Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  silverbyxbi

Organismgrupp Steklar, Bin Dasypoda argentata
Silverbyxbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Honan av silverbyxbi har iögonenfallande utseende. Det är en påtagligt stor art med en kroppslängd på (13)15–16 mm. Koppen är likt övriga byxbin långsträckt och ger ett något platt intryck och huvudet är relativt litet. Behåringen är mycket lång på benen, särskilt bakbenens pollensamlingshår är närmast plymlika hos honan och är motivet till det passande namnet för släktet. Hos silverbyxbi har mellankroppen rödbrun-gulbrun päls på ovansidan (ibland med insprängda svarta hår eller helt svart) och silvervit päls på undersidan. Bakkroppen är kort svarthårig med ljusare bakkantsfransar samt mycket tät, lång, gulrödtonad ljus ändfrans på 4:e och 5:e segmenten. De brunsvarthåriga bakbenen skiljer den från de två övriga svenska byxbiarterna, vilka har gul-orangefärgade pollensamlingshår (scopa). Hanen har grågul-brun päls och är svårare att skilja från de båda övriga arterna i fält och behöver infångas för att en säker bestämning ska kunna göras. Både hane och hona har längre kind (avstånd från käkbasen till ögat) än övriga byxbiarter som förekommer/förekommit i Nordeuropa. För säker bestämning rekommenderas Scheuchl (2006) eller Celary (2005).
Utbredning
Länsvis förekomst för silverbyxbi Observationer i  Sverige för silverbyxbi
Svensk förekomst
Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Arten har utomordentligt sparsamt påträffats i Sverige. Totalt är bara med säkerhet fem (men troligen sju) insamlade svenska individer kända. Dessa härrör endast från tre sandiga områden i Skåne: Silvåkra – Sjöbo (Lund och Sjöbo k:n), Kåseberga (Ystad k:n) och Kivik – Vitemölla (Simrishamn k:n). Senaste svenska belägget är från 1938 (Simrishamn k:n). Arten har trots eftersök, särskilt 2000–2005, i samtliga sina historiska områden inte kunnat återfinnas. Individernas storlek och regelbundna exponering på väddblomställningar gör det otroligt att arten skulle ha undgått upptäckt under så lång tid om den funnits kvar. All information pekar på att arten är utdöd i Sverige. Arten har inte påträffats i övriga Norden. Biet förekommer sparsamt och mycket glest i Mellaneuropa, men mer utbrett i Sydeuropa söderut till Spanien samt österut till Kaukasus och Iran. Biet har i totalt åtta tyska delstater med historiskt belagd förekomst i aktuell tid inte observerats i mer än två, Sachsen-Anhalt och Thüringen (Dathe & al. 2001). I Polen har arten haft spridda förekomster i hela landet men är numer mycket sällsynt i Krakow-trakten, under starkt antropogent tryck och hotad av utdöende (Celary 2002, 2005). Biets tillbakagång är uppenbarligen storskalig i Europa och omedelbara åtgärder måste vidtas för att vända den negativa trenden.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
En utpräglad sandstäppsart specialiserad på väddarter som pollenkälla. Endast ca 7 svenska museiexemplar är kända. Arten hade förekomster på 1800- och början av 1900-talet i Skåne. Senaste belägg från Kivik 1938 där den dokumenterat dog ut på grund av allför intenssiv betesdrift. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet. Den påträffades senast år 1938.
Ekologi
I Sverige har arten endast förekommit på torra stäppliknande, utpräglat sandiga marker. I Mellaneuropa har arten också klassats som ett stäppdjur som förekommer endast i utpräglade sandtrakter som flygsandområden och täktområden. Arten bor som övriga byxbin i sandig, solexponerad mark. Honan gräver själv ut ett gångsystem bestående av en upp till meterlång modergång med 7–8 sidogångar på varierat djup från ca 10 cm under markytan. Sidogångarna avslutas med 2–3 efter varandra liggande, utvidgade celler, vilka provianteras med pollen och nektar (Celary 2005). Bona ligger ofta aggregerade på närmast vegetationslösa, solstekta platser. Boöppningen omges av en asymmetrisk, ansenlig hög med utgrävd sand. Arten är extremt värmekrävande och honor är i regel inte aktiva vid lufttemperatur under +25 grader. I Sydtyskland har framförallt fältvädd Scabiosa columbaria, men också ängsvädd Succisa pratensis och luktvädd Scabiosa canescens framhållits som ofta besökta. I södra Polen utgör den vitblommiga väddarten Scabiosa ochroleuca den huvudsakliga pollenkällan. Inga observationer finns på artens blombesök i Sverige, men sannolikt har luktvädd och fältvädd varit de viktigaste näringsväxterna på de kända lokalerna. Åkervädd Knautia arvensis har antagligen för tidig blomningstid för att kunna tjäna som huvudsaklig pollenkälla för biet. De få svenska fynddata fördelar sig över perioden 19–26 juli (N=4). Detta stämmer med aktivitetstoppen i Polen där flygperioden kan sträcka sig från slutet av juni till början av september (Celary 2002).
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· fältvädd
· fältvädd
· luktvädd
· luktvädd
· ängsvädd
· ängsvädd
· ängsväddar
· ängsväddar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Melittidae (sommarbin), Släkte Dasypoda (byxbin), Art Dasypoda argentata Panzer, 1809 - silverbyxbi Synonymer

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation En utpräglad sandstäppsart specialiserad på väddarter som pollenkälla. Endast ca 7 svenska museiexemplar är kända. Arten hade förekomster på 1800- och början av 1900-talet i Skåne. Senaste belägg från Kivik 1938 där den dokumenterat dog ut på grund av allför intenssiv betesdrift. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet. Den påträffades senast år 1938.
Honan av silverbyxbi har iögonenfallande utseende. Det är en påtagligt stor art med en kroppslängd på (13)15–16 mm. Koppen är likt övriga byxbin långsträckt och ger ett något platt intryck och huvudet är relativt litet. Behåringen är mycket lång på benen, särskilt bakbenens pollensamlingshår är närmast plymlika hos honan och är motivet till det passande namnet för släktet. Hos silverbyxbi har mellankroppen rödbrun-gulbrun päls på ovansidan (ibland med insprängda svarta hår eller helt svart) och silvervit päls på undersidan. Bakkroppen är kort svarthårig med ljusare bakkantsfransar samt mycket tät, lång, gulrödtonad ljus ändfrans på 4:e och 5:e segmenten. De brunsvarthåriga bakbenen skiljer den från de två övriga svenska byxbiarterna, vilka har gul-orangefärgade pollensamlingshår (scopa). Hanen har grågul-brun päls och är svårare att skilja från de båda övriga arterna i fält och behöver infångas för att en säker bestämning ska kunna göras. Både hane och hona har längre kind (avstånd från käkbasen till ögat) än övriga byxbiarter som förekommer/förekommit i Nordeuropa. För säker bestämning rekommenderas Scheuchl (2006) eller Celary (2005).

Svensk förekomst Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för silverbyxbi

Länsvis förekomst och status för silverbyxbi baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för silverbyxbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten har utomordentligt sparsamt påträffats i Sverige. Totalt är bara med säkerhet fem (men troligen sju) insamlade svenska individer kända. Dessa härrör endast från tre sandiga områden i Skåne: Silvåkra – Sjöbo (Lund och Sjöbo k:n), Kåseberga (Ystad k:n) och Kivik – Vitemölla (Simrishamn k:n). Senaste svenska belägget är från 1938 (Simrishamn k:n). Arten har trots eftersök, särskilt 2000–2005, i samtliga sina historiska områden inte kunnat återfinnas. Individernas storlek och regelbundna exponering på väddblomställningar gör det otroligt att arten skulle ha undgått upptäckt under så lång tid om den funnits kvar. All information pekar på att arten är utdöd i Sverige. Arten har inte påträffats i övriga Norden. Biet förekommer sparsamt och mycket glest i Mellaneuropa, men mer utbrett i Sydeuropa söderut till Spanien samt österut till Kaukasus och Iran. Biet har i totalt åtta tyska delstater med historiskt belagd förekomst i aktuell tid inte observerats i mer än två, Sachsen-Anhalt och Thüringen (Dathe & al. 2001). I Polen har arten haft spridda förekomster i hela landet men är numer mycket sällsynt i Krakow-trakten, under starkt antropogent tryck och hotad av utdöende (Celary 2002, 2005). Biets tillbakagång är uppenbarligen storskalig i Europa och omedelbara åtgärder måste vidtas för att vända den negativa trenden.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Melittidae - sommarbin 
  • Underfamilj
    Dasypodainae  
  • Släkte
    Dasypoda - byxbin 
  • Art
    Dasypoda argentataPanzer, 1809 - silverbyxbi

I Sverige har arten endast förekommit på torra stäppliknande, utpräglat sandiga marker. I Mellaneuropa har arten också klassats som ett stäppdjur som förekommer endast i utpräglade sandtrakter som flygsandområden och täktområden. Arten bor som övriga byxbin i sandig, solexponerad mark. Honan gräver själv ut ett gångsystem bestående av en upp till meterlång modergång med 7–8 sidogångar på varierat djup från ca 10 cm under markytan. Sidogångarna avslutas med 2–3 efter varandra liggande, utvidgade celler, vilka provianteras med pollen och nektar (Celary 2005). Bona ligger ofta aggregerade på närmast vegetationslösa, solstekta platser. Boöppningen omges av en asymmetrisk, ansenlig hög med utgrävd sand. Arten är extremt värmekrävande och honor är i regel inte aktiva vid lufttemperatur under +25 grader. I Sydtyskland har framförallt fältvädd Scabiosa columbaria, men också ängsvädd Succisa pratensis och luktvädd Scabiosa canescens framhållits som ofta besökta. I södra Polen utgör den vitblommiga väddarten Scabiosa ochroleuca den huvudsakliga pollenkällan. Inga observationer finns på artens blombesök i Sverige, men sannolikt har luktvädd och fältvädd varit de viktigaste näringsväxterna på de kända lokalerna. Åkervädd Knautia arvensis har antagligen för tidig blomningstid för att kunna tjäna som huvudsaklig pollenkälla för biet. De få svenska fynddata fördelar sig över perioden 19–26 juli (N=4). Detta stämmer med aktivitetstoppen i Polen där flygperioden kan sträcka sig från slutet av juni till början av september (Celary 2002).

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Blottad mark, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· fältvädd - Scabiosa columbaria (Viktig)
· luktvädd - Scabiosa canescens (Har betydelse)
· ängsvädd - Succisa pratensis (Viktig)
· ängsväddar - Succisa (Viktig)
För biarter som är specialiserade på senblommande väddarter kan såväl slåtter som bete förinta lokala populationer genom att den bärande florala resursen försvinner redan i knoppstadiet eller innan den hunnit leverera till bina. En period eller t.o.m. enstaka år med hårdbete och därmed utebliven näringsresurs medför sannolikt katastrof om det sker på artens alla lokaler. En betydelsefull iakttagelse gjordes av engelsmannen J.F. Perkins, som vid Kivik i Skåne insamlade det senaste kända svenska exemplaret av biet. Han ondgjorde sig över att delar av området i juli 1938 var så hårt betat, bokstavligt ”all the ground vegetation”, att hans insamling av steklar till stor del misslyckades (Perkins 1939). Det ligger nära till hands att misstänka att intensivt bete på de lågproduktiva sandfälten i Skåne under krigsåren på 40-talet utgjorde den avgörande anledningen till att arten dog ut.

Påverkan
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
Sandstäpp och stäppartad torräng är de naturtyper i Sverige som förlorat mest biodiversitet och areal under 1900-talet. För ett stort antal insektsarter är restaurering av dessa biotopers blomrikedom helt avgörande för möjligheterna till fortsatt överlevnad. För vissa arter bör återintroduktion övervägas. Silverbyxbiet, denna storvuxna och mycket vackra vildbiart, framstår som en mycket lämplig flaggskeppsart för ett sådant restaureringsprojekt. En återintroduktion i Sverige förutsätter dock att lämpliga lokaler ställs i ordning så att det finns boområden samt främst att en skötselregim tillämpas som producerar rikt blommande, stora bestånd av väddväxter som fältvädd, luktvädd och ängsvädd. Inga kända större svårigheter för att genomföra ett sådant projekt föreligger.

Alfken, J.D. 1912. Die Bienenfauna von Ostpreussen. Schriften der Physikalisch-ökonomischen Gesellschaft zu Königsberg 53: 114–182.

Alfken, J.D. 1913. Die Bienenfauna von Bremen. Abhandlung der Naturwissenschaftlichen Verein zu Bremen 22: 1–220.

Aurivillius, C. 1903. Steklar. Hymenoptera. 1. Gaddsteklar. Aculeata. Första Familjen. Bin. Apidae. Svensk Insektsfauna 13: 1–90.

Blüthgen, P. 1919. Die Bienenfauna Pommerns. Stettiner Entomologische Zeitung 80: 65–131.

Boheman, C.H. 1853. Entomologiska anteckningar under en resa i södra Sverige 1851. Kongliga Vetenskaps-Akademiens Handlingar 1851: 53–210.

Celary, W. 2002. The ground-nesting solitary bee, Dasypoda thoracica Baer, 1853 (Hymenoptera: Apoidea: Melittidae) and its life history. Folia Biologica (Kraków) 50: 191–198.

Celary, W. 2005. Melittidae of Poland (Hymemoptera: Apoidea: Anthophila) their biodiversity and biology. Krakow.

Dathe, H.H., Taeger, A. & Blank, S.M. 2001. Verzeichnis der Hautflügler Deutschlands. Entomofauna Germanica 4: 1–178.

Madsen, H.B. & Calabuig, I. 2010. Kommenteret checkliste over Danmarks bier - Del 3: Melittidae & Megachilidae (Hymenoptera, Apoidea). Ent. Meddr 78(2): 73-99.

Nilsson, L.A. 2003. Prerevisional checklist and synonymy of the bees of Sweden (Hymenoptera: Apoidea). ArtDatabanken, Uppsala.

Perkins, J.F. 1939. Collecting Hymenoptera in Southern Skåne. Opuscula entomologica 4: 120–123.

Perkins, J.F. 1942. Hymenoptera Aculeata captured in southern Skåne, Sweden, in 1938. Annals and Magazine of Natural History (11) 9: 192–202.

Radchenko, V.G. & Pesenko, Y.A. 1989. A key to the bees of the genus Dasypoda Latreille (Hymenoptera, Melittidae) of the European part of the USSR, with a designation of lectotypes. Proceedings of the Zoological Institute, Leningrad 188: 114–121.

Scheuchl, E. 2006. Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschland und Österreichs. Band II. Megachilidae – Melittidae. 2a utvidgade upplagan. Apollo Books, Stenstrup.

Schmiedeknecht, O. 1930. Die Hymenopteren Nord- und Mitteleuropas. 2a uppl. Fischer, Jena.

Schwarz, M., Gusenleitner, F., Westrich, P. & Dathe, H.H. 1996. Katalog der Bienen Österreichs, Deutschlands und der Schweiz (Hymenoptera, Apidae). Entomofauna Supplement 8: 1–398.

Stoeckhert, F.K. 1933. Die Bienen Frankens (Hym. Apid.). Eine ökologisch-tiergeographische Untersuchung.Beihefte der Deutsche Entomologische Zeitschrift 1932: 1–294.

Thomson, C.G. 1872. Hymenoptera Scandinaviae. II. (Apis Lin.). Berling, Lundae.

Warncke, K. 1973. Die westpaläarktischen Arten der Bienenfamilie Melittidae (Hymenoptera). Polskie Pismo Entomologiczne 43: 97–126.

Westrich, P. 1990. Die Bienen Baden-Württembergs I-II. 2a uppl. Ulmer, Stuttgart.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: L. Anders Nilsson & Björn Cederberg 2007. Rev. Björn Cederberg 2013.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Melittidae - sommarbin 
  • Underfamilj
    Dasypodainae  
  • Släkte
    Dasypoda - byxbin 
  • Art
    Dasypoda argentata, Panzer, 1809 - silverbyxbi
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: L. Anders Nilsson & Björn Cederberg 2007. Rev. Björn Cederberg 2013.