Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  brun mårfältmätare

Organismgrupp Fjärilar, Mätare Epirrhoe pupillata
Brun mårfältmätare Fjärilar, Mätare

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Den brun och vitrandiga fjärilen liknar i hög grad ett flertal närbesläktade arter, men skiljer sig främst från dessa genom att de talrika, finare och grövre tvärlinjerna inte är svarta. Vidare skiljer den sig från andra strimmiga mätarearter genom de iögonfallande och breda vingfransarna som är bruna och vita i korta distinkta avsnitt av lika längd, samt att ytterkanterna på vingarna inte är vågiga. Vingspann 20-23 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för brun mårfältmätare Observationer i  Sverige för brun mårfältmätare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Thunbergs fältmätare har ett av de märkligaste utbredningsmönstren av alla storfjärilsarter i Norden. Den beskrevs som ny art från Gästrikland efter ett exemplar insamlat av Printz. Detta exemplar och ytterligare ett utan lokalangivelse var fram till 1887 allt som var känt av arten från Sverige. Den påträffades då i ytterligare ett exemplar vid Rosersberg mellan Stockholm och Uppsala. Fram till 1940-talet var arten i övrigt endast känd från Södermanland, Mellösa. Uppland, Uppsalatrakten, Enköping, Sandhamn m.fl. fyndorter nära Stockholm och från Västmanland, Valsta 1927. Centrum för den nutida utbredningen överensstämmer väl med den ovan beskrivna, men arealen har vidgats inom nämnda landskap under de senaste 60 åren. Arten ökade i frekvens då mindre lönsamma, små ängsmarker lämnades för fri utveckling och arten var på många platser, från Uppsalaslätten till Södertörn och i skärgården, under 1980-90-talen talrikare än förr. Spridningen fortsatte västerut. I Närke påträffades den först vid Hampetorp 1972, samt 1975 vid Lännäs och Hällabrottet, där den även lyckades etablera populationer. I Mälardalen nådde arten samtidigt sin nuvarande västgräns vid Kungsör. I övrigt har enstaka exemplar påträffats på Ölands norra udde 1988, i Östergötland, Kolmården 1973, Kuddby 1983 och Stjärnorp 1995, vilket indikerar en fortsatt spridning söderut. I Gästrikland återfanns arten först 1997 vid Årsunda och där förefaller den att ha en fast population. Rullstensåsen som här korsar Dalälven har förmodligen varit en betydelsefull samfärdsled i äldre tider och kan kanske vara den ursprungliga typlokalen. Under de senaste trettio åren har dock artens habitat i så hög grad vuxit igen med buskage eller fått en mer kvävegynnad markflora att en tydlig minskning kunnat noteras, speciellt i Mälardalen och Stockholmstrakten där markanvändningen traktvis förändrats mer genom upphörande beteshävd av ogödslade marker. I Norge påträffades Thunbergs fältmätare i Baerum i Akershus under 1800-talet. Den återfanns först 1952 i Oppland, Harpefoss. Idag är den känd från ett flertal lokaler på lägre nivå över havet i övre delen av Gudbrandsdalen, och är här lokalt tämligen allmän. I övrigt har endast ett fynd gjorts i Östra Buskerud 1980. I Danmark förekommer Thunbergs fältmätare endast nära havet på norra Jylland, med en sammanhängande utbredning längs hela kusten mellan Bulbjerg och Skagen. Den är vanligen talrik, men endast inom ett 30-40 meter brett bälte i övergångszonen mellan de öppna, ostabiliserade sanddynerna och torrängsvegetationen på stabiliserad flygsand. I Finland förekommer arten endast mycket lokalt på några av de sydligare öarna i Ålands och Åbo skärgårdar och endast ett fynd har rapporterats från en annan provins. Arten saknas i hela västra Mellaneuropa och förekommer endast mycket lokalt i Estland och Polen, samt i Tyskland i Baden-Württemberg och Bayern. Världsutbredningen sträcker sig från Norden och östra Mellaneuropa genom Ryssland, Sibirien och Centralasien till Mongoliet. Arten är upptagen i Norges rödlista som Sällsynt och i Danmarks rödlista som särskilt ansvarskrävande.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B2ab(iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Thunbergs fältmätare förekommer främst på öppna kalkpåverkade friska-torra ängsmarker med gulmåra (Galium verum) i mellersta - östra Svealand samt sydöstra Gävleborgs län. Typiska miljöer för arten är berghällar med tunt jordtäcke. Därutöver har vissa ströfynd gjorts utanför dess egentliga utbredningsområde. Artens livsutrymme minskar i takt med att artens habitat gödslas och andra mycket torra ängsbackar planteras eller växer igen. Antalet reproduktiva individer skattas till 3000 (1500-4500). Antalet lokalområden i landet skattas till 38 (34-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 28000 (27240-45000) km² och förekomstarean (AOO) till 152 (136-200) km². Populationen minskar med mer än 10% inom 10 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,v)c(iv)).
Ekologi
Artens livsmiljöer är torrängar på isälvsavlagringar och backberg, samt i Norge på sydberg, vanligen på kalkrik sandjord. Skandinaviens förekomstområden befinner sig i mer tydligt nederbördsfattiga zoner ju nordligare förekomsten befinner sig. Årsnederbörden i Mellansverige är 450-550 mm och i Gudbrandsdalen endast 275-300 mm. Det ogynnsammare nederbördsrikare klimatet vid Jyllands nordkust, uppvägs sannolikt av att flygsanden har en god dräneringsförmåga och att de ihållande vindarna ger god upptorkningen efter regn. Fjärilarna uppträder i Sverige och Norge i en generation från andra veckan i juni till slutet av juli och i Danmark och Tyskland med två generationer utan tydligt uppehåll i (maj) juni till augusti. Fjärilarna är aktiva från skymningen till midnatt, men de kan under dagtid lätt störas till flykt. Larverna lever på gulmåra Galium verum. Övervintringen sker i puppstadiet i en jordkokong.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· buskmåra
· buskmåra
· gulmåra
· gulmåra
· vattenmåra
· vattenmåra
· vitmåra
· vitmåra
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Geometridae (mätare), Släkte Epirrhoe, Art Epirrhoe pupillata (Thunberg, 1788) - brun mårfältmätare Synonymer Thunbergs fältmätare

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B2ab(iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Thunbergs fältmätare förekommer främst på öppna kalkpåverkade friska-torra ängsmarker med gulmåra (Galium verum) i mellersta - östra Svealand samt sydöstra Gävleborgs län. Typiska miljöer för arten är berghällar med tunt jordtäcke. Därutöver har vissa ströfynd gjorts utanför dess egentliga utbredningsområde. Artens livsutrymme minskar i takt med att artens habitat gödslas och andra mycket torra ängsbackar planteras eller växer igen. Antalet reproduktiva individer skattas till 3000 (1500-4500). Antalet lokalområden i landet skattas till 38 (34-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 28000 (27240-45000) km² och förekomstarean (AOO) till 152 (136-200) km². Populationen minskar med mer än 10% inom 10 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,v)c(iv)).
Den brun och vitrandiga fjärilen liknar i hög grad ett flertal närbesläktade arter, men skiljer sig främst från dessa genom att de talrika, finare och grövre tvärlinjerna inte är svarta. Vidare skiljer den sig från andra strimmiga mätarearter genom de iögonfallande och breda vingfransarna som är bruna och vita i korta distinkta avsnitt av lika längd, samt att ytterkanterna på vingarna inte är vågiga. Vingspann 20-23 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för brun mårfältmätare

Länsvis förekomst och status för brun mårfältmätare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för brun mårfältmätare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Thunbergs fältmätare har ett av de märkligaste utbredningsmönstren av alla storfjärilsarter i Norden. Den beskrevs som ny art från Gästrikland efter ett exemplar insamlat av Printz. Detta exemplar och ytterligare ett utan lokalangivelse var fram till 1887 allt som var känt av arten från Sverige. Den påträffades då i ytterligare ett exemplar vid Rosersberg mellan Stockholm och Uppsala. Fram till 1940-talet var arten i övrigt endast känd från Södermanland, Mellösa. Uppland, Uppsalatrakten, Enköping, Sandhamn m.fl. fyndorter nära Stockholm och från Västmanland, Valsta 1927. Centrum för den nutida utbredningen överensstämmer väl med den ovan beskrivna, men arealen har vidgats inom nämnda landskap under de senaste 60 åren. Arten ökade i frekvens då mindre lönsamma, små ängsmarker lämnades för fri utveckling och arten var på många platser, från Uppsalaslätten till Södertörn och i skärgården, under 1980-90-talen talrikare än förr. Spridningen fortsatte västerut. I Närke påträffades den först vid Hampetorp 1972, samt 1975 vid Lännäs och Hällabrottet, där den även lyckades etablera populationer. I Mälardalen nådde arten samtidigt sin nuvarande västgräns vid Kungsör. I övrigt har enstaka exemplar påträffats på Ölands norra udde 1988, i Östergötland, Kolmården 1973, Kuddby 1983 och Stjärnorp 1995, vilket indikerar en fortsatt spridning söderut. I Gästrikland återfanns arten först 1997 vid Årsunda och där förefaller den att ha en fast population. Rullstensåsen som här korsar Dalälven har förmodligen varit en betydelsefull samfärdsled i äldre tider och kan kanske vara den ursprungliga typlokalen. Under de senaste trettio åren har dock artens habitat i så hög grad vuxit igen med buskage eller fått en mer kvävegynnad markflora att en tydlig minskning kunnat noteras, speciellt i Mälardalen och Stockholmstrakten där markanvändningen traktvis förändrats mer genom upphörande beteshävd av ogödslade marker. I Norge påträffades Thunbergs fältmätare i Baerum i Akershus under 1800-talet. Den återfanns först 1952 i Oppland, Harpefoss. Idag är den känd från ett flertal lokaler på lägre nivå över havet i övre delen av Gudbrandsdalen, och är här lokalt tämligen allmän. I övrigt har endast ett fynd gjorts i Östra Buskerud 1980. I Danmark förekommer Thunbergs fältmätare endast nära havet på norra Jylland, med en sammanhängande utbredning längs hela kusten mellan Bulbjerg och Skagen. Den är vanligen talrik, men endast inom ett 30-40 meter brett bälte i övergångszonen mellan de öppna, ostabiliserade sanddynerna och torrängsvegetationen på stabiliserad flygsand. I Finland förekommer arten endast mycket lokalt på några av de sydligare öarna i Ålands och Åbo skärgårdar och endast ett fynd har rapporterats från en annan provins. Arten saknas i hela västra Mellaneuropa och förekommer endast mycket lokalt i Estland och Polen, samt i Tyskland i Baden-Württemberg och Bayern. Världsutbredningen sträcker sig från Norden och östra Mellaneuropa genom Ryssland, Sibirien och Centralasien till Mongoliet. Arten är upptagen i Norges rödlista som Sällsynt och i Danmarks rödlista som särskilt ansvarskrävande.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Geometroidea  
  • Familj
    Geometridae - mätare 
  • Underfamilj
    Larentiinae  
  • Tribus
    Xanthorhoini  
  • Släkte
    Epirrhoe  
  • Art
    Epirrhoe pupillata(Thunberg, 1788) - brun mårfältmätare
    Synonymer
    Thunbergs fältmätare

Artens livsmiljöer är torrängar på isälvsavlagringar och backberg, samt i Norge på sydberg, vanligen på kalkrik sandjord. Skandinaviens förekomstområden befinner sig i mer tydligt nederbördsfattiga zoner ju nordligare förekomsten befinner sig. Årsnederbörden i Mellansverige är 450-550 mm och i Gudbrandsdalen endast 275-300 mm. Det ogynnsammare nederbördsrikare klimatet vid Jyllands nordkust, uppvägs sannolikt av att flygsanden har en god dräneringsförmåga och att de ihållande vindarna ger god upptorkningen efter regn. Fjärilarna uppträder i Sverige och Norge i en generation från andra veckan i juni till slutet av juli och i Danmark och Tyskland med två generationer utan tydligt uppehåll i (maj) juni till augusti. Fjärilarna är aktiva från skymningen till midnatt, men de kan under dagtid lätt störas till flykt. Larverna lever på gulmåra Galium verum. Övervintringen sker i puppstadiet i en jordkokong.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· buskmåra - Galium mollugo subsp. mollugo (Viktig)
· gulmåra - Galium verum (Viktig)
· vattenmåra - Galium palustre (Viktig)
· vitmåra - Galium boreale (Viktig)
Arten hotas främst av igenplantering och igenväxning av f.d. betesmarker på torrängar, grusbackar och backberg. Gödsling är ett allvarligt hot mot torrängsfloran. På sikt kommer arten sannolikt att försvinna från alltför frodiga torrängar, där kvävenedfallsgynnade växter nu starkt expanderar. Vidare hotas arten av exploatering för vägar och bebyggelse, av småskalig grustäktsverksamhet och av alltför intensivt bete på artens små förekomstområden. Under 1900-talets senare hälft har arten sannolikt gynnats av att torrängar i mindre utsträckning utnyttjats som betesmarker. Mycket talar dock för att artens livsmiljö nu minskar snabbt och antingen övergår till skog eller överutnyttjas som betesmark för ridhästar. Flertalet förekomstområden ligger i tätbefolkade områden och riskerar att bli helt uppslukade av kommunernas markbehov för byggnation och väganläggning. Ett tänkbart hot är också att den i modern tid invandrade arten stormåra Galium album hybridiserar med gulmåra så att denna hybrid, som kallas gräddmåra, idag på många områden är talrikare än moderarten gulmåra.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
Kvarvarande förekomstområden, främst i storstadsregionerna, bör inventeras noga. Arten kan sannolikt räddas också i tätortsnära områden om kommunernas parkförvaltningar undviker att omforma den naturliga vegetationen i marginella områden mellan vägar och bebyggelse och i friluftsområden. Således bör inte artens förekomstområden täckas av lera eller mulljord för att möjliggöra plantering av prydnadsbuskar och parkträd. Mindre grustäkter bör inte restaureras genom släntning och trädplantering. Igenväxande torrängar bör röjas från småträd och buskar som hotar att överta tidigare öppna ytor. Inventering med kartläggning av gulmårans frekvens och förändringar som kan kopplas till atmosfäriskt kvävenedfall/stoftgödning från angränsande åkermarker bör utföras. Åtgärder för att bevara artens miljöer skulle möjligen kunna samordnas med dem för svartfläckig blåvinge Maculinea arion. Många torrängsbackar är idag fornminnesmärkta gravfält och Riksantikvarieämbetet är därför en viktig instans i rådgivningen om lämplig skötsel av dessa som vanligen utförs på uppdrag av respektive länsstyrelse.

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Berggren, K., Svendsen, S. & Aarvik, L. 1979. En sommerfuglekskursjon til Gudbrandsdalen og Dovre 14-16.

VII. 1978. Atalanta norvegica 3(4): 91-95.

Douwes, P. 1973. De bästa storfjärilsfynden 1973. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 5: 3-5.

Ehnbom, K. 1936. Några fjärilsfynd jämte anknytande djurgeografiska reflektioner. Opusc. ent. 1(2): 58-64.

Fibiger, M. & Svendsen, P. 1981. Danske natsommerfugle. Dansk Faunistisk Bibliotek, bd 1. Scandinavian Science press Ltd, Klampenborg.

Franzén, M. 1997. Storfjärilar i lövskogar i norra Östergötland. Information från Länsstyrelsen i Östergötlands län 1997: 5.

Hoffmeyer, S. 1966. De danske målere. Universitetsforlaget, Aarhus.

Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. IV teil; Spanner. Neumann-Neudamm Verlag, Radebeul.

Källander, C. 1998. Årets fjärilsfynd från Gästrikland 1997 (Lepidoptera). Insectifera 6: 7-21.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Lind, J. 1998. Fjärilar i Trosa-Mörkö 1997. Graphosoma 13(1): 16-18.

Ljungdahl, D. 1914. Några fjärilsfynd jämte puppbeskrivningar. Ent. Tidskr. 35: 59-68.

Lundqvist, M. (red.) 1953-1971. Atlas över Sverige. Svenska sällskapet för antropologi och geografi, Stockholm.

Lühr, C.F. 1960. Fortegnelse over Makrolepidoptera fanget i Lom herred (On). Norsk ent. tidskr. 11: 112-116.

Lühr, C.F. 1965. Nye funn og finnesteder (Lepidoptera). Norsk ent. tidskr. 13(1-2): pp.1.

Mewes, J. 1888. Cidaria pupillata Thunberg. Ent. Tidskr. 9(1): 29-32.

Opheim, M. 1951. Eldre funn av Macrolepidoptera i Norge. Norsk ent. tidskr. 8(4-5): 205-217.

Opheim, M. 1953. Athetis gluteosa Tr., en oversett noctuide i Norge. Norsk ent. tidskr. 9(1-2): 73-75.

Opheim, M. 1980. Nye lokaliteter for norske lepidoptera samt sjaeldnere funn XII. Atalanta norvegica 3: 141-144.

Palmqvist, G. 1978. Intressantare fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1977. Ent. Tidskr. 99: 65-67.

Palmqvist, G. 1992. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1991. Ent. Tidskr. 113: 37-45.

Palmqvist, G. 1998. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1997. Ent. Tidskr. 119(1): 13-27.

Pellmyr, O. 1975. Inkomna rapporter av mätare. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 7: 24-29.

Petersen, B. 1940. Smärre meddelanden och notiser: Bidrag till kännedomen om svenska fjärilars utbredning. Ent. Tidskr. 61(1): 46-47.

Skou, P. 1984. Nordens målere. Danmarks dyreliv Bind 2. Apollo books, Stenstrup.

Vretlind, E.G. 1934. Sydvästra Upplands (Enköpingstraktens) Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 55: 9-17.

Östlund, R. 1954. Gästrikslands storfjärilfauna. Ent. Tidskr. 75(2-4): 208-220.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005, 2007 & 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Geometroidea  
  • Familj
    Geometridae - mätare 
  • Underfamilj
    Larentiinae  
  • Tribus
    Xanthorhoini  
  • Släkte
    Epirrhoe  
  • Art
    Epirrhoe pupillata, (Thunberg, 1788) - brun mårfältmätare
    Synonymer
    Thunbergs fältmätare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005, 2007 & 2012.