Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  fönstervingespinnare

Organismgrupp Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl. Dysauxes ancilla
Fönstervingespinnare Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Denna delvis dagaktiva fjäril påminner närmast om en liten, slank, brun bastardsvärmare. I Norden finns den bara på mellersta Öland.

Vingspann hane 22,5–25,5 mm, hona 20–25,5 mm. Antenner mörkbruna och trådformiga, hos hanen med kort ciliering, hos honan med mycket gles ciliering. Huvudet och halsen är ockragula, mellankroppen i övrigt brun och bakkroppen ockragul med mörkbruna ryggpunkter på varje segment. Framvingarna är ganska avlånga, bruna och svagt sidenglänsande samt något tunnfjälliga. Strax innanför framhörnet finns hos hanen tre genomskinliga fläckar av opigmenterade fjäll. Bakvingarna har ett brett brunt band av mer pigmenterade fjäll längs ytterkanten och framkanten. Innanför detta band har resten av vingen glesare och mindre pigmenterade fjäll, vilket gör inre delen en aning genomskinlig. Honan är lite mindre än hanen och har kraftigare bakkropp och något mörkare brun färg. Hos honan har framvingen närmare bakkanten en fjärde fläck, och bakvingen är ockragul innanför det bruna ytterbandet. Slitna fjärilar tappar sidenglansen och fransarna och blir blekare i färgerna. Genom sin bruna färg, sina karakteristiska vita framvingefläckar och sin ringa storlek kan arten knappast förväxlas med någon annan art i Nordeuropa.
Ägget är halvklotformigt med något spetsig topp, glänsande, svagt genomskinligt och först beigefärgat, senare rödgult. Larven är som fullvuxen 15–20 mm lång. Den är olivbrun–svartgrå med en rygglinje av orange­färgade, små fläckar samt orangegula sidoryggfläckar och svarta vårtor. Behåringen på ryggen är svart och på sidorna brun och ganska gles. Huvudet är svartbrunt. Puppan är 12–16 mm lång, glänsande brun och har kort behåring på ryggen och sidorna. Bakänden är rundad och saknar kremaster.
Utbredning
Länsvis förekomst för fönstervingespinnare Observationer i  Sverige för fönstervingespinnare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Fönstervingespinnare förekommer i Norden och i Sverige numera bara inom ett litet område vid Beijershamn på mellersta Öland. Här finns den normalt i måttliga antal men kan under vissa gynnsamma år vara mer talrik. Det har också gjorts enstaka ströfynd, bl.a. vid Gårdby på östra Öland 1992, två exemplar vid Halltorp ca 1940 och ett exemplar vid Böda 1931. Utanför Öland påträffades ett exemplar strax norr Oskarshamn, Småland, 1975. Arten har tidigare haft betydligt större utbredning i Beijershamn och möjligen även i Vicklebyområdet än idag. I Danmark har ett exemplar påträffats på Mön 1966, men inga fler fynd har gjorts trots att lokalen undersökts flitigt under en lång följd av år.
Världsutbredningen sträcker sig i väster från centrala Frankrike och nordöstra Iberiska halvön österut genom hela Italien och Medelhavsområdet. Arten saknas på södra Balkan men finns i Alperna på låglänt mark. Den finns vidare i stora delar av Polen och österut i Ukraina till Urals södra utlöpare, Svartahavsområdet, Kaukasus och norra Turkiet. Arten saknas helt i Baltikum.

För närvarande förekommer arten inom ett mycket begränsat område på ca 4 ha, med en populationsstorlek på 1000-2000 individer. Artens habitat utgörs av torrängar vilka gränsar mot lövskog där ek dominerar. Delar av en strandvall (från Littorinaperioden) ingår också i habitatet. Arten upptäcktes i Beijershamn 1928 och förekom tidigare över en betydligt större del av området. Under 1960- och 1970-talet gjordes flera fynd i andra delar av Beijershamn och så sent som i början av 1980-talet fanns ännu två andra populationer i området. Även det kvarvarande habitatet hade tidigare en större utbredning. Den genetiska statusen är god i den svenska populationen. Tillfälliga fynd utanför Beijershamnsområdet har gjorts i Gårdbytrakten på östra Öland (3 ex.), Böda på norra Öland (1 ex.) och Simpevarp, Oskarshamn, Småland (1 ex.).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Akut hotad (CR)
Kriterier
B1ab(iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)
Fönstervingespinnare är i Norden endast fast förekommande på strandvallen vid Beijershamn, vilket är den sista resten av en tidigare något vidare utbredning på Öland. Detta är en mycket liten och synnerligen smal torrängslokal som har vuxit igen mycket kraftigt efter 1950-talet då betet upphörde och möjligen vissa av de inre delarna planterades igen. Larven lever på och i förna samt på låga plantor, exempelvis gråfibbla (Hieracium pilosella) och backtimjam (Thymus serphyllum). Arten omfattas av ÅGP. Artens område restaureras men inga nya populationer har etablerats och arealen av lämpligt habitat har minskat i kvalitet. Antalet reproduktiva individer skattas till 750 (500-1000). Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (1-3). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 4 (4-1848) km² och förekomstarean (AOO) till 16 (16-48) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Akut hotad (CR). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii,v)c(iv)).
Ekologi
Fönstervingespinnare är en värmeälskande art som förekommer på torra och solexponerade, grusiga strandvallar med buskar, där den hittas i varma, solbelysta kantzoner och skogskanter mellan ädellövskog och varma torrängar. Den enda nordiska lokalen är en nordlig utpostförekomst i Europa. I Mellaneuropa förekommer arten på varma, glest bevuxna, klippiga marker som branter och buskiga torrängar, t.ex. glesa, torra tallskogar med unga ekar. Arten finns lokalt på de flesta håll i Västeuropa och populationerna varierar kraftigt i antal mellan olika år. I Sverige förekom arten fram till och med 1950-talet vissa år i massuppträdanden, exempelvis 1956. Från 1970-talet började den minska i antal och från 1997 har naturvårdsåtgärder satts in i syfte att gynna arten. I början av 1990-talet uppskattades populationen bestå av runt 2 500 individer. Arten förekommer mycket lokalt och studier med fångst, märkning och återfångst har visat att fjärilen normalt flyttar sig som mest drygt 100 meter. Fjärilen är aktiv på dagen, framför allt under eftermiddagen och strax före skymningen då honorna lockar som mest intensivt. Den flyger i en långsam, svirrande flykt nära marken, framförallt i solvända skogsbryn i skugga av buskar och under uthängande trädgrenar. Den är ofta svår att se eftersom de anspråkslösa färgerna påminner om dem hos torra gräs och löv. Arten flyger även på natten och särskilt hanarna lockas ganska lätt till ljuset från kvicksilverlampor, främst under varma nätter. Fjärilen håller i vila vingarna plant över kroppen ungefär som blygrå lavspinnare Eilema lurideolum. Blombesök har inte observerats i Sverige men honor i bur dricker sockervatten. Arten flyger i en generation från slutet av juni eller början av juli till slutet av juli med högflygningen omkring 10 juli. I Sydeuropa uppträder arten ibland i en andra generation i augusti–september.
Honan släpper 150–200 ägg till marken ett och ett när hon vilar på ett strå eller en gren. De kläcks efter 10–12 dagar och larverna växer långsamt fram till övervintringen. De övervintrar i andra stadiet när de är ungefär tre millimeter långa. Vid laboratorieundersökningar tillväxer larverna bäst då de erbjuds en blandning av ljung Calluna vulgaris, gråfibbla Pilosella officinarum, backtimjan Thymus serpyllum och gräsmossor Brachytecium spp. Den viktigaste enskilda växten är gråfibbla. Larverna äter i burodlingar även av bergsyra Rumex acetosella, svartkämpar Plantago lanceolata, vissnade eklöv Quercus robur och blad av sälg Salix caprea, men överlever inte efter övervintringen om bara de två förstnämnda erbjuds som foder. I Sverige har det också visat sig att äggen framförallt läggs där det växer rikligt med ljung, gråfibbla, bergsyra och torra eklöv. Flera andra växter som i litteraturen uppges utgöra värdväxter, bl.a. lavar, utnyttjas inte. Larverna är åtminstone efter övervintringen i första hand nattaktiva. De hittas på sydvända, varma platser och håller sig ofta gömda i förna av eklöv. De kan krypa mycket snabbt. Varmt och fuktigt mikroklimat har visat sig vara viktig för artens larvutveckling. Larven blir fullvuxen i början av juni och förpuppar sig på marken i en mycket gles spånad bland förna, under stenar eller något annat. Puppan kläcks efter två till tre veckor.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Ädellövskog
Ädellövskog
Lövskog
Lövskog
Buskmark
Buskmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Erebidae, Släkte Dysauxes, Art Dysauxes ancilla (Linnaeus, 1767) - fönstervingespinnare Synonymer Phalaena ancilla Linnaeus, 1767, lavdagsvärmare

Kategori Akut hotad (CR)
Kriterier B1ab(iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)

Dokumentation Fönstervingespinnare är i Norden endast fast förekommande på strandvallen vid Beijershamn, vilket är den sista resten av en tidigare något vidare utbredning på Öland. Detta är en mycket liten och synnerligen smal torrängslokal som har vuxit igen mycket kraftigt efter 1950-talet då betet upphörde och möjligen vissa av de inre delarna planterades igen. Larven lever på och i förna samt på låga plantor, exempelvis gråfibbla (Hieracium pilosella) och backtimjam (Thymus serphyllum). Arten omfattas av ÅGP. Artens område restaureras men inga nya populationer har etablerats och arealen av lämpligt habitat har minskat i kvalitet. Antalet reproduktiva individer skattas till 750 (500-1000). Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (1-3). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 4 (4-1848) km² och förekomstarean (AOO) till 16 (16-48) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Akut hotad (CR). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii,v)c(iv)).

Åtgärdsprogram Fastställt
Denna delvis dagaktiva fjäril påminner närmast om en liten, slank, brun bastardsvärmare. I Norden finns den bara på mellersta Öland.

Vingspann hane 22,5–25,5 mm, hona 20–25,5 mm. Antenner mörkbruna och trådformiga, hos hanen med kort ciliering, hos honan med mycket gles ciliering. Huvudet och halsen är ockragula, mellankroppen i övrigt brun och bakkroppen ockragul med mörkbruna ryggpunkter på varje segment. Framvingarna är ganska avlånga, bruna och svagt sidenglänsande samt något tunnfjälliga. Strax innanför framhörnet finns hos hanen tre genomskinliga fläckar av opigmenterade fjäll. Bakvingarna har ett brett brunt band av mer pigmenterade fjäll längs ytterkanten och framkanten. Innanför detta band har resten av vingen glesare och mindre pigmenterade fjäll, vilket gör inre delen en aning genomskinlig. Honan är lite mindre än hanen och har kraftigare bakkropp och något mörkare brun färg. Hos honan har framvingen närmare bakkanten en fjärde fläck, och bakvingen är ockragul innanför det bruna ytterbandet. Slitna fjärilar tappar sidenglansen och fransarna och blir blekare i färgerna. Genom sin bruna färg, sina karakteristiska vita framvingefläckar och sin ringa storlek kan arten knappast förväxlas med någon annan art i Nordeuropa.
Ägget är halvklotformigt med något spetsig topp, glänsande, svagt genomskinligt och först beigefärgat, senare rödgult. Larven är som fullvuxen 15–20 mm lång. Den är olivbrun–svartgrå med en rygglinje av orange­färgade, små fläckar samt orangegula sidoryggfläckar och svarta vårtor. Behåringen på ryggen är svart och på sidorna brun och ganska gles. Huvudet är svartbrunt. Puppan är 12–16 mm lång, glänsande brun och har kort behåring på ryggen och sidorna. Bakänden är rundad och saknar kremaster.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för fönstervingespinnare

Länsvis förekomst och status för fönstervingespinnare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för fönstervingespinnare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Fönstervingespinnare förekommer i Norden och i Sverige numera bara inom ett litet område vid Beijershamn på mellersta Öland. Här finns den normalt i måttliga antal men kan under vissa gynnsamma år vara mer talrik. Det har också gjorts enstaka ströfynd, bl.a. vid Gårdby på östra Öland 1992, två exemplar vid Halltorp ca 1940 och ett exemplar vid Böda 1931. Utanför Öland påträffades ett exemplar strax norr Oskarshamn, Småland, 1975. Arten har tidigare haft betydligt större utbredning i Beijershamn och möjligen även i Vicklebyområdet än idag. I Danmark har ett exemplar påträffats på Mön 1966, men inga fler fynd har gjorts trots att lokalen undersökts flitigt under en lång följd av år.
Världsutbredningen sträcker sig i väster från centrala Frankrike och nordöstra Iberiska halvön österut genom hela Italien och Medelhavsområdet. Arten saknas på södra Balkan men finns i Alperna på låglänt mark. Den finns vidare i stora delar av Polen och österut i Ukraina till Urals södra utlöpare, Svartahavsområdet, Kaukasus och norra Turkiet. Arten saknas helt i Baltikum.

För närvarande förekommer arten inom ett mycket begränsat område på ca 4 ha, med en populationsstorlek på 1000-2000 individer. Artens habitat utgörs av torrängar vilka gränsar mot lövskog där ek dominerar. Delar av en strandvall (från Littorinaperioden) ingår också i habitatet. Arten upptäcktes i Beijershamn 1928 och förekom tidigare över en betydligt större del av området. Under 1960- och 1970-talet gjordes flera fynd i andra delar av Beijershamn och så sent som i början av 1980-talet fanns ännu två andra populationer i området. Även det kvarvarande habitatet hade tidigare en större utbredning. Den genetiska statusen är god i den svenska populationen. Tillfälliga fynd utanför Beijershamnsområdet har gjorts i Gårdbytrakten på östra Öland (3 ex.), Böda på norra Öland (1 ex.) och Simpevarp, Oskarshamn, Småland (1 ex.).
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Arctiinae - björnspinnare 
  • Tribus
    Syntomini  
  • Släkte
    Dysauxes  
  • Art
    Dysauxes ancilla(Linnaeus, 1767) - fönstervingespinnare
    Synonymer
    Phalaena ancilla Linnaeus, 1767
    lavdagsvärmare

Fönstervingespinnare är en värmeälskande art som förekommer på torra och solexponerade, grusiga strandvallar med buskar, där den hittas i varma, solbelysta kantzoner och skogskanter mellan ädellövskog och varma torrängar. Den enda nordiska lokalen är en nordlig utpostförekomst i Europa. I Mellaneuropa förekommer arten på varma, glest bevuxna, klippiga marker som branter och buskiga torrängar, t.ex. glesa, torra tallskogar med unga ekar. Arten finns lokalt på de flesta håll i Västeuropa och populationerna varierar kraftigt i antal mellan olika år. I Sverige förekom arten fram till och med 1950-talet vissa år i massuppträdanden, exempelvis 1956. Från 1970-talet började den minska i antal och från 1997 har naturvårdsåtgärder satts in i syfte att gynna arten. I början av 1990-talet uppskattades populationen bestå av runt 2 500 individer. Arten förekommer mycket lokalt och studier med fångst, märkning och återfångst har visat att fjärilen normalt flyttar sig som mest drygt 100 meter. Fjärilen är aktiv på dagen, framför allt under eftermiddagen och strax före skymningen då honorna lockar som mest intensivt. Den flyger i en långsam, svirrande flykt nära marken, framförallt i solvända skogsbryn i skugga av buskar och under uthängande trädgrenar. Den är ofta svår att se eftersom de anspråkslösa färgerna påminner om dem hos torra gräs och löv. Arten flyger även på natten och särskilt hanarna lockas ganska lätt till ljuset från kvicksilverlampor, främst under varma nätter. Fjärilen håller i vila vingarna plant över kroppen ungefär som blygrå lavspinnare Eilema lurideolum. Blombesök har inte observerats i Sverige men honor i bur dricker sockervatten. Arten flyger i en generation från slutet av juni eller början av juli till slutet av juli med högflygningen omkring 10 juli. I Sydeuropa uppträder arten ibland i en andra generation i augusti–september.
Honan släpper 150–200 ägg till marken ett och ett när hon vilar på ett strå eller en gren. De kläcks efter 10–12 dagar och larverna växer långsamt fram till övervintringen. De övervintrar i andra stadiet när de är ungefär tre millimeter långa. Vid laboratorieundersökningar tillväxer larverna bäst då de erbjuds en blandning av ljung Calluna vulgaris, gråfibbla Pilosella officinarum, backtimjan Thymus serpyllum och gräsmossor Brachytecium spp. Den viktigaste enskilda växten är gråfibbla. Larverna äter i burodlingar även av bergsyra Rumex acetosella, svartkämpar Plantago lanceolata, vissnade eklöv Quercus robur och blad av sälg Salix caprea, men överlever inte efter övervintringen om bara de två förstnämnda erbjuds som foder. I Sverige har det också visat sig att äggen framförallt läggs där det växer rikligt med ljung, gråfibbla, bergsyra och torra eklöv. Flera andra växter som i litteraturen uppges utgöra värdväxter, bl.a. lavar, utnyttjas inte. Larverna är åtminstone efter övervintringen i första hand nattaktiva. De hittas på sydvända, varma platser och håller sig ofta gömda i förna av eklöv. De kan krypa mycket snabbt. Varmt och fuktigt mikroklimat har visat sig vara viktig för artens larvutveckling. Larven blir fullvuxen i början av juni och förpuppar sig på marken i en mycket gles spånad bland förna, under stenar eller något annat. Puppan kläcks efter två till tre veckor.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark, Ädellövskog, Lövskog

Biotoper där arten kan förekomma: Buskmark

Tillbakagången i Beijershamn beror framförallt på igenväxning av lämpliga habitat. Området där arten tidigare förekom har endast betats sporadiskt av häst. Igenväxningen får därför främst tillskrivas den naturliga successionen. Även om marken där arten förekommer är fattig och igenväxningen därmed går långsamt, kommer artens habitat att vara helt igenvuxet år 2065, förutsatt att igenväxningen fortsätter med samma hastighet som under senare decennier.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Den viktigaste bevarandeåtgärden är att behålla arean och kvaliteten på habitatet inom den begränsade lokalen. Igenväxning kan förhindras genom manuella röjningar eller bete med lämpliga intervall. Ett eventuellt bete måste vara flexibelt och anpassas till utfallet, då ett för hårt betestryck istället skulle vara skadligt. Vidare bör den del av det kvarvarande habitatet som numera växt igen (ca 2 ha direkt gränsande mot de östra delarna) öppnas. En kraftig utglesning av trädskiktet samtidigt som blivande kantzoner av ek sparas är grunden i denna röjning. Eftersom fjärilarna har en motvilja mot att flyga in i avvikande habitattyper är en åtgärd att sköta habitatets gränser så att risken för att fjärilar lämnar habitatet minimeras. Tvärtemot vad som ofta förslås inom naturvårdsbiologin, är denna åtgärd i detta fall berättigad, eftersom det inte finns några andra lämpliga lokaler i omgivningarna som migrerande fjärilar kan nå. Varje fjäril som lämnar habitatet minskar populationsstorleken, och datorsimuleringar har också visat att utdöenderisken härvid ökar. Ett av de tidigare förekomstområdena (i norra Beijershamn, 1,2 km från den kvarvarande populationen) bör också restaureras. Om en skogsbrand, tromb eller annan slumpmässig katastrofhändelse drabbar det enda kvarvarande habitatet är risken stor att arten helt dör ut. Eftersom den genetiska statusen är god hos den kvarvarande populationen kan larver från denna användas för en återutsättning i det norra området. Ett annat viktigt krav är att försöka få konnektivitet mellan populationerna. Strandvallen löper hela vägen mellan habitaten och skulle kunna fungera som en spridningskorridor. Dock betas strandvallen kraftigt sedan 1990, och den tidigare torrängsfloran har förändrats mot en mer kvävegynnad flora särskilt på de partier där stödutfodring skett. Eftersom hårt betade ängar undviks av de vuxna fjärilarna måste betestrycket minskas eller temporärt upphöra. Förhoppningsvis kan växtligheten då utvecklas mot en torrängsflora. Vissa avsnitt längs strandvallen kan också röjas så att varma gläntor och kantzoner skapas, vilka skulle underlätta spridningen och kunna fungera som s.k. stepping stones. Som nämnts tidigare är en av de prioriterade åtgärderna att sköta det kvarvarande habitatets gränser för att minimera risken att fjärilar lämnar habitatet. Denna åtgärd står dock inte i motsats till att skapa en spridningskorridor norrut, eftersom det är möjligt att fortsätta gränsskötseln i övriga riktningar.

Åtgärdsprogram Fastställt
Namngivning: Dysauxes ancilla (Linnaeus, 1767). Originalbeskrivning: Phalaena ancilla. Systema Naturae, 12:e upplagan, 1: 835. Svensk synonym: lavdagsvärmare.
Etymologi: ancilla (lat.) = tjänsteflicka. Färgställningen på honans bakvinge påminner om den hos exempelvis nattflyet Noctua pronuba, och Linné gav ofta fjärilar med färgrika bakvingar feminina namn, ofta med anknytning till giftermål
Uttal: [Dysávkses ansílla]

Betzholtz, P.-E. 2000. Genetic status and fluctuating asymmetry in an endangered population of the moth Dysauxes ancilla L. (Lepidoptera: Ctenuchidae). Journal of Insect Conservation 4: 93–98.

Betzholtz, P.-E. 2002. Population structure and movement patterns within an isolated and endangered population of the moth Dysauxes ancilla L. (Lepidoptera, Ctenuchidae): implications for conservation.

Journal of Insect Conservation 6: 57–66.

Betzholtz, P.-E. 2003. Habitat utilization by ovipositing females and larvae in an endangered population of the moth Dysauxes ancilla (Lepidoptera: Ctenuchidae). Journal of Research on the Lepidoptera 37: 47–54. Betzholtz, P.-E. 2003. The discrepancy between food plant preference and suitability in the moth Dysauxes ancilla. Web Ecology 4: 7–14.

Betzholtz, P.-E. 2004. Ecology and conservation of the moth Dysauxes ancilla. Doctoral thesis, Lund University, Lund.

Betzholtz, P.-E. & Lindeborg, M. 1996. Har lavdagsvärmaren, Dysauxes ancilla (Lepidoptera: Ctenuchidae), en framtid på Öland? Enomologisk. Tidskift. 117: 103–111.

Buszko, J. 1992. Changes in Lepidopterous fauna of Torun Basin in the period of the last 60 years. Acta univ. Nicolai Copernici Biol. 39: 25–33.

Ebert, G., Hirneisen, N., Krell, F. K., Mörtter, R., Ratzel, U., Siepe, A., Steiner, A. & Traub, B. 1994. Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Band 4: Nachfalter II. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.

Hydén, N., Jilg, K. & Östman, T. 2006. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar:ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae-Lymantriidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning.

Acta Univ. Lund. N.F. avd. 2, 57 nr 4. Lund. 91 s.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Per-Eric Betzholtz & Mats Lindeborg 1995. Rev. Per-Eric Betzholtz 2004. ©ArtDatabanken, SLU 2005.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Arctiinae - björnspinnare 
  • Tribus
    Syntomini  
  • Släkte
    Dysauxes  
  • Art
    Dysauxes ancilla, (Linnaeus, 1767) - fönstervingespinnare
    Synonymer
    Phalaena ancilla Linnaeus, 1767
    lavdagsvärmare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Per-Eric Betzholtz & Mats Lindeborg 1995. Rev. Per-Eric Betzholtz 2004. ©ArtDatabanken, SLU 2005.