Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  dvärgmalmätare

Organismgrupp Fjärilar, Mätare Eupithecia pygmaeata
Dvärgmalmätare Fjärilar, Mätare

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Den minsta av malmätarna är vanligen enfärgat brun med en svagt antydd vitaktig linje genom sömfältet på framvingarna och en större vit punkt i bakhörnet på både fram- och bakvingarna. Den nordliga svenska populationen ser dock annorlunda ut. Fjärilar från norra Finland och Norrbotten har fint, ljust tvärstrimmiga vingar och i norra Jämtland är den intermediär, dvs. svagare strimtecknad. Individer med tydligare teckning har namngivits f. pseudozibellinata Dietze. Vingspann 14-17 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för dvärgmalmätare Observationer i  Sverige för dvärgmalmätare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Dvärgmalmätare är utbredd över hela landet, men är nästan överallt sällsynt och utpräglat lokal, vilket avspeglas i den stegvisa redovisningen av känd utbredning i Sverige. Arten var 1885 endast känd från Skåne och Öland. Fram till 1943 tillkommer Gotland och Dalarna. Mellan 1943-1953 rapporterades första fynden från Halland, Småland, Uppland, Västmanland, Gästrikland, Härjedalen, Ångermanland, Västerbotten och Åsele lappmark. Arten har idag påträffats i alla landskap utom Gotska Sandön, Östergötland, Hälsingland, Lycksele-, Pite- och Lule lappmarker. I vissa delar av landet har arten påträffats så sällan att det är befogat att misstänka att påträffade fjärilar antingen är migranter från mer avlägsna förekomstområden, eller endast mer tillfällig etablering. I Västergötland, Göteborgstrakten, Brottkärr, St. Amundön och Brännö, samt Bohuslän, Björkö har således dvärgmalmätaren endast påträffats i enstaka individer 1942, 1955, 1962, 1963, 1965 och 1972. Från Halland finns möjligen endast ett exemplar från Torup utan årtal, troligen från början av 1900-talet, och från Dalsland endast ett exemplar 1975. På Öland först under 1998 påträffad lokalt talrik vid Bjärby och Vedborms träsk men under 2000-talet på fler lokaler bl.a. vid Horn i norr. Sydgränsen för områden i Mellansverige, där dvärgmalmätaren påträffats talrikt eller vid upprepade tillfällen är möjligen: Värmland, Väse 1965-1980, Närke, Laxå 1982, Västmanland, Nora 1975-1990, Lindesberg 1995-2006, Uppland, Sollentuna 1988-1990-talet. I övrigt i Stockholmstrakten endast påträffad i ett fåtal individer i Södermanland, Enskede 1970, Haninge 1995 och Uppland, Bogösund 1974. Första fynden i Gästrikland på många år gjordes i Årsunda 1997. Arten är även under de senare åren betydligt oftare påträffad i norra Värmland, Stöllet, Dalarna, Borlänge och Siljanringsområdet, och vidare norrut längs Österdalälven. I nordligaste Jämtland, Frostviken, Raukasjö och Torne lappmark, Jebrenjokk når dvärgmalmätaren trädgränsen. Arten är dock mycket lokal och vanligen fåtalig också i Norrland, men något oftare påträffad vid älvstränder i Västerbotten, Hällnäs och Norrbotten, Överkalix och Pajala. Endast från Klarälvens strandängar vid Stöllet omtalas en lokal massförekomst år 1981. Artens status och utbredning i Sydsverige är något oklar. Fem exemplar påträffades på Skåne, Kullaberg mellan 1953-1958. Ett par inlandsfynd finns från Småland, Växjö 1916 och Åseda 1989. Då arten är knuten till ängsmark är det remarkabelt att fynd ännu saknas från Östergötland som redovisar störst areal slåttermark i Sverige. I Danmark förekommer dvärgmalmätaren över hela landet, men är mycket lokal och endast påträffad i större antal vid ett fåtal tillfällen, bl a i Nordöstjylland, Skiveren och Hulsig söder om Skagen, Flamsted söder om Ålborg 1980-1985 och på nordöstra Fyn, Bogensö strand 1981. I Norge är dvärgmalmätaren glest utbredd i ett sydligt område från Rygge i Östfold till Vestfold och Akershus, vidare på Sörlandet funnen i Bjelland och Sögne i Vest-Agder. I norr påträffad i Sör-Tröndelag, Dividal och Signaldalen, i södra Nordland, Junkerdalsura i Saltdalen, Troms, Alta i inre Finnmark och Sör-Varanger i östra Finnmark. Det saknas fynd från Västlandet och norra delen av Östlandet. Enligt Haanshus katalog (1933) även påträffad i Hedmark, Opland och Telemark, uppgifter som senare strukits. I Finland är dvärgmalmätaren funnen i alla provinser med undantag av östra Kemin Lappi. Den är påträffad vid Muonio vid svenska gränsen. Arten anges som tämligen allmän i Finland och allmän i Östkarelen i Ryssland. I Tyskland är arten lokal och sällsynt, sydligast påträffad i Mittelgebirge. I Storbritannien är den mycket lokal och tämligen sällsynt, glest utbredd från East Anglia och Warwickshire, norrut till Cumbria, Yorkshire, Wales, Isle of Man och Skottland, i norr till Orkneyöarna. På Irland funnen i norr och väster. Världsutbredningen sträcker sig från Nordvästeuropa, Baltikum och Polen till Ryssland. Den uppfattades tidigare som en holarktisk art, men den i Nordamerika förekommande populationen anses idag tillhöra en annan art.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
A2bc; B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
Dvärgmalmätare är känd från hela landet från Skåne norrut till Torne lappmark, men under senaste decennierna har en drastisk tillbakagång skett. I Skåne, Halland, Västergötland och Dalsland saknas moderna fynd. De kända förekomsterna är numera så få att det är svårt att bedöma aktuell utbredning. Enstaka aktuella lokaler finns dock i de östra delarna av landet, inklusive Öland och Gotland och norra Norrbotten. Värdväxterna är skäligen triviala, såsom hönsarv (Cerastium fontanum), stjärnblommarter (Stellaria spp.) samt sprödarv (Myosoton aquaticum). Den upphörda eller otillräckliga hävden av ogödslade betes- och ängsmarker förklarar viktiga orsakler till artens tillbakagång, men andra orsaker kan även finnas. Antalet reproduktiva individer skattas till 15000 (5000-25000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 500 (200-600) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 25 (10-50) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet (förekomstarea halverad från 1990-talet, trots ökande benägenhet att rapportera). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (A2bc; B2ab(i,ii,iii,iv,v)).
Ekologi
Dvärgmalmätaren kan påträffas på flera olika typer av blomrika, men gräsdominerade öppna marker. De flesta är slåtterängsmarker som tagits ur hävd, både friska och fuktigare. Lokalerna i Värmland och Norrbotten är vinter- och våröversvämmade ängsmarker vid älvar, i Västmanland i fuktiga, tidigare betade eller slåttrade ravinslänter på sandjord vid åar och bäckar, i Dalarna i stenrösfyllda fuktiga gropar på kalkrik odlingsmark och i Jämtland och Torne lappmark på genomsilad näringsrikare jord vid sydvända klippor i fjällbjörkskog. I Östkarelen förekommer arten även på soligena kärr. Livsmiljöerna utgör alltid öppna, solexponerade miljöer, ibland med ett mindre antal träd. Möjligen utnyttjar arten främst kantzonen mellan torr och våt mark, samt här endast småytor där floran utformats av återkommande störningsfenomen som gynnar värdväxternas konkurrens med gräsarterna. Uppgifterna om värdväxter i nordisk litteratur är sannolikt främst hämtade från Mellaneuropa och dessa anges vara: hönsarv, Cerastium fontanum (holosteoides, caespitosum), lundarv, Stellaria nemorum, sprödarv, Myosoton aquaticum, buskstjärnblomma, Stellaria holostea och fältarv, Cerastium arvense. I norra Sverige har dvärgmalmätaren vid sidan av hönsarv sannolikt även någon annan närbesläktad värdväxt. Fjärilen flyger i södra Sverige och Danmark från sista dagarna i maj till mitten av juni. I Danmark och norra Tyskland med en partiell andra generation i slutet av juli och början av augusti. I Norrland flyger arten vanligtvis från tredje veckan i juni till andra veckan i juli. Svärmningen startar vanligtvis när solen ännu lyser under sena eftermiddagen. Den flyger även under natten och lockas då ibland till UV-ljus. Larverna utvecklas från juni till augusti och livnär sig av värdväxternas blommor och fröämnen. Förpuppningen sker i jorden och puppan kan övervintra två gånger. Enligt (troligtvis) engelska källor som regel två gånger och ibland tre gånger.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· buskstjärnblomma
· buskstjärnblomma
· egentliga växter
· egentliga växter
· fältarv
· fältarv
· hönsarv
· hönsarv
· lundarv
· lundarv
· sprödarv
· sprödarv
· våtarv
· våtarv
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Geometridae (mätare), Släkte Eupithecia, Art Eupithecia pygmaeata (Hübner, 1799) - dvärgmalmätare Synonymer

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier A2bc; B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)

Dokumentation Dvärgmalmätare är känd från hela landet från Skåne norrut till Torne lappmark, men under senaste decennierna har en drastisk tillbakagång skett. I Skåne, Halland, Västergötland och Dalsland saknas moderna fynd. De kända förekomsterna är numera så få att det är svårt att bedöma aktuell utbredning. Enstaka aktuella lokaler finns dock i de östra delarna av landet, inklusive Öland och Gotland och norra Norrbotten. Värdväxterna är skäligen triviala, såsom hönsarv (Cerastium fontanum), stjärnblommarter (Stellaria spp.) samt sprödarv (Myosoton aquaticum). Den upphörda eller otillräckliga hävden av ogödslade betes- och ängsmarker förklarar viktiga orsakler till artens tillbakagång, men andra orsaker kan även finnas. Antalet reproduktiva individer skattas till 15000 (5000-25000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 500 (200-600) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 25 (10-50) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet (förekomstarea halverad från 1990-talet, trots ökande benägenhet att rapportera). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (A2bc; B2ab(i,ii,iii,iv,v)).
Den minsta av malmätarna är vanligen enfärgat brun med en svagt antydd vitaktig linje genom sömfältet på framvingarna och en större vit punkt i bakhörnet på både fram- och bakvingarna. Den nordliga svenska populationen ser dock annorlunda ut. Fjärilar från norra Finland och Norrbotten har fint, ljust tvärstrimmiga vingar och i norra Jämtland är den intermediär, dvs. svagare strimtecknad. Individer med tydligare teckning har namngivits f. pseudozibellinata Dietze. Vingspann 14-17 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för dvärgmalmätare

Länsvis förekomst och status för dvärgmalmätare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för dvärgmalmätare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Dvärgmalmätare är utbredd över hela landet, men är nästan överallt sällsynt och utpräglat lokal, vilket avspeglas i den stegvisa redovisningen av känd utbredning i Sverige. Arten var 1885 endast känd från Skåne och Öland. Fram till 1943 tillkommer Gotland och Dalarna. Mellan 1943-1953 rapporterades första fynden från Halland, Småland, Uppland, Västmanland, Gästrikland, Härjedalen, Ångermanland, Västerbotten och Åsele lappmark. Arten har idag påträffats i alla landskap utom Gotska Sandön, Östergötland, Hälsingland, Lycksele-, Pite- och Lule lappmarker. I vissa delar av landet har arten påträffats så sällan att det är befogat att misstänka att påträffade fjärilar antingen är migranter från mer avlägsna förekomstområden, eller endast mer tillfällig etablering. I Västergötland, Göteborgstrakten, Brottkärr, St. Amundön och Brännö, samt Bohuslän, Björkö har således dvärgmalmätaren endast påträffats i enstaka individer 1942, 1955, 1962, 1963, 1965 och 1972. Från Halland finns möjligen endast ett exemplar från Torup utan årtal, troligen från början av 1900-talet, och från Dalsland endast ett exemplar 1975. På Öland först under 1998 påträffad lokalt talrik vid Bjärby och Vedborms träsk men under 2000-talet på fler lokaler bl.a. vid Horn i norr. Sydgränsen för områden i Mellansverige, där dvärgmalmätaren påträffats talrikt eller vid upprepade tillfällen är möjligen: Värmland, Väse 1965-1980, Närke, Laxå 1982, Västmanland, Nora 1975-1990, Lindesberg 1995-2006, Uppland, Sollentuna 1988-1990-talet. I övrigt i Stockholmstrakten endast påträffad i ett fåtal individer i Södermanland, Enskede 1970, Haninge 1995 och Uppland, Bogösund 1974. Första fynden i Gästrikland på många år gjordes i Årsunda 1997. Arten är även under de senare åren betydligt oftare påträffad i norra Värmland, Stöllet, Dalarna, Borlänge och Siljanringsområdet, och vidare norrut längs Österdalälven. I nordligaste Jämtland, Frostviken, Raukasjö och Torne lappmark, Jebrenjokk når dvärgmalmätaren trädgränsen. Arten är dock mycket lokal och vanligen fåtalig också i Norrland, men något oftare påträffad vid älvstränder i Västerbotten, Hällnäs och Norrbotten, Överkalix och Pajala. Endast från Klarälvens strandängar vid Stöllet omtalas en lokal massförekomst år 1981. Artens status och utbredning i Sydsverige är något oklar. Fem exemplar påträffades på Skåne, Kullaberg mellan 1953-1958. Ett par inlandsfynd finns från Småland, Växjö 1916 och Åseda 1989. Då arten är knuten till ängsmark är det remarkabelt att fynd ännu saknas från Östergötland som redovisar störst areal slåttermark i Sverige. I Danmark förekommer dvärgmalmätaren över hela landet, men är mycket lokal och endast påträffad i större antal vid ett fåtal tillfällen, bl a i Nordöstjylland, Skiveren och Hulsig söder om Skagen, Flamsted söder om Ålborg 1980-1985 och på nordöstra Fyn, Bogensö strand 1981. I Norge är dvärgmalmätaren glest utbredd i ett sydligt område från Rygge i Östfold till Vestfold och Akershus, vidare på Sörlandet funnen i Bjelland och Sögne i Vest-Agder. I norr påträffad i Sör-Tröndelag, Dividal och Signaldalen, i södra Nordland, Junkerdalsura i Saltdalen, Troms, Alta i inre Finnmark och Sör-Varanger i östra Finnmark. Det saknas fynd från Västlandet och norra delen av Östlandet. Enligt Haanshus katalog (1933) även påträffad i Hedmark, Opland och Telemark, uppgifter som senare strukits. I Finland är dvärgmalmätaren funnen i alla provinser med undantag av östra Kemin Lappi. Den är påträffad vid Muonio vid svenska gränsen. Arten anges som tämligen allmän i Finland och allmän i Östkarelen i Ryssland. I Tyskland är arten lokal och sällsynt, sydligast påträffad i Mittelgebirge. I Storbritannien är den mycket lokal och tämligen sällsynt, glest utbredd från East Anglia och Warwickshire, norrut till Cumbria, Yorkshire, Wales, Isle of Man och Skottland, i norr till Orkneyöarna. På Irland funnen i norr och väster. Världsutbredningen sträcker sig från Nordvästeuropa, Baltikum och Polen till Ryssland. Den uppfattades tidigare som en holarktisk art, men den i Nordamerika förekommande populationen anses idag tillhöra en annan art.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Geometroidea  
  • Familj
    Geometridae - mätare 
  • Underfamilj
    Larentiinae  
  • Tribus
    Eupitheciini  
  • Släkte
    Eupithecia  
  • Art
    Eupithecia pygmaeata(Hübner, 1799) - dvärgmalmätare

Dvärgmalmätaren kan påträffas på flera olika typer av blomrika, men gräsdominerade öppna marker. De flesta är slåtterängsmarker som tagits ur hävd, både friska och fuktigare. Lokalerna i Värmland och Norrbotten är vinter- och våröversvämmade ängsmarker vid älvar, i Västmanland i fuktiga, tidigare betade eller slåttrade ravinslänter på sandjord vid åar och bäckar, i Dalarna i stenrösfyllda fuktiga gropar på kalkrik odlingsmark och i Jämtland och Torne lappmark på genomsilad näringsrikare jord vid sydvända klippor i fjällbjörkskog. I Östkarelen förekommer arten även på soligena kärr. Livsmiljöerna utgör alltid öppna, solexponerade miljöer, ibland med ett mindre antal träd. Möjligen utnyttjar arten främst kantzonen mellan torr och våt mark, samt här endast småytor där floran utformats av återkommande störningsfenomen som gynnar värdväxternas konkurrens med gräsarterna. Uppgifterna om värdväxter i nordisk litteratur är sannolikt främst hämtade från Mellaneuropa och dessa anges vara: hönsarv, Cerastium fontanum (holosteoides, caespitosum), lundarv, Stellaria nemorum, sprödarv, Myosoton aquaticum, buskstjärnblomma, Stellaria holostea och fältarv, Cerastium arvense. I norra Sverige har dvärgmalmätaren vid sidan av hönsarv sannolikt även någon annan närbesläktad värdväxt. Fjärilen flyger i södra Sverige och Danmark från sista dagarna i maj till mitten av juni. I Danmark och norra Tyskland med en partiell andra generation i slutet av juli och början av augusti. I Norrland flyger arten vanligtvis från tredje veckan i juni till andra veckan i juli. Svärmningen startar vanligtvis när solen ännu lyser under sena eftermiddagen. Den flyger även under natten och lockas då ibland till UV-ljus. Larverna utvecklas från juni till augusti och livnär sig av värdväxternas blommor och fröämnen. Förpuppningen sker i jorden och puppan kan övervintra två gånger. Enligt (troligtvis) engelska källor som regel två gånger och ibland tre gånger.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Våtmark, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· buskstjärnblomma - Stellaria holostea (Har betydelse)
· egentliga växter - Plantae (Viktig)
· fältarv - Cerastium arvense (Har betydelse)
· hönsarv - Cerastium fontanum (Har betydelse)
· lundarv - Stellaria nemorum (Har betydelse)
· sprödarv - Myosoton aquaticum (Har betydelse)
· våtarv - Stellaria media (Har betydelse)
Dvärgmalmätaren tillhör de arter som förväntas reagera starkt negativt på moderniseringen av slåtter med ensilering och på intensivare bete utan att betesmarkerna emellanåt lämnas outnyttjade. Jordbruksverkets regelverk för generell miljöersättning vid beteshävd med krav på låg grässvål vid avslutad säsong och kontinuitet i hävden gör att vissa ytor överutnyttjas medan övriga ytor oftare lämnas till igenväxning av högre örter som älgört, hundkäx och höga gräsarter. I övrigt hotas arten av igenplantering av betesmarker. Den hotas även av dikningsföretag av tidvis översvämmad mark och vattenregleringar i älvar som omintetgör den naturliga störningsregimen av regelbundet översvämmade ängsmarker. I övrigt är artens förekomstområden i olika typer av kantzoner så små att de riskerar att förintas av en mängd slumpmässiga orsaker, t.ex. den idag avsevärt bredare vägkantslåttern, då denna sker för tidigt.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Viss negativ effekt)
Livsmiljöerna för dvärgmalmätaren är så mångformiga att förslag till åtgärder kräver individuell utformning. En närmare studie över artens skilda livsmiljöer och värdväxter är önskvärd. Värdväxterna är delvis opportunister och relativt konkurrenssvaga. Sannolikt gynnas dvärgmalmätaren av ett extensivt bete av nötboskap eller hästar, men kanske främst i perioder av ohävd. Fårbete lär inte gynna värdväxterna, men kan kanske rekommenderas som startåtgärd vid restaurering av igenväxande betesmarker som en längre tid varit ur bruk och fått en högörtflora. I Sollentuna försvann dock arten till följd av ett alltför intensivt fårbete. Om slåtter skall skapa livsförutsättningar för arten måste skörden ske så sent att larvutvecklingen avslutats, vilket numera endast sker på ängar med höga naturvårdsintressen. I Klarälvsdalen gynnas arten sannolikt av trädesbruket på mindre åkrar på meanderslingornas halvöar, som ibland översvämmas av älven som då ojämnt avsätter sediment på ett vis som kan påminna om jordbrukets skapande av blottlagd jord där värdväxterna kan blomma upp.

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Eliasson, C. 1973. Fjärilar på Brännö. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 5: 37-40.

Forster, W. & Wohlfahrt, Th., A. 1981. Die Schmetterlinge Mitteleuropas; Spanner (Geometridae). Francksches verlagshandlung, Stuttgart.

Frendin, H. 1943. Lepidopterogeografiska iakttagelser i Tunabygden. Ent. Tidskr. 64: 129-159.

Haanshus, K. 1933. Fortegnelse over Norges Lepidoptera. Norsk Ent. Tidskr. bd. III:3.

Hoffmeyer, S. 1966. De danske målere. Universitetsforlaget, Aarhus.

Kaisila, J. 1947. Die Makrolepidopterenfauna des Aunus-Gebietes. Acta Ent. Fenn. 1: 1-112.

Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. IV teil; Spanner. Neumann-Neudamm Verlag, Radebeul.

Källander, C. 1998. Årets fjärilsfynd från Gästrikland 1997 (Lepidoptera). Insectifera 6: 7-21.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Lind, J. 1997. Fjärilar i Trosa-Mörkö 1996. Graphosoma 12(1): 6-7.

Lindeborg, M. 1999. Fjärilsfynden i sydost 1998. Lucanus 4(1): 19-29.

Lingonblad, B. 1944. Iakttagelser över finska Lepidoptera III. Muonio, Enontekiö (Lkem, Le). Not. Ent. 24(3-4): 65-71.

Lühr, C. F. & Hegvik, H. Macrolepidoptera fra en reise i Nord-Norge i august 1977. Atalanta norvegica 3(2): 50-52.

Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935-41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.

Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. Opusc. ent. 8: 59-120.

Nordström, F. 1953. Catalogus Insectorum Sueciae; additamenta ad partes I-X. Opusc. ent. 18: 75-87.

Norgaard, I. & Nielsen, P. S. 1988. Fund af storsommerfugle i Danmark 1961-86. Lepidopterologisk forening.

Opheim, M. 1975. Nye lokaliteter for norske lepidoptera samt sjaeldnere funn VIII. Atalanta norvegica 2(4): 111-119.

Opheim, M. 1980. Nye lokaliteter for norske lepidoptera samt sjaeldnere funn XII. Atalanta norvegica 3(6): 141-144.

Palmqvist, G. 1981. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1980. Ent. Tidskr. 102: 99-104.

Palmqvist, G. 1982. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1981. Ent. Tidskr. 103: 89-95.

Palmqvist, G. 1983. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1982. Ent. Tidskr. 104: 55-58.

Palmqvist, G. 1984. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1983. Ent. Tidskr. 105: 81-88.

Palmqvist, G. 1996. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1995. Ent. Tidskr. 117: 35-48.

Rydén, H. 1961. Kullabergs storfjärilar. AB Kullabergs natur; häfte 5, Lund 1961.

Skinner, B. 1984. Colour identification guide to moths of British Isles. Penguin Books Ltd, Harmondsworth.

Skou, P. 1984. Nordens målere. Danmarks dyreliv Bind 2. Apollo books, Stenstrup.

Svensson, I., Gustavsson, B., Imby, L., Elmquist, H., Hellberg, H. & Palmqvist, G. 1994. Catalogus Lepidopterorum Sueciae. Naturhistoriska riksmuseet & Entomologiska föreningen i Stockholm.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Geometroidea  
  • Familj
    Geometridae - mätare 
  • Underfamilj
    Larentiinae  
  • Tribus
    Eupitheciini  
  • Släkte
    Eupithecia  
  • Art
    Eupithecia pygmaeata, (Hübner, 1799) - dvärgmalmätare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2010.