Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  mindre blåvinge

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Cupido minimus
Mindre blåvinge Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Denna vår minsta blåvingeart är helt brun på ovansidan hos båda könen. På vissa individer av hankön kan dock talrikare ljusblå vingfjäll finnas inblandade med de bruna, men fjärilen ser fortfarande brun ut på avstånd. I norra Lappland förekommer populationer där samtliga hanar har talrikare blå vingfjäll och dessa har härigenom en tydlig blå glans. Vingundersidorna har mycket svagt teckningsmönster jämfört med flertalet blåvingearter. Den liknar mest den större arten ängsblåvinge Polyommatus semiargus, men raden av ögonfläckar på framvingens undersida har ett rakare förlopp och befinner sig närmare utkanten hos mindre blåvinge. Vingspann 18–25 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för mindre blåvinge Observationer i  Sverige för mindre blåvinge
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Mindre blåvinge är starkt lokaltrogen och med hög populationstäthet på små ytor. Genom artens stora utbredning i landet och dess beroende av den torrmarks- och kalkgynnade värdväxten getväppling, Anthyllis vulneraria, utgör den en bra signalart för värdefulla torrängsmiljöer med bra lokalklimat för flera rödlistade fjärilsarter. På Öland och Gotland är arten mer utbredd, men i övriga landet förekommer den endast med ett fåtal förekomstområden i varje landskap. Något tätare förekomster har kambrosilurområdena i Västergötland, Östergötland och Närke samt närområden till Uppsala och Stockholm. Inlandsutbredningen i kulturbygder upphör norr om Siljansbygden i Dalarna och Hälsingland. Den har dock påträffats på några platser längs kusten i norr till Norrbotten, Piteå, samt i Ångermanland, Ramsele på en hävdad älvnipa 1990-2001. I Norge är arten glest utbredd i nederbördsfattigare inlandsområden och längs kusten i skyddade fjordar. Nordligast är den påträffad i Troms fylke och här redan under 1800-talet. Förekomsten i den svenska fjällvärlden sammanhänger sannolikt med den nordnorska och kan vara beroende av återetablering därifrån vid lokala utdöenden. Värdväxten getväppling är från Norge utbredd genom några pass i fjällkedjan, till sydbergsbranter på bl.a. Ortovare, Låddepakte och Nuionjes norr om Torne träsk. Endast ett fåtal fynd av mindre blåvinge hade fram till 1955 noterats från Torne lappmark och dessa antogs kunna vara överblåsta individer från Norge. Ett 20-tal nykläckta individer påträffades dock vid Snuvrejohka och Jiebrenjohka 1959-1964. En riklig förekomst påträffades även 1960 i Lule lappmark i fjället Alddas sydbranter i östligaste delen av fjällkedjan. Fynd saknas möjligen helt från svenska fjällvärlden efter 1960-talet. Artens totala kända utbredning omfattar: Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Öland, Gotland, Östergötland, Västergötland, Bohuslän, Dalsland, Närke, Södermanland, Uppland, Västmanland, Värmland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland, Norrbotten, Lule lappmark och Torne lappmark. I Finland är mindre blåvinge mycket lokal och endast glest utbredd i södra hälften av landet, dock något tätare på Åland. Den har minskat kraftigt under senare år. Utbredningen överensstämmer väl med den av värdväxten. Även i Estland är artens utbredning gles och endast tätare vid västkusten och på Ösel. I Danmark är mindre blåvinge utbredd över hela landet. Utbredningsbilden i Storbritannien liknar den skandinaviska, med tätare förekomster i södra, centrala England och mycket glest spridda populationer till nordligaste Skottland och västra Irland. Världsutbredningen sträcker sig från Spanien till Turkiet och Kaukasus, och vidare genom Sibirien och norra Kina till Kamtjatka och Korea. I Sibirien är utbredningsområdet övervägande begränsat till områden söder om 60°N, men med ett förekomstområde norr om polcirkeln vid floden Ob. I Alperna förekommer mindre blåvinge från lägre nivåer på torrängar i dalbottnarna upp till 2500 m ö. h. på fjällängar i den subalpina regionen. I Jotunheimen i Norge är arten påträffad upp till 1000 m ö.h.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Mindre blåvinge förekommer på torrmarker där värdväxten getväppling (Anthyllis vulneraria) växer ymnigt, bl.a. på klapperstensstränder, i avslutade grustäkter, bangårdsmiljöer och på varma vägslänter. På Öland och Gotland uppstår ofta rätt förutsättningar för getväppling i många slags störda marker och även på torrare ängar. Det är där blåvingen har sina tätaste förekomster i landet. I övriga Götaland och i Svealand är den mycket lokal men något tätare utbredd i kalkpåverkade områden. I Norrland finns några helt isolerade populationer som lever på fjällvedel (Astragalus alpina) i älvnipor och varma fjällsluttningar. Antalet reproduktiva individer skattas till 10000 (5000-20000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 3800 (3632-5000) km². Populationen minskar med mer än 5% inom 10 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(iii,v)c(iv)).
Ekologi
Mindre blåvinges värdväxt är i hela Mellaneuropa främst getväppling Anthyllis vulneraria. Från några områden uppges även käringtand, Lotus corniculatus som värdväxt. I den alpina regionen i Schweiz utnyttjas även några vedelarter Astragalus spp. I Ångermanland, Ramsele, var tidigare den enda förekommande ärtväxten fjällvedel, Astragalus alpinus på lokalen med mindre blåvinge. Senare har fjärilen även påträffats på vägkantslokaler med getväppväppling i samma trakt. Nyligen har det påvisats att arten på Öland också utnyttjar fältvedel Oxytropis campestris som värdväxt. Denna sällsynta växt kan platsvis på Öland vara en av karaktärsväxterna på kalkberikade grusåsar, men är i övriga Sverige mycket sparsam. Fjärilens flygperiod är i södra Sverige anpassad till getväpplingens blomning och infaller från mitten av maj till slutet av juni. Äggen läggs i blommorna där larverna sedan äter av blommor och fruktämnen. På platsen på Öland där honan lade ägg på fodret till redan utslagna blommor av fältvedel hade ännu inte getväppling börjat blomma 21 maj. Larvutvecklingen tar endast 3-4 veckor och larverna tillbringar återstående tid av sommaren i diapaus och övervintrar som fullvuxna. Förpuppningen sker först under våren och puppstadiet varar cirka två veckor. Något oklar är den geografiska avgränsningen för en mer sparsam partiell andrageneration som flyger under senare delen av juli till slutet av augusti. Denna påträffas från Sydsverige, Danmark och vidare ner genom Mellaneuropa. Det kan i vissa fall, då sent flygande individer påträffas, även handla om puppor med fördröjd utveckling - en tänkbar anpassning till misslyckad blomning hos getväpplingen vid uteblivna regn. I Danmark uppträder arten vissa år i en längre sammanhängande flygperiod. Under slutet av flygtiden visar arten oftare viss tendens att migrera. Larverna har tämligen lite samröre med myror. Artens habitat är värdväxternas, där dessa växer mycket varmt, gärna i tunna jordlager på kalkklippor eller skalgrus. Miljön bör helst vara helt fri från beskuggande träd och gärna i sluttning mot söder eller väster. I områden med kalkhaltig morän kan arten etablera sig i grusgropar och vägskärningar. Under senare år har getväpplingens främsta biotop, torrängen, minskat kraftigt i areal på fastlandet och växten påträffas nu främst som opportunist i störningsmiljöer, bl.a. vid vägkanter och på bangårdar där trafik, underhåll och sandning förefaller vara viktiga faktorer för frönas spridning. Som en följd av detta är flertalet förekomster av mindre blåvinge kortlivade.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Våtmark
Våtmark
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· fjällvedel
· fjällvedel
· getväppling
· getväppling
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Lycaenidae (juvelvingar), Släkte Cupido, Art Cupido minimus (Fuessly, 1775) - mindre blåvinge Synonymer Little Blue, Papilio minimus Fuessly, 1775, liten blåvinge

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Mindre blåvinge förekommer på torrmarker där värdväxten getväppling (Anthyllis vulneraria) växer ymnigt, bl.a. på klapperstensstränder, i avslutade grustäkter, bangårdsmiljöer och på varma vägslänter. På Öland och Gotland uppstår ofta rätt förutsättningar för getväppling i många slags störda marker och även på torrare ängar. Det är där blåvingen har sina tätaste förekomster i landet. I övriga Götaland och i Svealand är den mycket lokal men något tätare utbredd i kalkpåverkade områden. I Norrland finns några helt isolerade populationer som lever på fjällvedel (Astragalus alpina) i älvnipor och varma fjällsluttningar. Antalet reproduktiva individer skattas till 10000 (5000-20000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 3800 (3632-5000) km². Populationen minskar med mer än 5% inom 10 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(iii,v)c(iv)).
Konventioner Typisk art i 6210 Kalkgräsmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Denna vår minsta blåvingeart är helt brun på ovansidan hos båda könen. På vissa individer av hankön kan dock talrikare ljusblå vingfjäll finnas inblandade med de bruna, men fjärilen ser fortfarande brun ut på avstånd. I norra Lappland förekommer populationer där samtliga hanar har talrikare blå vingfjäll och dessa har härigenom en tydlig blå glans. Vingundersidorna har mycket svagt teckningsmönster jämfört med flertalet blåvingearter. Den liknar mest den större arten ängsblåvinge Polyommatus semiargus, men raden av ögonfläckar på framvingens undersida har ett rakare förlopp och befinner sig närmare utkanten hos mindre blåvinge. Vingspann 18–25 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för mindre blåvinge

Länsvis förekomst och status för mindre blåvinge baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för mindre blåvinge

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Mindre blåvinge är starkt lokaltrogen och med hög populationstäthet på små ytor. Genom artens stora utbredning i landet och dess beroende av den torrmarks- och kalkgynnade värdväxten getväppling, Anthyllis vulneraria, utgör den en bra signalart för värdefulla torrängsmiljöer med bra lokalklimat för flera rödlistade fjärilsarter. På Öland och Gotland är arten mer utbredd, men i övriga landet förekommer den endast med ett fåtal förekomstområden i varje landskap. Något tätare förekomster har kambrosilurområdena i Västergötland, Östergötland och Närke samt närområden till Uppsala och Stockholm. Inlandsutbredningen i kulturbygder upphör norr om Siljansbygden i Dalarna och Hälsingland. Den har dock påträffats på några platser längs kusten i norr till Norrbotten, Piteå, samt i Ångermanland, Ramsele på en hävdad älvnipa 1990-2001. I Norge är arten glest utbredd i nederbördsfattigare inlandsområden och längs kusten i skyddade fjordar. Nordligast är den påträffad i Troms fylke och här redan under 1800-talet. Förekomsten i den svenska fjällvärlden sammanhänger sannolikt med den nordnorska och kan vara beroende av återetablering därifrån vid lokala utdöenden. Värdväxten getväppling är från Norge utbredd genom några pass i fjällkedjan, till sydbergsbranter på bl.a. Ortovare, Låddepakte och Nuionjes norr om Torne träsk. Endast ett fåtal fynd av mindre blåvinge hade fram till 1955 noterats från Torne lappmark och dessa antogs kunna vara överblåsta individer från Norge. Ett 20-tal nykläckta individer påträffades dock vid Snuvrejohka och Jiebrenjohka 1959-1964. En riklig förekomst påträffades även 1960 i Lule lappmark i fjället Alddas sydbranter i östligaste delen av fjällkedjan. Fynd saknas möjligen helt från svenska fjällvärlden efter 1960-talet. Artens totala kända utbredning omfattar: Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Öland, Gotland, Östergötland, Västergötland, Bohuslän, Dalsland, Närke, Södermanland, Uppland, Västmanland, Värmland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland, Norrbotten, Lule lappmark och Torne lappmark. I Finland är mindre blåvinge mycket lokal och endast glest utbredd i södra hälften av landet, dock något tätare på Åland. Den har minskat kraftigt under senare år. Utbredningen överensstämmer väl med den av värdväxten. Även i Estland är artens utbredning gles och endast tätare vid västkusten och på Ösel. I Danmark är mindre blåvinge utbredd över hela landet. Utbredningsbilden i Storbritannien liknar den skandinaviska, med tätare förekomster i södra, centrala England och mycket glest spridda populationer till nordligaste Skottland och västra Irland. Världsutbredningen sträcker sig från Spanien till Turkiet och Kaukasus, och vidare genom Sibirien och norra Kina till Kamtjatka och Korea. I Sibirien är utbredningsområdet övervägande begränsat till områden söder om 60°N, men med ett förekomstområde norr om polcirkeln vid floden Ob. I Alperna förekommer mindre blåvinge från lägre nivåer på torrängar i dalbottnarna upp till 2500 m ö. h. på fjällängar i den subalpina regionen. I Jotunheimen i Norge är arten påträffad upp till 1000 m ö.h.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Cupido  
  • Art
    Cupido minimus(Fuessly, 1775) - mindre blåvinge
    Synonymer
    Little Blue
    Papilio minimus Fuessly, 1775
    liten blåvinge

Mindre blåvinges värdväxt är i hela Mellaneuropa främst getväppling Anthyllis vulneraria. Från några områden uppges även käringtand, Lotus corniculatus som värdväxt. I den alpina regionen i Schweiz utnyttjas även några vedelarter Astragalus spp. I Ångermanland, Ramsele, var tidigare den enda förekommande ärtväxten fjällvedel, Astragalus alpinus på lokalen med mindre blåvinge. Senare har fjärilen även påträffats på vägkantslokaler med getväppväppling i samma trakt. Nyligen har det påvisats att arten på Öland också utnyttjar fältvedel Oxytropis campestris som värdväxt. Denna sällsynta växt kan platsvis på Öland vara en av karaktärsväxterna på kalkberikade grusåsar, men är i övriga Sverige mycket sparsam. Fjärilens flygperiod är i södra Sverige anpassad till getväpplingens blomning och infaller från mitten av maj till slutet av juni. Äggen läggs i blommorna där larverna sedan äter av blommor och fruktämnen. På platsen på Öland där honan lade ägg på fodret till redan utslagna blommor av fältvedel hade ännu inte getväppling börjat blomma 21 maj. Larvutvecklingen tar endast 3-4 veckor och larverna tillbringar återstående tid av sommaren i diapaus och övervintrar som fullvuxna. Förpuppningen sker först under våren och puppstadiet varar cirka två veckor. Något oklar är den geografiska avgränsningen för en mer sparsam partiell andrageneration som flyger under senare delen av juli till slutet av augusti. Denna påträffas från Sydsverige, Danmark och vidare ner genom Mellaneuropa. Det kan i vissa fall, då sent flygande individer påträffas, även handla om puppor med fördröjd utveckling - en tänkbar anpassning till misslyckad blomning hos getväpplingen vid uteblivna regn. I Danmark uppträder arten vissa år i en längre sammanhängande flygperiod. Under slutet av flygtiden visar arten oftare viss tendens att migrera. Larverna har tämligen lite samröre med myror. Artens habitat är värdväxternas, där dessa växer mycket varmt, gärna i tunna jordlager på kalkklippor eller skalgrus. Miljön bör helst vara helt fri från beskuggande träd och gärna i sluttning mot söder eller väster. I områden med kalkhaltig morän kan arten etablera sig i grusgropar och vägskärningar. Under senare år har getväpplingens främsta biotop, torrängen, minskat kraftigt i areal på fastlandet och växten påträffas nu främst som opportunist i störningsmiljöer, bl.a. vid vägkanter och på bangårdar där trafik, underhåll och sandning förefaller vara viktiga faktorer för frönas spridning. Som en följd av detta är flertalet förekomster av mindre blåvinge kortlivade.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Urban miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Våtmark, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Exploaterad miljö

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna strandbiotoper, Blottad mark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· fjällvedel - Astragalus alpinus (Viktig)
· getväppling - Anthyllis vulneraria (Viktig)
Arten hotas av förbuskning och upphörande extensivt bete av torrängar. Alltför intensivt bete av främst får och getter är negativt för de tätare bestånd av värdväxten som krävs för att bibehålla en population av mindre blåvinge. Igenplantering av torrängar och grusgropar är ett hot. På några platser hotas arten av att vegetationen på bangårdar bekämpas med herbicider. Påfundet att stabilisera nyskapade vägskärningar med påläggning av matjord och insåning av gräs är negativt för en mängd insekter som utnyttjar temporära störningsmiljöer med långsamt igenväxande sandytor.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
Då arten vanligen håller tillgodo med en mycket begränsad areal bör den kunna räddas på flertalet förekomstområden som betas eller hålls öppna genom andra åtgärder. Smärre ytor kan stängslas från för betesdjur under några år i taget. Längre överlevnad för artens små populationer ges oftare på mindre berghällar med endast ett tunnare jordtäcke som inte lika lätt förbuskas. Här är buskröjning att föredra framför bete. Många naturreservat, där främsta syftet är att bevara ängsfloran, utvecklas ofta till en parkliknande natur, genom att tidigare hårt hamlade träd tillåts växa fritt. Sådana områden mister ofta sin unikare dagfjärilsfauna genom den tillsynes måttliga beskuggning som dessa träd ger. En större variation mellan något slutna och helt öppna områden inom ett reservats olika delar ger en större variation av dagfjärilsarter. I nyskapade störningsmiljöer bör inte ske övertäckning av sand med matjord och insåning av gräs. Värdet av vägskärningar och avslutade grustäkter för rödlistade arter av bin och vägsteklar har under senare år bidragit till ett fokus på dessa miljöer från bl.a. trafikverket och flera länsstyrelser i Sydsverige. De åtgärder som vidtas för dessa grupper kommer också att gynna mindre blåvinge och andra torrängsfjärilar. Arten bör eftersökas på fler branta, sydvända och örtrika biotoper i Lappland.
Arten har i äldre svensk litteratur benämnts liten blåvinge.

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Andersson, G. & Birger, S. 1912. Den norrländska florans geografiska fördelning och invandringshistoria med särskild hänsyn till dess sydskandinaviska arter. Almqvist & Wiksell, Uppsala.

Bink, F.A. 1992. Ecologische Atlas van de Dagvlinders van Noordwest-Europa. Schuyt & Co Uitgevers en Importeurs bv, Haarlem.

Ebert, G. 1993. Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Bd. 2. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar, Hesperidae-Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Franzén, M. 2000. Sällsynta fjärilar i Östergötland – nationellt och regionalt rödlistade arter. Länsstyrelsen Östergötland 2000: 4.

Frycklund, I. 1992. Inventering av insektsfaunan inom Galgbacken-Tunåsen, Valsgärde, Fullerö backar och Husby gravfält. Entomologiska föreningen i Uppland.

Geiger, W. 1987. Les papillon de jour et leurs biotopes; Espèces, dangers qui les menacent, protection. Ligue Suisse pour la Protection de la Nature. Fotorotar AG, Egg.

Henriksen, H.J. & Kreutzer, I. 1982. The butterflies of Scandinavia in nature. Skandinavisk bogforlag, Odense.

Higgins, L.G. & Riley, N. Svensk bearbetning Douwes, P. 1970. Europas dagfjärilar. Almqvist & Wiksell, Stockholm.

Johansson, N. 2004. Hotade dagaktiva fjärilar i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Jönköpings län, publ. nr.

2004:40

Kesküla, T. 1992. Distribution maps of Estonian Butterflies (Lepidoptera: Hesperioidea, Papilionoidea). Acta Musei Zoologici Universitatis Tartuensis 6: 1–60.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1–3): 1–137.

Langer, T.W. 1958. Nordens dagsommerfugle. Munksgaards forlag, Köpenhamn.

Larsson, A. 1968. Storfjärilar infångade i området norr om Satisjaure och Pätsatsjaure i Lule Lappmark åren 1957–1960. Ent. Tidskr. 89(1–2): 128–130.

Lindeborg, M. 2003. Fjärilsfynden i Sydost 2002. Lucanus 8: 1–13.

Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A. 1994. Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen.

Mossberg, B. & Stenberg, L. 1992. Den nordiska floran. Wahlström & Widstrands förlag, Stockholm.

Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K.J. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Palmqvist, G. 2001. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2000. Ent. Tidskr. 122: 41–55.

Palmqvist, G. 2002. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2001. Ent. Tidskr. 123: 53–63.

Rapp, L. 1969. Dagfjärilar. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 1: 16–19.

Rapp, L. 1970. Dagfjärilar. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 2: 20–27.

Rapp, L. 1971. Dagfjärilar. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 3: 17–23.

Stoltze, M. 1996. Danske dagsommerfugle. Gyldendal, Köpenhamn.

Thomas, J.A. & Lewington, R. 1991. Butterlies of Britain and Ireland. Dorling Kindersley Limited, London.

Wickman, P. -O. 2012. Mindre blåvingens värdväxter. Lucanus 17: 24-25.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson & Clas Källander 1998. Rev. Claes U. Eliasson 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Cupido  
  • Art
    Cupido minimus, (Fuessly, 1775) - mindre blåvinge
    Synonymer
    Little Blue
    Papilio minimus Fuessly, 1775
    liten blåvinge
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson & Clas Källander 1998. Rev. Claes U. Eliasson 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2012.