvna tänder som kan vara sammanvuxna längst nere vid basen. Hos Racomitrium är de 16 peristomtänderna djupt kluvna - nästan till basen - så att de ser ut som 32 separata tänder. Specialiserad vegetativ förökning förekommer hos ett fåtal arter. Hos fjällskogsgrimmia Grimmia anomala och skogsgrimmia G. hartmanii bildas hallonformade groddkorn i de övre bladspetsarna, medan snurrgrimmia G. torquata, blockgrimmia G. muehlenbeckii och klippgrimmia G. trichophylla utvecklar mer släta groddkorn som sitter fästade på stammen.
Med lite övning går det bra att känna igen släktet redan i fält på de relativt väl avgränsade tuvorna. Andra bra karaktärer är de ovala kapslarna på raka eller krökta skaft och bladen med en ofta tydlig, vit hårudd. Det närstående släktet blommossor Schistidium har nästan alltid rikligt med kortskaftade kapslar, vilka är kantade av ett vackert rödaktigt och karakteristiskt utspärrat peristom. Raggmossor Racomitrium spp. växer oftast i mattor eller glesare tuvor och har långsmalt cylindriska kapslar. Gubbmossa Coscinodon cribrosus skiljer sig från grimmior främst genom en mycket stor klocklik och fårad mössa och karakteristiskt kraftigt perforerade peristomtänder.
I fält är det svårt att artbestämma arterna i släktet om man inte har en hel del erfarenhet av dem. Däremot går det nästan alltid att komma fram till en riktig artbestämning med hjälp av mikroskop - även när skotten saknar kapslar. För att kunna artbestämma grimmior behöver man ofta studera bladcellerna i mikroskop och även göra tvärsnitt av bladets övre del. I tvärsnittet ser man om bladet är ett eller två cellager tjockt eller om bladskivan har partier som är tvåskiktade. Dessutom är det lätt att se om cellerna är mamillösa, om bladkanten är inböjd, tillbakaböjd eller förtjockad, och även hur nerven ser ut i detalj.
Släktets arter växer uteslutande på sten och klippor - ofta direkt på stenen men ibland på ett mycket tunt jordtäcke. Substratet är ofta relativt surt, men skedgrimmia Grimmia anodon, fågelgrimmia G. plagiopodia, hårgrimmia G. pulvinata och alvargrimmia G. tergestina föredrar kalkrika förhållanden. Däremot klarar flera arter av att växa på substrat med höga koncentrationer av tungmetaller. Ett exempel på detta är koppargrimmia G. atrata som - jämte bl.a. kismossor Mielichhoferia spp. - tillhör de så kallade kopparmossorna. Nästan alla grimmior föredrar ett exponerat läge och klarar sig inte om växtplatsen beskuggas av träd. De är anpassade till att klara varma förhållanden och tål uttorkning mycket bra jämfört med de flesta andra mossor. Det är bara skogsgrimmia G. hartmanii och till viss del fjällskogsgrimmia G. anomala som inte klarar exponerade förhållanden särskilt bra och dessa hittar man främst på beskuggade klippor och block i skog.
En grupp arter som länge har betraktats som särskilt besvärlig är undersläktet Orthogrimmia (Muñoz 1998), vilket ibland även urskiljs som ett eget släkte. Följande arter som är kända från Norden inkluderas: fjällgrimmia Grimmia donniana, kortskaftad fjällgrimmia G. triformis, tandgrimmia G. arenaria, solgrimmia G. montana, sippergrimmia G. reflexidens och blågrimmia G. alpestris. Tidigare har även G. caespiticia uppgivits förekomma i Sverige och Norge, men enligt Greven (1995) och Muñoz (1998) finns inga belägg för det. Grimmia caespiticia i Nyholms (1998) flora har visat sig vara G. alpestris och hennes G. sudetica har visat sig höra till den variationsrika G. reflexidens - ofta även kallad G. sessitana var. subsulcata. Enligt Greven (1998, 2003) förekommer på Island även G. grisea, men enligt Muñoz (1998) innefattas den i G. reflexidens.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Dicranidae  
  • Ordning
    Grimmiales  
  • Familj
    Grimmiaceae  
  • Släkte
    GrimmiaHedw. - grimmior
Etymologi: Grimmia = Efter Johann Friedrich Karl Grimm (1737-1821), tysk läkare och botanist.

Alpert (1988), Enroth (1988), Frisvoll & Blom (1993), Greven (1995, 1998, 2003), Keever (1957), von Krusenstjerna (1945), Larsson (1968), Maier & Geissler (1995), Muñoz (1998), Muñoz & Pando (2000), Mårtensson (1956), Möller (1931), Nyholm (1998), Vitikainen (1969)

Ovanstående fakta har sammanställts av ArtDatabanken.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Henrik Weibull 2006

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Dicranidae  
  • Ordning
    Grimmiales  
  • Familj
    Grimmiaceae  
  • Släkte
    Grimmia - grimmior
Mer information
Faktakällor

Ovanstående fakta har sammanställts av ArtDatabanken.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Henrik Weibull 2006