Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  gulfläckig igelkottsspinnare

Organismgrupp Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl. Hyphoraia aulica
Gulfläckig igelkottsspinnare Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En kraftigt byggd spinnare som har bruna framvingar med gula fläckar och gula bakvingar med svarta fläckar. I Norden förekommer den bara på några få, spridda lokaler i söder.

Vingspann hane 32,5–37 mm, hona 36–44 mm. Antenner rosabruna–orangebruna, hos hanen med brun, dubbel kamtandning och hos honan med sågtandning. Huvudet och mellankroppen är bruna–mörkbruna. Bakkroppen är ockragul och har på varje segment ett brett, svart tvärband. Framvingarna är kanelbruna och har fyra till fem spridda, större, ljust ockragula fläckar och några mindre fläckar. Bakvingarna är ockragula och har stora, svarta fläckar eller kortare band. Honan är större än hanen och har kraftigare kropp och smalare framvingar. Framvingarna har hos honan ofta något mer rödbrun ton och fläckarna är vanligen mer utdragna. Framvingarnas fläckar kan hos båda könen vara mindre eller större och även bakvingarnas svarta fläckar kan variera i storlek så att vingarna blir svartare eller gulare. Arten kan möjligen förväxlas med mindre igelkottspinnare Parasemia plantaginis som dock har svartare framvingar och vars gula teckningar ger ett mer längsrandigt intryck. Kroppen hos P. plantaginis är även betydligt slankare.
Ägget är klotformigt med något plattad undersida och mattglänsande porslinsvitt. Larven är som fullvuxen 33–40 mm lång. Den är svartbrun och har på ryggsidan lång, svart behåring som blir längre mot bakänden. På sidorna är behåringen som regel rödbrun. Huvudet är glänsande svart. Puppan är normalkraftig, 18–22 mm lång och glänsande svartbrun samt mot bakänden koniskt avsmalnande. Kremastret är i änden utdraget till en tjockare, grunt tvådelad spade och har flera mycket korta borst.
Utbredning
Länsvis förekomst för gulfläckig igelkottsspinnare Observationer i  Sverige för gulfläckig igelkottsspinnare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Gulfläckig igelkottspinnare förekommer i Sverige mycket lokalt och numera bara i några få, små områden på Öland och Gotland samt i södra Halland. Arten har historiskt haft en betydligt större, om än lokal utbredning, och den fanns fram till början eller mitten av 1900-talet norrut till Mälarområdet, som nordligast bl.a. i Enköping och Simpnäs i Uppland. Under 1950-talet hittades den i Bohuslän och 1965 på Munkö i sydöstra Uppland. Det senaste fyndet i Mellansverige gjordes nära Nyköping i Södermanland 5 juni 1981. I Danmark finns arten på några få spridda och små lokaler på norra Själland och vid kusten på norra och östra Jylland. I Finland finns den bara kvar i några få och små områden i landets sydligaste, kustnära delar samt på Åland. Utbredningsområdet i Finland har minskat kraftigt under 1900-talet.
Världsutbredningen sträcker sig i väster från östra Frankrike österut genom Centraleuropa. Förekomsterna i Centraleuropa är överallt lokala och ofta isolerade. Den förekommer utmed kusten till Östersjön i Tyskland, Polen och lokalt i Baltikum. Arten saknas så gott som helt på Iberiska halvön och i Medelhavsområdet. Vidare förekommer arten i södra Ryssland (i den europeiska delen norrut till södra Karelen och Vjatka), Kaukasus, Transkaukasien, nordöstra Turkiet och österut genom södra Sibirien och norra Kina till Transbajkal, ryska Fjärran östern, Korea och Japan (som underarten rishiriensis Matsumura, 1927). På de flesta håll i Västeuropa norr om Alperna har den gått tillbaka kraftigt under 1900-talet.

Trots att arten är vacker och lätt igenkänd är den sannolikt förbisedd. Vidare tycks bestånden fluktuera kraftigt med en lång periodicitet, så en population som till synes varit nästan försvunnen åter kan blomma upp. Ett nordligt ströfynd i Sörmland utanför Nyköping indikerar att arten lokalt kan finnas längs östkusten och bör eftersökas på strandvallar eller sandområden med torrängsvegetation.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B2ab(ii,iii,iv,v)c(iii,iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Gulfläckig igelkottspinnare förekom tidigare lokalt längs Göta- och Svealands kustland samt i Mälardalen, dessutom på ett fåtal inlandslokaler i kulturmarksbygder i Götaland. Arten är mellan 1986-2010 endast funnen som larv på tre långt ifrån varandra liggande lokaler: Halland, Laholmstrakten; Öland, Algutsrum och Gotland, Slite. Vid Algutsrum kunde en enda larv påträffas 2004 trots flera eftersökningar. Sedan dess har den hittats i enstaka exemplar bl a vid Södermanlandskusten och på Munkö i Uppland. Trots att larven lever på diverse låga örter, exempelvis maskros (Taraxacum sp) och groblad (Plantago sp.), är arten alltid mycket lokalt förekommande vilket tyder på mycket höga habitatkrav. Dessa kvarvarande lokaler hotas av igenväxning eller har redan vuxit igen allteftersom betet på dessa magra marker upphört. Antalet reproduktiva individer skattas till 1000 (500-2000). Antalet lokalområden i landet skattas till 30 (15-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 150 (108-250) km². Populationen minskar med mer än 10% inom 10 år. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet lokaler eller subpopulationer och antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iii,iv,v)c(iii,iv)).
Ekologi
Gulfläckig igelkottspinnare förekommer bara på torra, solexponerade och kortbevuxna marker, i första hand på sandiga och kalkhaltiga marker, t.ex. grusiga strandvallar och sluttningar, strandnära sanddynområden, torrbackar, torrängar och hedar. På norra Jylland förekommer den på sandhedar, särskilt i yttre delen av den grå klit. Arten tycks vara beroende av marker med mycket lågvuxen vegetation som snabbt värms upp av solen. I Danmark, Sverige och Finland har den tidigare varit mer spridd även i inlandet, men flertalet av dessa populationer har försvunnit under 1900-talet. Numera är den tydligt lokal och populationerna är små och långt åtskilda. Arten är inte känd för att migrera. Lokala populationer varierar ofta kraftigt i antal mellan olika år. Vissa år kan larverna uppträda talrikt, men som regel är de fåtaliga. Fjärilen flyger främst på dagen i solsken. Honan ses sällan flyga och håller sig till stor del sittande i den låga vegetationen. Hanen flyger främst under förmiddagen fram till middagstid i en mycket snabb kastande flykt ganska nära marken, och han är svår att se i flykten. Nyligen parade honor som inte har påbörjat äggläggningen kan knappast flyga p.g.a. bakkroppens tyngd. Någon gång kan en hona upptäckas genom den gulsvartrandiga bakkroppen, vilket ger den ett visst getingliknande utseende. Arten flyger i en generation, i söder från mitten av maj till början juli, längre norrut från månadsskiftet maj-juni till slutet av juni. Högflygningen infaller i början av juni.
Honan lägger 150–200 ägg i enlagriga ägg­sam­lingar (äggspeglar) med upp till 100 i varje på värdväxtens bladundersidor. Honan dör strax efter att de sista ­äggen har lagts. De unga larverna sitter gärna i mindre grupper men även enstaka på skyddade ­ställen, t.ex. mellan blad eller i hoprullade blad. De växer långsamt och övervintrar i näst sista larvstadiet under grästuvor, mossa eller liknande. Larven lever på flera olika arter av örter och gräs, i Norden har den setts äta av vickrar Vicia spp., bräckor Saxifraga spp., styvmorsviol Viola tricolor, hökfibblor Hieracium spp., sallat Lactuca spp., kämpar Plantago spp., röllika Achillea ­millefolium och svinglar Festuca spp. Troligen äter larven även flera andra växtarter. Från den ­tidiga våren, ibland redan före snön har smält undan helt, är larverna aktiva igen och kryper snabbt och ibland lite ryckigt omkring i den låga vegetationen. Ibland har fler än hundra larver påträffats när de vilar bland ­mossa, löv och fjolårsgräs under vindpinade rosenbuskar. Först när solen värmt upp marken och luften tillräckligt kryper larverna ut från buskagen för att äta. Vid för stark solvärme drar de sig istället undan och håller sig gömda längre stunder, och de är vanligen mest aktiva i mulet och milt väder. Larven blir fullvuxen i andra halvan av april eller i början av maj och ger sig ut på vandring för att finna en lämplig förpuppningsplats. Förpuppningen sker på marken mellan hopspunna blad eller i markförna i en mycket gles och lucker kokong med invävda larvhår. ­Puppan kläcks som regel tidigt på morgonen efter 10–14 ­dagar.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· bräckor
· bräckor
· hökfibblor
· hökfibblor
· kämpar
· kämpar
· röllika
· röllika
· sallater
· sallater
· styvmorsviol
· styvmorsviol
· svinglar
· svinglar
· vickrar
· vickrar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Erebidae, Släkte Hyphoraia, Art Hyphoraia aulica (Linnaeus, 1758) - gulfläckig igelkottsspinnare Synonymer Phalaena (Bombyx) aulica Linnaeus, 1758, gulfläckig igelkottspinnare

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B2ab(ii,iii,iv,v)c(iii,iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Gulfläckig igelkottspinnare förekom tidigare lokalt längs Göta- och Svealands kustland samt i Mälardalen, dessutom på ett fåtal inlandslokaler i kulturmarksbygder i Götaland. Arten är mellan 1986-2010 endast funnen som larv på tre långt ifrån varandra liggande lokaler: Halland, Laholmstrakten; Öland, Algutsrum och Gotland, Slite. Vid Algutsrum kunde en enda larv påträffas 2004 trots flera eftersökningar. Sedan dess har den hittats i enstaka exemplar bl a vid Södermanlandskusten och på Munkö i Uppland. Trots att larven lever på diverse låga örter, exempelvis maskros (Taraxacum sp) och groblad (Plantago sp.), är arten alltid mycket lokalt förekommande vilket tyder på mycket höga habitatkrav. Dessa kvarvarande lokaler hotas av igenväxning eller har redan vuxit igen allteftersom betet på dessa magra marker upphört. Antalet reproduktiva individer skattas till 1000 (500-2000). Antalet lokalområden i landet skattas till 30 (15-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 150 (108-250) km². Populationen minskar med mer än 10% inom 10 år. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet lokaler eller subpopulationer och antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iii,iv,v)c(iii,iv)).

Åtgärdsprogram Fastställt
En kraftigt byggd spinnare som har bruna framvingar med gula fläckar och gula bakvingar med svarta fläckar. I Norden förekommer den bara på några få, spridda lokaler i söder.

Vingspann hane 32,5–37 mm, hona 36–44 mm. Antenner rosabruna–orangebruna, hos hanen med brun, dubbel kamtandning och hos honan med sågtandning. Huvudet och mellankroppen är bruna–mörkbruna. Bakkroppen är ockragul och har på varje segment ett brett, svart tvärband. Framvingarna är kanelbruna och har fyra till fem spridda, större, ljust ockragula fläckar och några mindre fläckar. Bakvingarna är ockragula och har stora, svarta fläckar eller kortare band. Honan är större än hanen och har kraftigare kropp och smalare framvingar. Framvingarna har hos honan ofta något mer rödbrun ton och fläckarna är vanligen mer utdragna. Framvingarnas fläckar kan hos båda könen vara mindre eller större och även bakvingarnas svarta fläckar kan variera i storlek så att vingarna blir svartare eller gulare. Arten kan möjligen förväxlas med mindre igelkottspinnare Parasemia plantaginis som dock har svartare framvingar och vars gula teckningar ger ett mer längsrandigt intryck. Kroppen hos P. plantaginis är även betydligt slankare.
Ägget är klotformigt med något plattad undersida och mattglänsande porslinsvitt. Larven är som fullvuxen 33–40 mm lång. Den är svartbrun och har på ryggsidan lång, svart behåring som blir längre mot bakänden. På sidorna är behåringen som regel rödbrun. Huvudet är glänsande svart. Puppan är normalkraftig, 18–22 mm lång och glänsande svartbrun samt mot bakänden koniskt avsmalnande. Kremastret är i änden utdraget till en tjockare, grunt tvådelad spade och har flera mycket korta borst.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för gulfläckig igelkottsspinnare

Länsvis förekomst och status för gulfläckig igelkottsspinnare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för gulfläckig igelkottsspinnare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Gulfläckig igelkottspinnare förekommer i Sverige mycket lokalt och numera bara i några få, små områden på Öland och Gotland samt i södra Halland. Arten har historiskt haft en betydligt större, om än lokal utbredning, och den fanns fram till början eller mitten av 1900-talet norrut till Mälarområdet, som nordligast bl.a. i Enköping och Simpnäs i Uppland. Under 1950-talet hittades den i Bohuslän och 1965 på Munkö i sydöstra Uppland. Det senaste fyndet i Mellansverige gjordes nära Nyköping i Södermanland 5 juni 1981. I Danmark finns arten på några få spridda och små lokaler på norra Själland och vid kusten på norra och östra Jylland. I Finland finns den bara kvar i några få och små områden i landets sydligaste, kustnära delar samt på Åland. Utbredningsområdet i Finland har minskat kraftigt under 1900-talet.
Världsutbredningen sträcker sig i väster från östra Frankrike österut genom Centraleuropa. Förekomsterna i Centraleuropa är överallt lokala och ofta isolerade. Den förekommer utmed kusten till Östersjön i Tyskland, Polen och lokalt i Baltikum. Arten saknas så gott som helt på Iberiska halvön och i Medelhavsområdet. Vidare förekommer arten i södra Ryssland (i den europeiska delen norrut till södra Karelen och Vjatka), Kaukasus, Transkaukasien, nordöstra Turkiet och österut genom södra Sibirien och norra Kina till Transbajkal, ryska Fjärran östern, Korea och Japan (som underarten rishiriensis Matsumura, 1927). På de flesta håll i Västeuropa norr om Alperna har den gått tillbaka kraftigt under 1900-talet.

Trots att arten är vacker och lätt igenkänd är den sannolikt förbisedd. Vidare tycks bestånden fluktuera kraftigt med en lång periodicitet, så en population som till synes varit nästan försvunnen åter kan blomma upp. Ett nordligt ströfynd i Sörmland utanför Nyköping indikerar att arten lokalt kan finnas längs östkusten och bör eftersökas på strandvallar eller sandområden med torrängsvegetation.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Arctiinae - björnspinnare 
  • Tribus
    Arctiini  
  • Undertribus
    Arctiina  
  • Släkte
    Hyphoraia  
  • Art
    Hyphoraia aulica(Linnaeus, 1758) - gulfläckig igelkottsspinnare
    Synonymer
    Phalaena (Bombyx) aulica Linnaeus, 1758
    gulfläckig igelkottspinnare

Gulfläckig igelkottspinnare förekommer bara på torra, solexponerade och kortbevuxna marker, i första hand på sandiga och kalkhaltiga marker, t.ex. grusiga strandvallar och sluttningar, strandnära sanddynområden, torrbackar, torrängar och hedar. På norra Jylland förekommer den på sandhedar, särskilt i yttre delen av den grå klit. Arten tycks vara beroende av marker med mycket lågvuxen vegetation som snabbt värms upp av solen. I Danmark, Sverige och Finland har den tidigare varit mer spridd även i inlandet, men flertalet av dessa populationer har försvunnit under 1900-talet. Numera är den tydligt lokal och populationerna är små och långt åtskilda. Arten är inte känd för att migrera. Lokala populationer varierar ofta kraftigt i antal mellan olika år. Vissa år kan larverna uppträda talrikt, men som regel är de fåtaliga. Fjärilen flyger främst på dagen i solsken. Honan ses sällan flyga och håller sig till stor del sittande i den låga vegetationen. Hanen flyger främst under förmiddagen fram till middagstid i en mycket snabb kastande flykt ganska nära marken, och han är svår att se i flykten. Nyligen parade honor som inte har påbörjat äggläggningen kan knappast flyga p.g.a. bakkroppens tyngd. Någon gång kan en hona upptäckas genom den gulsvartrandiga bakkroppen, vilket ger den ett visst getingliknande utseende. Arten flyger i en generation, i söder från mitten av maj till början juli, längre norrut från månadsskiftet maj-juni till slutet av juni. Högflygningen infaller i början av juni.
Honan lägger 150–200 ägg i enlagriga ägg­sam­lingar (äggspeglar) med upp till 100 i varje på värdväxtens bladundersidor. Honan dör strax efter att de sista ­äggen har lagts. De unga larverna sitter gärna i mindre grupper men även enstaka på skyddade ­ställen, t.ex. mellan blad eller i hoprullade blad. De växer långsamt och övervintrar i näst sista larvstadiet under grästuvor, mossa eller liknande. Larven lever på flera olika arter av örter och gräs, i Norden har den setts äta av vickrar Vicia spp., bräckor Saxifraga spp., styvmorsviol Viola tricolor, hökfibblor Hieracium spp., sallat Lactuca spp., kämpar Plantago spp., röllika Achillea ­millefolium och svinglar Festuca spp. Troligen äter larven även flera andra växtarter. Från den ­tidiga våren, ibland redan före snön har smält undan helt, är larverna aktiva igen och kryper snabbt och ibland lite ryckigt omkring i den låga vegetationen. Ibland har fler än hundra larver påträffats när de vilar bland ­mossa, löv och fjolårsgräs under vindpinade rosenbuskar. Först när solen värmt upp marken och luften tillräckligt kryper larverna ut från buskagen för att äta. Vid för stark solvärme drar de sig istället undan och håller sig gömda längre stunder, och de är vanligen mest aktiva i mulet och milt väder. Larven blir fullvuxen i andra halvan av april eller i början av maj och ger sig ut på vandring för att finna en lämplig förpuppningsplats. Förpuppningen sker på marken mellan hopspunna blad eller i markförna i en mycket gles och lucker kokong med invävda larvhår. ­Puppan kläcks som regel tidigt på morgonen efter 10–14 ­dagar.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Har betydelse)
· bräckor - Saxifraga (Har betydelse)
· hökfibblor - Hieracium (Har betydelse)
· kämpar - Plantago (Har betydelse)
· röllika - Achillea millefolium (Har betydelse)
· sallater - Lactuca (Har betydelse)
· styvmorsviol - Viola tricolor (Har betydelse)
· svinglar - Festuca (Har betydelse)
· vickrar - Vicia (Har betydelse)
Mängden lämpliga biotoper för den gulfläckiga igelkottspinnaren har under de senaste 150 åren minskat till endast en bråkdel jämfört med tidigare, och fortfarande minskar mängden torra, öppna, lågbevuxna miljöer till följd av upphört bete, igenplantering, bebyggelse och sannolikt kvävenedfall. I Sverige hotas arten av intensifierat utnyttjande av vissa strandområden för bad- och friluftsliv, där vegetationen är slitagekänslig. Arten har kort livslängd, tycks inte vara speciellt benägen till vandringar och sprider sig följaktligen inte så lätt till mer avlägsna lokaler. Den klassiska öländska förekomsten på strandvallen i Beijershamn dog däremot ut under 1992–93, i samband med ett naturvårdsprojekt! Vid restaureringen av de igenvuxna strandängarna, som tidigare hyst en rik häckfågelfauna av vadare och änder, infördes bete efter den manuella röjningen. Det intensiva betet kom tyvärr även att innefatta strandvallen, varpå torrängsfloran förändrades mot en flora sammansatt av mer kvävegynnade växter. Vidare placerades vinterfoderupplaget av hö olyckligt, på den plats som var mest lämpad för larvernas utveckling. På bara två säsonger försvann populationen helt.

Påverkan
  • Försurning (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
Lämpliga biotoper hålls öppna genom lätt bete eller slåtter och vid behov buskröjning. Problemet är dock helhetssituationen, där enskilda delpopulationer inte längre har kontakt med varandra, dvs inte längre fungerar som en metapopulation. Därför bör man se större områden i ett helhetsperspektiv och skapa nya biotoper för arten genom bl.a. röjning.

Åtgärdsprogram Fastställt
Namngivning: Hyphoraia aulica (Linnaeus 1758). Originalbeskrivning: Phalaena (Bombyx) aulica. Systemae Naturae, 10:e upplagan,1: 505.
Etymologi: aulica = hov-; aula (lat.) = kungahall, hov.
Uttal: [Hyforája ávlika]

Gullander, B. 1963. Nordens svärmare och spinnare. Norstedts, Stockholm.

Huldén, L. (red.), Albrecht, A., Itämies, J., Malinen, P. & Wettenhovi, J. 2000. Suomen Suurperhosatlas – Finlands Storfjärilsatlas – Atlas of Finnish Macrolepidoptera. Helsinki (Lepidopterologiska Sällskapet i Finland rf & Naturhistoriska centralmuseet), 328 s.

Hydén, N., Jilg, K. & Östman, T. 2006. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae-Lymantriidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Palmqvist, G. 1992. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1991. Ent. Tidskr. 113(4): 37–45.

Palmqvist, G. 2000. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1999. Ent. Tidskr. 121(1–2): 31–45.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Jaakko Kullberg & Per-Eric Betzholtz 2002. © ArtDatabanken, SLU 2005 (Naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Arctiinae - björnspinnare 
  • Tribus
    Arctiini  
  • Undertribus
    Arctiina  
  • Släkte
    Hyphoraia  
  • Art
    Hyphoraia aulica, (Linnaeus, 1758) - gulfläckig igelkottsspinnare
    Synonymer
    Phalaena (Bombyx) aulica Linnaeus, 1758
    gulfläckig igelkottspinnare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Jaakko Kullberg & Per-Eric Betzholtz 2002. © ArtDatabanken, SLU 2005 (Naturvårdsinformation).