Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  svartfläckig högstjärt

Organismgrupp Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl. Clostera anachoreta
Svartfläckig högstjärt Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En dovt gråtecknad art som förekommer lokalt i asp- och blandskogar i främst mellersta Sverige.

Vingspann hane 31–36 mm, hona 34–39 mm. Antennerna är brungrå med dubbel kamtandning, hos hanen med ganska bred kamtandning som smalnar av mot antennspetsen och hos honan med kort kamtandning. Kroppen är brungrå och mellankroppen ofta något mörkare. På ryggen finns en diffus, kilformig och brunsvart fläck, och särskilt hos hanen har bakkroppen en ganska utdragen, ofta tvådelad analtofs som är brunsvart i änden. Framvingarna är brungrå med tre tvärlinjer. Vid framhörnet finns en ganska stor, mörkare gråbrun fläck vid framhörnet (apikalfläck) och genom denna löper den yttre tvärlinjen som är vit och avbruten av vingribborna. Under apikalfläcken finns två svarta fläckar varav den övre är större, i sällsynta fall kan båda saknas. Bakvingarna är enfärgat brungrå. Könen är så gott som lika men honan är lite större och har kraftigare kropp, något bredare vingar och ofta ljusare teckning än hanen. Arten varierar lite, men färgtonen kan vara lite mörkare längre norrut. Arten kan möjligen förväxlas med mörka exemplar av rödgrå högstjärt Clostera curtula (se denna art).
Ägget är halvklotformigt och gråbrunt med mikropylen omgiven av en ljusare ring. Strax innan det kläcks mörknar ägget. Den fullvuxna larven är 30–36 mm lång. Den påminner mest om den hos
C. curtula och är melerad i svartgrått med tre smala sammetssvarta rygglinjer och bredare beigebruna ryggfält omgivna av fyrkantiga, sammetssvarta sidoryggfläckar. På segment 4 respektive 11 finns en svart och brunröd ryggpuckel. Strax utanför ryggpuckeln på segment 4 finns två lysande vita fläckar. Sidolinjen är uppdelad i rödgula fläckar, och behåringen är ljus och gles. Huvudet är svartaktigt. Puppan är 15–17 mm lång och glänsande svartbrun. Kremastret är utdraget till ett grovt utskott som i änden har en skiva med fina hullingar.
Utbredning
Länsvis förekomst för svartfläckig högstjärt Observationer i  Sverige för svartfläckig högstjärt
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Svartfläckig högstjärt förekommer huvudsakligen i östra Sverige, från Småland i söder till Ångermanland i norr. Enstaka troliga migranter observerades i nordöstra Skåne på 1950-talet då arten inte var känd söder om Stockholm. Under 1970-talet visade det sig dock att arten fanns på många ställen i bl.a. östra Småland. Omständigheterna tyder på en sentida expansion åt söder och troligen även åt väster. I Danmark är arten bara påträffad tillfälligt med fyra fynd i det ödanska området ca 1950–65. I Norge finns bara några få fynd från den sydöstra delen av landet. I Finland förekommer arten norrut till ca 63° N, som nordligast är den uppgiven från Uleåborgs Österbotten 1986. Arten anses på många håll förekomma sporadiskt eller periodiskt, men den kan lokalt vara ganska vanlig.
Världsutbredningen sträcker sig från norra delen av Iberiska halvön genom Mellaneuropa (i Alperna till över 1 600 m ö.h.) och huvuddelen av Medelhavsområdet. I Mellaneuropa är förekomsterna i huvudsak lokala och arten saknas i Storbritannien. Vidare finns arten i Baltikum och österut genom Ryssland (i den europeiska delen norrut till mellersta Karelen) till Kina, Taiwan, Korea och Japan.

Svartfläckig högstjärt påträffades sannolikt redan under 1800-talet i Skåne men exemplaret förblev oidentifierat in på 1900-talet. Den första uppgiften från Sverige om fynd i Uppland på Ingarö, var sannolikt en felbestämning av larven, vilket senare endast indirekt dementerades. Under 1880-talet påträffades den dock med säkerhet i Hälsingland. Fram till 1940-talet var svartfläckig högstjärt endast påträffad i Skåne, Södermanland, Uppland och Hälsingland och ansågs vara ytterst sällsynt. Under de följande tio åren meddelades fynd från Östergötland och Dalarna, men det var först efter ett mer utbrett bruk av bärbara generatorer för UV-ljusfångst, som artens fullständiga utbredning kunde fastslås. Arten är idag känd från Skåne, Småland, Östergötland, Närke, Södermanland, Uppland, Västmanland, Värmland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Fynden i Skåne betraktas idag som tillfälliga. Utbredningen är östlig och den saknas helt i västra Sverige, men når nästan fram till vattendelaren på sydsvenska höglandet. I Skåne är svartfläckig högstjärt endast påträffad i det nordöstra hörnet och i Småland har flest fynd gjorts i Bäckebo, Långasjö och Västervik. Det nordligaste fyndet i landet är från Ång, Ramsele 1992. Arten är överallt lokal och flygperioden infaller under tidpunkten med ljusa och vanligen kyliga sommarnätter, vilket i avsevärd grad försvårar att locka fram den. Den påträffades exempelvis under första hälften av 1970-talet endast i åtta exemplar i Närke, trots att en febril fångstverksamhet här bedrevs av ett tjugotal samlare. I sydvästra Västmanland påträffades arten under samma period något talrikare på ett fåtal lokaler. Under den nederbördsrika sommaren 1987 påträffades där under en vecka i juni ett tiotal individer på två lampor, mest p.g.a. övervägande mulna nätter.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Svartfläckig högstjärt förekommer i östra Götaland samt i mellersta och östra Svealand och södra Norrland. Arten uppträder i ljusa blandskogar och skogsridåer med lång kontinuitet av grova aspträd (Populus tremula). Beroendet av kontinuitet, stora träd och ej sluten skog gör att arten missgynnas i rationellt brukade skogsområden. Antalet reproduktiva individer skattas till 10000 (7500-20000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 800 (212-1600) km². Populationen minskar med mer än 5% inom 10 år. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(ii,iii,iv,v)).
Ekologi
Svartfläckig högstjärt är en boreal art som förekommer i äldre barrblandskog helst med inslag av grova lövträd av asp och sälg. Arten förekommer i viss utsträckning även i små skogsdungar och åkerholmar i öppnare landskap. Den förekommer ofta tillsammans med C. curtula, och flygperioderna överlappar delvis. I åtminstone Sverige har arten fram till 1970-talet betraktats som en sällsynthet, men ökade insamlingsaktiviteter i blandskogsmiljöer har lett till många nya fynd. Fjärilen påträffas knappast alls utan­för sitt egentliga habitat. Några få sporadiska fynd i Danmark och tidigare även i nordöstra Skåne tyder dock på att arten i viss utsträckning kan migrera söderifrån. På bättre förekomster kan den under varma nätter påträffas i någorlunda antal, vanligen hittas dock endast enstaka exemplar. Fjärilen är bara aktiv om natten och flyger sent, normalt först efter midnatt och ofta först vid tvåtiden. Enstaka hanar kan även flyga under kalla nätter med en temperatur ned till fem plusgrader. Hanarna lockas ganska lätt till ljuset från kvicksilverlampor, men honorna som normalt flyger långt tidigare på kvällen utgör bara ca 1 % av individerna vid dem. Honan är i vila ofta svår att skilja från hanen men är något större och lite bredare om ryggen och man ser att hon saknar den karakteristiska analtofs som alla Clostera-hanar har. Det är troligt att honans sällsynthet vid lamporna till stor del beror på att dess egentliga habitat är högt uppe i trädkronorna dit lampskenet knappt når. På Bornholm har en bur­odlad hona lockat en hane av C. curtula, vilket visar att feromonerna inte är artspecifika. Parningen varar bortåt 20 timmar, och hanen hänger fritt under honan som hos alla Clostera-arter. Kroppsställningen gör att fjärilarna liknar ett torkat löv eller en liten kvist. Arten flyger normalt i en generation, i söder från andra halvan av maj till mitten av juni, längre norrut från slutet av maj till andra halvan av juni med högflygningen i början eller mitten av juni. Flygperioden börjar när asparna har fått ljusgröna blad. Under varma somrar kan en partiell andra generation uppträda i augusti till början av september, ibland redan i slutet av juli. Flygperioden i varje trakt varar högst ett par veckor.
Honan lägger 120–200 ägg på bladundersidorna. Äggen läggs i grupper på upp till ett 50-tal, mot slutet enstaka, och kläcks efter sju till tio dagar. De unga larverna bildar inom några timmar efter kläckning grupper om 10–25 stycken som lever tillsammans. Äldre larver lever dock enskilt. Larven lever mellan sammanspunna blad och äter videväxter (Salicaceae), i Norden främst asp Populus tremula och sälg Salix caprea, men även jolster S. pentandra, knäckepil S. fragilis, bindvide S. aurita, svartvide S. myrsinifolia och balsampoppel P. balsamifera, och i Danmark har någon larv även hittats på korgvide S. viminalis. Larven tycks föredra ­varma och soliga platser med högre luftfuktighet. ­Oftast hittas enstaka larver på lägre videbuskar, inte sällan i kraftledningsgator och utmed skogsbilvägar eller sjöstränder. De äldre larverna vilar ibland även fritt på bladen. Det är troligt att larvernas egentliga hemvist är högt uppe i trädkronorna. Åtminstone som större är de ofta nattaktiva. Blir larven attackerad av en fågel drar den ihop de främre segmenten, visar upp de två snövita fläckarna och slår våldsamt fram och tillbaka med framkroppen. Larven blir fullvuxen under första halvan av augusti och förpuppar sig mellan sammanspunna blad i en seg, tunnväggig och vitgrå kokong. Puppan övervintrar på marken och kläcks huvudsakligen under förmiddagen.

I Sverige har den svartfläckiga högstjärten under senare år främst förknippats med äldre, gärna något senvuxna bestånd av asp i varma habitat. Ofta på sandmark (Skåne, Närke), i terräng rik på stenblock (Småland, Uppland), eller på urkalkområden med dränerande slukhål (Västmanland). Miljöerna är dock både torrare och fuktiga. I norra delen av utbredningsområdet kanske främst i bestånd med större aspar i ett mosaiklandskap av jordbruksmark och skog med varma bryn. I Ångermanland är den påträffad i överkanten av en tidigare betad älvnipa. I jämförelse med den närbesläktade brungrå högstjärt, C. anastomosis finns mycket få larvfynd av svartfläckiga högstjärten. Det förefaller således sannolikt att larvutvecklingen främst sker högt över marknivån. Larvfynden i Sverige är samtliga gjorda på videarter, bland annat vid en blockrik sjöstrand där 24 larver insamlades på en solitär videbuske på en utskjutande klippudde, samt en enstaka larv på en låg buske av svartvide, Salix myrsinifolia ovan en sydvänd kalkbrant i en bred kraftledningsgata med många mindre kärr. Om flertalet larver utvecklas högt upp i trädkronorna är de naturligtvis svåra att påträffa. I Tyskland anges livsmiljön främst vara lövskogar vid åar med forssträckor. Artens värdväxter är här poppel, Populus spp., gråvide, Salix cinerea, vitpil, Salix alba och Salix x rubra. I England har larver främst påträffats på ”sallow” (= gråvide och sälg), men även på poppelarter, asp och andra videarter. Flygperioden infaller i Sverige normalt mellan första veckan och tredje veckan i juni. I Mellaneuropa flyger svartfläckiga högstjärten normalt med två generationer per säsong och vid uppfödning inomhus kan sex generationer frambringas på ett år. Ett mindre antal fjärilar representerande en partiell andrageneration har också påträffats i Sverige, under tre av åren under 1980-90-talen. Fjärilarna är endast nattaktiva och hanarna kommer vanligen först efter midnatt fram till UV-ljus, medan honan påträffats tidigare under natten. Larvutvecklingen infaller under juli till mitten av augusti och larverna lever sällskapligt i små grupper om ett par tre larver, i bon av ett till två sammanspunna blad. Larverna är sannolikt gynnade av hög luftfuktighet, samtidigt som de är mycket sol och värmeälskande. Förpuppningen sker i en tunn kokong mellan sammanspunna blad och puppan övervintrar. Arten har uppträtt mer talrikt efter snörika vintrar och missgynnas möjligen till följd av frystorkningen under barmarksvintrar.
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· asp
· asp
· balsampoppel
· balsampoppel
· sälg
· sälg
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Notodontidae (tandspinnare), Släkte Clostera, Art Clostera anachoreta (Denis & Schiffermüller, 1775) - svartfläckig högstjärt Synonymer Bombyx anachoreta Denis & Schiffermüller, 1775

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Svartfläckig högstjärt förekommer i östra Götaland samt i mellersta och östra Svealand och södra Norrland. Arten uppträder i ljusa blandskogar och skogsridåer med lång kontinuitet av grova aspträd (Populus tremula). Beroendet av kontinuitet, stora träd och ej sluten skog gör att arten missgynnas i rationellt brukade skogsområden. Antalet reproduktiva individer skattas till 10000 (7500-20000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 800 (212-1600) km². Populationen minskar med mer än 5% inom 10 år. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(ii,iii,iv,v)).
En dovt gråtecknad art som förekommer lokalt i asp- och blandskogar i främst mellersta Sverige.

Vingspann hane 31–36 mm, hona 34–39 mm. Antennerna är brungrå med dubbel kamtandning, hos hanen med ganska bred kamtandning som smalnar av mot antennspetsen och hos honan med kort kamtandning. Kroppen är brungrå och mellankroppen ofta något mörkare. På ryggen finns en diffus, kilformig och brunsvart fläck, och särskilt hos hanen har bakkroppen en ganska utdragen, ofta tvådelad analtofs som är brunsvart i änden. Framvingarna är brungrå med tre tvärlinjer. Vid framhörnet finns en ganska stor, mörkare gråbrun fläck vid framhörnet (apikalfläck) och genom denna löper den yttre tvärlinjen som är vit och avbruten av vingribborna. Under apikalfläcken finns två svarta fläckar varav den övre är större, i sällsynta fall kan båda saknas. Bakvingarna är enfärgat brungrå. Könen är så gott som lika men honan är lite större och har kraftigare kropp, något bredare vingar och ofta ljusare teckning än hanen. Arten varierar lite, men färgtonen kan vara lite mörkare längre norrut. Arten kan möjligen förväxlas med mörka exemplar av rödgrå högstjärt Clostera curtula (se denna art).
Ägget är halvklotformigt och gråbrunt med mikropylen omgiven av en ljusare ring. Strax innan det kläcks mörknar ägget. Den fullvuxna larven är 30–36 mm lång. Den påminner mest om den hos
C. curtula och är melerad i svartgrått med tre smala sammetssvarta rygglinjer och bredare beigebruna ryggfält omgivna av fyrkantiga, sammetssvarta sidoryggfläckar. På segment 4 respektive 11 finns en svart och brunröd ryggpuckel. Strax utanför ryggpuckeln på segment 4 finns två lysande vita fläckar. Sidolinjen är uppdelad i rödgula fläckar, och behåringen är ljus och gles. Huvudet är svartaktigt. Puppan är 15–17 mm lång och glänsande svartbrun. Kremastret är utdraget till ett grovt utskott som i änden har en skiva med fina hullingar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för svartfläckig högstjärt

Länsvis förekomst och status för svartfläckig högstjärt baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för svartfläckig högstjärt

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Svartfläckig högstjärt förekommer huvudsakligen i östra Sverige, från Småland i söder till Ångermanland i norr. Enstaka troliga migranter observerades i nordöstra Skåne på 1950-talet då arten inte var känd söder om Stockholm. Under 1970-talet visade det sig dock att arten fanns på många ställen i bl.a. östra Småland. Omständigheterna tyder på en sentida expansion åt söder och troligen även åt väster. I Danmark är arten bara påträffad tillfälligt med fyra fynd i det ödanska området ca 1950–65. I Norge finns bara några få fynd från den sydöstra delen av landet. I Finland förekommer arten norrut till ca 63° N, som nordligast är den uppgiven från Uleåborgs Österbotten 1986. Arten anses på många håll förekomma sporadiskt eller periodiskt, men den kan lokalt vara ganska vanlig.
Världsutbredningen sträcker sig från norra delen av Iberiska halvön genom Mellaneuropa (i Alperna till över 1 600 m ö.h.) och huvuddelen av Medelhavsområdet. I Mellaneuropa är förekomsterna i huvudsak lokala och arten saknas i Storbritannien. Vidare finns arten i Baltikum och österut genom Ryssland (i den europeiska delen norrut till mellersta Karelen) till Kina, Taiwan, Korea och Japan.

Svartfläckig högstjärt påträffades sannolikt redan under 1800-talet i Skåne men exemplaret förblev oidentifierat in på 1900-talet. Den första uppgiften från Sverige om fynd i Uppland på Ingarö, var sannolikt en felbestämning av larven, vilket senare endast indirekt dementerades. Under 1880-talet påträffades den dock med säkerhet i Hälsingland. Fram till 1940-talet var svartfläckig högstjärt endast påträffad i Skåne, Södermanland, Uppland och Hälsingland och ansågs vara ytterst sällsynt. Under de följande tio åren meddelades fynd från Östergötland och Dalarna, men det var först efter ett mer utbrett bruk av bärbara generatorer för UV-ljusfångst, som artens fullständiga utbredning kunde fastslås. Arten är idag känd från Skåne, Småland, Östergötland, Närke, Södermanland, Uppland, Västmanland, Värmland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Fynden i Skåne betraktas idag som tillfälliga. Utbredningen är östlig och den saknas helt i västra Sverige, men når nästan fram till vattendelaren på sydsvenska höglandet. I Skåne är svartfläckig högstjärt endast påträffad i det nordöstra hörnet och i Småland har flest fynd gjorts i Bäckebo, Långasjö och Västervik. Det nordligaste fyndet i landet är från Ång, Ramsele 1992. Arten är överallt lokal och flygperioden infaller under tidpunkten med ljusa och vanligen kyliga sommarnätter, vilket i avsevärd grad försvårar att locka fram den. Den påträffades exempelvis under första hälften av 1970-talet endast i åtta exemplar i Närke, trots att en febril fångstverksamhet här bedrevs av ett tjugotal samlare. I sydvästra Västmanland påträffades arten under samma period något talrikare på ett fåtal lokaler. Under den nederbördsrika sommaren 1987 påträffades där under en vecka i juni ett tiotal individer på två lampor, mest p.g.a. övervägande mulna nätter.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Notodontidae - tandspinnare 
  • Underfamilj
    Pygaerinae - högstjärtar 
  • Släkte
    Clostera  
  • Art
    Clostera anachoreta(Denis & Schiffermüller, 1775) - svartfläckig högstjärt
    Synonymer
    Bombyx anachoreta Denis & Schiffermüller, 1775

Svartfläckig högstjärt är en boreal art som förekommer i äldre barrblandskog helst med inslag av grova lövträd av asp och sälg. Arten förekommer i viss utsträckning även i små skogsdungar och åkerholmar i öppnare landskap. Den förekommer ofta tillsammans med C. curtula, och flygperioderna överlappar delvis. I åtminstone Sverige har arten fram till 1970-talet betraktats som en sällsynthet, men ökade insamlingsaktiviteter i blandskogsmiljöer har lett till många nya fynd. Fjärilen påträffas knappast alls utan­för sitt egentliga habitat. Några få sporadiska fynd i Danmark och tidigare även i nordöstra Skåne tyder dock på att arten i viss utsträckning kan migrera söderifrån. På bättre förekomster kan den under varma nätter påträffas i någorlunda antal, vanligen hittas dock endast enstaka exemplar. Fjärilen är bara aktiv om natten och flyger sent, normalt först efter midnatt och ofta först vid tvåtiden. Enstaka hanar kan även flyga under kalla nätter med en temperatur ned till fem plusgrader. Hanarna lockas ganska lätt till ljuset från kvicksilverlampor, men honorna som normalt flyger långt tidigare på kvällen utgör bara ca 1 % av individerna vid dem. Honan är i vila ofta svår att skilja från hanen men är något större och lite bredare om ryggen och man ser att hon saknar den karakteristiska analtofs som alla Clostera-hanar har. Det är troligt att honans sällsynthet vid lamporna till stor del beror på att dess egentliga habitat är högt uppe i trädkronorna dit lampskenet knappt når. På Bornholm har en bur­odlad hona lockat en hane av C. curtula, vilket visar att feromonerna inte är artspecifika. Parningen varar bortåt 20 timmar, och hanen hänger fritt under honan som hos alla Clostera-arter. Kroppsställningen gör att fjärilarna liknar ett torkat löv eller en liten kvist. Arten flyger normalt i en generation, i söder från andra halvan av maj till mitten av juni, längre norrut från slutet av maj till andra halvan av juni med högflygningen i början eller mitten av juni. Flygperioden börjar när asparna har fått ljusgröna blad. Under varma somrar kan en partiell andra generation uppträda i augusti till början av september, ibland redan i slutet av juli. Flygperioden i varje trakt varar högst ett par veckor.
Honan lägger 120–200 ägg på bladundersidorna. Äggen läggs i grupper på upp till ett 50-tal, mot slutet enstaka, och kläcks efter sju till tio dagar. De unga larverna bildar inom några timmar efter kläckning grupper om 10–25 stycken som lever tillsammans. Äldre larver lever dock enskilt. Larven lever mellan sammanspunna blad och äter videväxter (Salicaceae), i Norden främst asp Populus tremula och sälg Salix caprea, men även jolster S. pentandra, knäckepil S. fragilis, bindvide S. aurita, svartvide S. myrsinifolia och balsampoppel P. balsamifera, och i Danmark har någon larv även hittats på korgvide S. viminalis. Larven tycks föredra ­varma och soliga platser med högre luftfuktighet. ­Oftast hittas enstaka larver på lägre videbuskar, inte sällan i kraftledningsgator och utmed skogsbilvägar eller sjöstränder. De äldre larverna vilar ibland även fritt på bladen. Det är troligt att larvernas egentliga hemvist är högt uppe i trädkronorna. Åtminstone som större är de ofta nattaktiva. Blir larven attackerad av en fågel drar den ihop de främre segmenten, visar upp de två snövita fläckarna och slår våldsamt fram och tillbaka med framkroppen. Larven blir fullvuxen under första halvan av augusti och förpuppar sig mellan sammanspunna blad i en seg, tunnväggig och vitgrå kokong. Puppan övervintrar på marken och kläcks huvudsakligen under förmiddagen.

I Sverige har den svartfläckiga högstjärten under senare år främst förknippats med äldre, gärna något senvuxna bestånd av asp i varma habitat. Ofta på sandmark (Skåne, Närke), i terräng rik på stenblock (Småland, Uppland), eller på urkalkområden med dränerande slukhål (Västmanland). Miljöerna är dock både torrare och fuktiga. I norra delen av utbredningsområdet kanske främst i bestånd med större aspar i ett mosaiklandskap av jordbruksmark och skog med varma bryn. I Ångermanland är den påträffad i överkanten av en tidigare betad älvnipa. I jämförelse med den närbesläktade brungrå högstjärt, C. anastomosis finns mycket få larvfynd av svartfläckiga högstjärten. Det förefaller således sannolikt att larvutvecklingen främst sker högt över marknivån. Larvfynden i Sverige är samtliga gjorda på videarter, bland annat vid en blockrik sjöstrand där 24 larver insamlades på en solitär videbuske på en utskjutande klippudde, samt en enstaka larv på en låg buske av svartvide, Salix myrsinifolia ovan en sydvänd kalkbrant i en bred kraftledningsgata med många mindre kärr. Om flertalet larver utvecklas högt upp i trädkronorna är de naturligtvis svåra att påträffa. I Tyskland anges livsmiljön främst vara lövskogar vid åar med forssträckor. Artens värdväxter är här poppel, Populus spp., gråvide, Salix cinerea, vitpil, Salix alba och Salix x rubra. I England har larver främst påträffats på ”sallow” (= gråvide och sälg), men även på poppelarter, asp och andra videarter. Flygperioden infaller i Sverige normalt mellan första veckan och tredje veckan i juni. I Mellaneuropa flyger svartfläckiga högstjärten normalt med två generationer per säsong och vid uppfödning inomhus kan sex generationer frambringas på ett år. Ett mindre antal fjärilar representerande en partiell andrageneration har också påträffats i Sverige, under tre av åren under 1980-90-talen. Fjärilarna är endast nattaktiva och hanarna kommer vanligen först efter midnatt fram till UV-ljus, medan honan påträffats tidigare under natten. Larvutvecklingen infaller under juli till mitten av augusti och larverna lever sällskapligt i små grupper om ett par tre larver, i bon av ett till två sammanspunna blad. Larverna är sannolikt gynnade av hög luftfuktighet, samtidigt som de är mycket sol och värmeälskande. Förpuppningen sker i en tunn kokong mellan sammanspunna blad och puppan övervintrar. Arten har uppträtt mer talrikt efter snörika vintrar och missgynnas möjligen till följd av frystorkningen under barmarksvintrar.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· asp - Populus tremula (Viktig)
· balsampoppel - Populus balsamifera (Har betydelse)
· sälg - Salix caprea (Viktig)
Arten hotas främst av kalavverkning av äldre aspbestånd med lång kontinuitet, men även av gallring av asp för att öka inslaget av barrträd och av skapandet av likåldriga, täta skogsplanteringar. Ett allvarligt hot mot framtida aspbestånd är den kraftiga älgstammen i Sverige, som genom betningen av unga träd, på många områden helt omintetgör återväxten av främst asp och rönn. Ett nytt hot är de EU-regler som begränsar antalet tillåtna träd i betade områden för generell miljöersättning. Detta återverkar ofta också på utformningen av bryn. Ett hot som förhoppningsvis ej blir aktuellt pånytt är pesticidspridning från flygplan.

Påverkan
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
I flertalet län finns endast ett fåtal förekomstområden av svartfläckiga högstjärten och det borde vara möjligt att de främsta av dessa får ett skydd mot kalavverkning. Aspen har på flera av dessa områden ytterligare rödlistade och/eller sällsynta arter såsom asppraktbagge, Poecilonota variolosa, aspsplintbock, Leiopus punctulatus, cinnoberbagge, Cucujus cinnaberinus, mindre träfjäril, Lamellocossus terebra och rysk högstjärt, Pygaera timon, som alla är beroende asp i olika speciella tillstånd, vilket förutsätter en riklig förekomst av asp inom en begränsad region. Arten har idag fått ett skydd inom naturreservatet Hornsö-Allgunnen i Kalmar län. Sannolikt finns ytterligare naturreservat bildade under senare år där arten förekommer, men kunskaperna är ännu otillräckliga.
Namngivning: Clostera anachoreta ([Denis & Schiffermüller], 1775). Originalbeskrivning: Bombyx anachoreta. Ankündung syst. Werkes Schmett. Wienergegend: 56.
Etymologi: anachoreta = ung. som lever enskilt; anakhoretes (gr.) = eremit, syftar på larvens vana att leva inuti ett utrymme av sammanspunna löv.
Uttal: [Klostéra anakoréta]

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Aurivillius, Chr. 1888-1891. Nordens Fjärilar. Hiertas AB bokförlag, Stockholm.

Björklund, J.-O. & Eriksson, P. 2007. Sällsynta fjärilar i Uppsala län - nuvarande och historisk utbredning. Upplandsstiftelsen.

Ebert, G. 1994. Die Schmetterlinge Baden-Würtembergs. Bd. 4. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.

Eliasson, C. U. 1998. Svartfläckig högstjärt, Clostera anachoreta. Insectifera 6: 73-74.

Franzén, M. 1997. Storfjärilar i lövskogar i norra Östergötland. Information från Länsstyrelsen i Östergötlands län 1997: 5.

Holmgren, E. 1886. Lepidopterologiska iakttagelser i Stockholms omgifningar. Ent. Tidskr. 7(1): 35-40.

Hydén, N., Jilg, K. & Östman, T. 2006. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae-Lymantriidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Ivinskis, P. 1993. Check-list of Lithuanian Lepidoptera. Ekologijos Institutas, Vilnius.

Jennersten, O. 1969. Inkomna rapporter av svärmare och spinnare. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 1: 20-23.

Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. II teil; Bären, Spinner, Schwärmer und Bohrer. Neumann-Neudamm Verlag, Radebeul.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Lindeborg, M. 1996. Fjärilsåret i sydost 1995. Lucanus 1(1): 10-28.

Lindeborg, M. 1999. Fjärilsfynden i sydost 1998. Lucanus 4(1): 19-29.

Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935-41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.

Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. Opusc. ent. 8: 59-120.

Nordström, F. 1953. Catalogus Insectorum Sueciae; additamenta ad partes I-X. Opusc. ent. 18: 75-87.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Norgaard, I. & Nielsen, P. S. 1988. Fund af storsommerfugle i Danmark 1961-86. Lepidopterologisk forening.

Opheim, M. 1951. Eldre funn av Macrolepidoptera i Norge. Norsk ent. tidskr. 8(4-5): 205-217.

Ryrholm, N. 1995. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1994. Ent. Tidskr. 116(1-2): 31-45.

Skinner, B. 1984. Colour identification guide to moths of British Isles. Penguin Books Ltd, Harmondsworth.

Svensson, I., Gustavsson, B., Imby, L., Elmquist, H., Hellberg, H. & Palmqvist, G. 1994. Catalogus Lepidopterorum Sueciae. Naturhistoriska riksmuseet & Entomologiska föreningen i Stockholm.

Trei, H. 1971. Inkomna rapporter av svärmare och spinnare. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 3: 24-30.

Trei, H. 1972. Inkomna rapporter av svärmare och spinnare. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 4: 15-21.

Trei, H. 1974. Inkomna rapporter av svärmare och spinnare. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 6: 13-19.

Trei, H. 1975. Svärmare och spinnare. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 7: 13-18.

Vretlind, E., G. 1934. Sydvästra Upplands (Enköpingstraktens) Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 55: 9-17.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2010 (Naturvårdsinformation. Jan Gustafsson har bidragit med värdefull information vid författandet av artfaktabladet. Clas Källander har bidragit med värdefull information vid första revisionen.).
.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Notodontidae - tandspinnare 
  • Underfamilj
    Pygaerinae - högstjärtar 
  • Släkte
    Clostera  
  • Art
    Clostera anachoreta, (Denis & Schiffermüller, 1775) - svartfläckig högstjärt
    Synonymer
    Bombyx anachoreta Denis & Schiffermüller, 1775
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2010 (Naturvårdsinformation. Jan Gustafsson har bidragit med värdefull information vid författandet av artfaktabladet. Clas Källander har bidragit med värdefull information vid första revisionen.).
.