Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  brungrå högstjärt

Organismgrupp Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl. Clostera anastomosis
Brungrå högstjärt Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En ganska storvingad och gråbrun högstjärt som främst förekommer i varma buskmarker i sydöstra Sverige.

Vingspann hane 31–38 mm, hona 36–44 mm. Antennerna är gråbruna, hos hanen med dubbel kamtandning som smalnar av mot spetsen och hos honan med kortare tandning. Honan har något längre kamtandning än övriga nordiska Clostera-honor. Kroppen är gråbrun–brun och mellankroppen har en mörkbrun kilfläck på ryggen. På bakkroppsspetsen finns särskilt hos hanen en ganska slank analtofs som i änden är mörkare. Kroppen är jämfört med vingarna slankare än hos övriga nordiska Clostera-arter. Framvingarna är gråtonat gulbruna–rödbruna–mörkt gråbruna och har ofta en violett ton. Vid framhörnet finns en stor, diffus, brun–violettbrun apikalfläck och över vingens mitt som regel en mörk skuggning som tillsammans med två av tvärlinjerna bildar ett N-formigt tecken. Vingteckningen är som regel ganska kontrastlös, särskilt hos mörkare former. Bakvingarna är brungrå–mörkt brungrå. Könen är så gott som lika men honan är större, kraftigare och ofta något ljusare och har något spetsigare framvingar än hanen. Arten varierar ganska mycket i färgerna, och särskilt i norr är populationerna oftast mörkare. Färgvariationerna styrs av temperatur och fuktighet. Mycket små exemplar kan möjligen förväxlas med pärlgrå högstjärt Clostera pigra (se denna art).
Ägget är halvklotformigt, först vitaktigt och senare rödaktigt och före kläckningen mörkare. Den fullvuxna larven är 35–40 mm lång. Larven är brunviolett med ljus melering och har ett brett, svart ryggband med lysande vita punkter. Utanför det svarta bandet finns en gul linje med klarröda vårtor på segment 1, 2 och 4 samt på analsegmentet. Vårtorna på övriga segment är orange. Behåringen är gles och ljus med en del svarta hår. Huvudet är svart. Puppan är 16–19 mm lång och glänsande svart. Bakkroppslederna är rödbruna, och de två ljusare ryggstrimmorna är ibland uppdelade i fläckar. Kremastret är utdraget till ett längre grövre utskott som i änden bildar en skiva som har fina, horisontella hullingar.
Utbredning
Länsvis förekomst för brungrå högstjärt Observationer i  Sverige för brungrå högstjärt
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Brungrå högstjärt förekommer i nordöstra Skåne, Blekinge, Småland och Östergötland samt på Öland och Gotland. Under perioder med gynnsamt klimat finns arten även utmed kusten norrut till Södermanland och Uppland. Den är vanligast utmed kusten i Småland, på Öland och lokalt på Gotland. Arten har som nordligast påträffats i södra Dalarna under 1930–40-talen men därefter har utbredningsområdet minskat. I Danmark har arten haft en mycket begränsad utbredning på norra Bornholm. Den anses numera vara försvunnen i landet, och efter början av 1980-talet har arten enbart påträffats som tillfällig migrant från söder. I övriga Danmark uppträder arten bara under perioder med gynnsamt klimat. I Finland finns arten bara lokalt i ett mindre område i den sydöstra delen. Den uppträder också tillfälligt och oregelbundet utmed sydkusten västerut till Åland. Förekomsterna är spridda och varierar mycket kraftigt mellan olika år.
Världsutbredningen sträcker sig från norra Iberiska halvön genom Medelhavsområdet och Mellaneuropa. Förekomsterna i Mellaneuropa är spridda och lokala och arten saknas i Storbritannien, västra Frankrike, Beneluxländerna och i nordvästra Tyskland. Arten förekommer lokalt i Baltikum och vidare österut genom Ryssland till ryska Fjärran östern, Korea, Japan och Kina.

Brungrå högstjärt påträffades före 1950-talet främst i sitt larvstadium. Redan under 1800-talet var arten känd från flera av landskapen mellan Skåne och Uppland. Linné var den förste som uppgav arten från Sverige. Den kända utbredningen omfattar alla landskap söder om Värmland, Dalarna och Gästrikland, med undantag av Gotska sandön. I flera av landskapen i västra Sverige är den dock endast påträffad på en eller ett par platser. Under 1930- och 1940-talet påträffades den brungrå högstjärten på inte mindre än nio platser i södra Dalarna, nordligast i Floda, Flosjön 1937, Falun, Grangärde 1936, Silvberg, Ulvshyttan 1932 och Ludvika, Brunnsvik 1945, samt i Värmland, Fryksände 1940. Från dessa nordligare områden har inga fynd meddelats under de senaste femtio åren. Artens främsta förekomstområden idag är östra Småland, Öland, lokalt på Gotland och i kustbandet genom Östergötland till Södermanland. Ett enda fynd har under 2000-talet rapporterats norr om denna utbredning från Uppland, Väddö 2007. I Mellansverige påträffades arten ännu under 1980-talet från Stockholms innerskärgård till Uppsalatrakten (Herräng, Pettbol), samt från Mälarområdet till västra Hjälmaren, där den i Närke (Göksholm) påträffades först 1973 och då var allmän. I Dalsland (Ånimskog och Fröskog) påträffades den i antal under 1970-talet. I övriga Västsverige, med fynd från bl.a. Halland (Söndrum och Torup) och Bohuslän (Ödsmål och Strömstad), är samtliga fynd äldre med undantag av Västergötland, (Skara, Rödemosse) där den påträffades under 1990-talet. Från och med 1950-talet handlar fyndangivelser främst om adulta fjärilar lockade till UV-ljusfällor. Arten tycks fluktuera ganska kraftigt och orsakerna är sannolikt klimatbetingade. I Tyskland är arten lokal och sparsam till allmän, men på många områden i norr sällsynt. Arten saknas i Norge och Storbritannien och är i Mellaneuropa en utpräglad låglandsart.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2b(i,ii,iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
Brungrå högstjärt förekommer på Gotland, Öland och längs ostkusten från Blekinge till Uppland. Den tycks ha försvunnit helt från alla inlandslokaler. Artens habitat minskar i omfattning genom röjning av videbestånd i odlingsbygder. Antalet reproduktiva individer skattas till 12000 (10000-15000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 500 (172-600) km². Populationen minskar med mer än 5% inom 10 år. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(i,ii,iii,iv,v)c(iv)).
Ekologi
Brungrå högstjärt förekommer i lövskogar eller buskmarker, i första hand på varma och lätt fuktiga marker. I Sverige förekommer den främst i buskrika, öppna hagmarker eller i ljusa lövskogsmarker, gärna i kustnära småbrutna marker med bryn och krattskogar eller utmed långgrunda sjöstränder med rik buskvegetation av olika videarter. I Finland förekommer den ofta i lövskogsbestånd på fuktiga marker. Förekomsterna är på de flesta håll lokala. ­Arten gynnas tydligt av varmt, torrt klimat och är den europeiska Clostera-art som reagerar kraftigast på variationer i vädret, vilket gör att dess uppträdande och även utbredningsområde varierar starkt. Den kan ibland påträffas i något tiotal exemplar under en natt, men oftast hittas den mer fåtaligt. Fjärilen är bara nattaktiv och flyger från mörkrets inbrott fram till midnatt, ibland längre men som regel tidigare på natten än andra Clostera-arter. Fjärilen lockas lätt till ljuset från kvicksilverlampor, men andelen honor vid lamporna är bara 5–10 %. Hanen hänger fritt under honan vid parningen. Arten flyger normalt i en generation från början av juli, ibland från slutet av juni, till slutet av juli med högflygningen kring mitten av juli. Under varma somrar kan en partiell, fåtalig andra generation uppträda under augusti eller början av september. I Mellaneuropa uppträder arten regelmässigt i två generationer och i Sydeuropa i tre till fyra generationer.
Honan lägger ca 200 ägg, ibland upp till 600 och någon gång 800, på bladundersidor av lägre buskar eller i trädkronor. Äggläggningen påbörjas två till tre dagar efter parningen och pågår ett antal dagar. Äggen läggs radvis i fyra till åtta täta samlingar och kläcks efter en till två veckor. De unga larverna lever sällskapligt mellan sammanspunna blad. Larven lever bara på videväxter (Salicaceae), mest på asp Populus tremula, men även på svartvide Salix myrsinifolia, jolster S. pentandra och troligen även andra videarter Salix spp. Larverna föredrar varma sydvända skogsbryn, men de hittas också på solitärt växande buskar och träd på upp till två meters höjd. Äldre larver lever solitärt eller i små grupper och solar sig gärna fritt på blad. Om de störs kan de släppa sig ner till marken i en silkestråd. Om vädret är tillräckligt gynnsamt kan några fullfölja utvecklingen till fullbildad fjäril redan samma år även i Norden men huvuddelen övervintrar. I Mellan- och Sydeuropa kan ibland massuppträdanden av larver förekomma och i Syd- och Sydösteuropa kan de uppträda som lokala skadegörare. Larven spinner redan i juli eller augusti in sig i en liten övervintringskokong inuti ett hopspunnet, hylsliknande löv på stammar, i barkspringor eller bladrullar på marken. Larven övervintrar vilket är unikt bland tandspinnare i västra Palearktis, och den blir fullvuxen under första halvan av juni. Förpuppningen sker i en hylsliknande rödgrå–grå kokong bland sammanspunna löv på en kvist eller bland markvegetationen. Puppan kläcks efter 10–14 dagar. Pupporna reagerar under sin känsligaste fas kraftigt på temperatur och fuktighet vilket ger stora variationer i fjärilarnas färg och teckningens tydlighet. Varma och torra förhållanden ger ljusa fjärilar medan svala och fuktiga ger mörka. Normala fjärilar uppträder om pupporna kläcks vid 18–22° C.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Buskmark
Buskmark
Lövskog
Lövskog
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· asp
· asp
· jolster
· jolster
· svartvide
· svartvide
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Notodontidae (tandspinnare), Släkte Clostera, Art Clostera anastomosis (Linnaeus, 1758) - brungrå högstjärt Synonymer Phalaena (Bombyx) anastomosis Linnaeus, 1758

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2b(i,ii,iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)

Dokumentation Brungrå högstjärt förekommer på Gotland, Öland och längs ostkusten från Blekinge till Uppland. Den tycks ha försvunnit helt från alla inlandslokaler. Artens habitat minskar i omfattning genom röjning av videbestånd i odlingsbygder. Antalet reproduktiva individer skattas till 12000 (10000-15000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 500 (172-600) km². Populationen minskar med mer än 5% inom 10 år. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(i,ii,iii,iv,v)c(iv)).
En ganska storvingad och gråbrun högstjärt som främst förekommer i varma buskmarker i sydöstra Sverige.

Vingspann hane 31–38 mm, hona 36–44 mm. Antennerna är gråbruna, hos hanen med dubbel kamtandning som smalnar av mot spetsen och hos honan med kortare tandning. Honan har något längre kamtandning än övriga nordiska Clostera-honor. Kroppen är gråbrun–brun och mellankroppen har en mörkbrun kilfläck på ryggen. På bakkroppsspetsen finns särskilt hos hanen en ganska slank analtofs som i änden är mörkare. Kroppen är jämfört med vingarna slankare än hos övriga nordiska Clostera-arter. Framvingarna är gråtonat gulbruna–rödbruna–mörkt gråbruna och har ofta en violett ton. Vid framhörnet finns en stor, diffus, brun–violettbrun apikalfläck och över vingens mitt som regel en mörk skuggning som tillsammans med två av tvärlinjerna bildar ett N-formigt tecken. Vingteckningen är som regel ganska kontrastlös, särskilt hos mörkare former. Bakvingarna är brungrå–mörkt brungrå. Könen är så gott som lika men honan är större, kraftigare och ofta något ljusare och har något spetsigare framvingar än hanen. Arten varierar ganska mycket i färgerna, och särskilt i norr är populationerna oftast mörkare. Färgvariationerna styrs av temperatur och fuktighet. Mycket små exemplar kan möjligen förväxlas med pärlgrå högstjärt Clostera pigra (se denna art).
Ägget är halvklotformigt, först vitaktigt och senare rödaktigt och före kläckningen mörkare. Den fullvuxna larven är 35–40 mm lång. Larven är brunviolett med ljus melering och har ett brett, svart ryggband med lysande vita punkter. Utanför det svarta bandet finns en gul linje med klarröda vårtor på segment 1, 2 och 4 samt på analsegmentet. Vårtorna på övriga segment är orange. Behåringen är gles och ljus med en del svarta hår. Huvudet är svart. Puppan är 16–19 mm lång och glänsande svart. Bakkroppslederna är rödbruna, och de två ljusare ryggstrimmorna är ibland uppdelade i fläckar. Kremastret är utdraget till ett längre grövre utskott som i änden bildar en skiva som har fina, horisontella hullingar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för brungrå högstjärt

Länsvis förekomst och status för brungrå högstjärt baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för brungrå högstjärt

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Brungrå högstjärt förekommer i nordöstra Skåne, Blekinge, Småland och Östergötland samt på Öland och Gotland. Under perioder med gynnsamt klimat finns arten även utmed kusten norrut till Södermanland och Uppland. Den är vanligast utmed kusten i Småland, på Öland och lokalt på Gotland. Arten har som nordligast påträffats i södra Dalarna under 1930–40-talen men därefter har utbredningsområdet minskat. I Danmark har arten haft en mycket begränsad utbredning på norra Bornholm. Den anses numera vara försvunnen i landet, och efter början av 1980-talet har arten enbart påträffats som tillfällig migrant från söder. I övriga Danmark uppträder arten bara under perioder med gynnsamt klimat. I Finland finns arten bara lokalt i ett mindre område i den sydöstra delen. Den uppträder också tillfälligt och oregelbundet utmed sydkusten västerut till Åland. Förekomsterna är spridda och varierar mycket kraftigt mellan olika år.
Världsutbredningen sträcker sig från norra Iberiska halvön genom Medelhavsområdet och Mellaneuropa. Förekomsterna i Mellaneuropa är spridda och lokala och arten saknas i Storbritannien, västra Frankrike, Beneluxländerna och i nordvästra Tyskland. Arten förekommer lokalt i Baltikum och vidare österut genom Ryssland till ryska Fjärran östern, Korea, Japan och Kina.

Brungrå högstjärt påträffades före 1950-talet främst i sitt larvstadium. Redan under 1800-talet var arten känd från flera av landskapen mellan Skåne och Uppland. Linné var den förste som uppgav arten från Sverige. Den kända utbredningen omfattar alla landskap söder om Värmland, Dalarna och Gästrikland, med undantag av Gotska sandön. I flera av landskapen i västra Sverige är den dock endast påträffad på en eller ett par platser. Under 1930- och 1940-talet påträffades den brungrå högstjärten på inte mindre än nio platser i södra Dalarna, nordligast i Floda, Flosjön 1937, Falun, Grangärde 1936, Silvberg, Ulvshyttan 1932 och Ludvika, Brunnsvik 1945, samt i Värmland, Fryksände 1940. Från dessa nordligare områden har inga fynd meddelats under de senaste femtio åren. Artens främsta förekomstområden idag är östra Småland, Öland, lokalt på Gotland och i kustbandet genom Östergötland till Södermanland. Ett enda fynd har under 2000-talet rapporterats norr om denna utbredning från Uppland, Väddö 2007. I Mellansverige påträffades arten ännu under 1980-talet från Stockholms innerskärgård till Uppsalatrakten (Herräng, Pettbol), samt från Mälarområdet till västra Hjälmaren, där den i Närke (Göksholm) påträffades först 1973 och då var allmän. I Dalsland (Ånimskog och Fröskog) påträffades den i antal under 1970-talet. I övriga Västsverige, med fynd från bl.a. Halland (Söndrum och Torup) och Bohuslän (Ödsmål och Strömstad), är samtliga fynd äldre med undantag av Västergötland, (Skara, Rödemosse) där den påträffades under 1990-talet. Från och med 1950-talet handlar fyndangivelser främst om adulta fjärilar lockade till UV-ljusfällor. Arten tycks fluktuera ganska kraftigt och orsakerna är sannolikt klimatbetingade. I Tyskland är arten lokal och sparsam till allmän, men på många områden i norr sällsynt. Arten saknas i Norge och Storbritannien och är i Mellaneuropa en utpräglad låglandsart.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Notodontidae - tandspinnare 
  • Underfamilj
    Pygaerinae - högstjärtar 
  • Släkte
    Clostera  
  • Art
    Clostera anastomosis(Linnaeus, 1758) - brungrå högstjärt
    Synonymer
    Phalaena (Bombyx) anastomosis Linnaeus, 1758

Brungrå högstjärt förekommer i lövskogar eller buskmarker, i första hand på varma och lätt fuktiga marker. I Sverige förekommer den främst i buskrika, öppna hagmarker eller i ljusa lövskogsmarker, gärna i kustnära småbrutna marker med bryn och krattskogar eller utmed långgrunda sjöstränder med rik buskvegetation av olika videarter. I Finland förekommer den ofta i lövskogsbestånd på fuktiga marker. Förekomsterna är på de flesta håll lokala. ­Arten gynnas tydligt av varmt, torrt klimat och är den europeiska Clostera-art som reagerar kraftigast på variationer i vädret, vilket gör att dess uppträdande och även utbredningsområde varierar starkt. Den kan ibland påträffas i något tiotal exemplar under en natt, men oftast hittas den mer fåtaligt. Fjärilen är bara nattaktiv och flyger från mörkrets inbrott fram till midnatt, ibland längre men som regel tidigare på natten än andra Clostera-arter. Fjärilen lockas lätt till ljuset från kvicksilverlampor, men andelen honor vid lamporna är bara 5–10 %. Hanen hänger fritt under honan vid parningen. Arten flyger normalt i en generation från början av juli, ibland från slutet av juni, till slutet av juli med högflygningen kring mitten av juli. Under varma somrar kan en partiell, fåtalig andra generation uppträda under augusti eller början av september. I Mellaneuropa uppträder arten regelmässigt i två generationer och i Sydeuropa i tre till fyra generationer.
Honan lägger ca 200 ägg, ibland upp till 600 och någon gång 800, på bladundersidor av lägre buskar eller i trädkronor. Äggläggningen påbörjas två till tre dagar efter parningen och pågår ett antal dagar. Äggen läggs radvis i fyra till åtta täta samlingar och kläcks efter en till två veckor. De unga larverna lever sällskapligt mellan sammanspunna blad. Larven lever bara på videväxter (Salicaceae), mest på asp Populus tremula, men även på svartvide Salix myrsinifolia, jolster S. pentandra och troligen även andra videarter Salix spp. Larverna föredrar varma sydvända skogsbryn, men de hittas också på solitärt växande buskar och träd på upp till två meters höjd. Äldre larver lever solitärt eller i små grupper och solar sig gärna fritt på blad. Om de störs kan de släppa sig ner till marken i en silkestråd. Om vädret är tillräckligt gynnsamt kan några fullfölja utvecklingen till fullbildad fjäril redan samma år även i Norden men huvuddelen övervintrar. I Mellan- och Sydeuropa kan ibland massuppträdanden av larver förekomma och i Syd- och Sydösteuropa kan de uppträda som lokala skadegörare. Larven spinner redan i juli eller augusti in sig i en liten övervintringskokong inuti ett hopspunnet, hylsliknande löv på stammar, i barkspringor eller bladrullar på marken. Larven övervintrar vilket är unikt bland tandspinnare i västra Palearktis, och den blir fullvuxen under första halvan av juni. Förpuppningen sker i en hylsliknande rödgrå–grå kokong bland sammanspunna löv på en kvist eller bland markvegetationen. Puppan kläcks efter 10–14 dagar. Pupporna reagerar under sin känsligaste fas kraftigt på temperatur och fuktighet vilket ger stora variationer i fjärilarnas färg och teckningens tydlighet. Varma och torra förhållanden ger ljusa fjärilar medan svala och fuktiga ger mörka. Normala fjärilar uppträder om pupporna kläcks vid 18–22° C.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Buskmark, Lövskog, Trädbärande gräsmark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· asp - Populus tremula (Viktig)
· jolster - Salix pentandra (Har betydelse)
· svartvide - Salix myrsinifolia (Har betydelse)
Arten hotas mer generellt av dikningsföretag, buskröjningar av kantzoner, gallring av videbuskar och asp i skogsmark, samt av igenplantering av ängsmarker vid solexponerade skogsridåer med vide och asp. För att erhålla miljöersättning vid beteshävd ställs det krav på utglesning av trädbestånd på betade marker och att antalet buskar skall hållas mycket lågt, vilket missgynnar brungrå högstjärt. Effekten av de höga kraven på buskröjning blir också ofta att markägare fullföljer dessa krav med en viss överdrift för att med säkerhet få godkänt vid en myndighetsinspektion. Vidare tillåts inte videuppslag längs diken och andra odlingshinder i det uppodlade landskapet, vilket också bidrar till att minska variationen av livsmiljöer för arten i landskapet.

Påverkan
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Viss negativ effekt)
Arten förekommer på några områden i naturreservat där skötseln främst är inriktad på att skapa gynnsamma miljöer för våtmarksfåglar. Här kan arten missgynnas av alltför omfattande buskröjningar och gallring av skogsridåer mot sjökanter. Där miljöer sparas med hänsyn till artens överlevnad, bör värmebehovet särskilt beaktas, så att valet faller på rätt yta av ett område. Artens larvkolonier bör eftersökas i alla områden där den anses hotad, för att underlätta valet av rätt överlevnadsmiljö.
Namngivning: Clostera anastomosis (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Phalaena (Bombyx) anastomosis. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 506.
Etymologi: anastomosis (gr.) = öppning, utlopp, mun, etc., även hopkoppling, löpa samman, syftar på den tvärlinje på framvingen som binder samman de båda yttre ljusa tvärlinjerna så att ett bakvänt ungefärligt N bildas.
Uttal: [Klostéra anastomósis]

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Ander, K. 1944. Svensk fjärilsforskning 200 år. Opusc. ent. 9(3-4): 57-78.

Brundin, J.A.Z. 1916. Fjärilar från Kronobergs län, 1. Ent. Tidskr. 37: 99-110.

Ebert, G. 1994. Die Schmetterlinge Baden-Würtembergs. Bd. 4. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.

Frendin, H. 1943. Lepidopterogeografiska iakttagelser i Tunabygden. Ent. Tidskr. 64: 129-159.

Hydén, N., Jilg, K. & Östman, T. 2006. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae-Lymantriidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Ivinskis, P. 1993. Check-list of Lithuanian Lepidoptera. Ekologijos Institutas, Vilnius.

Jennersten, O. 1973. Nya landskapsarter för Dalsland. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 5: 33-36.

Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. II teil; Bären, Spinner, Schwärmer und Bohrer. Neumann-Neudamm Verlag, Radebeul.

Kaisila, J. 1947. Die Makrolepidopterenfauna des Aunus-Gebietes. Acta Ent. Fenn. 1: 1-112.

Krogerus, H. 1943. Ett bidrag till kännedomen om fjärilsfaunan i Östkarelen. Not. Ent. 23(1-2): 43-48.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Lind, J. 1997. Fjärilar i Trosa-Mörkö 1996. Graphosoma 12(1): 6-7.

Lind, J. 1998. Fjärilar i Trosa-Mörkö 1997. Graphosoma 13(1): 16-18.

Lindeborg, M. 1996. Fjärilsåret i sydost 1995. Lucanus 1(1): 10-28.

Neander, A. 1918. Ytterligare om Kronobergs läns Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 39: 31-53.

Nordström, F. 1916. Lepidopterologiska notiser. Ent. Tidskr. 37: 116-130, 175-195.

Nordström, F. 1927. Halländska fjärilar. Ent. Tidskr. 48: 98-116.

Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935-41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Norgaard, I. & Nielsen, P.S. 1988. Fund af storsommerfugle i Danmark 1961-86. Lepidopterologisk forening.

Pellmyr, O. 1973. Svärmare och spinnare. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 5: 14-22.

Peyron, J. 1890. Notis: Pygaera anastomosis L. Ent. Tidskr. 11(3): 139.

Svensson, I., Gustavsson, B., Imby, L., Elmquist, H., Hellberg, H. & Palmqvist, G. 1994. Catalogus Lepidopterorum Sueciae. Naturhistoriska riksmuseet & Entomologiska föreningen i Stockholm.

Tjeder, T. 1938. Macrolepidoptera i Floda socken i Dalarna II. Ent. Tidskr. 59: 94-98.

Trei, H. 1971. Inkomna rapporter av svärmare och spinnare. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 3: 24-30.

Vretlind, E.G. 1934. Sydvästra Upplands (Enköpingstraktens) Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 55: 9-17.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2010 (Naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Notodontidae - tandspinnare 
  • Underfamilj
    Pygaerinae - högstjärtar 
  • Släkte
    Clostera  
  • Art
    Clostera anastomosis, (Linnaeus, 1758) - brungrå högstjärt
    Synonymer
    Phalaena (Bombyx) anastomosis Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2010 (Naturvårdsinformation).