Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  blodigel

Organismgrupp Ringmaskar och planarier, Iglar Hirudo medicinalis
Blodigel Ringmaskar och planarier, Iglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Blodigeln, även kallad medicinsk blodigel, blir upp till 15 cm lång i levande tillstånd. Ryggsidan är mörkt grön eller brun och har sammanlagt sex orangeröda eller orangegula strimmor, som kan vara fläckvis avbrutna, längs mitt och sidor. Detta skiljer arten från hästigeln Haemopis sanguisuga, vilken är helmörk eller har gröngula strimmor enbart längs sidorna. Undersidan hos blodigeln är blekt gulgrön med svarta fläckar av varierande form, vilka saknas hos hästigeln. Under speciellt 1800-talet importerades blodiglar av östeuropeisk form från Ungern. Dessa s.k. ungerska blodiglar har mindre tydliga längsstrimmor på ryggen och buken är enfärgat olivgrön med en mörk strimma på vardera sida. Den inhemska, västeuropeiska formen har ofta en mörkt marmorerad buk. De blodiglar som under senare tid åter tagits i medicinskt bruk tillhör den ungerska formen. Formen har även blivit utsläppt i dammar, men om det nu finns några frilevande ungerska blodiglar är okänt. Blodigeln har tre käkar som efterlämnar ett Y-formigt sår när den sugit blod ur ett bytesdjur. Hästigeln har motsvarande käkar, men dessa är inte kraftiga nog för att kunna bita hål på en människas hud.
Utbredning
Observationer i  Sverige för blodigel
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Blodigeln är påträffad i många landskap i Götaland och Svealand. Flertalet fynd är förhållandevis kustnära. Arten tycks ha minskat under 1900-talet. Dock är det inte alldeles lätt att klarlägga dess storskaliga trend då många förekomster har varit resultatet av utplantering eller utsläpp i dammar som varit suboptimala för arten. Utdöende från sådana lokaler är knappast oväntade. I de dammar arten fortfarande förekommer kan den vara relativt talrik. Artens verkliga status är dock inte helt klar. I Norge var t.ex. fram till 1980-talet enbart två lokaler kända, men målinriktade inventeringar har visat att den finns på minst ett fyrtiotal platser på Sør- och Vestlandet, alla relativt kustnära. I Finland är blodigel känd från fyra lokaler i de södra delarna av landet. Arten har vidsträckt utbredning i Europa och är även påträffad i västra Asien. Den har förr även funnits på Irland, men där har inga återfynd gjorts de senaste 100 åren. Den har importerats till Nordamerika i medicinskt syfte.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Ekologi
Blodigeln lever i stillastående och relativt grunda sjöar, dammar och gölar med dybotten och relativt öppna, ej trädbevuxna stränder. Den tycks dock samtidigt föredra rent och oförsurat vatten. Blodiglar tål total syrebrist under många dygn. Den kan ta sig fram både genom att krypa och simma. Blodigeln livnär sig genom att suga blod från groddjur och fisk samt däggdjur som går ut i vattnet. Den har förmågan att vid varje tillfälle suga i sig blod motsvarande 2–5 gånger sin egen vikt och klarar sig därför på en till två måltider per år. Arten har en flerårig livscykel. Långsamt växande exemplar uppnår könsmognad först under det tredje eller fjärde året. Igeln är aktiv från april till oktober och övervintrar i bottenslammet på dammen.
Landskapstyper
Sötvatten
Sötvatten
Våtmark
Våtmark
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Parasit
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Levande djur
Levande djur
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Clitellata (gördelmaskar), Ordning Arhynchobdellida, Familj Hirudinidae (käkiglar), Släkte Hirudo, Art Hirudo medicinalis Linnaeus, 1758 - blodigel Synonymer

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Konventioner Bernkonventionens bilaga III, CITES bilaga B, Habitatdirektivets bilaga 5
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 5. Bestämmelsen gäller hela landet
Global rödlistning NT (2014)
Blodigeln, även kallad medicinsk blodigel, blir upp till 15 cm lång i levande tillstånd. Ryggsidan är mörkt grön eller brun och har sammanlagt sex orangeröda eller orangegula strimmor, som kan vara fläckvis avbrutna, längs mitt och sidor. Detta skiljer arten från hästigeln Haemopis sanguisuga, vilken är helmörk eller har gröngula strimmor enbart längs sidorna. Undersidan hos blodigeln är blekt gulgrön med svarta fläckar av varierande form, vilka saknas hos hästigeln. Under speciellt 1800-talet importerades blodiglar av östeuropeisk form från Ungern. Dessa s.k. ungerska blodiglar har mindre tydliga längsstrimmor på ryggen och buken är enfärgat olivgrön med en mörk strimma på vardera sida. Den inhemska, västeuropeiska formen har ofta en mörkt marmorerad buk. De blodiglar som under senare tid åter tagits i medicinskt bruk tillhör den ungerska formen. Formen har även blivit utsläppt i dammar, men om det nu finns några frilevande ungerska blodiglar är okänt. Blodigeln har tre käkar som efterlämnar ett Y-formigt sår när den sugit blod ur ett bytesdjur. Hästigeln har motsvarande käkar, men dessa är inte kraftiga nog för att kunna bita hål på en människas hud.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Observationer i  Sverige för blodigel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Blodigeln är påträffad i många landskap i Götaland och Svealand. Flertalet fynd är förhållandevis kustnära. Arten tycks ha minskat under 1900-talet. Dock är det inte alldeles lätt att klarlägga dess storskaliga trend då många förekomster har varit resultatet av utplantering eller utsläpp i dammar som varit suboptimala för arten. Utdöende från sådana lokaler är knappast oväntade. I de dammar arten fortfarande förekommer kan den vara relativt talrik. Artens verkliga status är dock inte helt klar. I Norge var t.ex. fram till 1980-talet enbart två lokaler kända, men målinriktade inventeringar har visat att den finns på minst ett fyrtiotal platser på Sør- och Vestlandet, alla relativt kustnära. I Finland är blodigel känd från fyra lokaler i de södra delarna av landet. Arten har vidsträckt utbredning i Europa och är även påträffad i västra Asien. Den har förr även funnits på Irland, men där har inga återfynd gjorts de senaste 100 åren. Den har importerats till Nordamerika i medicinskt syfte.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Annelida - ringmaskar 
  • Klass
    Clitellata - gördelmaskar 
  • Underklass
    Hirudinida - iglar 
  • Ordning
    Arhynchobdellida  
  • Familj
    Hirudinidae - käkiglar 
  • Släkte
    Hirudo  
  • Art
    Hirudo medicinalisLinnaeus, 1758 - blodigel

Blodigeln lever i stillastående och relativt grunda sjöar, dammar och gölar med dybotten och relativt öppna, ej trädbevuxna stränder. Den tycks dock samtidigt föredra rent och oförsurat vatten. Blodiglar tål total syrebrist under många dygn. Den kan ta sig fram både genom att krypa och simma. Blodigeln livnär sig genom att suga blod från groddjur och fisk samt däggdjur som går ut i vattnet. Den har förmågan att vid varje tillfälle suga i sig blod motsvarande 2–5 gånger sin egen vikt och klarar sig därför på en till två måltider per år. Arten har en flerårig livscykel. Långsamt växande exemplar uppnår könsmognad först under det tredje eller fjärde året. Igeln är aktiv från april till oktober och övervintrar i bottenslammet på dammen.

Ekologisk grupp: Parasit

Landskapstyper som är viktiga för arten: Sötvatten, Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Levande djur (Viktig)
Arten hotas av igenläggning och dränering av dammar och andra småvatten. Därtill troligen av försurning, förorening, ökad grumling av vattnet, sedimentation av slam på bottnarna, minskad betesgång samt av strandnära jord- och skogsbruk. Under speciellt 1800-talet samlades stora mängder blodiglar in för medicinskt bruk, vilket ledde till lokal utrotning.

Påverkan
  • Försurning (Viss negativ effekt)
Anläggning av nya dammar med grunda stränder. Sådana vatten gynnar även många groddjur, vilka samtidigt är värddjur för blodigeln. Arten bör också inventeras och de platser där den ännu finns kvar bör skyddas och undantas från igenfyllning, dränering eller annan exploatering. Skyddszoner mot skogs- och åkerbruk om minst 50 meters bredd runt lokalerna bör upprättas.

Elliot, J.M. & Mann, K.H. 1979. A key to the British freshwater leeches with notes on their life cycles and ecology. Freshw. Biol. Ass. No 40. 72 sidor.

Elliott, J. M., & Dobson, M. (2015). Freshwater leeches of Britain and Ireland: keys to the Hirudinea and a review of their ecology. Freshwater Biological Association.

Greenhalgh, M., & Ovenden, D. (2007). Freshwater Life: Britain and Northern Europe. Harpercollins Pub Limited.

Gärdenfors, U., Aagaard, K. & Biström, O. (red.), Holmer, M. (ill.). 2002. Hundraelva nordiska evertebrater. ArtDatabanken, Uppsala.

Handledning för övervakning av rödlistade småkryp. Nord 2002:3. Nordiska Ministerrådet och ArtDatabanken, 288 s.

Illies, J. (ed.) (1978). Limnofauna Europaea. 2nd ed. Fisher, Stuttgart.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Pär-Erik Lingdell 1995. Rev. Ulf Gärdenfors 2005.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Annelida - ringmaskar 
  • Klass
    Clitellata - gördelmaskar 
  • Underklass
    Hirudinida - iglar 
  • Ordning
    Arhynchobdellida  
  • Familj
    Hirudinidae - käkiglar 
  • Släkte
    Hirudo  
  • Art
    Hirudo medicinalis, Linnaeus, 1758 - blodigel
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Pär-Erik Lingdell 1995. Rev. Ulf Gärdenfors 2005.