Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  åkervindefly

Organismgrupp Fjärilar, Nattflyn Acontia trabealis
Åkervindefly Fjärilar, Nattflyn

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Det lilla flyets framvingar är omisskännligt tecknade i lika delar gult och svart utan större variation i mönstret. Mellankroppen är likadant färgad. Bakvingar och bakkropp är grå. Fjärilens färgteckning utgör sannolikt en mimikry av gaddsteklar motverkande attacker av fåglar och samtidigt formupplösande för rovinsekter då den under dagtid vilar i blommor. Arten kan något likna vecklare i släktet Aethes, men dessa arter har gul och rödbrun teckning. Vingspann 18–22 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för åkervindefly Observationer i  Sverige för åkervindefly
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Åkervindefly är knuten till försvinnande livsmiljöer på relativt näringsrika sandmarker och är idag mycket sällsynt utanför Öland. Arten var redan under 1800-talet känd från Skåne, Öland och Gotland. På Omberg i Östergötland insamlades ett tiotal exemplar 1915. Senare har den påträffats i Småland, Dörby 1951–1956 och i Blekinge 1977 (utan exakt lokaluppgift). I Skåne förekom åkervindeflyet tidigare i ett stråk från Lundatrakten till Benestad i Fyledalen, samt i trakten runt Kristianstad och Åhus. Den befaras dock numera helt ha försvunnit från sina tidigare fasta förekomster i Skåne. Endast ett fåtal fynd har gjorts där den senaste 30-årsperioden bl.a. Gislövs läge 1994 och Böste 2003, båda bedöms endast vara migrerande fjärilar. På Gotland var åkervindefly tidigare utbredd över hela ön, utom de nordligaste delarna, men fynd har efter 1990 endast gjorts på Sudret, sannolikt rör det sig om migrerande individer. På Öland är arten ännu utbredd och de främsta förekomsterna är belägna på sandfält vid Skede mosse, Gårdby, Skarpa Alby, Algutrums by, Räpplinge samt flerstädes på öns norra del. Den påträffas på Öland även ganska regelbundet utanför sandmarker, såsom i Vickleby, Karlevi, Runsbäck, Lenstad och Arontorp. De varma somrarna under inledningen av 2000-talet har gett avsevärt fler årliga noteringar från mellersta Öland än de föregående 20 åren. I Danmark förekom åkervindeflyet tidigare i alla distrikt söder och öster om Östjylland. Efter perioden 1959–1963, då arten ökade markant har den minskat mycket kraftigt. Den är nu försvunnen från alla områden utom Djursland, Nordvästsjälland och Bornholm, där den återfunnits efter 1970. Under de senaste åren är den endast funnen årligen vid kustklinten på Nekselö utanför Själlands västkust. I Norge är åkervindeflyet endast påträffad i ett exemplar i yttre Aust-Agder 1969. I Finland är arten funnen i tio exemplar vid sydkusten samt på Åland. Fynden är jämnt spridda över tidsperioden 1896–1974. Sannolikt är samtliga norska och finska fynd endast resultatet av långdistansmigration. Arten förekommer enligt äldre fynduppgifter även i Estland, men har inte rapporterats under senare år. Den har sedan 1960 försvunnit från sina fasta förekomster i södra och östra England och påträffas numera endast tillfälligt som inflygande migrant från kontinenten. I Tyskland är arten ännu sparsam till allmän och i Litauen allmän och vida utbredd. Världsutbredningen sträcker sig från Västeuropa och Nordafrika genom Ryssland, Sibirien och Centralasien till Japan och Kina. Arten är upptagen i Danmarks rödlista som Akut Hotad.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(iii); C2b
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Åkervindefly förekom tidigare på fastlandet på torra varma sandområden med åkervinda (Convolvulus arvensis) lokalt i södra och östra Skåne. Arten dog troligen ut i Skåne under 1960-talet när mängden störda biotoper med öppen sand lämpliga för nykolonisering av åkervinda minskade pga införande av andra brukningsmetoder och upphörande av odling på torra, magra marker. Dessutom anträffas arten lokalt på motsvarande biotoper på Öland och Gotland. På Öland förekommer arten fortfarande på en handfull lokaler. På Gotland har beståndet minskat, men arten förekommer ännu åtminstone på Sudret. Sedan 2011 har arten hittats på enstaka lokaler i Örebro, Västmanlands och Stockholms län, av allt att döma utgör dessa enstaka migranter. Antalet reproduktiva individer skattas till 4000 (3000-5000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 320 (200-400) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (B2ab(iii); C2b).
Ekologi
Åkervindefly är knutet till torra sandmarker med åkervinda Convolvulus arvensis. Den föredrar områden med vegetationsfria, sandiga ytor och tillhör idag den betydande grupp rödlistade torrmarksinsekter vilkas livsmiljöer i rask takt försvinner. Exempel på försvinnande gynnsamma element i sandiga miljöer är järnvägsbankar av sand eller fint grus och den äldre typen av vägar över sandjord, utan grövre vägmaterial och asfaltbeläggnig. Åkervindan är en opportunist som med sina revor gärna sprider sig över ytor där få andra växter klarar vattenförsörjningen. Med upphörande bete och tilltagande stabilisering av olika störningsmiljöer, såsom sydvända branta skärningar vid järnvägar och vägar, trängs åkervindan ofta ut av andra växter. I mer instabila miljöer som åkermark i träda (enligt nu gällande regelverk för miljöersättning) kan åkervinda tillfälligt öka starkt, men det är osäkert om åkervindeflyet hinner utnyttja dessa miljöer innan de på nytt plöjs upp. I Danmark förekommer åkervindeflyet även i branta backar mot havet. Larven livnär sig av åkervindans blommor och fruktämnen. Den förpuppar sig i en kokong mellan växtdelar ovan markytan. Pupporna övervintrar ibland två gånger. Flygperioden infaller från början av juni till mitten av juli, och åtminstone vissa år uppträder arten med en partiell andra generation från slutet av juli till mitten av augusti. Fjärilarna vilar under dagen i gräs- och örtvegetationen och kan även påträffas vilande på olika blommor, bl.a. tistlar och åkervinda. De är lättstörda under dagtid och benägna att undfly vandrare genom att ta till vingarna. I England aktiv svärmning av fjärilar iakttagits från kl. 18. Fjärilarnas dygnsvanor är relativt dåligt kända i Sverige. De påträffas hos oss vanligen enstaka vid UV-ljusfångst. Arten förbises lätt om den inte särskilt eftersökes.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· åkervinda
· åkervinda
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Noctuidae (nattflyn), Släkte Acontia, Art Acontia trabealis (Scopoli, 1763) - åkervindefly Synonymer Emmelia trabealis (Scopoli, 1763), Phalaena trabealis Scopoli, 1763

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(iii); C2b
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Åkervindefly förekom tidigare på fastlandet på torra varma sandområden med åkervinda (Convolvulus arvensis) lokalt i södra och östra Skåne. Arten dog troligen ut i Skåne under 1960-talet när mängden störda biotoper med öppen sand lämpliga för nykolonisering av åkervinda minskade pga införande av andra brukningsmetoder och upphörande av odling på torra, magra marker. Dessutom anträffas arten lokalt på motsvarande biotoper på Öland och Gotland. På Öland förekommer arten fortfarande på en handfull lokaler. På Gotland har beståndet minskat, men arten förekommer ännu åtminstone på Sudret. Sedan 2011 har arten hittats på enstaka lokaler i Örebro, Västmanlands och Stockholms län, av allt att döma utgör dessa enstaka migranter. Antalet reproduktiva individer skattas till 4000 (3000-5000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 320 (200-400) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (B2ab(iii); C2b).
Det lilla flyets framvingar är omisskännligt tecknade i lika delar gult och svart utan större variation i mönstret. Mellankroppen är likadant färgad. Bakvingar och bakkropp är grå. Fjärilens färgteckning utgör sannolikt en mimikry av gaddsteklar motverkande attacker av fåglar och samtidigt formupplösande för rovinsekter då den under dagtid vilar i blommor. Arten kan något likna vecklare i släktet Aethes, men dessa arter har gul och rödbrun teckning. Vingspann 18–22 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för åkervindefly

Länsvis förekomst och status för åkervindefly baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för åkervindefly

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Åkervindefly är knuten till försvinnande livsmiljöer på relativt näringsrika sandmarker och är idag mycket sällsynt utanför Öland. Arten var redan under 1800-talet känd från Skåne, Öland och Gotland. På Omberg i Östergötland insamlades ett tiotal exemplar 1915. Senare har den påträffats i Småland, Dörby 1951–1956 och i Blekinge 1977 (utan exakt lokaluppgift). I Skåne förekom åkervindeflyet tidigare i ett stråk från Lundatrakten till Benestad i Fyledalen, samt i trakten runt Kristianstad och Åhus. Den befaras dock numera helt ha försvunnit från sina tidigare fasta förekomster i Skåne. Endast ett fåtal fynd har gjorts där den senaste 30-årsperioden bl.a. Gislövs läge 1994 och Böste 2003, båda bedöms endast vara migrerande fjärilar. På Gotland var åkervindefly tidigare utbredd över hela ön, utom de nordligaste delarna, men fynd har efter 1990 endast gjorts på Sudret, sannolikt rör det sig om migrerande individer. På Öland är arten ännu utbredd och de främsta förekomsterna är belägna på sandfält vid Skede mosse, Gårdby, Skarpa Alby, Algutrums by, Räpplinge samt flerstädes på öns norra del. Den påträffas på Öland även ganska regelbundet utanför sandmarker, såsom i Vickleby, Karlevi, Runsbäck, Lenstad och Arontorp. De varma somrarna under inledningen av 2000-talet har gett avsevärt fler årliga noteringar från mellersta Öland än de föregående 20 åren. I Danmark förekom åkervindeflyet tidigare i alla distrikt söder och öster om Östjylland. Efter perioden 1959–1963, då arten ökade markant har den minskat mycket kraftigt. Den är nu försvunnen från alla områden utom Djursland, Nordvästsjälland och Bornholm, där den återfunnits efter 1970. Under de senaste åren är den endast funnen årligen vid kustklinten på Nekselö utanför Själlands västkust. I Norge är åkervindeflyet endast påträffad i ett exemplar i yttre Aust-Agder 1969. I Finland är arten funnen i tio exemplar vid sydkusten samt på Åland. Fynden är jämnt spridda över tidsperioden 1896–1974. Sannolikt är samtliga norska och finska fynd endast resultatet av långdistansmigration. Arten förekommer enligt äldre fynduppgifter även i Estland, men har inte rapporterats under senare år. Den har sedan 1960 försvunnit från sina fasta förekomster i södra och östra England och påträffas numera endast tillfälligt som inflygande migrant från kontinenten. I Tyskland är arten ännu sparsam till allmän och i Litauen allmän och vida utbredd. Världsutbredningen sträcker sig från Västeuropa och Nordafrika genom Ryssland, Sibirien och Centralasien till Japan och Kina. Arten är upptagen i Danmarks rödlista som Akut Hotad.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Noctuidae - nattflyn 
  • Underfamilj
    Acontiinae  
  • Släkte
    Acontia  
  • Art
    Acontia trabealis(Scopoli, 1763) - åkervindefly
    Synonymer
    Emmelia trabealis (Scopoli, 1763)
    Phalaena trabealis Scopoli, 1763

Åkervindefly är knutet till torra sandmarker med åkervinda Convolvulus arvensis. Den föredrar områden med vegetationsfria, sandiga ytor och tillhör idag den betydande grupp rödlistade torrmarksinsekter vilkas livsmiljöer i rask takt försvinner. Exempel på försvinnande gynnsamma element i sandiga miljöer är järnvägsbankar av sand eller fint grus och den äldre typen av vägar över sandjord, utan grövre vägmaterial och asfaltbeläggnig. Åkervindan är en opportunist som med sina revor gärna sprider sig över ytor där få andra växter klarar vattenförsörjningen. Med upphörande bete och tilltagande stabilisering av olika störningsmiljöer, såsom sydvända branta skärningar vid järnvägar och vägar, trängs åkervindan ofta ut av andra växter. I mer instabila miljöer som åkermark i träda (enligt nu gällande regelverk för miljöersättning) kan åkervinda tillfälligt öka starkt, men det är osäkert om åkervindeflyet hinner utnyttja dessa miljöer innan de på nytt plöjs upp. I Danmark förekommer åkervindeflyet även i branta backar mot havet. Larven livnär sig av åkervindans blommor och fruktämnen. Den förpuppar sig i en kokong mellan växtdelar ovan markytan. Pupporna övervintrar ibland två gånger. Flygperioden infaller från början av juni till mitten av juli, och åtminstone vissa år uppträder arten med en partiell andra generation från slutet av juli till mitten av augusti. Fjärilarna vilar under dagen i gräs- och örtvegetationen och kan även påträffas vilande på olika blommor, bl.a. tistlar och åkervinda. De är lättstörda under dagtid och benägna att undfly vandrare genom att ta till vingarna. I England aktiv svärmning av fjärilar iakttagits från kl. 18. Fjärilarnas dygnsvanor är relativt dåligt kända i Sverige. De påträffas hos oss vanligen enstaka vid UV-ljusfångst. Arten förbises lätt om den inte särskilt eftersökes.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· åkervinda - Convolvulus arvensis (Viktig)
Arten är sannolikt klimatkänslig och den kraftiga populationsminskningen under 1960-talet sammanhänger troligtvis med upprepade regniga och solfattiga somrar. Under nio av somrarna 1960–1970 var nederbördsmängden under juni–augusti i södra Sverige 50–100 mm över genomsnittet. Efter 1970 har somrarna fram till och med 1976 präglats av torrare väder och från 1990-talet av flera rekordartat varma somrar, vilket troligtvis gynnat arten mer än andra miljöfaktorer. Faktum kvarstår dock att arten missgynnats av att störningsmiljöernas antal och areal i sandstäppsområden minskat betydligt p.g.a. upphörande trädesjordbruk, igenplantering och igenväxning av tidigare betade slänter och skärningar, samt av en försämring av livsmiljöerna på järnvägsbankar och vid landsvägar. Användningen av herbicider och insecticider har sannolikt inverkat mycket negativt genom att artens livsmiljö ofta utgörs av kantzoner till odlad mark. Även tilltagande ogräsbekämpning med herbicider längs banvallar kan ha inverkat negativt.

Påverkan
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Arten bör eftersökas inom tidigare förekomstområden i stäppängsmiljöer på fastlandet och på Gotland. Dess nuvarande utbredning och status på Öland bör kartläggas innan lämpliga åtgärder för kvarvarande förekomstområden preciseras. Sannolikt gynnas arten av rekommenderade åtgärder för en del rödlistade skalbaggsarter som kräver markstörning och kort grässvål på beteshävdade sandiga områden. Det kan dock vara så att åkervindefly främst utnyttjar sådana områden under första fasen av igenväxning efter bruten beteshävd, eller i kantzoner där åkervindans rotsystem befinner sig utom räckhåll för betesdjuren.

Burrau, N. 1937. Faunistiska notiser om Lepidoptera. Opusc. ent. 2: 153–155.

Douwes, P., Kaaber, S., Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1969. De fennoskandiska och danska nattflynas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Franzén, M. 2004. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2003. Ent. Tidskr. 125: 27–42.

Hoffmeyer, S. 1962. De danske ugler. Universitetsforlaget, Århus.

Ivinskis, P. 1993. Check-list of Lithuanian Lepidoptera. Ekologijos Institutas, Vilnius.

Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. III teil; Eulenfalter, Neumann-Neudamm Verlag, Radebeul.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1–3): 1–137.

Lindeborg, M. 1996. Fjärilsåret i sydost 1995. Lucanus 1(1): 10–28.

Lindeborg, M. 1997. Fjärilsfynden i sydost 1996. Lucanus 2(1): 15–30.

Lindeborg, M. 1998. Fjärilsfynden i sydost 1997. Lucanus 3(1): 14–27.

Lindeborg, M. 2004. Fjärilsfynden i Sydost 2003. Lucanus 9: 1–14.

Lindeborg, M. 2005. Fjärilsfynden i Sydost 2004. Lucanus 10: 1–19.

Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935–41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.

Norgaard, I. & Nielsen, P.S. 1988. Fund af storsommerfugle i Danmark 1961–86. Lepidopterologisk forening.

Palmqvist, G. 1984. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1983. Ent. Tidskr. 105: 81–88.

Pedmanson, R., Tammaru, T. & Viidalepp, J. 1993. Huvitavaid suurliblikaleide Eestist 1992.

Lepidopteroloogiline Informatsioon 8: 38–49.

Ryrholm, N. 1995. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1994. Ent. Tidskr. 116(1–2): 31–45.

Skinner, B. 1984. Colour identification guide to moths of British Isles. Penguin Books Ltd, Harmondsworth.

Skou, P. 1991. Nordens ugler. Danmarks dyreliv Bind 5. Apollo books, Stenstrup.

Viidalepp, J. & Pedmanson, R. 1994. Huvitavaid suurliblikate (Macrolepidoptera) leide Eestist 1993. A.

Lepidopteroloogiline Informatsioon 9: 32–46.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2008.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Noctuidae - nattflyn 
  • Underfamilj
    Acontiinae  
  • Släkte
    Acontia  
  • Art
    Acontia trabealis, (Scopoli, 1763) - åkervindefly
    Synonymer
    Emmelia trabealis (Scopoli, 1763)
    Phalaena trabealis Scopoli, 1763
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2008.