Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  sexbandbi

Organismgrupp Steklar, Bin Halictus sexcinctus
Sexbandbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Sexbandbi är ett påtagligt stort vägbi med en kroppslängd på 13–16 mm, honan i regel 14–15 mm medan hannarnas kroppslängd varierar mer. Honan känns igen, förutom på storleken, på den svarta bakkroppen med jämnbreda gråvita band av filthår på de fyra främre segmentens bakkant (ryggplåt 1–4). Den sparsamma behåringen på mellankroppens sidor, bakkroppens ändfrans och benen är kort och jämn och är hos nykläckta individer guldbrun. Hanen har långsträckt, smal kropp och långa, gulbruna antenner med undantag för de tre yttersta segmenten som är svarta. Det sista antennsegmentet är kroklikt böjt bakåt på ett karakteristiskt sätt. De sex gulvita, breda filthårsbanden i bakkanten av varje ryggplåt (tergit) kontrasterar tydligt mot den kala, brunsvarta bakkroppens översida. Arten kan i Nordeuropa endast förväxlas med det ännu något större storbandbiet Halictus quadricinctus som har sin nordligaste population i södra Skåne. Hos denna art är bakkropps-banden breda på sidorna men i mitten mycket smala. För bestämning av arten rekommenderas Pesenko m.fl. (2000) eller Amiet m.fl. (2001).
Utbredning
Länsvis förekomst för sexbandbi Observationer i  Sverige för sexbandbi
Svensk förekomst
Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Totalt har endast två svenska individer av sexbandbi verifierats, båda från början av 1800-talet. Den ena, en hane, fanns i Carl Johan Schönherrs (1772–1848) samling, en storsamlande entomolog som sannolikt gjorde fyndet efter 1812 då han flyttade till sitt gods Sparresäter utanför Skövde i Västergötland. Den andra, en hona, är också ett gammalt exemplar märkt ”Svecia” och har tillhört Gabriel Marklin (1777–1857), som i sin samling hade ytterligare en hane och en hona av arten, tyvärr utan fyndetiketter. Etiketteringen ’Västergötland’ respektive ’Svecia’ på de två förstnämnda exemplaren är däremot otvetydig. Då arten är så pass stor borde den ha återfunnits om den fortfarande haft någon population kvar, men eftersom den inte belagts sedan första kvartsseklet av 1800-talet måste den anses som utdöd i landet. Arten är inte känd från Norge eller Finland, men är påträffad mycket sällsynt i Danmark för med än ett sekel sedan, senast belagt 1913. Biet förekommer dessutom i stora delar av övriga Europa samt österut till Ural och Främre Orienten. I Tyskland har biet klassats som hotat. I Holland har arten under 1900-talet snabbt gått tillbaka och inte setts sedan 1986 och betraktas där som sannolikt utdöd.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
Sexbandbi är endast känd från två gamla belägg, varav det ena är från Västergötland, sannolikt från Skövde-trakten ca 1820. Arten har troligen haft reproducerande populationer i landet under 1800-talet. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Ekologi
Inga biologiska iakttagelser har gjorts av arten i Sverige och inget av de svenska beläggen är daterat. Följade fakta baserar sig därför helt på mellaneuropeiska uppgifter. Arten ansluter sannolikt till den ordinära livscykeln hos andra solitära bandbin Halictus, vilket innebär att könsdjuren flyger under sensommar–höst och de parade honorna övervintrar och flyger under vår–försommar. Boet anläggs i jorden ofta i större och mindre kolonier i vegetationsfria partier i sandiga sydvända sluttningar, men ibland även på såväl plana ytor som i sandbranter. Boet är ett av honan grävt system av gångar ner till ett djup av 15–22 cm. De gamla honorna lever fortfarande i boet medan deras avkomma flyger ut. Man har noterat att hanarna svärmar över boplatsen och även kryper ner i bon för att nere i jorden försöka para sig med de nykläckta honorna. Biet besöker ett stort antal växter, dock särskilt storkorgiga asteracéer som klintarter, tistlar och fibblor (Centaurea, Cirsium, Crepis, Hieracium, Leontodon, Scorzonera, Taraxacum, m.f.l) samt åkervädd Knautia arvensis. Analys av 97 pollenlaster på Döberitzer Heide i Brandenburg visade att pollen av Taraxacum-typ (Crepis, Hieracium och Leontodon) var den viktigaste pollenkällan (Erteld 1998).
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· korgblommiga
· korgblommiga
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Halictidae (vägbin), Släkte Halictus (bandbin), Art Halictus sexcinctus (Fabricius, 1775) - sexbandbi Synonymer Apis sexcincta Fabricius, 1775

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation Sexbandbi är endast känd från två gamla belägg, varav det ena är från Västergötland, sannolikt från Skövde-trakten ca 1820. Arten har troligen haft reproducerande populationer i landet under 1800-talet. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Sexbandbi är ett påtagligt stort vägbi med en kroppslängd på 13–16 mm, honan i regel 14–15 mm medan hannarnas kroppslängd varierar mer. Honan känns igen, förutom på storleken, på den svarta bakkroppen med jämnbreda gråvita band av filthår på de fyra främre segmentens bakkant (ryggplåt 1–4). Den sparsamma behåringen på mellankroppens sidor, bakkroppens ändfrans och benen är kort och jämn och är hos nykläckta individer guldbrun. Hanen har långsträckt, smal kropp och långa, gulbruna antenner med undantag för de tre yttersta segmenten som är svarta. Det sista antennsegmentet är kroklikt böjt bakåt på ett karakteristiskt sätt. De sex gulvita, breda filthårsbanden i bakkanten av varje ryggplåt (tergit) kontrasterar tydligt mot den kala, brunsvarta bakkroppens översida. Arten kan i Nordeuropa endast förväxlas med det ännu något större storbandbiet Halictus quadricinctus som har sin nordligaste population i södra Skåne. Hos denna art är bakkropps-banden breda på sidorna men i mitten mycket smala. För bestämning av arten rekommenderas Pesenko m.fl. (2000) eller Amiet m.fl. (2001).

Svensk förekomst Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för sexbandbi

Länsvis förekomst och status för sexbandbi baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för sexbandbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Totalt har endast två svenska individer av sexbandbi verifierats, båda från början av 1800-talet. Den ena, en hane, fanns i Carl Johan Schönherrs (1772–1848) samling, en storsamlande entomolog som sannolikt gjorde fyndet efter 1812 då han flyttade till sitt gods Sparresäter utanför Skövde i Västergötland. Den andra, en hona, är också ett gammalt exemplar märkt ”Svecia” och har tillhört Gabriel Marklin (1777–1857), som i sin samling hade ytterligare en hane och en hona av arten, tyvärr utan fyndetiketter. Etiketteringen ’Västergötland’ respektive ’Svecia’ på de två förstnämnda exemplaren är däremot otvetydig. Då arten är så pass stor borde den ha återfunnits om den fortfarande haft någon population kvar, men eftersom den inte belagts sedan första kvartsseklet av 1800-talet måste den anses som utdöd i landet. Arten är inte känd från Norge eller Finland, men är påträffad mycket sällsynt i Danmark för med än ett sekel sedan, senast belagt 1913. Biet förekommer dessutom i stora delar av övriga Europa samt österut till Ural och Främre Orienten. I Tyskland har biet klassats som hotat. I Holland har arten under 1900-talet snabbt gått tillbaka och inte setts sedan 1986 och betraktas där som sannolikt utdöd.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Halictus - bandbin 
  • Art
    Halictus sexcinctus(Fabricius, 1775) - sexbandbi
    Synonymer
    Apis sexcincta Fabricius, 1775

Inga biologiska iakttagelser har gjorts av arten i Sverige och inget av de svenska beläggen är daterat. Följade fakta baserar sig därför helt på mellaneuropeiska uppgifter. Arten ansluter sannolikt till den ordinära livscykeln hos andra solitära bandbin Halictus, vilket innebär att könsdjuren flyger under sensommar–höst och de parade honorna övervintrar och flyger under vår–försommar. Boet anläggs i jorden ofta i större och mindre kolonier i vegetationsfria partier i sandiga sydvända sluttningar, men ibland även på såväl plana ytor som i sandbranter. Boet är ett av honan grävt system av gångar ner till ett djup av 15–22 cm. De gamla honorna lever fortfarande i boet medan deras avkomma flyger ut. Man har noterat att hanarna svärmar över boplatsen och även kryper ner i bon för att nere i jorden försöka para sig med de nykläckta honorna. Biet besöker ett stort antal växter, dock särskilt storkorgiga asteracéer som klintarter, tistlar och fibblor (Centaurea, Cirsium, Crepis, Hieracium, Leontodon, Scorzonera, Taraxacum, m.f.l) samt åkervädd Knautia arvensis. Analys av 97 pollenlaster på Döberitzer Heide i Brandenburg visade att pollen av Taraxacum-typ (Crepis, Hieracium och Leontodon) var den viktigaste pollenkällan (Erteld 1998).

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· korgblommiga - Asteraceae (Viktig)
Sammantaget uppvisar arten en tillbakagång i Västeuropa. Orsaken till detta har bara undantagsvis berörts i litteraturen. I Brandenburg konstaterade Erteld (1998) att arten är mycket känslig för igenväxningsuccession på sina boplatser som alltid är vegetationsfria. Igenväxning är säkert en av faktorerna bakom artens tillbakagång även inom större regioner. Den minskande blomrikedomen är sannolikt en annan viktig faktor. Dessutom har en liten isolerad population alltid en starkt förhöjd risk att dö ut av slumpmässiga skäl och detta kan mycket väl ha blivit ödet för förekomsten i vårt land.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
Efter restaurering av ett antal mycket blomrika, varma miljöer med potentiella boplatser bör man återintroducera sexbandbiet till Västergötland (O län) på platser som Kinnekulle och Österplana hed, där det en gång antagligen har funnits. Detta kan lämpligast göras med unga parade honor från Polen eller Tyskland.
Artepitetet såväl som det svenska namnet anspelar på hanens sex framträdande gulvita breda filthårsband.

Amiet, F., Hermann, M., Müller, A. & Neumeyer, R. 2001. Apidae 3. Fauna Helvetica 6: 1–208.

Burger, F. & Winter, R. 2001. Rote Liste der Wildbienen (Hymenoptera:Apidae) Thüringens (excl. Bombus). Naturschutz report 18: 198–207.

Dathe, H.H., Taeger, A. & Blank, S.M. 2001. Verzeichnis der Hautflügler Deutschlands. Entomofauna Germanica 4: 1–178.

Ebmer, A.W. 1970. Die Bienen des Genus Halictus Latr. s. l. im Grossraum von Linz (Hymenoptera, Apidae). II. Naturkundliches Jahrbuch der Stadt Linz 1970: 19–82.

Erteld, C. 1998. Untersuchungen zur Wildbienenfauna der Döberitzer Heide, Lebensgemeinschaft an einem Andrena vaga-Nistplatz und Einnischung von Anthophora bimaculata, Dasypoda hirtipes und Halictus sexcinctus (Hymenoptera:Apidae). Dissertation, Fachbereich Biologie der Freie Universität Berlin. 255 s.

Jörgensen, L. 1921. Bier. Danmarks Fauna 25: 1–264.

Madsen, H.B. & Calabuig, I. 2011. Kommenteret checkliste over Danmarks bier - Del 4: Halictidae (Hymenoptera, Apoidea). Ent. Meddr 79: 85-114.

Nilsson, L.A. 2003. Prerevisional checklist and synonymy of the bees of Sweden (Hymenoptera: Apoidea). ArtDatabanken, Uppsala. 114 s.

Peeters T.M.J., Raemakers, I.P. & Smit, J. 1999. Voorlopige atlas van de Nederlandse bijen. European Invertebrate Survey – Nederland, Leiden.

Pesenko, Y.A., Banaszak, J., Radchenko, V.G. & Cierzniak, T. 2000. Bees of the family Halictidae (excluding Sphecodes) of Poland: taxonomy, ecology, bionomics. Wydawnictwo Uczelniane, Bydgoszcz.

Smied-Egger, C., Risch, S. & Niehuis, D. 1995. Die Wildbienen und Wespen von Rheinland-Pfalz (Hymenoptera, Aculeata). Fauna und Flora in Rheinland-Pfalz. Zeitschrift für Naturscutz. Beiheft 16: 1–296.

Svensson, B.G., Erlandsson, S. & Janzon, L.-Å. 1990. Catalogus Insectorum Sueciae. Hymenoptera, Apoidea. 2. Andrenidae and Halictidae. Ent. Tidskr. 111: 47–52.

Westrich, P. 1990. Die Bienen Baden-Württembergs I–II. 2a uppl. Ulmer, Stuttgart.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: L. Anders Nilsson & Björn Cederberg 2007. Rev. Björn Cederberg 2013.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Halictus - bandbin 
  • Art
    Halictus sexcinctus, (Fabricius, 1775) - sexbandbi
    Synonymer
    Apis sexcincta Fabricius, 1775
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: L. Anders Nilsson & Björn Cederberg 2007. Rev. Björn Cederberg 2013.