Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  tvärbandat vickerfly

Organismgrupp Fjärilar, Nattflyn Lygephila viciae
Tvärbandat vickerfly Fjärilar, Nattflyn

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Den gråfärgade, bredvingade och mätarelika fjärilen med svagt blåaktig lyster kan lätt förväxlas med den närstående arten ljusribbat vickerfly Lygephila craccae som dock flyger senare under eftersommaren. Ljusribbat vickerfly är vanligen mindre brunfärgad och har inte njurfläcken på framvingen lika markant uppdelad av de ljuspudrade ribborna. Tvärlinjerat vickerfly har vanligen mer iögonfallande, men oskarpa, breda bruna tvärlinjer på framvingarnas yttre hälfter. Alla framvingens ribbor framträder tydligt genom en ljusare grå pudring. Bakvingarna är jämnt gråfärgade och ljusare mot basen. Vingspann 30-35 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för tvärbandat vickerfly Observationer i  Sverige för tvärbandat vickerfly
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Tvärlinjerat vickerfly är en utpräglat lokal art vars begränsade utbredningsområde och kända lokaler inte förändrats nämnvärt under de senaste 40 åren. Arten bör möjligen uppfattas som en reliktart från en varmare period. Den var fram till 1888 endast uppgiven av Wallengren från Skåne till Uppland, men var uppenbarligen mycket sällsynt då Christoffer Aurivillius i sin bok Nordens fjärilar (1888-90) påpekar att han inte sett något svenskt exemplar. Under utgivningsåren påträffades dock arten i Uppland, Spånga 2 juni och 18 juli samt i Skåne, Oppmanna, Rosentorp. Nordström (1935-41) anmäler fynd från Skåne, Blekinge, Småland, Östergötland, Dalsland och Uppland, men påpekar att han är osäker beträffande äldre fynd han inte sett. Tvärlinjerade vickerflyets utbredning i Norden är mycket speciell och indikerar att den och dess värdväxter, om vilka kunskapen är ofullständig, har mycket höga krav på miljön. Fjärilen förekommer i norra delen av utbredningsområdet främst i kuperad terräng och överallt på basisk berggrund eller på morän berikad av kalk. Artens två nordligaste förekomstområden ligger helt isolerade, dels i inre Sognfjorden i Norge och dels i ett område mellan Tammerfors/Tampere och Lahtis i södra Finland. Båda dessa områden har många lokala förekomster. I Sverige är tvärlinjerade vickerflyet betydligt sydligare och talrika fynd har endast gjorts inom Dalslands lerskifferområde i Köpmannebro och Ånimskog 1927-1974, i trakter med talrikare mindre urkalkområden i Södermanland, bl.a. Julita 1970-1975, Råby-Rönö 1962-1986, i Östergötland, Valdemarsvikstrakten under 2000-talet, på några öar i Stockholms skärgård från Ingarö i norr till Lisön i Sorunda i söder, där främst Munkö (1950-1974) och Runmarö har mer utbredda förekomster av urkalk. Artens utbredningscentrum i Sverige är det område som huvudsakligen befinner sig inom de av östgötasiluren söderut påverkade isälvsavlagringarna. Sydvästgränsen inom denna utbredningsareal är Överum 2004, Oppeby, Basunda 1968 och Småland, Eksjö, Skuruhatt 1977. Den förekommer i detta område även på flera branta berg som kan karaktäriseras som sydväxtberg, såsom i Östergötland på Omberg, på Ramunderberget (1951-1952) och i Bråvikenbranten från Krokek till Kvarsebo samt i Södermanland, Tunaberg (1984-1987). I Sydsverige är utbredningen inskränkt till ett område från nordöstra Skåne, Maltesholm 1955, genom Blekinge, till områden vid Kalmarsund, nordligast i Småland, Bäckebo, Fågelfors och Ålem 1952-1990. Huruvida detta område helt är förbundet med det i Östergötland är oklart då fynd saknas från en betydande sträcka. I övrigt har enstaka fynd gjorts i Värmland, Mölnbacka, Tjärnberget 1991, Västmanland, Ridöarkepelagen 1975 och i Näsby, Rynninge nära Arbogaån 2012, Uppland, Uppsala 1970, Närke, Hallsberg, Herrfallsäng 1969, Segersjö 1976, Södermanland, Katrineholm 1976, Bohuslän (utan närmare lokalangivelse), Öland, Norra udden 1973, Böda 1983, Degerhamn 1983-1990, Gotland, Visby och Vamlingbotrakten, samt på Gotska Sandön 1952, 1964, 1965 och 1976. Fynden på Öland är sannolikt alla migranter från fastlandet, trots att de ganska ofta insamlats i en automatisk UV-ljusfälla vid Degerhamn. Värmlandsfyndet är från ett sydväxtberg och indikerar möjligen att arten är förbisedd på de talrika hyperitbergen i detta landskap. Det nyupptäckta förekomstområdet i Västmanland befinner sig inom ett grönstensområde och sträcker sig möjligen fram till ett område med kalkbarrskog på urkalk väster om Arboga. Arten är överallt sällsynt med till synes liten areal hos förekomstområdena. Enda större antal som har påträffats och finns noterade från en följd av år är på platser där en fjärilskännare haft sin bostad. Utbredningens begränsning mot norr tyder på att arten där missgynnas av en högre årsnederbörd. I Norge förekommer arten utom i Sognfjorden även rikligare i Oslofjordsområdet och i övrigt på några få platser på Sörlandskusten i yttre Aust-Agder, Boröy och yttre Telemark. I Gudbrandsdalen förekommer arten på några sydväxtberg, nordligast funnen i Oppland, Vinstra 1946. I Finland är förutom tidigare nämnda förekomst i södra inlandet, endast fyra tillfälliga äldre fynd gjorda i kustprovinserna i söder och med en nyetablering sedan 1979 i inlandet i södra Savonia/Etelä-Savo, Mäntyharju. I Danmark förekommer tvärlinjerat vickerfly endast på Möns klint där den påträffats regelbundet men sparsamt från 1928-1981, men därefter sannolikt försvunnit. I övrigt har endast ett fynd gjorts på Bornholm 1967. Tvärlinjerat vickerfly förekommer vidare i Estland, Lettland och Litauen, men saknas i Nordtyskland, Holland och Storbritannien. I mellersta och södra Tyskland är arten mycket lokal och sällsynt. Världsutbredningen sträcker sig från södra Frankrike och Alpernas södra delar genom hela Balkanhalvön och från Nordvästeuropa vidare genom Ryssland till Kina, Japan och Kurilerna.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
Tvärlinjerat vickerfly förekommer på Gotska sandön och finns därutöver inom området norra Öland - Dalsland - Mälardalen. Arten förekommer tydligt lokalt i öppna skogar eller brynzoner, gärna på kalkrikare mark. Larven lever troligen på sötvedel och backvicker. Ett varmt mikroklimatet har stor betydelse och igenväxning missgynnar arten. Antalet reproduktiva individer skattas till 4000 (2500-6000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 600 (288-800) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv)).
Ekologi
Alla uppgifter i nordisk litteratur om artens värdväxter förefaller vara hämtade från Tyskland, varför det tvärlinjerade vickerflyets värdväxter i Fennoskandien och Danmark får anses otillräckligt kända. Koch (1983) anför kråkvicker Vicia cracca, buskvicker Vicia dumetorum, gulkronill Hippocrepis emerus, rosenkronill Securigera varia, sötvedel Astragalus glycyphyllos och knölvial Lathyrus tuberosus som värdväxter. Kråkvicker kan möjligen fungera som värdväxt i Sverige, men vickerflyets typiska livsmiljö och glesa utbredning talar för att andra värdväxter är av yttersta betydelse. Av ovannämda växtarter är sötvedel den art vars utbredning bäst överensstämmer med vickerflyets utbredning i västra Sverige och Norge. Sötvedel saknas således i Hardangerfjorden som klimatmässigt är mycket likt Sognfjorden. Dess ståndorter är ofta sydväxtberg och nästan alltid på basisk berggrund eller kalkrik morän i utbredningens nordligare områden. Utbredningen av buskvicker överensstämmer med vickerflyets mycket sparsamma förekomst i Stockholms södra skärgård. Vickerflyets mycket begränsade utbredning i Finland överensstämmer mycket väl med den där likaså begränsade utbredningen av vippärt Lathyrus niger. Dessa växter har alla likartade miljökrav och till gruppen kan adderas ytterligare arter såsom backvial Lathyrus sylvestris och skogsvicker Vicia sylvatica, som tillsammans med sötvedel och vippärt ofta dominerar fältskiktet i gläntrika sydvända bergssluttningar på grönsten eller urkalk. Sannolikt är sådana växtsamhällen mycket betydelsefulla för vickerflyet, som annars borde vara betydligt mer utbredd i landet. Larvutvecklingstiden anges i Tyskland vara från juli till början av oktober. Arten övervintrar i puppstadiet. Flygtiden i Sverige är densamma som i Tyskland, från första veckan i juni till sista veckan i juli. De tidigaste fynden i Sverige är från Sydsverige till kustnära platser i Östergötland och Uppland, medan arten i Dalsland och Södermanland vanligare flyger från andra respektive tredje veckan i juni. Flygtidens längd förefaller huvudsakligen vara cirka tre veckor och den påbörjas något varierande från år till år. Fjärilen är aktiv från sen skymning och hela natten, då den kommer sparsamt till jäst fruktsaft och UV-ljus. Övriga arter i släktet är flitiga blombesökare och ärtväxter tillhör favoriterna.
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Lövskog
Lövskog
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· kroniller
· kroniller
· ärtväxter
· ärtväxter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Erebidae, Släkte Lygephila, Art Lygephila viciae (Hübner, 1822) - tvärbandat vickerfly Synonymer tvärlinjerat vickerfly

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)

Dokumentation Tvärlinjerat vickerfly förekommer på Gotska sandön och finns därutöver inom området norra Öland - Dalsland - Mälardalen. Arten förekommer tydligt lokalt i öppna skogar eller brynzoner, gärna på kalkrikare mark. Larven lever troligen på sötvedel och backvicker. Ett varmt mikroklimatet har stor betydelse och igenväxning missgynnar arten. Antalet reproduktiva individer skattas till 4000 (2500-6000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 600 (288-800) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv)).
Den gråfärgade, bredvingade och mätarelika fjärilen med svagt blåaktig lyster kan lätt förväxlas med den närstående arten ljusribbat vickerfly Lygephila craccae som dock flyger senare under eftersommaren. Ljusribbat vickerfly är vanligen mindre brunfärgad och har inte njurfläcken på framvingen lika markant uppdelad av de ljuspudrade ribborna. Tvärlinjerat vickerfly har vanligen mer iögonfallande, men oskarpa, breda bruna tvärlinjer på framvingarnas yttre hälfter. Alla framvingens ribbor framträder tydligt genom en ljusare grå pudring. Bakvingarna är jämnt gråfärgade och ljusare mot basen. Vingspann 30-35 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för tvärbandat vickerfly

Länsvis förekomst och status för tvärbandat vickerfly baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för tvärbandat vickerfly

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Tvärlinjerat vickerfly är en utpräglat lokal art vars begränsade utbredningsområde och kända lokaler inte förändrats nämnvärt under de senaste 40 åren. Arten bör möjligen uppfattas som en reliktart från en varmare period. Den var fram till 1888 endast uppgiven av Wallengren från Skåne till Uppland, men var uppenbarligen mycket sällsynt då Christoffer Aurivillius i sin bok Nordens fjärilar (1888-90) påpekar att han inte sett något svenskt exemplar. Under utgivningsåren påträffades dock arten i Uppland, Spånga 2 juni och 18 juli samt i Skåne, Oppmanna, Rosentorp. Nordström (1935-41) anmäler fynd från Skåne, Blekinge, Småland, Östergötland, Dalsland och Uppland, men påpekar att han är osäker beträffande äldre fynd han inte sett. Tvärlinjerade vickerflyets utbredning i Norden är mycket speciell och indikerar att den och dess värdväxter, om vilka kunskapen är ofullständig, har mycket höga krav på miljön. Fjärilen förekommer i norra delen av utbredningsområdet främst i kuperad terräng och överallt på basisk berggrund eller på morän berikad av kalk. Artens två nordligaste förekomstområden ligger helt isolerade, dels i inre Sognfjorden i Norge och dels i ett område mellan Tammerfors/Tampere och Lahtis i södra Finland. Båda dessa områden har många lokala förekomster. I Sverige är tvärlinjerade vickerflyet betydligt sydligare och talrika fynd har endast gjorts inom Dalslands lerskifferområde i Köpmannebro och Ånimskog 1927-1974, i trakter med talrikare mindre urkalkområden i Södermanland, bl.a. Julita 1970-1975, Råby-Rönö 1962-1986, i Östergötland, Valdemarsvikstrakten under 2000-talet, på några öar i Stockholms skärgård från Ingarö i norr till Lisön i Sorunda i söder, där främst Munkö (1950-1974) och Runmarö har mer utbredda förekomster av urkalk. Artens utbredningscentrum i Sverige är det område som huvudsakligen befinner sig inom de av östgötasiluren söderut påverkade isälvsavlagringarna. Sydvästgränsen inom denna utbredningsareal är Överum 2004, Oppeby, Basunda 1968 och Småland, Eksjö, Skuruhatt 1977. Den förekommer i detta område även på flera branta berg som kan karaktäriseras som sydväxtberg, såsom i Östergötland på Omberg, på Ramunderberget (1951-1952) och i Bråvikenbranten från Krokek till Kvarsebo samt i Södermanland, Tunaberg (1984-1987). I Sydsverige är utbredningen inskränkt till ett område från nordöstra Skåne, Maltesholm 1955, genom Blekinge, till områden vid Kalmarsund, nordligast i Småland, Bäckebo, Fågelfors och Ålem 1952-1990. Huruvida detta område helt är förbundet med det i Östergötland är oklart då fynd saknas från en betydande sträcka. I övrigt har enstaka fynd gjorts i Värmland, Mölnbacka, Tjärnberget 1991, Västmanland, Ridöarkepelagen 1975 och i Näsby, Rynninge nära Arbogaån 2012, Uppland, Uppsala 1970, Närke, Hallsberg, Herrfallsäng 1969, Segersjö 1976, Södermanland, Katrineholm 1976, Bohuslän (utan närmare lokalangivelse), Öland, Norra udden 1973, Böda 1983, Degerhamn 1983-1990, Gotland, Visby och Vamlingbotrakten, samt på Gotska Sandön 1952, 1964, 1965 och 1976. Fynden på Öland är sannolikt alla migranter från fastlandet, trots att de ganska ofta insamlats i en automatisk UV-ljusfälla vid Degerhamn. Värmlandsfyndet är från ett sydväxtberg och indikerar möjligen att arten är förbisedd på de talrika hyperitbergen i detta landskap. Det nyupptäckta förekomstområdet i Västmanland befinner sig inom ett grönstensområde och sträcker sig möjligen fram till ett område med kalkbarrskog på urkalk väster om Arboga. Arten är överallt sällsynt med till synes liten areal hos förekomstområdena. Enda större antal som har påträffats och finns noterade från en följd av år är på platser där en fjärilskännare haft sin bostad. Utbredningens begränsning mot norr tyder på att arten där missgynnas av en högre årsnederbörd. I Norge förekommer arten utom i Sognfjorden även rikligare i Oslofjordsområdet och i övrigt på några få platser på Sörlandskusten i yttre Aust-Agder, Boröy och yttre Telemark. I Gudbrandsdalen förekommer arten på några sydväxtberg, nordligast funnen i Oppland, Vinstra 1946. I Finland är förutom tidigare nämnda förekomst i södra inlandet, endast fyra tillfälliga äldre fynd gjorda i kustprovinserna i söder och med en nyetablering sedan 1979 i inlandet i södra Savonia/Etelä-Savo, Mäntyharju. I Danmark förekommer tvärlinjerat vickerfly endast på Möns klint där den påträffats regelbundet men sparsamt från 1928-1981, men därefter sannolikt försvunnit. I övrigt har endast ett fynd gjorts på Bornholm 1967. Tvärlinjerat vickerfly förekommer vidare i Estland, Lettland och Litauen, men saknas i Nordtyskland, Holland och Storbritannien. I mellersta och södra Tyskland är arten mycket lokal och sällsynt. Världsutbredningen sträcker sig från södra Frankrike och Alpernas södra delar genom hela Balkanhalvön och från Nordvästeuropa vidare genom Ryssland till Kina, Japan och Kurilerna.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Toxocampinae  
  • Släkte
    Lygephila  
  • Art
    Lygephila viciae(Hübner, 1822) - tvärbandat vickerfly
    Synonymer
    tvärlinjerat vickerfly

Alla uppgifter i nordisk litteratur om artens värdväxter förefaller vara hämtade från Tyskland, varför det tvärlinjerade vickerflyets värdväxter i Fennoskandien och Danmark får anses otillräckligt kända. Koch (1983) anför kråkvicker Vicia cracca, buskvicker Vicia dumetorum, gulkronill Hippocrepis emerus, rosenkronill Securigera varia, sötvedel Astragalus glycyphyllos och knölvial Lathyrus tuberosus som värdväxter. Kråkvicker kan möjligen fungera som värdväxt i Sverige, men vickerflyets typiska livsmiljö och glesa utbredning talar för att andra värdväxter är av yttersta betydelse. Av ovannämda växtarter är sötvedel den art vars utbredning bäst överensstämmer med vickerflyets utbredning i västra Sverige och Norge. Sötvedel saknas således i Hardangerfjorden som klimatmässigt är mycket likt Sognfjorden. Dess ståndorter är ofta sydväxtberg och nästan alltid på basisk berggrund eller kalkrik morän i utbredningens nordligare områden. Utbredningen av buskvicker överensstämmer med vickerflyets mycket sparsamma förekomst i Stockholms södra skärgård. Vickerflyets mycket begränsade utbredning i Finland överensstämmer mycket väl med den där likaså begränsade utbredningen av vippärt Lathyrus niger. Dessa växter har alla likartade miljökrav och till gruppen kan adderas ytterligare arter såsom backvial Lathyrus sylvestris och skogsvicker Vicia sylvatica, som tillsammans med sötvedel och vippärt ofta dominerar fältskiktet i gläntrika sydvända bergssluttningar på grönsten eller urkalk. Sannolikt är sådana växtsamhällen mycket betydelsefulla för vickerflyet, som annars borde vara betydligt mer utbredd i landet. Larvutvecklingstiden anges i Tyskland vara från juli till början av oktober. Arten övervintrar i puppstadiet. Flygtiden i Sverige är densamma som i Tyskland, från första veckan i juni till sista veckan i juli. De tidigaste fynden i Sverige är från Sydsverige till kustnära platser i Östergötland och Uppland, medan arten i Dalsland och Södermanland vanligare flyger från andra respektive tredje veckan i juni. Flygtidens längd förefaller huvudsakligen vara cirka tre veckor och den påbörjas något varierande från år till år. Fjärilen är aktiv från sen skymning och hela natten, då den kommer sparsamt till jäst fruktsaft och UV-ljus. Övriga arter i släktet är flitiga blombesökare och ärtväxter tillhör favoriterna.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Lövskog, Människoskapad miljö på land

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· kroniller - Coronilla (Har betydelse)
· ärtväxter - Fabaceae (Viktig)
Artens livsmiljö är möjligen främst av impedimentkaraktär. Den hotas här av bete som starkt missgynnar de fleråriga värdväxterna. Där arten förekommer i kantzoner mot mindre ängs- och hagmarker hotas den av igenväxning och igenplantering. I övrigt hotas möjligen värdväxterna av övertäckning med granris vid slutavverkning, samt av konkurrens från andra högväxande växtarter (bl.a. hallon och björnbär) under sen hyggefas eller utskuggning i täta slyuppslag.

Påverkan
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Viss negativ effekt)
Artens värdväxter bör närmare fastställas och artens miljökrav undersökas närmare innan förslag till åtgärder kan preciseras. Områden med sötvedel med flera sällsynta fleråriga ärtväxter i före detta hagmarker eller andra miljöer, som man önskar restaurera, bör skyddas från bete. Detta gäller inte minst i naturreservat. Vid kalavverkning av högbonitetsgranskog på områden med klippig terräng och örtrika gläntor, kan floran runt hällmarkerna helt spolieras, om den stora mängden granris från dessa högväxta grova träd kvarlämnas som en heltäckande matta över fältskiktet. Genom urvalet av naturtyper som skall skyddas inom EU’s Natura 2000 har kalkbarrskog fått en mer framträdande roll, vilket sannolikt kan gynna skyddet av artens miljöer i vissa delar av landet.

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Andersson, G. & Birger, S. 1912. Den norrländska florans geografiska fördelning och invandringshistoria med särskild hänsyn till dess sydskandinaviska arter. Almqvist & Wiksell, Uppsala.

Andersson, J. 1890. Bidrag till kännedomen om svenska Macrolepidopterers geografiska utbredning. Ent. Tidskr. 11(1-2): 81-86.

Aurivillius, C. 1888-1891. Nordens Fjärilar. Hiertas AB bokförlag, Stockholm.

Douwes, P., Kaaber, S., Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1969. De fennoskandiska och danska nattflynas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Douwes, P. 1973. De bästa storfjärilsfynden 1973. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 5: 3-5.

Elmquist, H., Hellberg, H., Imby, L. & Palmqvist, G. 1977. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Entomologiska föreningen i Stockholm.

Elmquist, H., Liljeberg, G., Top-Jensen, M. & Fibiger, M. 2011. Sveriges Fjärilar. En fälthandbok över Sveriges samtliga dag- och nattfjärilar. Östermarie.

Franzén, M. 1997. Storfjärilar i lövskogar i norra Östergötland. Information från Länsstyrelsen i Östergötlands län 1997: 5.

Hanson, B. 1962. Bidrag till kännedomen om Gotska Sandöns fjärilsfauna. 1. Ent. Tidskr. 83(3-4): 123-134.

Jennersten, O. 1974. Nattflyn. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 6: 20-23.

Karlsson, H. 1969. Inkomna rapporter om nattflyn. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 1: 24-32.

Karlsson, H. 1970. Inkomna rapporter av nattflyn. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 2: 36-42.

Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. III teil; Eulenfalter. Neumann-Neudamm Verlag, Radebeul.

Lundqvist, M. (red.) 1953-1971. Atlas över Sverige. Svenska sällsk. för antropologi och geografi, Stockholm.

Malmgren, U. 1982. Västmanlands flora. Botaniska föreningen, Lund.

Mewes, J. 1914. Lepidopterologiska anteckningar. Ent. Tidskr. 35(1): 1-43.

Mossberg, B. & Stenberg, L. 1992. Den Nordiska floran. Wahlström & Widstands förlag, Stockholm.

Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935-41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.

Norgaard, I. & Nielsen, P.S. 1988. Fund af storsommerfugle i Danmark 1961-86. Lepidopterologisk forening.

Opheim, M. 1967. Nye lokaliteter for norske lepidoptera samt sjaeldnere funn. Atalanta norvegica 1(1): 29-40.

Palmqvist, G. 1976. Intressantare fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1975. Ent. Tidskr. 97: 43-44.

Palmqvist, G. 1992. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1991. Ent. Tidskr. 113: 37-45.

Skou, P. 1991. Nordens ugler. Danmarks dyreliv Bind 5. Apollo books, Stenstrup.

Torstenius, S. 1956. Storfjärilar från Söderköpingstrakten. Ent. Tidskr. 77(1): 109-112.

Trei, H. 1973. Nattflyn. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 5: 23-26.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2010 & 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Toxocampinae  
  • Släkte
    Lygephila  
  • Art
    Lygephila viciae, (Hübner, 1822) - tvärbandat vickerfly
    Synonymer
    tvärlinjerat vickerfly
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2010 & 2012.