Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  silversmygare

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Hesperia comma
Silversmygare Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Denna spetsvingade och kvicka fjäril kan knappast förväxlas med någon annan art om tillfälle ges att granska den sittande med hopfällda vingar. De mörkgröna bakvingarna med vita prickar skiljer den tydligt från några vanligare arter. I övrigt är fjärilen orangebrun och hos hanen finns ett distinkt svart streck mitt på framvingen parallellt med vingens framkant. Underarten fjällsilversmygare Hesperia comma catena är mindre och mörkare grön på undersidan med svartkantade vita fläckar. Vingspann 25-32 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för silversmygare Observationer i  Sverige för silversmygare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Silversmygare förekom tidigare i hela Sverige från Skåne till Torne Lappmark, med vissa utbredningsluckor i de nederbördsrikaste delarna av den norra boreala zonen. Nominatformen med ettårig utvecklingscykel har i mer kustnära områden tidigare varit utbredd från södra Sverige till Norrbotten och i inlandet nordligast till Dalarnas och Hälsinglands odlingsbygder. Underarten fjällsilversmygare som har tvåårig utvecklingscykel är utbredd från Jotunheimen till Ishavet och förekommer i nederbördsfattigare områden i svenska fjällkedjan från Härjedalen och vidare norrut. Fynduppgifter saknas från Åsele, Lycksele och Pite lappmarker. Sedan 1950-talet har de kända förekomstområdena med underarten catena varit fåtaliga. I Lule lappmark var den tidigare bara känd från fjället Alddas, men har under senaste åren påträffats i västra Padjelanta nationalpark. I Torne lappmark har den påträffats mer regelbundet i trakten närmast runt Abisko samt i sydbranterna norr om västra Torne träsk där den påträffats årligen under 2000-talet. Överraskande påträffades arten på nytt i Härjedalen, Hedeviken 2003. Nominatformen har minskat mycket kraftigt sedan 1950-talet och ny mer sammanhängande nordgräns efter 1980 går genom Värmland, Arvikatrakten och Brattforsheden, Västergötland, Torsö, Närke, Lerbäck och Brevensbruk, Västmanland, Ängsö, Södermanland, från Katrineholmstrakten ut till kusten samt genom Stockholms skärgård norrut till Gräsö i Uppland. Isolerat är arten påträffad på ett antal torra lokaler vid älvar, militära övningsfält och flygfält och har efter 1980 rapporterats från Dalarna, Borlängetrakten, Medelpad, Sundsvallstrakten, Ångermanland, Sollefteåtrakten och Västerbotten, Umeå flygplats m.fl. platser i trakten. Även tidigare har arten varit mer sällsynt vid sin inlandsnordgräns och flertalet av fynden redovisade från Hälsingland är från 1800-talet. Arten uppges dock ha varit allmän vid Höga kusten i Ångermanland mellan 1923-1927 och igen 1946. I Vindelälvens dalgång påträffades den årligen mellan 1934-1948 vilket svarar väl mot de modernare fynden under 1980-talet runt Umeå. Silversmygare är fortfarande utbredd och tämligen allmän på västkusten, i delar av Skåne, Blekinge, Småland, Östergötland och Södermanlands skärgård samt på Öland och Gotland. I Jönköpings län finns den bara i områden gränsande till Östergötland och Kalmar län. I Norge uppstår en kontaktzon mellan nominatformen och ssp. catena i Gudbrandsdalen. Kustutbredningen upphör väster om Aust-Agder och arten saknas i alla fjordar och västligt orienterade dalgångar. Fynd saknas mellan Sör-Tröndelag och Troms. I Finnmark förekommer ssp. catena endast i västligaste delen där den når Ishavet. I Finland förekommer catena endast i Kilpisjärviområdet. Nominatformen som tidigare haft en stor utbredning är idag endast utbredd i sydöstra Finland samt i Ålands och i Åbo skärgårdar. I öster förbinder äldre fynd av nominatformen norr om Onega mot Vita havet förekomsten av catena på Kolahalvön där den förekommer flerstädes längs sydkusten. I Estland var arten tidigare utbredd över hela landet, men efter 1950 endast sparsamt utbredd vid västkusten och i gränstrakterna mot Ryssland. I Danmark var arten likaså utbredd i hela landet fram till 1950-talet. Nutida förekomstområden är främst Nordöstjylland: Thy, Skagen och Läsö, samt mer isolerat i Västjylland: Blåvand, Skallingen och Östjylland: Samsö. Under åren 1991-1992, då Danmark drabbades av utbredd torka, försvann arten från sina sista förekomster på Själland och Bornholm. Världsutbredningen är holarktisk och sträcker sig från Atlasbergen, sydligaste England och genom hela Europa till Japan. I Sibirien förekommer den nordligast vid 63°N breddgrad. I Nordamerika är arten utbredd från Alaska till Labrador och sydligast till Kalifornien.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
A3c
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Silversmygare förekommer med två underarter, ssp.comma i södra delarna av landet och fjällsilversmygare ssp. catena på subalpina blomrika lågörtsängar i de norra fjälltrakterna. Den sydliga underarten förekommer främst vid kusterna på betade, ogödslade torra utmarker med klippor och stäppängar, samt i inlandet i några varmare sandmarker, även i avslutade grustäkter. Denna underart har i viss mån återerövrat förlorad förekomstarea sedan1960-talet men begränsas av att lämpliga livsmiljöer idag befinner sig på större avstånd från varandra. Varmt sommarväder under flera år på 2000-talet har sannolikt gynnat spridning och populationstillväxt. Habitatminskningen fortsätter dock och med en fortsatt hög nedläggninstakt av små jordbruk i skogsbyder och kustområden är det i första hand de mindre lönsamma, magrare betesområdena som försvinner om miljöersättning uteblir. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Under de kommande 10 åren förväntas minskningstakten uppgå till 15 (12-18) %. Bedömningen baseras på minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A3c).
Ekologi
Nominatformens larver lever i Mellaneuropa, England och Danmark främst av fårsvingel, Festuca ovina. Andra värdväxter är rödsvingel, Festuca rubra, bergven, Agrostis vinealis, borsttåtel, Corynephorus canescens och engelskt rajgräs, Lolium perenne. Värdväxten hos ssp. catena är okänd. Hos nordliga populationer i Amerika är värdväxten bl.a. blågröe, Poa glauca och polargröe, Poa arctica. De nordliga populationerna i Amerika har en tvåårig utvecklingscykel och fjärilen uppträder endast ojämna år i Alaska och jämna år i Manitoba. Hos den nordiska ssp. catena är utvecklingen säkerligen, men ännu ej konstaterat, tvåårig. Fjärilen påträffas dock i Abisko och Gudbrandsdalen både jämna och ojämna år. I Jotunheimen förekommer arten upp till 1200 m ö.h., både här och på lägre höjd i Gudbrandsdalen, främst på sydberg men i Folldal även på flygsandfält vid älvstränder. I Abiskoområdet förekommer den strax ovan och i själva björkregionen på stenig blomrik mark, gärna i raviner (Abiskojokk) och liknande miljöer. Livsmiljön för nominatformen är huvudsakligen torrängar, gärna i klippig terräng och vid artens nordgräns i inlandet, idag främst på sandfält, älvbrinkar och i grusgropar. I Danmark förekommer arten främst på sandmarker, men tidigare även på flera torvmossar. Ännu under senare år har den påträffats på en mosse. Värdväxten på torv kan möjligen vara rödsvingel. Beskrivningen av utvecklingsstadierna är från Danmark, England och Mellaneuropa. Arten är mycket värmeälskande och honan väljer med omsorg ut relativt små tuvor av fårsvingel, vilka omges av bar markyta, och inte har blivit avbetade under sommaren. Hon placerar här sina ägg enstaka på strån nära markytan där de övervintrar. Äggen kläcks i Danmark under början av april. Larven spinner samman strån till en silkestub, till vilken den drar sig tillbaka när den inte äter eller om den blir störd av betande djur. Den äter även av andra gräsarter som har direktkontakt med fårsvingeltuvan. Larvutvecklingen tar cirka 14-15 veckor. Förpuppningen sker i en lös spånad i botten av en större tuva och fjärilen kläcker efter cirka 18 dagar. Nominatformen flyger i Sverige från mitten av juli till slutet av augusti. Den tvåårigt utvecklade ssp. catena övervintrar sannolikt första året som ägg och andra året som puppa i likhet med nordliga populationer i Nordamerika. Den flyger i Fennoskandien från slutet av juni till slutet av juli. Huruvida de kustnära populationerna i Norrland har flerårig utveckling med tidigare flygtid är oklart.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Fjäll
Fjäll
Våtmark
Våtmark
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Blottad mark
Blottad mark
Buskmark
Buskmark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· bergven
· bergven
· borsttåtel
· borsttåtel
· engelskt rajgräs
· engelskt rajgräs
· fårsvingel
· fårsvingel
· rödsvingel
· rödsvingel
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Hesperiidae (tjockhuvuden), Släkte Hesperia, Art Hesperia comma (Linnaeus, 1758) - silversmygare Synonymer Papilio comma Linnaeus, 1758, torrängssmygare, allmän ängssmygare

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier A3c
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Silversmygare förekommer med två underarter, ssp.comma i södra delarna av landet och fjällsilversmygare ssp. catena på subalpina blomrika lågörtsängar i de norra fjälltrakterna. Den sydliga underarten förekommer främst vid kusterna på betade, ogödslade torra utmarker med klippor och stäppängar, samt i inlandet i några varmare sandmarker, även i avslutade grustäkter. Denna underart har i viss mån återerövrat förlorad förekomstarea sedan1960-talet men begränsas av att lämpliga livsmiljöer idag befinner sig på större avstånd från varandra. Varmt sommarväder under flera år på 2000-talet har sannolikt gynnat spridning och populationstillväxt. Habitatminskningen fortsätter dock och med en fortsatt hög nedläggninstakt av små jordbruk i skogsbyder och kustområden är det i första hand de mindre lönsamma, magrare betesområdena som försvinner om miljöersättning uteblir. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Under de kommande 10 åren förväntas minskningstakten uppgå till 15 (12-18) %. Bedömningen baseras på minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A3c).
Konventioner Typisk art i 6210 Kalkgräsmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 6230 Stagg-gräsmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 6270 Silikatgräsmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Denna spetsvingade och kvicka fjäril kan knappast förväxlas med någon annan art om tillfälle ges att granska den sittande med hopfällda vingar. De mörkgröna bakvingarna med vita prickar skiljer den tydligt från några vanligare arter. I övrigt är fjärilen orangebrun och hos hanen finns ett distinkt svart streck mitt på framvingen parallellt med vingens framkant. Underarten fjällsilversmygare Hesperia comma catena är mindre och mörkare grön på undersidan med svartkantade vita fläckar. Vingspann 25-32 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för silversmygare

Länsvis förekomst och status för silversmygare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för silversmygare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Silversmygare förekom tidigare i hela Sverige från Skåne till Torne Lappmark, med vissa utbredningsluckor i de nederbördsrikaste delarna av den norra boreala zonen. Nominatformen med ettårig utvecklingscykel har i mer kustnära områden tidigare varit utbredd från södra Sverige till Norrbotten och i inlandet nordligast till Dalarnas och Hälsinglands odlingsbygder. Underarten fjällsilversmygare som har tvåårig utvecklingscykel är utbredd från Jotunheimen till Ishavet och förekommer i nederbördsfattigare områden i svenska fjällkedjan från Härjedalen och vidare norrut. Fynduppgifter saknas från Åsele, Lycksele och Pite lappmarker. Sedan 1950-talet har de kända förekomstområdena med underarten catena varit fåtaliga. I Lule lappmark var den tidigare bara känd från fjället Alddas, men har under senaste åren påträffats i västra Padjelanta nationalpark. I Torne lappmark har den påträffats mer regelbundet i trakten närmast runt Abisko samt i sydbranterna norr om västra Torne träsk där den påträffats årligen under 2000-talet. Överraskande påträffades arten på nytt i Härjedalen, Hedeviken 2003. Nominatformen har minskat mycket kraftigt sedan 1950-talet och ny mer sammanhängande nordgräns efter 1980 går genom Värmland, Arvikatrakten och Brattforsheden, Västergötland, Torsö, Närke, Lerbäck och Brevensbruk, Västmanland, Ängsö, Södermanland, från Katrineholmstrakten ut till kusten samt genom Stockholms skärgård norrut till Gräsö i Uppland. Isolerat är arten påträffad på ett antal torra lokaler vid älvar, militära övningsfält och flygfält och har efter 1980 rapporterats från Dalarna, Borlängetrakten, Medelpad, Sundsvallstrakten, Ångermanland, Sollefteåtrakten och Västerbotten, Umeå flygplats m.fl. platser i trakten. Även tidigare har arten varit mer sällsynt vid sin inlandsnordgräns och flertalet av fynden redovisade från Hälsingland är från 1800-talet. Arten uppges dock ha varit allmän vid Höga kusten i Ångermanland mellan 1923-1927 och igen 1946. I Vindelälvens dalgång påträffades den årligen mellan 1934-1948 vilket svarar väl mot de modernare fynden under 1980-talet runt Umeå. Silversmygare är fortfarande utbredd och tämligen allmän på västkusten, i delar av Skåne, Blekinge, Småland, Östergötland och Södermanlands skärgård samt på Öland och Gotland. I Jönköpings län finns den bara i områden gränsande till Östergötland och Kalmar län. I Norge uppstår en kontaktzon mellan nominatformen och ssp. catena i Gudbrandsdalen. Kustutbredningen upphör väster om Aust-Agder och arten saknas i alla fjordar och västligt orienterade dalgångar. Fynd saknas mellan Sör-Tröndelag och Troms. I Finnmark förekommer ssp. catena endast i västligaste delen där den når Ishavet. I Finland förekommer catena endast i Kilpisjärviområdet. Nominatformen som tidigare haft en stor utbredning är idag endast utbredd i sydöstra Finland samt i Ålands och i Åbo skärgårdar. I öster förbinder äldre fynd av nominatformen norr om Onega mot Vita havet förekomsten av catena på Kolahalvön där den förekommer flerstädes längs sydkusten. I Estland var arten tidigare utbredd över hela landet, men efter 1950 endast sparsamt utbredd vid västkusten och i gränstrakterna mot Ryssland. I Danmark var arten likaså utbredd i hela landet fram till 1950-talet. Nutida förekomstområden är främst Nordöstjylland: Thy, Skagen och Läsö, samt mer isolerat i Västjylland: Blåvand, Skallingen och Östjylland: Samsö. Under åren 1991-1992, då Danmark drabbades av utbredd torka, försvann arten från sina sista förekomster på Själland och Bornholm. Världsutbredningen är holarktisk och sträcker sig från Atlasbergen, sydligaste England och genom hela Europa till Japan. I Sibirien förekommer den nordligast vid 63°N breddgrad. I Nordamerika är arten utbredd från Alaska till Labrador och sydligast till Kalifornien.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Hesperiidae - tjockhuvuden 
  • Underfamilj
    Hesperiinae - smygare 
  • Släkte
    Hesperia  
  • Art
    Hesperia comma(Linnaeus, 1758) - silversmygare
    Synonymer
    Papilio comma Linnaeus, 1758
    torrängssmygare
    allmän ängssmygare

Nominatformens larver lever i Mellaneuropa, England och Danmark främst av fårsvingel, Festuca ovina. Andra värdväxter är rödsvingel, Festuca rubra, bergven, Agrostis vinealis, borsttåtel, Corynephorus canescens och engelskt rajgräs, Lolium perenne. Värdväxten hos ssp. catena är okänd. Hos nordliga populationer i Amerika är värdväxten bl.a. blågröe, Poa glauca och polargröe, Poa arctica. De nordliga populationerna i Amerika har en tvåårig utvecklingscykel och fjärilen uppträder endast ojämna år i Alaska och jämna år i Manitoba. Hos den nordiska ssp. catena är utvecklingen säkerligen, men ännu ej konstaterat, tvåårig. Fjärilen påträffas dock i Abisko och Gudbrandsdalen både jämna och ojämna år. I Jotunheimen förekommer arten upp till 1200 m ö.h., både här och på lägre höjd i Gudbrandsdalen, främst på sydberg men i Folldal även på flygsandfält vid älvstränder. I Abiskoområdet förekommer den strax ovan och i själva björkregionen på stenig blomrik mark, gärna i raviner (Abiskojokk) och liknande miljöer. Livsmiljön för nominatformen är huvudsakligen torrängar, gärna i klippig terräng och vid artens nordgräns i inlandet, idag främst på sandfält, älvbrinkar och i grusgropar. I Danmark förekommer arten främst på sandmarker, men tidigare även på flera torvmossar. Ännu under senare år har den påträffats på en mosse. Värdväxten på torv kan möjligen vara rödsvingel. Beskrivningen av utvecklingsstadierna är från Danmark, England och Mellaneuropa. Arten är mycket värmeälskande och honan väljer med omsorg ut relativt små tuvor av fårsvingel, vilka omges av bar markyta, och inte har blivit avbetade under sommaren. Hon placerar här sina ägg enstaka på strån nära markytan där de övervintrar. Äggen kläcks i Danmark under början av april. Larven spinner samman strån till en silkestub, till vilken den drar sig tillbaka när den inte äter eller om den blir störd av betande djur. Den äter även av andra gräsarter som har direktkontakt med fårsvingeltuvan. Larvutvecklingen tar cirka 14-15 veckor. Förpuppningen sker i en lös spånad i botten av en större tuva och fjärilen kläcker efter cirka 18 dagar. Nominatformen flyger i Sverige från mitten av juli till slutet av augusti. Den tvåårigt utvecklade ssp. catena övervintrar sannolikt första året som ägg och andra året som puppa i likhet med nordliga populationer i Nordamerika. Den flyger i Fennoskandien från slutet av juni till slutet av juli. Huruvida de kustnära populationerna i Norrland har flerårig utveckling med tidigare flygtid är oklart.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö, Fjäll, Våtmark, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Blottad mark, Buskmark, Exploaterad miljö, Fjällbiotoper

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· bergven - Agrostis vinealis (Har betydelse)
· borsttåtel - Corynephorus canescens (Har betydelse)
· engelskt rajgräs - Lolium perenne (Har betydelse)
· fårsvingel - Festuca ovina (Viktig)
· rödsvingel - Festuca rubra (Har betydelse)
De undersökningar av artens krav på livsmiljö som utförts i England visar tydligt att arten är starkt gynnad av bete från får eller kaniner. Arten minskade här mycket dramatiskt under en period med utbredd kaninpest. Återspridningen till livsmiljöer på cirka 3 km avstånd från intakta större populationer kan ta mer än 10 år trots att arten är en stark flygare. I Sverige hotas nominatformen främst av igenplantering av lågproducerande ängsmarker i inlandet och av upphörande betesdrift vid kusten. Alltför intensivt bete skapar också oönskade effekter då fjärilshonan endast lägger sina ägg på orörda tuvor av fårsvingel. Arten försvann sannolikt från stora delar av Mellansverige under den regniga och kyliga inledningen av 1960-talet och har sedan inte lyckats återhämta förlorad utbredningsareal. Sannolikt genom alltför långt framskriden fragmentering av lämpliga livsmiljöer och genom att överlevande populationer redan hunnit bli alltför små. Populationerna är normalt relativt individsvaga och arten är därför beroende av att en viss mängd lokala populationer finns inom rimliga avstånd så att ett utbyte av individer kan upprätthållas. Upprepade år av torka, med omfattande död av värdväxten, kan slå ut arten från ytmässigt begränsade förekomstområden. Studier på Stora alvaret på Öland har visat att det kan ta tio år för fårsvingel att återhämta sig efter torrår (1969, 1983, 1992). Inget uppenbart hot synes finnas mot underarten catena i de svenska fjällområdena, där minskningen sannolikt helt beror på perioder av ogynnsamt klimat. Den hotas där främst av att populationsstorleken är liten och att gynnsamma habitat inom förekomstarealen är starkt begränsade. Den globala uppvärmningen kan leda till ökad årsnederbörd vilket kan försvåra underartens framtida överlevnad.

Påverkan
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
Arten utgör en bra signalart för torrängsmiljöer med gynnsamt lokalklimat för värmeälskande insektsarter. Den kan även användas som en måttstock på var gränsen för överutnyttjande av betesmarker går. Nominatformen bör främst uppmärksammas inom sin nordligare utbredning och här ges möjligheter att överleva genom oförändrad betesgång på torrängar. Där arten förekommer i grusgropar och på störningsytor på f.d. flygsandfält bör ingen igenplantering ske. Arten bör hållas under kontinuerlig uppsikt. Den dramatiska tillbakagången i våra grannländer indikerar att arten sannolikt är beroende av mer omfattande och sammanhängande förekomstarealer för sin långsiktiga överlevnad. Behovet av stora arealer av lämplig livsmiljö är ett välkänt fenomen hos många dagfjärilsarter med normalt låg populationstäthet. Flera av dessa arter har idag minskat mycket starkt eller helt försvunnit från delar av Nordvästeuropa, exempelvis från Danmark och Nederländerna. En DNA-analys bör utföras på individer från olika nordliga populationer då det annars kan leda till oenighet hur underarten catena geografiskt skall avgränsas mot nominatunderarten.
Underarten fjällsilversmygare H. comma catena omfattas av EU:s habitatdirektiv bilaga 2, vilket innebär att arten ska skyddas i nätverket Natura 2000. Separat från nominatunderarten har ssp. catena i Sverige placerats i hotkategori Starkt hotad EN. Den är fridlyst i Finland. Nils Ryrholm har bidragit med värdefull information vid andra revisionen av artfaktabladet.

Berglind, S.-Å. 1990. Ängsfjärilar på väg att ersättas av granplantor. Värmlands natur 1990(4): 12-17.

Bink, F.A. 1992. Ecologische Atlas van de Dagvlinders van Noordwest-Europa. Schuyt & Co Uitgevers en Importeurs bv, Haarlem.

Burrau, N. 1958. Macrolepidopterologiska iakttagelser från Härnösandstrakten och Nordingrå 1925-57. Opusc. ent. 23(1-2): 1-32.

Ebert, G. 1993. Die Schmetterlinge Baden-Würtembergs. Bd. 2. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.

Ekstam, U. & Forshed, N. 2002. Svenska alvarmarker - historia och ekologi. Naturvårdsverkets förlag.

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar, Hesperidae-Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Franzén, M. 2000. Sällsynta fjärilar i Östergötland - nationellt och regionalt rödlistade arter. Länsstyrelsen i Östergötlands län 2000: 4.

Franzén, M. & Johannesson, M. 2005. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2004. Ent. Tidskr. 126: 55-70.

Franzén, M. & Molander, M. 2011. Förändringar av insektsfaunan i Padjelanta nationalpark. Ent. Tidskr. 132:81-112.

Frendin, H. 1943. Lepidopterogeografiska iakttagelser i Tunabygden. Ent. Tidskr. 64: 129-159.

Hedqvist, K.-J. 1950. Fjärilar från Vindelälvens dalgång inom Degerfors socken i Västerbottens län. Ent. Tidskr. 71(1): 33-42.

Higgins, L.G. & Riley, N., svensk bearbetning Douwes, P. 1970. Europas dagfjärilar. Almqvist & Wiksell, Stockholm.

Huldén, L. (ed.), Albrecht, A., Itämies, J., Malinen, P. & Wettenhovi, J. 2000. Suomen Suurperhosatlas - Finlands Storfjärilsatlas - Atlas of Finnish Macrolepidoptera. Lepidopterologiska Sällskapet i Finland rf & Naturhistoriska centralmuseet, Helsinki.

Johansson, N. 2004. Hotade dagaktiva fjärilar i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Jönköpings län, publ. nr.

2004:40 Kesküla, T. 1992. Distribution maps of Estonian Butterflies (Lepidoptera: Hesperioidea, Papilionoidea). Acta Musei Zoologici Universitatis Tartuensis 6: 1-60.

Kozlov, M. & Jalava, J. 1994. Lepidoptera of the Kola Peninsula, northwestern Russia, report no. 1 from the research projekt on the Entomological Bioindicators on Kola Peninsula. Ent. Fenn. 5: 65-85.

Larsson, A. 1968. Storfjärilar infångade i området norr om Satisjaure och Pätsatsjaure i Lule Lappmark åren 1957-1960. Ent. Tidskr. 89(1-2): 128-130.

Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A. 1994. Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen.

Lühr, C.F. 1960. Fortegnelse over Makrolepidoptera fanget i Lom herred (On). Norsk Ent. Tidskr. 11(3-4): 112-116.

Malm, O. 1993. Några roliga fynd av storfjärilar inom Västerås kommun. Graphosoma 8(2): 7-8.

Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K.J. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Pellmyr, O. 1973. Dagfjärilar. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 5: 7-13.

Rapp, L. 1969. Dagfjärilar. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 1: 16-19.

Rapp, L. 1970. Dagfjärilar. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 2: 20-27.

Ryrholm, N., Björklund, J.-O. & Frycklund, I. 1998. Fjärilsinventering på kulturmarker längs Roslagskusten 1996-1997. Rapport till Upplandsstiftelsen.

Schlüter, M. 1968. Danske lepidopterologer i Skandinaviens fjelde. Atalanta Norvegica 1(2): 74-97.

Scott, J.A. 1986. The Butterflies of North America. Stanford University press, Stanford.

Stoltze, M. 1996. Danske dagsommerfugle. Gyldendal, Köpenhamn.

Thomas, J.A. & Lewington, R. 1991. Butterflies of Britain and Ireland. Dorling Kindersley Limited, London.

Trei, H. 1975. Dagfjärilar. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 7: 8-12.

Väisänen, R. 1992. Conservation of Lepidoptera in Finland; recent advances. Nota lepid. 14(4): 332-347.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1998, 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2008.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Hesperiidae - tjockhuvuden 
  • Underfamilj
    Hesperiinae - smygare 
  • Släkte
    Hesperia  
  • Art
    Hesperia comma, (Linnaeus, 1758) - silversmygare
    Synonymer
    Papilio comma Linnaeus, 1758
    torrängssmygare
    allmän ängssmygare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1998, 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2008.