Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  spetsvingemätare

Organismgrupp Fjärilar, Mätare Hypoxystis pluviaria
Spetsvingemätare Fjärilar, Mätare

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Spetsvingemätare har fått sitt svenska namn efter framvingens karaktäristiskt vassa vingspets. Nykläckta fjärilar har en vackert ockragul färg som hos slitna exemplar alltmer övergår i grågult. Både fram och bakvingar är grovkornigt pudrade i brungrått. Framvingens yttre mellanlinje är reducerad till en rad diffusa gråsvarta punkter. Vingfransarna är markerade i brunt nära spetsen av framvingen, men i övrigt av vingens grundfärg. Vingspann 27–34 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för spetsvingemätare Observationer i  Sverige för spetsvingemätare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Spetsvingemätare rapporterades först från ”Lappland” på 1840 talet av Wahlberg. Därefter påträffades enligt Nordström (1943) arten inte förrän 1927 i nordöstra Uppland. Sannolikt är årtalet 1927 fel eftersom Eliasson (1945) skriver ”Denna ostliga art återupptäcktes i Sverige den 30.5 1937 då jag infångade hona och hane på en sumpig skogsglänta några km NO Älgmossen” (Älvkarleö). Nordström anger i svenska fjärilar Eliasson och Sandén som rapportörer för det första upplandsfyndet. Första fyndet från Gästrikland är från 1947. Samma år upptäcktes arten på flera olika lokaler i Norrbotten. Nuvarande kända utbredning i Sverige omfattar Uppland, Gästrikland, Hälsingland, Norrbotten och östra delen av Lule lappmark. Dess starkaste populationer i Sverige finns inom ett litet område från Flororna, det stora myrområdet i Films församling i norra Uppland, via områdena runt Komosse och Marma skjutfält i Älvkarleö församling till rikkärren kring sjön Trösken i sydöstra Gästrikland. I grannländerna är arten känd från Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland. Världsutbredningen sträcker sig från Europa genom Sibirien, Kaukasus och Mindre Asien till Mongoliet. Arten är lokal och sällsynt men varierar kraftigt i både antal och utbredning mellan olika perioder. År 1944 fanns spetsvingemätare inom Älvkarleby församling på de flesta kärr, sankängar och försumpade ungskogsgläntor med riklig förekomst av Filipendula ulmaria från kusten till Hyttön, mestadels sparsamt, men vid Komossängen, kring Brännmossen och vid Älgmossen talrik. Nedläggningen av jordbruket vid Kåkenhus vid Komossen i början av sextiotalet gav under några år en tillfällig massförekomst av arten på igenväxande sank ängsmark. I likhet med flera tillfälliga förekomster på hyggen försvann arten här när området växte igen. Utöver miljöbetingade, mer långvariga variationer i populationsstorlek, förekommer kortvariga förändringar i frekvens och utbredning mellan olika år, troligen beroende av klimatet. I området norra Uppland till södra Gästrikland finns ett litet antal ganska fuktiga lokaler där arten förekommer mer konstant. Troligen är spetsvingemätare beroende av dessa mer stabila kärnlokaler med lång kontinuitet för att den under gynnsamma perioder ska kunna kolonisera omgivande områden som temporärt blir lämpliga.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B1b(iii,v)c(iv)+2b(iii,v)c(iv); C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Spetsvingemätare är endast känd från ett 10-tal fuktiga lokaler med älggräs (Filipendula ulmaria) som samtliga ligger samlade i norra Uppland och södra Gästrikland. Arten är tidigare även funnen längs norra Norrlands kustland där inga nya fynd har gjorts på minst 50 år. Antalet reproduktiva individer skattas till 3000 (2500-10000). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 650 (500-51600) km² och förekomstarean (AOO) till 120 (100-160) km². Populationen minskar med mer än 10% inom 10 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat (missgynnas av bete och slåtter - naturvårdsåtgärder) och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (B1b(iii,v)c(iv)+2b(iii,v)c(iv); C1).
Ekologi
Arten förekommer i Sverige på halvöppna mosaikartade fuktiga marker på jordar med kalkinslag och/eller rörligt markvatten. Flertalet av de äldre lokalerna med lång kontinuitet är näringsrikare, tidvis översvämmade kärrmarker i skog, men många av de nutida lokalerna i Uppland-Gästrikland är småkärr i kraftledningsgator. Aurivillus anger att larven lever på Lotus, Sarothamnus, Genista och andra ärtväxter, och Nordström lägger till Senecio jacobae och Galium palustre till listan. Dessa uppgifter kommer troligen från Mellaneuropa och stämmer med vad som anges i modernare tysk litteratur. Eftersom flertalet av dessa växter saknas på de viktigaste lokalerna i Sverige gäller uppgifterna inte för de svenska förekomsterna av spetsvingemätare. Biologin hos populationen i Älvkarleö har studerats av Hugo Eliasson. Äggen som är roströda läggs enstaka eller några få tillsammans på värdväxten älggräs. Äggstadiet varar 12–15 dagar och de första vuxna larverna anträffas från mitten av juli. Alla larver är fullväxta fram mot mitten av augusti. Därefter går larven i diapaus i markförnan. Den förpuppar sig först under den första varma perioden efter snösmältningen, i regel mot mitten av april. Kokongen, som är vit, tunn och oval, ligger på markytan i den vissna fjolårsvegetationen eller i förnan. Puppstadiet varar vid uppfödning 30–40 dygn. Från Tyskland finns även rapporter om förpuppning under hösten och övervintring som puppa. Under 1987 påträffades fullväxta larver i Sverige på en rad olika växter, bl.a. gullris Solidago virgaurea, kärrtistel Cirsium palustre, älggräs Filipendula ulmaria och olika arter av gräs Gramineae spp. De flesta larverna föredrog älggräs men åt även de andra växterna. Fjärilarna flyger om dagen och i skymningen, i södra delen av sitt svenska utbredningsområde från mitten av maj till mitten av juni, norrut några veckor senare. Troligen kan artens lokala fluktuationer åtminstone delvis förklaras med variationer i dödlighet under övervintringen. Larvens placering på markytan eller ytligt i förnan gör den känslig för uttorkning. Långvarig översvämning torde innebära risk för att larven drunknar. I det sammanhanget kan även förekomsten av ett någorlunda stabilt snötäcke under vintern ha betydelse.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· älggräs
· älggräs
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Geometridae (mätare), Släkte Hypoxystis, Art Hypoxystis pluviaria (Fabricius, 1775) - spetsvingemätare Synonymer

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B1b(iii,v)c(iv)+2b(iii,v)c(iv); C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Spetsvingemätare är endast känd från ett 10-tal fuktiga lokaler med älggräs (Filipendula ulmaria) som samtliga ligger samlade i norra Uppland och södra Gästrikland. Arten är tidigare även funnen längs norra Norrlands kustland där inga nya fynd har gjorts på minst 50 år. Antalet reproduktiva individer skattas till 3000 (2500-10000). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 650 (500-51600) km² och förekomstarean (AOO) till 120 (100-160) km². Populationen minskar med mer än 10% inom 10 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat (missgynnas av bete och slåtter - naturvårdsåtgärder) och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (B1b(iii,v)c(iv)+2b(iii,v)c(iv); C1).
Spetsvingemätare har fått sitt svenska namn efter framvingens karaktäristiskt vassa vingspets. Nykläckta fjärilar har en vackert ockragul färg som hos slitna exemplar alltmer övergår i grågult. Både fram och bakvingar är grovkornigt pudrade i brungrått. Framvingens yttre mellanlinje är reducerad till en rad diffusa gråsvarta punkter. Vingfransarna är markerade i brunt nära spetsen av framvingen, men i övrigt av vingens grundfärg. Vingspann 27–34 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för spetsvingemätare

Länsvis förekomst och status för spetsvingemätare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för spetsvingemätare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Spetsvingemätare rapporterades först från ”Lappland” på 1840 talet av Wahlberg. Därefter påträffades enligt Nordström (1943) arten inte förrän 1927 i nordöstra Uppland. Sannolikt är årtalet 1927 fel eftersom Eliasson (1945) skriver ”Denna ostliga art återupptäcktes i Sverige den 30.5 1937 då jag infångade hona och hane på en sumpig skogsglänta några km NO Älgmossen” (Älvkarleö). Nordström anger i svenska fjärilar Eliasson och Sandén som rapportörer för det första upplandsfyndet. Första fyndet från Gästrikland är från 1947. Samma år upptäcktes arten på flera olika lokaler i Norrbotten. Nuvarande kända utbredning i Sverige omfattar Uppland, Gästrikland, Hälsingland, Norrbotten och östra delen av Lule lappmark. Dess starkaste populationer i Sverige finns inom ett litet område från Flororna, det stora myrområdet i Films församling i norra Uppland, via områdena runt Komosse och Marma skjutfält i Älvkarleö församling till rikkärren kring sjön Trösken i sydöstra Gästrikland. I grannländerna är arten känd från Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland. Världsutbredningen sträcker sig från Europa genom Sibirien, Kaukasus och Mindre Asien till Mongoliet. Arten är lokal och sällsynt men varierar kraftigt i både antal och utbredning mellan olika perioder. År 1944 fanns spetsvingemätare inom Älvkarleby församling på de flesta kärr, sankängar och försumpade ungskogsgläntor med riklig förekomst av Filipendula ulmaria från kusten till Hyttön, mestadels sparsamt, men vid Komossängen, kring Brännmossen och vid Älgmossen talrik. Nedläggningen av jordbruket vid Kåkenhus vid Komossen i början av sextiotalet gav under några år en tillfällig massförekomst av arten på igenväxande sank ängsmark. I likhet med flera tillfälliga förekomster på hyggen försvann arten här när området växte igen. Utöver miljöbetingade, mer långvariga variationer i populationsstorlek, förekommer kortvariga förändringar i frekvens och utbredning mellan olika år, troligen beroende av klimatet. I området norra Uppland till södra Gästrikland finns ett litet antal ganska fuktiga lokaler där arten förekommer mer konstant. Troligen är spetsvingemätare beroende av dessa mer stabila kärnlokaler med lång kontinuitet för att den under gynnsamma perioder ska kunna kolonisera omgivande områden som temporärt blir lämpliga.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Geometroidea  
  • Familj
    Geometridae - mätare 
  • Underfamilj
    Ennominae  
  • Tribus
    Epionini  
  • Släkte
    Hypoxystis  
  • Art
    Hypoxystis pluviaria(Fabricius, 1775) - spetsvingemätare

Arten förekommer i Sverige på halvöppna mosaikartade fuktiga marker på jordar med kalkinslag och/eller rörligt markvatten. Flertalet av de äldre lokalerna med lång kontinuitet är näringsrikare, tidvis översvämmade kärrmarker i skog, men många av de nutida lokalerna i Uppland-Gästrikland är småkärr i kraftledningsgator. Aurivillus anger att larven lever på Lotus, Sarothamnus, Genista och andra ärtväxter, och Nordström lägger till Senecio jacobae och Galium palustre till listan. Dessa uppgifter kommer troligen från Mellaneuropa och stämmer med vad som anges i modernare tysk litteratur. Eftersom flertalet av dessa växter saknas på de viktigaste lokalerna i Sverige gäller uppgifterna inte för de svenska förekomsterna av spetsvingemätare. Biologin hos populationen i Älvkarleö har studerats av Hugo Eliasson. Äggen som är roströda läggs enstaka eller några få tillsammans på värdväxten älggräs. Äggstadiet varar 12–15 dagar och de första vuxna larverna anträffas från mitten av juli. Alla larver är fullväxta fram mot mitten av augusti. Därefter går larven i diapaus i markförnan. Den förpuppar sig först under den första varma perioden efter snösmältningen, i regel mot mitten av april. Kokongen, som är vit, tunn och oval, ligger på markytan i den vissna fjolårsvegetationen eller i förnan. Puppstadiet varar vid uppfödning 30–40 dygn. Från Tyskland finns även rapporter om förpuppning under hösten och övervintring som puppa. Under 1987 påträffades fullväxta larver i Sverige på en rad olika växter, bl.a. gullris Solidago virgaurea, kärrtistel Cirsium palustre, älggräs Filipendula ulmaria och olika arter av gräs Gramineae spp. De flesta larverna föredrog älggräs men åt även de andra växterna. Fjärilarna flyger om dagen och i skymningen, i södra delen av sitt svenska utbredningsområde från mitten av maj till mitten av juni, norrut några veckor senare. Troligen kan artens lokala fluktuationer åtminstone delvis förklaras med variationer i dödlighet under övervintringen. Larvens placering på markytan eller ytligt i förnan gör den känslig för uttorkning. Långvarig översvämning torde innebära risk för att larven drunknar. I det sammanhanget kan även förekomsten av ett någorlunda stabilt snötäcke under vintern ha betydelse.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Myrbiotoper, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· älggräs - Filipendula ulmaria (Viktig)
Arten kräver att lämpliga mosaikartade miljöer hålls öppna genom någon form av störning, t.ex. periodiska översvämningar, bete eller i fallet kraftledningsgator slyröjning. Behovet av lagom fuktighet under sensommar och höst begränsar ytterligare den totala arealen där arten kan överleva i Sverige. De kärnlokaler med öppna, kalkpåverkade kärr i skogsmark som arten behöver för sin långsiktiga överlevnad är känsliga för förändringar i vattenregimen, som dikning av tidvis översvämmad mark, skyddsdikning, fördjupning av befintliga diken i skogsmark och uppdämning av markvattenflöden i samband med anläggandet av vägar och järnvägar. Även kalhuggning av skogsmark kring artens lokaler kan ge negativa effekter genom att orsaka förändringar av vattenståndet. Andra tänkbara hot är upphörande bete, igenväxning samt igenplantering av sanka ängar och betesmarker.

Påverkan
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
Artens kärnlokaler bör lokaliseras och skyddas, särskilt från avvattning. Undvik dikningar och anläggningsarbeten som påverkar vattenregimen. Vid kalhuggning av skogsmark bör en skyddszon av skog runt kärr och fuktiga gläntor sparas för att vattenbalansen ej skall störas. Arten gynnas av bete och slyröjning. Att anpassa röjningen av kraftledningsgator efter artens behov kan vara en enkel och billig åtgärd.

Aurivillius, Chr. 1888–1891. Nordens Fjärilar. Hiertas AB bokförlag, Stockholm.

Eliasson, H.. 1945. Macrolepidopterfaunan i Älvkarleby. Ent. Tidskr. 67: 136–155.

Eriksson, P., Frycklund, I., Löfgren, T. & Abenius, J. 2005. Marma skjutfält – en kanonlokal för insekter. Ent. Tidskr. 126: 1–20.

Forster W., Wohfahrt. 1973. Die Schmetterlinge Mitteleuropas. Band V, Spanner (Geometridae). Franckh’sche Verlagshandlung, Stuttgart Frycklund, I. 2002. Rödlistade fjärilar i kraftledningsgator samt Ärenprisnätfjärilens Euphydras aurinia status i Uppsala län sommaren 2001. Upplandsstiftelsen.

Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. Neumann-Neudamm verlag, Radebeul Källander, C. 1993. Fjärilsfynd från kalkområdet sydost om Gävle. Insectifera 1(2): 27–32.

Palmqvist, G. 1989. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1988. Ent. Tidskr. 110(3): 98–102.

Skou, P. 1984. Nordens målere. Danmarks dyreliv Bind 2. Apollo books, Stenstrup.

Svensson I. 1950. Lepidopterologiska iaktagelser II: Ent. Tidskr. 71(1): 41–54.

Östlund, R. 1954. Gästrikslands storfjärilfauna. Ent. Tidskr. 75(2–4): 208–220.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Clas Källander 2002. Rev. Clas Källander 2005. © ArtDatabanken, SLU 2008.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Geometroidea  
  • Familj
    Geometridae - mätare 
  • Underfamilj
    Ennominae  
  • Tribus
    Epionini  
  • Släkte
    Hypoxystis  
  • Art
    Hypoxystis pluviaria, (Fabricius, 1775) - spetsvingemätare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Clas Källander 2002. Rev. Clas Källander 2005. © ArtDatabanken, SLU 2008.