Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  guldbyxbi

Organismgrupp Steklar, Bin Dasypoda suripes
Guldbyxbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Guldbyxbi är en stor art med en kroppslängd på 14–16 mm. Behåringen på mellankroppen är övervägande gyllenbrun. Bakkroppen har på ovansidan korta svarta hår med insprängda längre, gulbruna hår på yttersidorna av ryggplåt 1, gulvita fransar baktill på sidorna av ryggplåt 2–4, samt i hela sin bredd på ryggplåt 5 och 6 (ändfransen). Honans mycket långa behåring på bakskenbenen och första fotsegmenten är guldgul. Första fotsegmentet på fram- och mellanbenen har också lång, gul behåring. Vår numer enda och tämligen utbredda byxbiart, praktbyxbi Dasypoda hirtipes, har rödgula pollensamlingshår på bakbenen och har smala vita fransar baktill på ryggplåt 2–4 och svartbrun ändfrans. Vår tredje byxbiart, silverbyxbi D. argentata (också den utdöd i Sverige), har svarta pollensamlingshår på bakbenen och gulröd ändfrans. Hanarna av byxbin är svårare att artbestämma i fält och måste studeras under lupp för att säkert kunna skiljas åt. Guldbyxbihanen skiljer sig från de övriga genom ett naket parti med en tydlig knöl på insidan av bakskenbenen.
Utbredning
Länsvis förekomst för guldbyxbi Observationer i  Sverige för guldbyxbi
Svensk förekomst
Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Guldbyxbi är sparsamt påträffad i Sverige. Totalt är 47 individer, som med säkerhet är svenska, kända från olika samlingar. Alla härrör från sandfältsområden i Skåne och på Öland. Under perioden 1930–1958 finns arten belagd från fem åtskilda sandområden i östra Skåne. Detta visar att arten var väl etablerad i landsdelen. Någon faktor verkar därefter ha försämrat miljöns kvalitet och orsakat ett utbrett utdöende i östra Skåne. Liksom i Skåne har arten en lång förekomsthistoria på Öland, åtminstone till 1800-talet. All information tyder på att arten nu är utdöd i Sverige liksom i Danmark, där den senast påträffades 1936 (Madsen & Calabuig 2010). En liknande dramatisk tillbakagång har konstaterats i Tyskland och Polen. Arten är inte påträffad i Norge eller Finland. Guldbyxbi förekommer sparsamt i östra delen av Centraleuropa, mer utbrett i de sydöstra delarna från södra Italien över Grekland och Turkiet till Kaspiska havet och södra Ryssland (Celary 2005, Michez m.fl. 2004).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)
Sandstäppsart som förr fanns på flera håll i östra Skåne men som inte rapporterats sedan 1958 i Degeberga, 1800-talsfynd även från Öland och sista belagda fynd i Gårdby så sent som 1974. Stor parant art som knappast kan undgå upptäkt. Under senare år eftersökt på tidigare kända lokaler. Specialiserad på pollen från väddarter. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Ekologi
Sett till fyndplatserna tycks arten endast ha förekommit på torra, stäppliknande, utpräglat sandiga marker i Sydsverige. I nordvästra Centraleuropa anges arten framför allt förekomma på sandhedar. Guldbyxbiet har betraktats som en biart med sin ursprungliga hemvist på den östeuropeiska stäppen. Endast få observationer finns på artens blombesök i Sverige. I Skåne har honor setts besöka blåmunkar Jasione montana (A.G. Dahlbom etikettdata) och åkervädd Knautia arvensis (Erlandsson 1960). I Tyskland har arten observerats nästan uteslutande flyga på åkervädd men har även påträffats på blåmunkar. Endast åkervädd har konstaterats som pollenkälla av Westrich (1990). Antagligen gäller besök på blåmunkar uteslutande nektarsök. Artens parningssystem har endast fragmentariskt observerats i Sverige. På Öland har hanar setts patrullera bland blommande väddklint Centaurea scabiosa och åkervädd på en låg, sandig kulle där även boområdet sannolikt var beläget (obs. Jan Tengö). Patrulleringsflygningen och därmed också parningen är sannolikt knuten till blommande åkervädd. Inga uppgifter om artens boförhållanden finns från Sverige förutom den starka kopplingen till sandmark. I Tyskland anges arten gräva djupa bogångar i sandmark i likhet med övriga arter i släktet. Guldbyxbiets flygtid omfattar juli till mitten av augusti, vilket är väl synkroniserat med blomningstiden för åkervädd.
Landskapstyper
Urban miljö
Urban miljö
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· blåmunkar
· blåmunkar
· åkervädd
· åkervädd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Melittidae (sommarbin), Släkte Dasypoda (byxbin), Art Dasypoda suripes (Christ, 1791) - guldbyxbi Synonymer Apis suripes Christ, 1791

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation Sandstäppsart som förr fanns på flera håll i östra Skåne men som inte rapporterats sedan 1958 i Degeberga, 1800-talsfynd även från Öland och sista belagda fynd i Gårdby så sent som 1974. Stor parant art som knappast kan undgå upptäkt. Under senare år eftersökt på tidigare kända lokaler. Specialiserad på pollen från väddarter. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Guldbyxbi är en stor art med en kroppslängd på 14–16 mm. Behåringen på mellankroppen är övervägande gyllenbrun. Bakkroppen har på ovansidan korta svarta hår med insprängda längre, gulbruna hår på yttersidorna av ryggplåt 1, gulvita fransar baktill på sidorna av ryggplåt 2–4, samt i hela sin bredd på ryggplåt 5 och 6 (ändfransen). Honans mycket långa behåring på bakskenbenen och första fotsegmenten är guldgul. Första fotsegmentet på fram- och mellanbenen har också lång, gul behåring. Vår numer enda och tämligen utbredda byxbiart, praktbyxbi Dasypoda hirtipes, har rödgula pollensamlingshår på bakbenen och har smala vita fransar baktill på ryggplåt 2–4 och svartbrun ändfrans. Vår tredje byxbiart, silverbyxbi D. argentata (också den utdöd i Sverige), har svarta pollensamlingshår på bakbenen och gulröd ändfrans. Hanarna av byxbin är svårare att artbestämma i fält och måste studeras under lupp för att säkert kunna skiljas åt. Guldbyxbihanen skiljer sig från de övriga genom ett naket parti med en tydlig knöl på insidan av bakskenbenen.

Svensk förekomst Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för guldbyxbi

Länsvis förekomst och status för guldbyxbi baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för guldbyxbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Guldbyxbi är sparsamt påträffad i Sverige. Totalt är 47 individer, som med säkerhet är svenska, kända från olika samlingar. Alla härrör från sandfältsområden i Skåne och på Öland. Under perioden 1930–1958 finns arten belagd från fem åtskilda sandområden i östra Skåne. Detta visar att arten var väl etablerad i landsdelen. Någon faktor verkar därefter ha försämrat miljöns kvalitet och orsakat ett utbrett utdöende i östra Skåne. Liksom i Skåne har arten en lång förekomsthistoria på Öland, åtminstone till 1800-talet. All information tyder på att arten nu är utdöd i Sverige liksom i Danmark, där den senast påträffades 1936 (Madsen & Calabuig 2010). En liknande dramatisk tillbakagång har konstaterats i Tyskland och Polen. Arten är inte påträffad i Norge eller Finland. Guldbyxbi förekommer sparsamt i östra delen av Centraleuropa, mer utbrett i de sydöstra delarna från södra Italien över Grekland och Turkiet till Kaspiska havet och södra Ryssland (Celary 2005, Michez m.fl. 2004).
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Melittidae - sommarbin 
  • Underfamilj
    Dasypodainae  
  • Släkte
    Dasypoda - byxbin 
  • Art
    Dasypoda suripes(Christ, 1791) - guldbyxbi
    Synonymer
    Apis suripes Christ, 1791

Sett till fyndplatserna tycks arten endast ha förekommit på torra, stäppliknande, utpräglat sandiga marker i Sydsverige. I nordvästra Centraleuropa anges arten framför allt förekomma på sandhedar. Guldbyxbiet har betraktats som en biart med sin ursprungliga hemvist på den östeuropeiska stäppen. Endast få observationer finns på artens blombesök i Sverige. I Skåne har honor setts besöka blåmunkar Jasione montana (A.G. Dahlbom etikettdata) och åkervädd Knautia arvensis (Erlandsson 1960). I Tyskland har arten observerats nästan uteslutande flyga på åkervädd men har även påträffats på blåmunkar. Endast åkervädd har konstaterats som pollenkälla av Westrich (1990). Antagligen gäller besök på blåmunkar uteslutande nektarsök. Artens parningssystem har endast fragmentariskt observerats i Sverige. På Öland har hanar setts patrullera bland blommande väddklint Centaurea scabiosa och åkervädd på en låg, sandig kulle där även boområdet sannolikt var beläget (obs. Jan Tengö). Patrulleringsflygningen och därmed också parningen är sannolikt knuten till blommande åkervädd. Inga uppgifter om artens boförhållanden finns från Sverige förutom den starka kopplingen till sandmark. I Tyskland anges arten gräva djupa bogångar i sandmark i likhet med övriga arter i släktet. Guldbyxbiets flygtid omfattar juli till mitten av augusti, vilket är väl synkroniserat med blomningstiden för åkervädd.

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Urban miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Blottad mark, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· blåmunkar - Jasione montana (Har betydelse)
· åkervädd - Knautia arvensis (Viktig)
På den senast kända lokalen på Öland har själva sandryggen utsatts för sandtäkt och stundom använts till bete, stundom varit obetad, men då med kringliggande delar använda för odling av spannmål eller vall. Sannolikt har resursen av blommande åkervädd under någon period hamnat under den kritiska nivån för att kunna försörja en population av guldbyxbiet eller också har populationens boområde råkat grävas bort i samband med täktverksamheten.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Denna storvuxna, mycket vackra vildbiart bör, om möjlighet ges, återintroduceras i Sverige. Närmaste aktuella förekomst finns i södra Polen och en spontan återinvandring är ytterst osannolik. En avgörande förutsättning för att arten ska kunna etableras är att man först lyckas restaurera dess livsmiljöer någonstans inom det tidigare förekomstområdet till en godtagbar nivå. För att kunna bedöma detta krävs att miljön studeras på de platser där arten fortfarande finns kvar, och att en habitathistorisk kartläggning görs av artens tidigare förekomster i Sverige.
Arten ska rätteligen heta Dasypoda aurata Rudow, 1881 enligt Baker (2002), baserat på en kritisk genomgång av typmaterial där det visat sig att Christ (1791), som är auktor till namnet suripes och som för övrigt beskrev många exotiska insekter, varken angett typlokal eller världsdel på det material han använt. Det finns således inget som tyder på att arten skulle vara just europeisk, vilket dock Warncke (1973) tagit för givet när det gäller tolkningen av typens härkomst. Andra författare har fortsatt använda suripes och argumenterat att det välfunna, rättmätiga och attraktiva artepitetet aurata fallit i glömska. I den svenska namnsättningen har anspelningen på det bortglömda latinska artepitetet fått vara vägledande (aurata = gyllene).

Baker, D.B. 2002. A provisional, annotated, list of the nominal taxa assigned to the genus Dasypoda Latreille, 1802, with the description of an additional species. Mitt. Mus. Naturkunde Berl. Dtsch. entomol. Z. 49(1): 89–103.

Celary, W. 2005. Melittidae of Poland (Hymemoptera: Apoidea: Anthophila) their biodiversity and biology. Krakow.

Christ, J.L. 1791. Naturgeschichte, Klassification und Nomenclatur der Insekten vom Bienen, Wespen und Ameisengeschlecht. Herrmann, Frankfurt am Main. 535 s.

Erlandsson, S. 1960. Notes on Hymenoptera. I. Investigation of the bee-fauna in south-eastern Sweden. Entomologisk Tidskrift 81: 123–130.

Madsen, H.B. & Calabuig, I. 2010. Kommenteret checkliste over Danmarks bier - Del 3: Melittidae & Megachilidae (Hymenoptera, Apoidea). Ent. Meddr 78(2): 73–99.

Michez, D., Terzo, M. & Rasmont, P. 2004. Révision des espèces ouest-paléarctique du genre Dasypoda Latreille 1802 (Hymenoptera, Apoidea, Melittidae). Linzer biol. Beitr. 36(2): 847–900.

Nieto, A., Roberts, S.P.M., Kemp, J., Rasmont, P., Kuhlmann, M., et al. 2014. European Red List of bees. Luxembourg: Publication Office of the European Union.

Nilsson, L.A. 2004. Dasypoda suripes (Christ 1791:163), guldbyxbi. Faktablad från svenska vildbiprojektet.

Radchenko, V.G. & Pesenko, Y.A. 1989. A key to the bees of the genus Dasypoda Latreille (Hymenoptera, Melittidae) of the European part of the USSR, with a designation of lectotypes. Proceedings of the Zoological Institute, Leningrad 188: 114–121.

Warncke, K. 1973. Die westpaläarktischen Arten der Bienenfamilie Melittidae (Hymenoptera). Polskie Pismo Entomologiczne 43: 97–126.

Westrich, P. 1990. Die Bienen Baden-Württembergs I-II. 2a uppl. Ulmer, Stuttgart. 972 s.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg & L. Anders Nilsson 2013. Rev. Björn Cederberg 2015.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Melittidae - sommarbin 
  • Underfamilj
    Dasypodainae  
  • Släkte
    Dasypoda - byxbin 
  • Art
    Dasypoda suripes, (Christ, 1791) - guldbyxbi
    Synonymer
    Apis suripes Christ, 1791
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg & L. Anders Nilsson 2013. Rev. Björn Cederberg 2015.